monnah – Sida 116 – Planttant, samtalsterapeut och samhällsbetraktare

Femte åkatober.

5 oktober, 2022 4 kommentarer

Jag har glömt historian bakom, men någon gång i barndomen berättade jag att ”jag fyller år den femte åkatober”. Det lever jag numera med. Far brukade alltid ringa från Värmland, ofta flera dagar i förväg för att vara säker på att inte vara sen, och hävdade att DEN födelsedagen kom han i alla fall ihåg. Jag tror att både han och min äldsta lillebror annars lider av födelsedagsteflon, som att det är omöjligt att lägga födelsedagar på minnet. Detta gäller även ens avkomma. Jag brukar säga att varje födelsedag är min bästa, så också den här. Maken hade fixat lyxfrukost. Fil med egna hallon, äppelskivor med jordnötssmör och rooiboschai med havremjölk. Godare än så blir det inte. Till detta hade han slagit in min gamla sekatör, men var snabb att förklara att en ny med hölster har inhandlats efter anlitande av lillasyster trädgårdsmästaren som konsult. Den kommer med posten idag (vårt paket till äldsta dottern tog två veckor på sig, så jag är imponerad att åtminstone rätt dag prickades in).

Själv har jag inga problem att minnas min födelsedag och det är jag mycket tacksam över. Skulle något slags demens bli mitt öde kanske jag kan påminnas om att den ligger inklämd mellan Kanelbullens dag och min pianovirtuos till brorsons födelsedag. Många tycker att det är jobbigt att fylla år. Det känns svårt att hantera att ålderdomen långsamt kryper närmare. Eller som maken uttryckte det idag: ”Femtiotvå! Du är en stor flicka nu.” Själv har jag inga problem med det. Nog hade det varit trevligt att ha tjugonioåringens kropp igen, men inte för saken i sig. Vid den åldern hade jag bara inte vett att uppskatta min fantastiska kropp och allt den kan göra. Jag plågade ständigt mig själv mentalt med att jag var ”för tjock”. Sanningen är att just åren mellan tjugofem och trettio var ganska lugna då jag var gravid, ammade och hade småsmå barn och inte hade lika mycket energi över till ätstörningar och kroppshat. Med det sagt är jag på en mycket bättre plats idag. Jag älskar att jag fortfarande får vara med och leka. 2013 gick min fina vän bort, alldeles för tidigt. Hon får alltid en extra tanke både på sin och min födelsedag. Samma öde har många jag känt genom åren fått uppleva. Ett oväntat kort liv. Vi vet inte vad vi får, bara vad vi har. Denna födelsedag ger jag mig själv gåvan att njuta av just detta fullt ut.

Planttant

Bergen i Uttorp.

4 oktober, 2022 Inga kommentarer

För det mesta är jag nu för tiden mycket nöjd med livet och de omständigheter jag befinner mig i. Det finns alltid sådant som går att jobba med och stor utvecklingspotential på alla håll och kanter. Sådant kan man inte låta sig styras av. En sak i taget och allt det där, för att inte tala om allt som faktiskt borde läggas åt sidan för att inte störa tankarna på det som verkligen betyder något. Trots det kan det ibland dyka upp tankar på längtor och glädjor från andra tider. När jag såg den här vyn torna upp sig över trädgårdslandet kändes det precis som att jag stod i vår trädgård i Orem. Bergen var där, men ändå inte. Jag gav mig själv en stund att sakna den tid som var och det som fanns i mitt liv då. Tänkte på det liv som nu ligger så långt borta, både i tid och rum. Det finns ingen ånger över att vi lämnade USA. Det finns dock sådant som aldrig kommer tillbaka och just igår tog jag mig en stund att både sakna det och vara tacksam.

För övrigt fanns det inte så mycket tid till annat än att röja och fixa. Det blev varken något av målning eller listmålning då maken behöver göra några små insatser innan det blir min tur. Jag tog istället till exempel hand om resten av pumporna och förberedde dem för att kunna komma till glädje inför Halloween. Maken fångade mig då jag kom ångande med skottkärran med en ljudbok i lurarna. Det värsta med fotografier är att man blir medveten om sådant som är lätt att blunda för annars. Kanterna mellan grusgång och gräs. Stenstolparna som ska ner i jorden, gruset som inte kommit på plats än. Kanske är det bra att påminnas just för att tacksamheten blir så mycket större då det väl blivit åtgärdat?

