Livet fortsätter på landet.

Välkommen frisk kylig luft om nätterna och brittsommarvarmt t-shirtväder! Jag njuter verkligen av denna årstid. Det finns massor att göra i trädgården och trädgårdslandet, men jag har liksom tröttnat lite. Vet att jag borde gödsla upp somligt och fortsätta stödvattna då det är så torrt. Orkar bara inte hela vägen! Det blir lite duttande här och lite duttande där. Det viktigaste måste ju skötas naturligtvis, som att plocka in vackra buketter att njuta av.

Sven-Eriks dahlior har fått ny kraft liksom fars ringblommor. Lejongapen blommar på och rosenskärorna svävar framför stenmuren som vackra fjärilar. Jätteverbena skulle jag också kunna plocka, men den här buketten fick bli min klassiska septemberbukett i glada färger på den gulröda skalan. Skulle aldrig ta på mig den här färgkombinationen, men tycker att det är så vackert!

Vi är helt självförsörjande på grönsaker en bit in i oktober. Tomater, gurka, squash, morötter, lök, rödbetor, vitkål, broccoli, selleri, paprika, hallon, päron och potatis finns att välja på, så vi behöver inte tjura. Jag glömde däremot så nya sallatsfröer, men det är kanske inte för sent än? Jag vet ju att många har egen sallat under en lång period. Purjolök, blomsterkål, spetskål, palsternacka och rotselleri är inte riktigt klara för skörd än. Dessa har inte fått tillräckligt av vad det nu är de behöver. Vatten, näring, skydd främst. Jag antecknar resultat och lär mig inför nästa säsong. Så tacksam jag är för att jag började skriva odlingsdagbok redan då jag försiktigt trevade mig fram i början av 2018. Nu finns anteckningar från (nästan) fem hela säsonger!

Brorsan har fått många önskemål om ved som han tyvärr inte kan uppfylla. Han var däremot sjyst och levererade en omgång till oss. ”Syskonen går först.”

När broderskapet kom med veden började maken lägga ut allt som låg i vedboden på gräsmattan och tänkte låna släpet för att hiva iväg allt som skulle till sopstationen. Jag glömde att fota ”allt”, men det såg inte klokt ut. Margarinlådor med metallskrot, andra lådor med annat skräp, skräp överallt. Nu var sopstationen inte öppen, men efter några timmars arbete var jobbet gjort. Detta har hängt över oss sedan innan vi köpte stället. Mängder med osorterat skrot, glas och ”grejer”. Nu är allt tillbaka i vedboden, men denna gång sorterat i sopsäckar och murarhinkar. Metall, el, brännbart, kemikalier, glas… Jag är så nöjd! Det blir lätt att köra iväg till tippen på det här viset. Vi sparade somligt som kan komma till användning, så idag ska jag lägga några av de grejerna i citronsyravatten och se om jag kan lyckas rengöra från rost. Det är väl dumt att spara sådant som är skräp på riktigt. Nu är det bara grejerna i sommarvistet kvar! Ja, och allt i ladan, haha. Tur att det finns att göra.

Continue Reading

#skapandeseptember, sömnad.

Nu har jag laddat för mitt fria broderi sedan början av detta projekt, så jag valde att klämma in en hasselnöt trots att sömnad faktiskt inte handlar om att brodera, utan om att sy ihop textilier. En medveten feltolkning helt enkelt, men eftersom jag är bossen ger jag mig själv utrymme för kreativa tolkningar.

Senast jag tog upp detta projekt började jag på äpplet i överkant, men jag blev allt för överväldigad. Jag bestämde mig därför nu för att sy en hasselnöt till. Det har jag klarat förut med okej resultat.

När jag plockade fram broderiet hittade jag min femtioårspresent från faster i samma kasse, mönstret till den favoritjulbonad som hon hänger upp varje år. Så vacker! Jag ska leta i gömmorna efter väv till den. Denna bonad sys med stjälkstygn och det har jag åtminstone kunnat hantera förr om åren. När jag försöker komma ihåg allt jag gjort genom åren inser jag att jag måste vara lite till åren kommen! Mycket har jag kvar, annat har jag gett bort i present (framför allt det jag stickat) och en del har jag faktiskt gjort mig av med för att jag inte tyckte det var värt att spara. Lite synd är det att jag till exempel inte har kvar några av de välskräddade plagg jag sydde som tonåring. Dessutom finns det knappt ens foto på dessa. Jag hatade verkligen att vara med på kort och växte ju upp innan digitalkamerornas tid. Jaja, nu blev det så. Jag är i alla fall glad för allt jag har knåpat ihop genom åren!

Här hittar du resten av utmaningarna.

Continue Reading

#skapandeseptember, ränder.

