… men inte lika roligt. Eller hur var det nu igen? Förra året städade jag upp bland våra utgifter i samband med alla varningar om tuffare tider. Sa upp abonnemang som inte kändes nödvändiga, funderade över om det gick att omförhandla kontrakt och började göra planer på hur vi bäst sparar. Jag är så tacksam över min uppfostran som lärt mig att vara försiktig med att spendera pengar som inte är mina (studielån och huslån undantagna), men förstår att detta inte är något som alla lever efter. Under lång tid har jag förskräckts över yngre förmågors vanor att leva över sina tillgångar. Inte är det bara yngre personer som lever så heller, jag vet personer både i min ålder och äldre som aldrig kommer igen, utan knappt håller sig över vattenytan år efter år. Det sägs att det blir svårare att få ordning på sin ekonomi ju äldre man blir. Skuldberg växer och inkomsterna växer inte i samma takt.
”Knappt tre procent av alla unga vuxna i åldersgruppen 18–25 år i Sverige hade minst en obetald skuld hos Kronofogden i slutet av 2021. Det är en liten minskning jämfört med hur det såg ut för 10 år sedan. Däremot har den sammanlagda skulden ökat under samma tid, från 1,15 miljarder kronor till 1,56 miljarder kronor. Det visar en ny analys från Kronofogden.” Det där är alltså fakta från Kronofogden, men det säger ingenting om alla avbetalningsplaner och krediter som sköts och inte heller säger det något om dåliga buffertar eller icke-existerande sparade månadslöner (tre sparade sådana rekommenderas).
Jag undrar hur det ser ut för alla hemägare efter den här vintern. En person i min närhet sa: ”vi firade när elräkningen då den bara var på 12 500 kr istället för de 15 000 vi hade förväntat oss”. Vem hade trott att 12 500 kr i elräkning skulle vara något att fira?! Här hemma har golvvärmen i badrummet stängts av och alla element står fortfarande kalla. Det eldas för fullt istället. Sanningen är att jag inte alls fryser ens på övervåningen där det är lite svalare. Vi människor är ändå rätt anpassningsbara och glömmer fort hur det varit, både bra och dåligt. Kommer vi att gå smartare ur det här, eller kommer den påtvingade sparsamheten bara leda till ett uppdämt behov att göra av med pengar? Vad händer om uppgivenheten blir för stor? Hur kommer det att påverka hopp och lust i vårt samhälle?
Till nyårsaftonens underhållning hade syrran fixat en lång lista på ”årets …”: årets fest, årets måltid, årets projekt o.s.v. Vi hade att göra en lång stund och jag blev väldigt inne i min analys av de senaste 365 dagarna. När jag kom till Årets skandal kunde jag dock inte komma på något särskilt skandalöst, så jag försökte väcka minnet till liv. Det som kom upp fick mig full i skratt. För det första Googles vilja att leka samhällspolis och tala om för mig att jag var ute på hal is och för det andra att det var en länk från Aftonbladet som kom upp som förstaval.
Just nu läser jag en spännande julklappsbok från min kusin som liksom jag är intresserad av släkt och gener, vad vi inte kan springa ifrån och vad vi kan göra för att leka bäst med våra egna förutsättningar. Boken heter Blueprint: How DNA makes us who we are och är skriven av Robert Plomin. Debatten om ”nature or nurture”, alltså om det är arv eller miljö som är viktigast för vår utveckling, lutar allt mer åt hur viktigt vårt DNA är för alla delar av vår personlighet. Det har i många år varit mer eller mindre förbjudet att ens forska på arvsbiten, mycket p.g.a. hur liknande forskning under historiens gång har varit så inhuman. Plomin säger själv att han inte hade kunnat ge ut boken för trettio år sedan, trots att resultaten redan fanns då.