Något som kändes riktigt bra var att alla hinkodlade grödor blev slängda på limpan längst ner i trädgården och tillhörande murarhinkar diskade. Detta är annars något som har blivit uppskjutet till våren. Trädgårdsenergin är på väg att rinna ut mot noll vid den här tiden på året och då är det så lätt att skjuta på sådant som inte är absolut nödvändigt. Att hinkarna nu är färdiga trots att vi knappt hunnit påbörja oktober är en otrolig bonus.

Hur går det med odlandet då? Jodå, vi fortsätter äta gott. De sista physalisarna är rätt klena, men precis lika goda. Jag samlade in dem från marken, skalade, sköljde och torkade av dem för vidare transport in i kylskåpet. De smakar toppen tillsammans med de goda hösthallon som vi för första gången fått njuta lite mer av. Det är stor skillnad på att få ihop några enstaka bär och att lyckas plocka ihop närmare en liter. Nästa år blir det ännu bättre! Dessutom finns det fortfarande mycket kvar att ge från hallonbuskarna. Kanske borde jag koka sylt, men eftersom färska hallon är något som jag tycker är något av det godaste som finns passar jag (vi) på att äta direkt från buskarna.

Hallon, chokladpudding och grädde är inte dumt det heller. Vad gör du med dina hallon? Kanske stoppar du dem i kanelbullarna idag, då det är kanelbullens dag och allt. Själv ska jag absolut baka, men här blir det utan hallon i fyllningen. Hälften kanel och hälften vanilj tänker jag. Det gäller att hålla koll på spotpriset. Just nu 3,74 kr per kWh, vid 14-tiden är det nere på 1,80 kr för samma mängd. Det kanske låter fånigt att räkna på ett fåtal kronor så här, men jag tror att den som håller koll på sina utgifter och se till att vara lite om och kring sig slipper en massa bekymmer när det är dags att balansera sin budget. Det gäller ju att vara pragmatisk också. Vid tio ikväll är priset 40 öre per kWh, men vem vill äta nybakade bullar vid midnatt? Eh, jag tror inte maken skulle misstycka i och för sig, men ändå. Däremot är det ju smart att tvätta då det är billigare, så jag använder gärna tvättmaskinens timer. Sån är jag.

Ditten och Datten

En måndag i oktober.

3 oktober, 2022 Inga kommentarer

Idag har jag inga inplanerade samtal, solen skiner efter en regnig vecka, jag har alla mina nya tulpanlökar väntande i verandan och de sista listerna till verandan som ska målas i ladan, så jag bestämde mig för att helt enkelt ta en ”bondedag” och vika tiden till sådant som jag behöver fixa här på gården. Den mentala listan är lång, så kanske är det dags att skriva ner allt på papper och sedan få nöjet att bocka av en grej i taget? Det är ändå rätt tillfredsställande.

Jag älskar den här tiden på året och tänker att det väl är min gamla kärlek för födelsedagen som präglat hur jag ser på hösten. Födelsedagsveckan inleds med fina gåvor som får vänta på rätt dag att öppnas medan de är till ögonlyst i mitt favoritrum. Eller förresten, jag älskar faktiskt hela vårt hus, jag älskar energin här och jag älskar att det trots storleken är så mångsidigt. Igår halvlåg jag i soffan på övervåningen, hade tända stearinljus på bordet och fin vän i lurarna medan jag förundrades över hur detta utrymme som var ingenting då brorsan började renovera blivit ett eget rum.

Från soffan gick det bra att ha utsikt över den färdigrensade högen med körnoter (så här såg det ut innan jag började). Det visade sig att vi sjungit minst 180 olika musikaliska verk, allt från ”Nu grönskar det” till Händels Messias. His yoke… och Halleluja-satsen räknades dubbelt eftersom de sjungits vid flertalet tillfällen till jul innan vi framförde hela verket, men på ett ungefär stämmer det rätt bra. Vilket roligt projekt! Jag blev så nostalgisk och kände mig oerhört tacksam. Jag ska så småningom stoppa in gårdagens repertoar, tänkte börja på en ny historik från och med hösten då vi bytte namn från motettkör till kammarkör över sommaren. Min extrasyrra tipsade om roliga projekt att göra med dubblettnoterna, så jag eldar inte upp allt precis just idag.