Idag presenterar jag en fotoserie med tema ränder. Jag älskar ränder. Gillar mönstret. Känner mig trygg i upprepandet, räta linjer, ordning. Hur många randiga plagg har jag haft i garderoben? Byxor och klänningar har nog inte förekommit särskilt ofta, men blå- och vitrandiga tröjor skulle jag kunna dra fram vilken dag som helst och känna mig fin i. Gärna lite mjukt vitt och rätt blå färg, absolut inte för kallt eller mesigt. Det sägs att ränder på tvärsan ger en ”förtjockande” effekt, men det struntar jag högtidligt i. För tillfället finns inte en enda randig tröja i garderoben, så det får jag se till att ändra på å det snaraste. Här ber jag att få presentera mitt hem i ränder.

Continue Reading

#skapandeseptember, quilta.

Quilta är på svenska, eller egentligen latin, ett insektssläkte. Mitt behov av att hitta ett ord på Q fick dock styra och jag tror att du kanske förstod att jag använde det svengelska namnet på lapptäcksteknik. Själva quiltningen har egentligen inte med lapparna att göra, utan syftar på att man smackar ihop en dekorativ översida, ett värmande och/eller stabiliserande mittlager och en baksida och sedan syr ihop dessa tre lager. Man kan göra det lättare för sig och ”stitch in the ditch”, alltså följa raksömmarna och sy i ”dikena” som uppstår mellan två lappar. En annan teknik är att man syr ihop dessa lager för hand med ett stygn i varje hörn där rutorna möts. Mitt lilla bebistäcke har legat kvartsfärdigt i många, många år. Tanken med utmaningen var att jag till idag skulle sy färdigt det. Tyvärr, återigen, är symaskinen inlämnad för reparation och service. Jag har nu lagt fram den för att ta tag i det i höst. Dessa klassiska bebisfärger är kanske inte så moderna längre då allt hos unga personer helst ska gå i greige. Jaja, färdig ska den bli iallafall. Så småningom är den väl så vintage att någon kan förbarma sig.

Det finns personer som syr makalösa quiltar. Vår gamla granne Karin i Orem har vunnit många priser med sina konstverk. Efter trettio års dedikerat quiltande har hon till och med blivit förärad en egen utställning med många av sina verk. Första gången jag kom hem till henne tappade jag hakan. Flera av hennes konstverk hade fått fina placeringar på väggar och sängar och hela hemmet genomsyrades av något andaktsfullt. Så häftigt! Hon har avancerade symaskiner som hon syr intrikata mönster med över själva topplagrets motiv. Här har jag lånat en bild på en av Karins senaste prisbelönta quiltar så du kan få en känsla av hur ett lapptäcke också kan se ut.

Continue Reading

Musiken i mitt hjärta.

Jag älskar verkligen tiden jag tillbringar tillsammans med Fredrikskyrkans Kammarkör. Människorna, musiken, samhörigheten, rummet, utvecklingen… 2021 års finaste stund går kanske inte att bestämma, men en av dem var minneskonserten i samband med allhelgonahelgen. Nu har repetitionerna för årets minneskonsert dragit igång och jag njuter. Den här helgen övar vi lite mer intensivt, men umgås också mer privat. Körsången är så viktig i det svenska samhället, men också andra ställen där man känner gemenskap. Alla gillar ju inte att sjunga, hur nu det är möjligt… 😅

Continue Reading

#skapandeseptember, papper.

Papperslös

Du lider
Vill rädda träden i skogen, låta baggarna bygga bo i döda stammar, värna sällsynta växter som de som gått före låtit förstöra förutsättningarna för
Känner koldioxiden i varje andetag och bannar alla okunniga som inte har köpstopp, inte byter toapapper mot rövspade och de som slänger ut bilder från sin flygresa till Thailand utan triggervarning
Frustrationen växer i bröstet med varje låtsasanimalie paketerad i plast som presenteras i vegandisken i ICA-butiken
Hur kan någon tro att du skulle vilja äta något sådant?

Från fjällen kommer rapporter om storstadsmänniskor som vill uppleva frihet, frisk luft och orörd natur
medan de ”glömmer” att plocka med sig förpackningarna från sin frystorkade lyxmat och lämnar tälten kvar som fladdrande monument resta till minne av människors dumhet
Hur kan detta fortgå?
Varför förstår de inte skadan de orsakar Moder Jord?
De kallar dig sjuk, miljöångest, men nog måste de förstå att det är DE som är sjuka?

Du vill bara skrika
men kryper ihop i fosterställning och vaggar dig gråtandes till sömns

Dagens dikt skrevs med tanke på dagens ord, papper, från utmaningen #skapandeseptember.