Jag har förut skrivit om Amir Sariaslan och hans forskning. Han blev ombedd att dra tillbaka publicering av sina forskningsresultat för att ”de skulle gynna SD”, men han flyttade istället från Stockholm till Helsingfors och fortsatte sina studier därifrån. Sariaslan kom på kollisionskurs med Sveriges kriminologer eftersom han visar att fattigdom inte alls orsakar kriminalitet, utan att ärftliga faktorer är mycket viktigare. Personer med ADHD är till exempel mycket överrepresenterade i fängelser och Sariaslans förslag har bl.a. varit att man jobbar mycket mer med förebyggande vård, såsom medicinering mot ADHD. Han har även ställt sig starkt kritisk till att lägga stora medel på att utgå ifrån att allt elände beror på socioekonomiska faktorer då i princip alla dessa projekt genom åren visat sig vara verkningslösa. Idag fokuserar Amir Sariaslan på forskning om psykiska sjukdomar och antisociala beteenden från Oxford.
Plomins tankevärld är faktatung och jag får vila lite mellan sidorna för att kunna ta in texten, men jag är helt med på noterna. Att han påstår att det inte finns psykisk sjukdom, bara ”personliga variationer”, är inte helt lätt att hantera. Jag förstår vad han menar och ser det också som ett problem att det diagnostiseras hit och dit och fler och fler anses ha olika sjukdomar/diagnoser. Är det människorna eller samhället som är sjukt då? ”Alla ska med”, och i ivern att göra allt jämlikt och rättvist så blundar man för hur verkligheten ser ut, både när man planerar åtgärder och sedan ska analysera resultat.
Ett av mina barn frågade ”Tänk om man får ett barn som man inte tycker om, vad gör man då?”. Jag sa att det fina är ju att man älskar dem just för de personer de är och sannolikheten är stor att man förstår deras utmaningar då dessa med stor sannolikhet finns representerade hos någon släkting. I dagens samhälle förordas sociologiska modeller där arv inte finns, tidiga samhällsinsatser sätts in för att ge chans att förändra personer, kön är bara kroppsdelar och ägg och spermier är handelsvaror som kan plockas var som helst ifrån och har ingen betydelse i framtiden. I detta samhälle finns det inget utrymme för Plomins forskning då den visar på resultat som säger att miljön spelar väldigt lite roll för hur en människa blir. En god uppväxtmiljö kan enligt både Sariaslan och Plomin ge ökad livskvalitet, men kommer inte att påverka så mycket som man kan tro. Plomin fokuserar mycket på psykiska förutsättningar. Föräldrar med hög neuroticism får mer ofta barn med hög neuroticism. Föräldrar med ADHD får mer ofta barn med ADHD. Föräldrar med autism får mer ofta barn med autism. Föräldrar med hög kognitiv förmåga får mer ofta barn med hög kognitiv förmåga. Sedan är det som med allt annat. Det finns alltid utrymme för variation. Att blunda för verkligheten är dock en väg att gå som inte hjälper vårt uppväxande släkte framåt.
Tänk, vad spännande det är med ett nytt år. Det är precis som med en ny dagbok. Allt är fräscht och rent, inga vikta hörn och inga oplanerade fläckar eller felskrivningar. Jag har haft ett fantastiskt år, så det känns lite fånigt att det är med lättnad jag lägger det bakom mig. Är det något jag har lärt mig är det att det är långt bättre att vara ärlig än att låtsas och somligt har helt enkelt inte varit vad jag hade önskat. Det känns skönt att det mesta av detta störiga ”myrornas krig” faktiskt inte har med mitt lilla liv att göra. Jag har det fantastiskt bra, men dåliga och okunniga beslut av personer i ledande och ansvarsfulla positioner har lett till dåliga, och i vissa fel rent farliga, komplikationer. Inte för att det gör någon större skillnad att vi nu bytt ut en tvåa mot en trea i årtalet. Det känns bara bättre. Det känns hoppfullt.