Jahaja. Så här fortgår mitt amaryllisprojekt. Jag kan här visa vilken skillnad det blir då en amaryllis får stå mörkt (skugga, den vita) då blomstängeln börjar växa och då den får stå i full sol (västerläge, den röda) som togs in då knoppen precis brutit fram. Tyvärr har jag förlorat namn på de olika lökarna, men den röda tillhör definitivt lyxlöksklassen. Den är betydligt kraftigare än de 39.90:s-amaryllisar man brukar kunna köpa på ICA och har en fantastisk djupröd färg. Kanske förtar det julkänslan att ha blommande amaryllis tillgänglig från september och förhoppningsvis ända in i januari, men så får det vara. Jag vet ju faktiskt inte om de andra lökarna kommer att sätta knoppar. Hoppas att du får en fin vecka och har något som gör dig lycklig.

Ditten och Datten

Stickjunta med utsikt över hårt arbete.

2 oktober, 2022 4 kommentarer

Min kompis har renoverat sitt kök till oigenkännlighet. Det är så fint, men saknade de sista passbitarna. En del praktiska lösningar var inte självklara, så det hade bara inte blivit gjort. Maken erbjöd sin hjälp och igår drog vi in. Jag hade min stickning med mig och erbjöd hantlangartjänster. När det gäller den här typen av byggarbete är jag ganska värdelös och så får det vara. Hur som helst tog det här projektet sin lilla tid och vi blev kvar hela dagen. Jag är nu nästan färdig med en liten bebiskofta, så det blev en stickig dag för mig! Arbetet med köket fortsätter.

Väl hemma hade jag ett kärt projekt framför mig. Inte heller det förväntades bli färdigt i ett nafs… I torsdags frågade körens dirigent om någon var intresserad av att skriva något slags historik för kören, en uppteckning över den repertoar vi arbetat oss igenom. Ja, det lät ju jätteroligt tänkte jag! Med tanke på att jag har sparat (nästan) alla noter vi har sjungit sedan 2016 erbjöd jag glatt mina tjänster och frågade maken om hur jag bäst skulle få in detta i något system så man skulle kunna sortera allt på olika sätt. Jag gillar både att röja och systematisera, så det här lät ju helt toppen. Ja, tills jag insåg vad jag hade tagit på mig. Hahaha, den här högen ska alltså nu katalogiseras och ordnas upp. En hel del är dubbletter, vi har till exempel alltid samma basrepertoar till adventskonserterna med marinkåren. Det gäller att skilja mellan olika melodier, arrangemang och sättningar. Jag vet inte hur många olika Ubi caritas vi sjungit, till exempel. Hur som helst hann jag till rad 87 igår kväll och då hade jag tagit mig igenom uppskattningsvis en fjärdedel av noterna. Vilken nostalgitripp! Jag har så många fina körminnen. För övrigt lär det dölja sig annat än körnoter också i den där högen, men än har jag inte hittat något sådant… Jag återkommer om resultatet.

Ditten och Datten

Oj, vad skriver jag nu om? Elen?

1 oktober, 2022 Inga kommentarer

Idag är det den första oktober. Solen skiner in med ett varmt ljus och grannens lönn visar sig från sin vackraste sida. Maken har lovat ut sig till min kompis som behöver hjälp med något som jag är urdålig på, men jag följer åtminstone med som moraliskt stöd och tar med mig en stickning. Innan dess tänkte jag berätta om ett annat projekt jag tagit mig an under september månad.

Jag har hört oroande rapporter om hur illa det verkligen ser ut med förutsättningarna inför vintern om vi fortsätter mötas av de elkostnader vi ser i kombination med de svenska ränteökningarna. Det är många som klarar sig bra, som har bra mariginaler och som mest kommer att grymta över sina skenande fasta utgifter varje månad. Det kommer att innebära färre hämtmiddagar, inga onödiga inköp och kanske fler besök på second hand. Deras middagar blir mindre Sofia Wood och mer Under tian, barnen får lära sig äta linser och sill och nöja sig med bara ett streamingabbonnemang istället för fyra. Julresan ställs i år inte in på grund av flygskam, utan det är den tunnare plånboken som styr.