Continue Reading

Kryddhjulet uppdatering.

När jag håller på med utmaningen blir det inte så många vardagsbilder. Trädgårdslandet behöver en riktigt omgång kärlek, men jag håller på med just det, lite i taget. Har grävt ner rödklövern i lådan jag odlat gröngödsel i. Plockar hösthallon varje dag och njuter av att vi nu, flera år efter planteringen, fått betalt för mödan. Suckar över att jag gick på det i år igen. Att våga låta kål (överblivna plantor från kompis) växa utan nät, alltså. Hahaha, den lådan ser skrattretande löjlig ut (inte i bild). Pinnar med ingenting på – de där kålfjärilslarverna smaskar upp precis allt i sin väg. Funderar på bättre sätt att lagra rödbetor. Är tacksam över hur mycket skörd vi fått ut trots torkan. Har vågat stoppa ner plantor som ska sättas på annat ställe nästa år i några av lådorna där grönsakerna är upplockade ur jorden. Lite så.

Igår tog jag äntligen tag i kryddhjulet som bara varit halvfärdigt eftersom jag väntade in det jag frösådde i krukor i början av sommaren. Nu är faktiskt hjulet komplett. Är så glad över att min syster tipsade om de gratis gatstenarna. Det här är verkligen mitt favoritprojekt i trädgården! I mitten ståtar en lite skev anisisop (fick den av min faster). Chokladmyntan (min kusin), gräslöken (mamma), citronmelissen (en annan kusin) och salvian (syrran) hade jag sedan innan. Jag älskar gratis med affektionsvärde. Chokladmyntan behöver bindas upp, den har tyvärr lagt sig över citrontimjanbuskarna (de enda plantor jag köpt, så det känns ju surt) och nästan tagit död på alla tre. Vinruta, isop, oregano, vinterkyndel, malört, timjan och lite ny gräslök frösådde jag. Nu har de alltså kommit på rätt plats så de kan etablera sig inför nästa år. Skräphögen till höger/bakom hjulet ska jag ta hand om inom en vecka är planen. Vi har körhelg, så mycket tid kommer att gå i musikens tecken. Då finns det inte mycket tid eller energi över till trädgården. Jag ska be maken köra en runda med grästrimmern. Då blir allt så mycket snyggare i ett nafs.

Continue Reading

#skapandeseptember, objektiv.

Jag hade tänkt ge just den här utmaningen timmar av fotande, byte av objektiv, test av olika inställningar och lek. Istället blev dagen full av jobb, gräv och plommonchutney och sedan var det för sent för att leka med objektiv. Nu fick jag istället vänta in morgonljuset lite för att ge mig själv en liten stund av den här leken, fast inomhus och klädd i morgonrock. Det gick nu också bra och jag känner hur jag för varje dag släpper taget lite. På ett bra sätt! Precis hälften av orden är härmed avklarade och jag känner faktiskt att hjärnan skakats igång.

När man är mitt uppe i något är det svårt att se något annat än precis det man har framför ögonen. Trots att man försöker se bortom det som pågår blir det snabbt suddigt där bakom.

Ibland är det då viktigt att ta ett steg bakåt, eller byta ut objektivet, för att se att det finns något annat, där bortom. Någonstans kommer ju ljuset ifrån. Fler skuggor också, men för att få tillgång till ljuset får man lov att acceptera skuggorna.

Men visst är det skön att zooma in på detaljerna? Slippa all röra runt omkring. Glömma att ens hus behöver fönstertvätt, helrenovering eller en storstädning? Kanske de vackra detaljerna är det enda som är förtjänstfullt med huset, det som gör att man står ut?

Helhetsvyn är det som kan ge nya perspektiv, det som kan ge en känsla för vad som behöver förändras för att balansen ska bli bättre. Det blir kanske inte lika vackert i stunden, men ger en chans till förbättringar också på detaljnivå.

När panoramabilder med mobiltelefonen inte fanns brukade jag ta egna panoramabilder. Jag tog en bild i taget som jag sedan monterade ihop till en enda lång bild i fotoalbumet. Det finns vidvinkelobjektiv för sådana bilder. Fördelen är att du får in allt du behöver se på en gång, utan att flytta på dig. Ett sådant objektiv försöker jag koppla på min egen livskamera då och då. Det hjälper mig se helheten, att inte missa allt det vackra i ytterkanterna. Eller något dåligt som kanske är på väg in i bilden. Ser du till att byta objektiv då och då? Det kan kännas jobbigt i stunden, men jag lovar att det ger chans på ett rikare liv.

Här hittar du alla ord till #skapandeseptember.

Continue Reading

#skapandeseptember, ny.