Om du brukar läsa här vet du att jag redan har haft funderingar runt vilken ord som ska inspirera mig i år. Jag kände att jag gärna ville kombinera det med Hälsans År 2023 och har nu landat i det korta, okomplicerade och raka ordet RUTIN. Det finns ingenting som leder till så hållbara resultat som rutiner och jag ser verkligen fram emot att möta livet med goda sådana.
Gör du inga förändringar kommer inga förändringar att ske.
På samma sätt som rutiner kan leda till goda resultat leder dåliga rutiner till resultat som kanske inte är fullt lika önskvärda. I mitt årsord ger jag mig därför även chansen att bryta dåliga rutiner och rutiner som slösar med min dyrbara tid här på jorden.
Det här ordet är väldigt fokuserat på förhållandet med mig själv. Jag ägnar en stor del av mitt liv åt olika typer av relationer, både privat och yrkesmässigt. För att jag ska kunna fortsätta dela med mig av det jag har behöver jag fylla på och det har jag varit lite dålig på under året som vi precis har lagt bakom oss. Framför allt har jag känt att min ovana att skjuta upp jobbiga eller obehagliga uppgifter har varit väldigt störande. Jag blev mer medveten om det i skuggan av FRAMÅTANDA och nu känner jag mig redo att utarbeta en plan och skapa nya rutiner runt hur jag hanterar detta problem. Varför ödsla dyrbar tid?
Nu ska jag ägna lite tid till att medvetandegöra mig om
de goda rutiner jag redan har
de goda rutiner jag har haft men förlorat på vägen och vill hitta tillbaka till
de där rutinerna som kallas ovanor och som jag önskar arbeta bort.
När detta är färdigt önskar jag spåna fritt runt rutiner som hade funnits om jag hade tillgång till ett drömliv i ett alternativt universum. Från dessa gäller det sedan att göra ett urval som kanske får följa med in i framtiden. Jag skulle kunna sikta mot stjärnorna och nå trädtopparna (börja jobba mot en massa nya mål, tappa bort de flesta, men faktiskt få några att bli till rutiner), men jag är mer sugen på att välja med omsorg och ge mig själv chansen att arbeta efter förutsättningar som funkar för mig.
Så där, då är jag igång! Jag hoppas att detsamma gäller dig. Här kan du läsa mer om hur jag har jobbat med Ett Litet Ord sedan jag 2013 skapade en egen kategori till inlägg som rör dessa ord. Kanske kan du också förstå varför jag fortsätter jobba på det här sättet år efter år. Lycka till med 2023, vare sig du gör det med ett ledord eller utan.
2009 ordning 2010 kärlek 2011 skapa 2012 lyfta 2013 förändring 2014 reach 2015 fearless 2016 fortsätt 2017 vårda 2018 nu 2019 bygga 2020 disciplin 2021 kontakt 2022 framåtanda
Tack för allt 2022! För sött och salt, för lätt och tungt, för stort och smått.
Tomtenissens röda ljus skulle ha tänts på julafton, men det blev aldrig av. I morse fick därför tjejerna njuta av det medan de förberedde sig för hemfärd. Nu är de avlämnade vid tåget och vi håller tummar och tår för att resan till Stockholm går smidigt. Det är så trist att behöva säga att förväntningarna på att allt går precis som planerat är väldigt låga, men under sker än idag. Det har varit så mysigt att ha dem hem-hemma! Nu åkte de hem för att fira nyår med vänner och make. Sonen blir kvar hos oss gamlingar och får på köpet en lugn nyårsafton med god mat inplanerad. Pannacotta står på väntan och resten tar vi oss an lite senare i eftermiddag. Det blir nog tid till det också.