För andra är det betydligt värre. En familj har fått omförhandla lånen för att ha råd med de ökade boendekostnaderna, en annan håller på att sälja sitt hem då de ökade kostnaderna leder till en budget som inte går ihop. Många har hamnat efter med sina betalningar och för familjer som står inför separationer och behöver byta ett boende mot två ser det tufft ut. Det är tråkigt att vara realist/pessimist, men någon måste väl vara det också.

Jag har sedan slutet av augusti antecknat (nästan) all ”extra-el” vi har förbrukat. Antal grader på ugnen, tid igång, strykjärn, tvättar, mikro. Jag vägrar sitta och sticka utan bra ljus, men allmänljuskällorna har använts mindre än vanligt. Jag har ännu inte tagit tag i vad det innebär inför jul då jag ju brukar njuta i fulla drag av stjärnor och elljusstakar. Jaja, det är en senare fråga. Hur som helst, våra ansträngningar har lönat sig. Förra året slangade vi ut 382 kWh i september, i år blev det 265 kWh. En dag då vi inte är hemma alls går det runt 5 kWh, den senaste veckan har dagsförbrukningen legat på 7-10 kWh. (Jag jobbar hemifrån, maken jobbar också hemifrån mycket.) Vi har sänkt grundtemperaturen som går ut i hela huset. Vi har slagit av golvvärmen i badrummet och har det mörkare i huset om kvällarna än vanligt vid den här tiden på året. Ugnen används mer sällan och jag tänker att jag vill lära mig använda vedugnen när vi kommer igång med eldningen då det behövs. (Vi har eldat i vedspisen några kvällar den senaste veckan, kakelugnsvärmen har inte behövts än.) Vi kommer inte att behöva frysa här hemma, värre är det för stackare med direktel utan extra värmekälla. Jag gissar att familjen som bor i vårt gamla hem på Drejarvägen 5 är tacksamma för kaminen vi installerade efter översvämningen, själv är jag tacksam över att vi inte bor kvar. Våra elkostnader var ändå blygsamma jämfört med många andras.

Livet är stort och förunderligt. Det är viktigt att påminna sig om det då problemen hopar sig och framtiden knappt går att urskilja genom dimma och krutrök. Jag går in i det lilla och njuter fortfarande av sådant som ger mig glädje, företrädelsevis sådant som inte drar så mycket el.

Kreativitet

#skapandeseptember, bonusdag.

30 september, 2022 Inga kommentarer

Vår äldsta dotter och jag kom på att båda hade en gemensam känsla av frustration: varför plockade vi fram våra kameror så sällan numera? Denna gemensamma frustration, eller längtan efter en kreativ lust, ledde till att vi bestämde oss för att utmana varandra. Ärligt talat kommer jag inte ihåg exakt hur vi tänkte oss att detta skulle gå till från början, men det ledde till en lista som skulle betas av under september:

Skapande-september Ladda ner

Denna lista har nu hängt på min garderobsdörr under hela månaden. Mitt medvetande har på inget vis varit fixerad vid den, men varje dag har jag gett mig själv utrymme att släppa världsliga ting och gå in i något slags kreativitet för en stund. Det har varit otroligt välgörande. Jag hade förberett mig på att jag skulle nå vägs ände gällande några av orden, att jag somliga dagar inte ens skulle kunna tvinga fram något resultat. Detta innebar också att jag var beredd att någon gång behöva skriva att jag inte hade något att blogga om, men den farhågan visade sig vara onödig! Det gick liksom av sig självt.

Vad händer då om man utmanar sig själv på det här viset under en månad? Jag har ju testat konceptet med månadslånga utmaningar förut och kan komma ihåg flera som jag faktiskt hållit i hela vägen. Den som pockar mest på uppmärksamhet är tacksamhetsutmaningen som jag var med i november 2012. Den förändrade mig på djupet. Jag blev så tagen av resultatet att jag bestämde mig för att dela med mig. Detta ledde till att jag så småningom drog igång en egen utmaning på Facebook, Trettio Tacksamma Dagar, som återuppväcks den första november varje år. Jag har även genomfört utmaningar som handlat om att läsa, lyssna på musik, använda fler plagg, fota, scrappa, laga mat, välja hälsosamt… Jag kan konstatera att detta är ett bra sätt för mig att ta mig bort från rutinens stig.