Ibland blir det inte riktigt som man har planerat, så då får man tänka om. Kreativitet handlar om att ha förmåga att tänka i nya banor, se saker ur ett nytt perspektiv och få detta att leda till något slags resultat. Med så mycket mindre tid än jag hade tänkt fick jag ändå till en riktigt bra lösning tycker jag själv.

Ganska snart efter att vi hade flyttat hit var det något litet syskonbarn som bröt av det ena benet på den här stolen. Det var ingen större katastrof och länge hade jag benet liggandes ”på en bra plats” eftersom intentionen var att laga den. Du kan ju säkert tänka ut vad som hände med det där benet. Ja, eller ungefär. Hur som helst var det länge sedan någon visste var det hade hamnat. När jag så satt vid mitt skrivbord och tänkte ”ny, ny, ny” såg jag en av plywoodbitarna jag tryckt ut från ryggstödet då jag gjorde stolen som lades upp igår. ”Hm, den där borde funka som ben.” Trälimmet stod redan på plats, liksom sandpapper. Guldfärgen har jag inte kvar, men färgskillnaden mellan trären och guld är inte så stor och de bakre benen syns inte då stolen står uppställd i fönstret. Den här idén hade jag ju annars kunnat kläcka för några dagar sedan då ”laga” var ordet i utmaningen, men då fanns ännu inte rätt förutsättningar.

För övrigt var det dags för amaryllis nummer två för säsongen att göra sig redo att blomma. En lök till har en knopp på väg upp i den där ”semesterlådan” för amaryllislökar ute i trädgårdslandet. Vi får väl se om det blir några som blommar till jul. Det spelar mindre roll, jag gillar verkligen att de här skönheterna får nya chanser istället för att ha ändat sina dagar i en kompost eller soptunna. Jag har skickat svärsonen att uppvakta äldsta dottern med fin bukett idag på hennes födelsedag, men nog kan det bli en ny tradition att uppvakta vårt septemberbarn med en amaryllis? Grattis E!

Vill du vara med i vår utmaning? Här hittar du den.

Continue Reading

#skapandeseptember, mindre.

Till den här utmaningen visste jag precis vad jag ville plocka fram. De som känner mig och har varit här hemma har sett mina ministolar. De har jag byggt och målat själv och modellerna kommer från Kotte Toys. Jag köpte den första då jag hade sett en färdigbyggd modell och blev så förtjust att jag såg till att börja prenumerera på byggsatser. Hur många ministolar kan man ha hemma? Tja, jag älskar min lilla stolsamling, men tycker att det räcker nu. Det hade dock varit roligt att bygga miniatyrrum, möblerade. Ett vanligt dockhus är i skala 1:12 (Lundbyhus m.fl.) och Kotte Toys har vissa byggsatser i den skalan också. Jag tycker dock att detaljer syns bättre i skala 1:10 och jag gillar verkligen storleken. Visst är mindre möbler charmiga?

Modellerna är utskurna med vattenstråle och kommer i formarna ur vilka de är utskurna. Man börjar därmed att ta ut alla delar och pilla ur minsta lilla del som inte tillhör den färdiga modellen.

Efter det första pillandet är det dags för det andra. Fram med fint sandpapper, 150, och sätt på en bra ljudbok, en teveserie som inte kräver så stort engagemang eller riktigt bra musik. Förarbetet är verkligen jätteviktigt om man vill ha ett bra resultat, så det gäller att stå emot uttråkningen som gärna följer med moment som är ensidiga och tar lång tid.

Kotte Toys rekommenderar att man målar med vattenlöslig färg av något slag. Själv använde jag vanlig akvarellfärg och försökte få fram en mörkbrun färg som skulle kännas ”rätt”. När färgen hade torkat tyckte jag dock att resultatet blev väldigt platt. Det blev att ta fram sandpapper igen för att ”slita” lite på färgen, dels efter många rumpor på sitsen och dels längs med kanter som ju ofta är mer utsatta för slitage. Därefter tog jag en liten, liten klutt av trävaxet vi sköter vår bänkskiva i köket med och masserade fram en härligt matt lyster.

Innan jag byggde ”Jösse härads spjälstol” hade jag faktiskt byggt färdigt slagbordet från Sundborn som legat påbörjat sedan mitten på 2000-talet. Jag vet inte hur originalbordet är målat, kommer inte ihåg att jag sett det på någon av Carl Larssons akvareller, men kan tänka mig att originalet är målat i antingen vitt, rött eller grönt. Det ska dock täckmålas. Jag kan tänka mig att det hade varit jättefint i kromoxidgrön linoljefärg och en sådan burk har jag ju i tvättstugan.

Här hittar du alla ord att fundera kring i #skapandeseptember.

Continue Reading