Jag gillar att anstränga mig liiiite extra då det vankas fest. Ikväll kommer syster, svåger och ett syskonbarn. Våra dessertglas i plast har varit med på många fester och ser alltid lite sunkiga ut efter diskmaskinsdisk. Imorse gav jag dem därför en sköljning i hett vatten för att sedan torka dem med diskhandduk. Vilken skillnad! Samma sak ska göras med med besticken – dukningen lyfter med små och lätta ansträngningar som att sköljtorka det man dukar med om man tar det direkt från skåp och lådor. Oavsett om du väljer att äta direkt ur en frysmatslåda eller värmer rester i en kastrull hoppas jag att du får ett fint slut på detta året. Jag tror att 2023 har mycket fint att bjuda på. Peace!
Äldsta dottern hade bara ett önskemål för de här mellandagarna, nämligen att få in ett besök på Pingstkyrkans Second Hand. Jag hade inget att invända emot detta. För oss i Karlskrona är detta det trevligaste second hand-stället och det som bjuder på störst variation i utbud om än inte alltid det fyndigaste.
När vi väl var på plats såg jag genast att julgrejerna var nedsatta i pris, men att det inte fanns så mycket kvar. Jag fokuserade istället på de andra hyllorna. Framför allt letade jag efter stora handdukar i gott skick för att kunna använda till de där brokiga morgonrockarna jag gillar så mycket. Det fanns många handdukar, men bara ett fåtal som jag var intresserad av. Jag plockade även på mig en jättesöt tvättpåse till min secondhandjägarkompis. 25 kronor, handbroderad och med bara en liten slitskada som hon får fixa själv. När korgen var full av textilier slank det ner både ett och annat lite mer ömtåligt. Vår brokiga finglassamling kompletterades av ett nytt par, presentlådans ge bort-vaser är nu några fler och så hittade jag en otroligt söt liten Rörstrand-kanna i perfekt skick. Värmeljusduvan var skitig och gavs i princip bort och när jag hittade ett örtkar till mitt hemgjorda sellerisalt blev jag jätteglad! Finaste fyndet var nog den lätt isblå kristallvas nummer 990 från Strömbergshyttan som kostade 45 kronor. Skitig och dan, med en ful beläggning som jag visste skulle vara lätt att bli av med. Efter en stund vid diskhon såg alla grejer ut som nya och jag behövde inte ångra några inköp.
Tyvärr glömde jag att ta kort på stekpannan från Nilsjohan som jag övertalade dottern att köpa för 75 kronor innan den fick gå genom lite hårdhänt kärlek. Hon var ytterst tveksam till inköpet då hon hade svårt att se bortom beläggningarna, men jag lovade henne att den skulle bli som ny. Lo and behold! Efter att ha smörjt in den med såpa och låtit den stå i 50°C i ugnen i en timme och sedan skrubbat den ren med Svinto gick den nästan inte att känna igen mer än till formen.
Dylika pinaler är inte bara bra till att försvara sig med! De äro även synnerligen goda matlagningsdon. Det fanns visst en del annat på kvittot också, men ingenting som inte nu har en plan för sitt fortsatta existensberättigande. Finns det något särskilt du är på jakt efter i second hand-svängen?
Ett liv består inte bara av fina pusselbitar, utan även sådana som utan något sammanhang ter sig rätt meningslösa eller rentav inte ser ut att passa över huvud taget. Ja, vill man ha ett pussel färdigt är det bara att acceptera att det inte går att välja att trycka dit bitar från någon annans pussel för att man gillar dem bättre än sina egna. De pussel jag pratar om kan bara byggas i efterhand, när dagarna redan har lagts till historien. Jag kan inte planera om när pusslet redan är färdigsågat och redo att pusslas ihop. Vill jag göra något får jag se till att jobba med själva motivet redan innan det blivit tryckt.
Är du som jag är dina konstnärliga resurser ännu inte fulländade och det finns ännu mycket kvar att jobba med. Jag är dock duktig på att visualisera och tänka mig hur jag hade önskat att mitt liv skulle se ut. Vill jag översätta det till hur jag kan lära mig att styra hur motivet målas upp behöver jag bli bättre på att omsätta tanke till handling. Jag visade i mitt förra inlägg vilka bitar och motiv som jag verkligen gillade under året som gått. Idag tänkte jag filosofera lite allmänt runt vad som skulle kunna förbättras och tar hjälp av min egen version av Livshjulet. (Det finns många olika varianter, bara att googla.) Detta blir även en möjlighet att spana framåt!