Nog om andra utmaningar, för vad ledde specifikt denna utmaning till? Tja, framför allt har jag känt mig produktiv på ett hälsosamt sätt! Det har varit roligt att konstatera: jaha, så här kunde det också bli. Jag blir lätt så inrutad att en putt kan vara precis vad jag behöver för att upptäcka, eller återupptäcka, något som visar sig förbättra min livskvalitet. Jag har haft roligt, jag har njutit, jag har förundrats och jag har känt mig tacksam. Frustration har förekommit ett par gånger, men efter att ha värkt igenom den har det som blivit resultatet varit värt denna inte helt behagliga känsla.

Vilka utmaningar blev mina favoriter? Det visade sig att jag jobbar alltför sällan i trä, för mindre och taktil gjorde mig gladast. Fram för fler projekt som involverar en träbit i handen alltså!

Kommer jag att försöka vara mer kreativ fler gånger i den här formen? Jag, det hoppas jag verkligen! För dig som gillar utmaningar lika mycket som jag kan jag rekommendera Inktober som drar igång imorgon. Annars är du välkommen in i Trettio Tacksamma Dagars mys i november.

Kreativitet

#skapandeseptember, öva.

29 september, 2022 Inga kommentarer

Vi är framme vid sista bokstaven i alfabetet! Snart har hela september gått och jag har faktiskt utmanat mig själv kreativt varje dag, precis som tänkt. Tankar runt detta kommer imorgon. Idag är det öva som gäller. Några av de äldsta beståndsdelarna i min ”pysselarsenal” ligger i någon av mina kalligrafilådor. Jag har jobbat på handstil och kalligrafi sedan tidiga tonår och är lite ledsen över att jag mer och mer sällan skriver för hand. Det är så lätt att ta till datorns tangentbord då det går så fort och är lätt att ändra då omformulering krävs. I dagens samhälle är det som att tid är en ständig bristvara och då får somligt stryka på foten. Att skriva för hand är ett hantverk som kräver en tränad hand. Precis som att man inte springer ett maraton direkt efter ett träningsuppehåll på ett halvår blir det sällan bra att ta sig an ett stort kalligrafiprojekt utan att ha lagt mycket tid på att öva innan. Det handlar om anspänning, placering av hand och penna, känsla för hur tjockt bläcket ska vara, tryck och avslappning, avståndsbedömning…

Jag behöver sällan köpa något nytt då jag ska pyssla, men en bra investering var de två paket med vita respektive råvita kort och kuvert som jag köpte på Adlibris. De vita är lite väl illvita, men det är okej. De här ”råvita” har en vacker färg som ser lite lyxig ut. Jag fick ta till övningspapper för att få fram rätt konsistens på Twinklingsfärgen som blir så snygg i olika gröna nyanser och dessutom blir lite metallisk då den torkat.

Den här gången ville jag skicka ett kort till någon som går igenom en tid i livet med lite fler vägbulor än vanligt. ”This too shall pass”, det här kommer också att gå över, har hållit mig i handen i mörker som har slagit följe med mig utan att blivit inbjudna. Tyvärr glömde jag att ta kort på själva övningsmomentet där jag testade olika stilar och försökte få tillbaka rätt känsla i handen. Det gick inte riktigt, men nu när jag har haft framme färgerna har det blivit lättare att bara sätta mig en stund varje dag då jag ändå har jobbat. Ska man öva på något är sannolikheten större att det blir av om man röjer undan hinder i vägen. Att jag har ställt fiolen bakom en vikvägg gör till exempel att jag inte ser den och det blir sällan att jag plockar fram den. Det är definitivt till hjälp att sätta upp ett mål, att det finns någon mening med själva övandet.

Det här var det sista ordet i #skapandeseptember. Imorgon följer en utvärdering!

Kreativitet

#skapandeseptember, äpple.

28 september, 2022 2 kommentarer

Den här tiden på året njuter jag av alla äpplen som omger mig. Det är nu vi njuter av hela paketet: form, färg, doft, recept, konst. Min favorit är äppelmust, silad från råsanftcentrifugen. Äppelkaka med vaniljsås är fantastiskt gott, även äpple i favoritfläskgrytan från Vår kokbok. Trots detta bestämde jag mig för att försöka måla ett äpple då jag redan hade framme mina Twinklings. Det visade sig att de här färgerna inte riktigt är lätta att måla med om man inte ens kan akvarellens grunder, men resultatet blev ändå ett äpple som fick en lite extra dimension av gulddetaljerna.

Jag slutade med att spreja lite guldglimmer över resultatet. Den röda färgen hade inte torkat ordentligt, så jag skapade oplanerat en spännande vänsterkant.

Hej, hej äpplet! Du får nog skickas hem till någon i ett kuvert.

Imorgon är det dags för det sista ordet i den här utmaningen och då handlar det om ÖVA. Här hittar du hela listan på ord.

Kreativitet

#skapandeseptember, ålderdom.

27 september, 2022 8 kommentarer

Jag undrar vad resultatet av en helt ärlig studie om ålderdom skulle komma fram till. Själv tycker jag att det svävar en ohälsosam dyrkan av ungdom i vårt samhälle och få personer jag känner som är till åren komna accepterar kroppens förfall. Jag glömmer aldrig då ”alla” 2019 jublade över Finlands unga, kvinnliga toppnamn i landets ledning. Själv undrade jag hur det hade låtit om det varit män i samma ålder på alla platser. Katastrof! Och vilken åldersdiskriminering! Nytänkande i all ära, men samtidigt har många äldre redan gjort de misstag som ungdomarna gärna vill testa. Erfarenhet och visdom är den del av ålderdomen jag verkligen gillar. Somliga slår dock tidigt in på bitterhetens stig. Då är det lätt att bara bli gammal och vresig. Jag har förstått att det inte är lätt att hålla humöret uppe då hälsan sviktar och dessvärre är sjukdom och fysisk immobilitet ofta med som ålderdomens följeslagare. Är det något jag vill försöka sträva mot är det verkligen att acceptera att tiden går fortare ju äldre jag blir (inte lätt) och samtidigt göra vad jag kan för att hålla ohälsan stången.

Inför dagens utmaning gick jag runt här hemma och funderade tillsammans med min kamera. Vi försökte tillsammans fånga ålderdomen, vad den innebär och hur den ser ut.

Hud som krackelerar och förlorar sin spänst är jag väl förtrogen med. Jag älskar att torrborsta mig och smörjer gärna in mig för att slippa klåda. Det verkar som att jag ärvt ögonlocken som så småningom kan hänga ner så mycket att de påverkar synen negativt. Går det så långt har jag inget emot att ta bort överflödet.

Det är så lätt att räkna bort människor i en viss ålder, precis som att man förlorar sitt värde eller inte är värd en extra blick eller en stunds samtal. Jag älskade att jobba i hemtjänsten på den tiden då det ingick att konversera och utbyta erfarenheter. Mina bidrag till debatten låg ständigt på minus då jag var sjutton-arton år, men jag var bra på att steka ägg och städa! Min luktärtshäck har inte gett upp än. Inte levererar den som den gjorde tidigare i sommar, men än bjuder den på skönhet för den som tar sig tid att stanna upp en stund.

Somliga är precis som den här dahlian. De blir som vackrast precis innan de tar slut och inte längre har någonting att ge. Det gäller bara att inte gå händelserna i förväg och glömma bort det här stadiet. Då missar man det bästa.

Svårast av allt verkar för många vara att acceptera det oundvikliga slutet. ”I dödens förekomst är vi alla likvärdiga.” (Publilius Syrus) En dag är det över, det här jordelivet, vare sig vi vill eller inte. Men som någon annan smart sa, ”en dag skall vi all dö, men alla andra ska vi leva”. Jag undrar om det inte är just detta så många kan ha svårt att hantera då man blivit gammal.

Nu har vi bara två (eller tre, beroende på hur man ser det) dagar kvar i utmaningen, men orden finns kvar att inspireras av!

Recept och Hälsa

Om att ta hand om sitt fordon.