Fysisk hälsa
Maken har redan utnämnt 2023 till Hälsans år. Jag känner mig jättenöjd med året som gått, men jag har verkligen försummat min kropp som genomgår en stor och omvälvande förvandling på väg in i klimakteriet. Jag har läst på mycket och känner mig i fas rent teoretiskt med vad som händer, men vet att det finns stor praktisk utvecklingspotential inom det här området.
Mental hälsa
Jag känner mig mentalt mycket stark och fortsätter samtidigt utvecklas inom det här området i takt med att jag fortbildar mig som samtalsterapeut. Jag ser fram emot att läsa ännu mer spännande litteratur och lära mig fler tekniker att hantera mentala utmaningar på samtidigt som jag lär mig mer om hur jag kan möta mina klienters behov.
Andlig hälsa
Här finns det att jobba med, men detta är ett område som jag känner mig trygg i att manövrera. Jag prioriterade aldrig pilgrimsvandringen jag hade planerat för, men nu har jag ett datum då jag behöver vara både fysiskt, mentalt och andligt boostad för att få så mycket som möjligt ut av specifikt denna upplevelse.
Relationer
Just relationer är ett område som jag brukar ge toppbetyg då jag kalibrerar mitt livshjul. Delområdena jag prioriterar är maken, lilla familjen, stora familjen (min och makens ursprungsfamiljer/släkten), vänner och bekanta. Eftersom relationer är något som intresserar mig mycket och även ger mig stort utbyte är jag alltid ”duktig” på att ge tid och energi till dessa. Det finns så mycket roligt att se fram emot här under året! (Och utmaningar, för den delen. Så fort andra människor än en själv är inblandade är det svårt att detaljplanera, så det är bara att lära sig att vara kreativ, flexibel och duktig både på att ge och ta.)
Hemmet
Oooooh, älskar vårt hem, men här finns att göra! Två garderobsdörrlösningar, en ful övergång i trappan upp till övervåningen, fönsterfoder på övervåningens toa, färdigställa verandan och bättre förvaring ute i ladan har åkt längst upp i den jättelånga ”att göra”-listan och känns ändå som genomförbara projekt.
Ekonomi
Hela samhället påverkas av stora skälvningar och jag är tacksam över både uppfostran och modesta vanor som ger stabilitet mitt i oredan. Det finns ändå både utvecklingspotential och lösa planer.
Yrkesliv
Jag har en önskan om att utveckla min verksamhet MB Terapi. Jag älskar mitt yrke och känner mig tacksam över att ha ett yrke som jag upplever som mycket meningsfullt och givande samtidigt som det känns fantastiskt att kunna hjälpa medmänniskor att navigera i en snårig vardag.
Fritid
När jag har jobbat, skött min hälsa, gett mina relationer näring, tagit hand om allt som en planttant ska stå i och deltagit i musikrelaterade aktiviteter finns inte så stor önskan att trycka in mer. Kalligrafi, stickning (och annat handarbete) samt resor är sådant som är härligt och väl beprövat. När det gäller nytt och spännande ekar det dock. Hoho, hoho! Inte för att jag längtar efter något särskilt, jag känner mig mycket nöjd under min korkek, men kanske borde jag sätta mig ner och begrunda hur jag kan vidga mitt sinne lite mer så jag inte alldeles torkar ihop.
Det om detta, alltså. Nu har jag alltså skissat lite så jag kan ana konturerna på hur jag vill att det här pusslet ska se ut! Jag gillar verkligen det jag ser om jag kisar lite med ögonen…
Jag älskar att läsa folks sammanfattningar, funderingar runt skeenden och utvärderingar. Idag tänkte jag fortsätta mina egna sådana funderingar (de om årsordet har jag redan delat med mig) genom att välja en favoritbild från varje månad, några av de finaste pusselbitarna i mitt liv. Det finns andra som är ganska fula eller inte särskilt utmärkande, men det hoppas jag att du förstår utan att jag talar om det. Håll till godo!
Januari
Insikten om att mitt årsord FRAMÅTANDA påverkat mig djupare än jag trodde får denna bild symbolisera. ”Det e lite tlångt” – jag bestämde mig för att jag ville styra om mina tankar, ge mig själv möjligheten att vara en mer optimistisk människa. Uppdraget har lyckats bättre än jag kunde drömma om.
Februari
Mosshjärtat från en av årets alla promenader i närområdet påminner om att jag fortfarande älskar att bo här och absolut inte tar all skönhet för given. Känslan av att vara instängd har då och då drabbat mig det senaste året, möjligtvis en rest av pandemirestriktioner och debattklimatet i både Sverige och världen. Jag har som vuxen upprepat mantrat ”den som ändå kunde flytta till en öde ö” på mina ”alla är idioter-dagar”. Sturkö är väl inte direkt öde, men här finns både fysiskt och känslomässigt utrymme när jag behöver det.
Mars
Brorsdotterns fantastiska konstverk påminner om att även i stunder av djup förtvivlan våga lita på att det kommer bättre dagar. Vi människor söker så ofta den odefinierbara lyckan och det är då lätt att missa de små guldkorn som kanske inte gör så mycket väsen av sig, men som vid utvärdering visar sig utgöra ”BRA!”.
April
Min duktiga svägerska tog bröllopsbilderna då lillastesyster gifte sig i april. Det här fotot påminde återigen om vilken skatt jag har i tryggheten av mina syskon, vår tyska extrasyster och en stor och omtänksam släkt. (Blekingedräkten jag har på mig sydde mammisen och brudklänningen som hennes kusin sydde 1969 fick nytt liv till detta speciella tillfälle.)
Maj
Musiken! Musiken. Vad vore livet utan? Jag skämtar om min hörselnedsättning (som inte är allvarlig, men störande), men påminns om hur viktigt det är att jag ger tid och utrymme både till att utöva och njuta av andras sammanvävda toner. Inte bara som skval i bakgrunden, utan som utveckling. För några månader sedan läste jag om att hjärnan gympas av att lyssna på nya tongångar. Musik är helt enkelt en investering i framtida hjärnhälsa.
Juni
Jag älskar verkligen att vara en planttant. Den här tiden på åren då jag mest ägnar enstaka tankar åt vad jag vill satsa på i mina odlingsbäddar nästa år eller hämtar in lite grönkål i trädgårdslandet påminner det här fotot om att jag fortfarande väljer att jobba hårt med allt det gröna. Detta är alltså ett val och jag gör det både för att det ger oss obesprutad mat med högt näringsvärde (inbillar jag mig) och för att jobbet ger min själ ett lugn den mår bra av. Och så mycket glädje som vida överskrider sorgen över jordloppors, kålfjärilslarvers och rådjurs glupskhet.
Juli
Läckra pizzor gräddade i pizzaugnen i Bredavik. Mat som får smaklökarna att krulla sig och som tillför mer än bukfylla. I perioder är jag bra på att laga sådan mat. Det behöver inte alls vara krångligt, ibland är det enkla och sparsmakade det allra bästa, men det kräver lite eftertanke och planering. Jag hade många fina smakupplevelser 2022 och ser fram emot fler under det kommande året.