26 september, 2022 Inga kommentarer

Jag har genom åren träffat på en massa olika sorters förhållningssätt till hur bilar ska skötas. Somliga bilägare köper en bil och kör den i botten av ren okunskap. Känner man inte till hur viktigt det är att byta olja, hålla koll på kamremmen eller byta bromsbelägg i tid kan det kosta onödigt mycket att reparera, kanske är det inte ens möjligt. Det går bra att köra en rostig bil, men till slut kan till exempel bilgolvet exponera marken under och den sortens fläkt godkänns inte av besiktningspersonalen. Den som kör omkring med dåliga torkarblad kan få ont i huvudet, men viktigare är att man lätt blir en trafikfara då man inte upptäcker faror i tid. Ett stenskott är ingen fara och är lätt att åtgärda, men låter man bli att laga kan sprickor spridas och glaset gå sönder helt. Detta kostar betydligt mer. Ett gammalt omodernt åk kan vara otroligt välskött trots sin ålder och visar på betydligt bättre kvalitet än en bil med bara några år på nacken. Somliga rariteter är mest till för att tillfredsställa åskådares ögon och ägarnas ego. De är putsade ut i minsta kromdetalj och utan en fläck, men är för dyra att köra långa sträckor med och kan inte heller användas för att hjälpa andra med skjutsar, flyttar eller liknande.

I somras hörde jag för första gången liknelsen mellan kroppen och ett fordon. Det slog direkt an en sträng hos mig. Jag har genom åren varit mycket bättre på att ta hand om mina andliga och mentala behov än de fysiska. Det gäller både själva motorn och de yttre attributen. Inför den kommande veckans förmodade mörker (SMHI bjuder upp till dans med Netflix, stickning och långkok) passade jag på att ge mitt fordon lite extra omsorg. Jag laddade med en kopp myntate och drog fram skrubb, fotsalva, ansiktsmask, oljor, värmedyna, härlig musik och en avslappningsmeditation. Elkostnaderna lockar numera till ännu kortare kortduschar än de jag redan tar, men jag njöt av både torrborstning innan och en rejäl avskrubbning i duschen. Det var så huden glödde efteråt och det kändes skönt att olja in den.

Efter en noggrann ansiktsrengöring, skrubb och ful ansiktsmask (den får vem som helst att se kriminell ut) smorde jag in mig med den sista skvätten favoritolja från min danska vän. (Den har hållit fint sedan jag fick den i ett härligt 50-årspaket.) Vid det här laget var det dags att smörja in fötterna länge och väl. De börjar äntligen se lite mer normala ut efter att ha blivit styvmoderligt behandlade hela sommaren. Just fötterna mår bra av att masseras, vi har många triggerpunkter där! Vid det här laget började jag känna mig riktigt mör och trött. Jag hade tänkt titta på ett avsnitt Better Call Saul (det är så spännande nu att jag knappt klarar att titta ibland), men det passade varken sinnesstämningen eller orken. Efter att ha bäddat in mig på spikmattan med värmekudden vid fötterna satte jag på en meditationsapp. Den somnade jag ifrån innan jag hann säga grisfis… Så småningom måste jag ha vaknat till och slängt ner spikmattan på golvet, men det kommer jag knappt ihåg. Trots det kompakta mörkret ute vaknade jag sedan pigg och utvilad vid sexsnåret.

Efter duschen sprejade jag in mig lite i en av de dofter som kanske inte riktigt är värdig min ålder. Det var länge sedan Amazing Grace var populär, numera är det andra doftnoter som uppskattas. Jag älskar dock texten på kartongen och tyckte att den passade så bra in i min ”spa-ritual”.

”hur du klättrar uppför berget är lika viktigt som hur du tar dig ner för berget. och så är det med livet, som för många av oss blir ett stort gigantiskt prov som följs av en stor gigantisk insikt. i slutändan handlar allt om ett ord. nåd. det är hur du accepterar att vinna och förlora, tur och otur, mörkret och ljuset.”

Just kroppen får vi bara en. Cellerna den består av byts dock ständigt ut. Det är inte omöjligt att bryta ovanor, även om det är svårt. Det är viktigt att komma ihåg. Ingen mäktar med att vara perfekt i alla aspekter. Det finns det varken tid eller ork till. Ett och annat kan det dock vara värt att satsa på. ”Forty and fit”, ”Fifty and fab” är det för sent för då det gäller mig själv. Däremot är jag glad att mina ögon ser på mig själv med snällare ögon än förut. Som min kusin sa igår: ”Jag tittade på tanten i spegeln och sa till henne ’Kom nu så går vi hem!'” Själv vill jag säga till tanten i min spegel ”Vad härligt att världen fortfarande ligger framför dina fötter”. Ännu härligare är det ju om tanten dessutom är rustad för äventyret.

← Föregående 1 … 114 115 116 117 118 … 454 Nästa →