Augusti
Den som väntar på något gott behöver inte vänta förgäves! En lång väntan kan verkligen göra att något uppskattas så mycket mer. Bröllop 2020, fest 2022. Planen var Skansen, men Sturkö (både Uttorp och Bredavik) blev en mer än värdig räddare i nöden. Vilken dag vi fick till slut! All vånda känns nu mycket avlägsen och min tacksamhet idag är otroligt varm. Vilka insatser våra familjemedlemmar gjorde! Kreativt, praktiskt, deltagarmässigt! Planering, gräsklippning, pizzabakning, lekledning, städning, engagemang, omtanke… Tänk vad fint det kan vara när mänskligheten visar sin allra vackraste sida.
September
Skapande september. Vilken kreativ boost jag fick! Kanske det allra roligaste projektet jag tog mig an under året som snart nått sitt slut. Vissa dagar fick jag utmana mig själv mer än andra, somliga projekt blev estetiskt tilltalande medan andra mest var trevlig och utmanande hjärngympa. Förhoppningsvis kommer jag ihåg detta om nio månader då det kan vara dags igen.
Oktober
Oktober fortsätter vara min favoritmånad. Jag behöver skönhet i mitt liv och under den här månaden brukar jag tanka just detta i stora mått! Kikar jag bland mina oktoberinlägg här i bloggen ser jag att jag kan använda bilderna från denna månad till snuttefilt då livet känns grått och trist.
November
Jag trodde att jag inte behövde resa längre, men systersonens bröllop i Skottland i november visade att jag hade FEL. Eller behöver och behöver, min överlevnad hänger knappast på detta, men nya vyer vidgar sinnet! Att ta sig ut från sitt vardagliga sammanhang bjuder på spänning, men påminner också om allt man har att vara tacksam för som kanske tas för givet.
December
Slutligen får bilden från igår kväll som ligger uppladdad i mediebiblioteket, men inte hamnat i något blogginlägg än, symbolisera lyckan som inte behöver jagas. ”Stunder av lycka, små ögonblick av ro ibland.” Tjusigare än såhär behöver inte livet vara. Ett stökigt kök, ett pussel, värmen från en vedspis och människor som tar mig precis som jag är. Trots att de har sett mig i mina värsta stunder älskar de mig. Tack 2022.
Jag har varit sjuk till och från sedan november och märkte knappt då jag gick från resthosta från första förkylningen till en annan slags hosta och genomförkylning. I princip alla jag känner har just nu sjukdom i familjen, eller hos personer de delar väg med i livet. Vi visste sedan innan att immunförsvar byggs upp i interaktion med en buffé av olika smittämnen och att det är därför exempelvis RS-viruset verkar extra aggressivt i år. Även vinterkräksjuka och andra smittor grasserar som om det inte fanns någon morgondag. Vi är helt enkelt inte skapta för att isolera oss från andra människor. Alla som kan sin historia vet vad som hände ursprungsbefolkningar på diverse ställen då ”den vite mannen” gjorde entré. De dog helt enkelt i vanliga barnvirussjukdomar då de inte hade något naturligt smittskydd mot dessa.
Jag har funderat mycket på hur vi på riktigt bygger upp en stark motståndskraft. Tvätta händerna efter toalettbesök och en dag på stan känns idag självklara. Samtidigt vet jag flera barn med OCD-föräldrar som varit sjukare än andra barn. Desinficerande ytor, ständiga spritningar, inte få krypa omkring på golvet eller leka med leksaker som inte nogsamt tvättats av innan – det låter ju som att dessa aktiviteter skulle förbättra oddsen för att hålla sig frisk, men det finns någon slags magisk brytpunkt någonstans.
Det finns många funderingar hos mig runt vad om hänt i samhället sedan början av 2020, men som fortgår på många olika sätt. Det gäller allt från vad outprovade vacciner gett för effekt respektive biverkningar till isoleringskonsekvenser som dåligt smittskydd och barnobesitas. Jag gissar att det blir som med det mesta. Det får rinna ut sanden som ”vi pratar inte om det”, eller så kommer annat som upplevs som viktigare i stunden. För så är det. Så fort något jobbigt löst sig eller förlorat sitt grepp om oss kommer vi att möta något annat som upplevs svårt att hantera. Och så fortgår livet. Detta är en anledning till att jag idag känner lite på att låta RESILIENS bli mitt årsord. Jag behöver inte ”klara av” någon svår barndom, men har lov att välja och vraka ord precis som jag vill. MOTSTÅNDSKRAFT hade också kunnat funka, men… Jag återkommer!
Men hej! Nu har alltså julen dragit igång på riktigt och vi är inne på dag två av tolv. Blir alltid lika konfunderad över oss svenskar, att vi så gärna firar allt i förskott och sedan är klara när själva dagen är här. Aftnar är liksom våra dagar! Undrar hur många som ägnar sin annandag till att plocka bort julen? Inte jag i alla fall. Egentligen tänkte jag åka in till Fredrikskyrkan och sjunga i annandagskören, men nästäppa och basröst sätter stopp för de planerna. Igår var vi en sväng i kyrkan och fick uppleva en fin stund med vacker musik och läsning. Vår yngsta sjöng En stjärna lyser så klar, en av mina moderna julfavoriter. Efteråt åkte vi vidare mot Karlskrona och syrrans hem. Hon hade dukat upp en trevlig buffé med allt från egen äppelglögg till dopp i grytan. Ska det ätas så ska det.
Älskade alla deras tre smågranar! Fördelen med att ha egen skog är att man kan välja och vraka, men i år var det svårt att hitta något i mellanstorlek. Älskar dock de här små knubbiga versionerna av rödgran! Det är så fint med gamla glaspumlor. Jag är fascinerad av att katten i hushållet låter granarna vara ifred, men den katten är sin egen på många olika sätt och vis.
En av de sötaste ljusslingor jag sett! Lampskärmarna har samlats ihop från olika håll. En jättefin inredningsdetalj tycker jag. Ja, hela detta hem är full av vackra och speciella inredningsdetaljer. Det är så mysigt!
Jag har tagit så få (och ofta konstiga eller irrelevanta) foton de senaste månaderna att jag verkligen känner att det är dags att göra en uppryckning. Jag har sagt det vid flera tillfällen, men har ännu inte gjort något åt det. En vacker dag… Jag får vara glad att åtminstone maken och yngsta dottern hamnade på kort igår. De andra fanns där också trots att de inte syns här. Vi lagade hjortgryta tillsammans och det var så otroligt gott! Svågern och brorsan är båda med i jaktlag i Klackamåla och även när de inte skjuter själva får de vara med och dela på potten. Varg har tydligen siktats där och minst en hund har fallit offer för den. För mig är varg något exotiskt och främmande, dessa mytiska varelser hör hemma i Sibirien eller möjligtvis i nostalgiska böcker som Astrid Lindgrens där det grävs varggropar. Spännande hur som helst. Just igår var jag extra tacksam över att få möjlighet att få dela denna måltid. Receptet vi följde hittar du här och jag kan varmt rekommendera det. Dessutom blev ris à la Maltan bättre än någonsin. Syrran kokade lite sockerlag som vi hade i risgrynsgröten och grädden var rätt hårt vispad. Lite vaniljsocker (aldrig, aldrig vanillinsocker) och filéade apelsinklyftor i bitar – sedan var det biff! Apelsinerna var väldigt saftiga, så extrasaften serverades i en liten kanna till för de som ville (jag, till exempel). Så, så gott! Och det var den juldagen. Idag steg jag upp klockan nio till ett tyst hus och våra ungdomar sover fortfarande trots att klockan visar 12:02. Eftersom vi ändå inte tänker göra ett skapandes dyft idag så är det väl bara att låta det vara så. Jag tänker dega, gå en liten runda och tända ljus på gravarna för att inte förslappas totalt, äta godis och titta på teve. Får väl städa upp lite arbetsrummet/julklappsinslagningsstationen så inte äldsta dottern förskräckes då hon kommer sent ikväll. Men som sagt, annars ingeningeningenting. Peace!
