Igår kom mitt lilla fickhjärta som genast fick sin plats vid mina kalligrafipenslar för att kunna ge mig stöd i årets föresatser. Så här långt är jag otroligt nöjd med mitt ord, faktiskt mer än jag trodde. Det visade sig vara ett ord som är lätt att greppa och få en relation till. Rutiner är något jag redan vet att jag mår bra av, så jag behövde bara en liten putt i rätt riktning för att komma ihåg det. Att jag sedan bestämde mig för att inte bereda vägen för något slags nyårslöfteshaveri, utan beta av en grej åt gången, tror jag var ett genidrag. Jag tragglar på med min lilla dagbok. Sjutton dagar på raken, och nu behöver jag inte längre jobba för att komma ihåg den innan jag knyter ihop mig för dagen. Det känns fint på så många olika sätt och vis.
Jag fortsätter följa SGU:s rapporter med stort intresse. Nivåerna på våra små magasin här nere i söder är nu mycket över de normala, och även de stora magasinen har äntligen normala vattenstånd. Det finns dock fortfarande ställen runt vårt avlånga land som behöver fyllas på rätt rejält. Så är det. Upp och ner, fram och tillbaka. För lite hos somliga, för mycket hos andra. Få är nöjda och många är oroade.
Tänk att också regnet speglar samhället och hur olika personer funderar över för lite, för mycket och vad som egentligen är lagom eller ”rättvist”. Vi har i sanning intressanta tider framför oss och det gäller att fundera över hur vi lever och vad vi prioriterar. Att se längre än vad näsan räcker är ingen vanlig egenhet hos folk och många verkar ha vaknat upp från sin fina dröm och undra varför allt känns så galet och vad det egentligen är som skakar om deras trygga tillvaro. Det är synd om människorna.
Jag försöker ibland visualisera mina känslor. När jag är orolig håller jag på att drunkna. När jag är ledsen regnar det (beroende på vilken typ av tårar som är inblandade smattrar det mot fönsterrutor, strilar långsamt, faller mjukt och läkande…). När jag är arg är det varmt och rött, intensivt och kraftfullt. När jag är glad handlar det mer om musiken som kompar något vackert. När jag är nöjd känns det precis så här, som bilden. Sol som värmer, skuggor som leker eller ger vika. Den här typen av solkonstverk stannar jag ofta upp till en stund och då är jag tacksam över att jag så ofta jobbar hemifrån på morgonen.
Igår gick det äntligen att få till den sedan länge inplanerade stickjuntan. Jag sjuk, C sjuk, jul och nyår – inget låg längre i vägen. Jag glömde att ta kort på alla våra mönster, stickor, garner och halvfärdiga projekt, men jag lovar att allt fanns där. I vanlig ordning pratade vi så mycket att vi inte riktigt hann med allt vi hade tänkt, men ett misslyckat projekt hann repas upp och vi gick igenom planer och förslag till olika garner. Snart kommer vi att träffas igen, så det är bra att vi nu är igång. I vanlig ordning åt vi något gott och hälsosamt. Vissa utmaningar gör att min vän har en ganska restriktiv kost, men jag kan tala om att det alltid är extra gott. Grönsaker i mängder och väldigt ren mat. De här abborrfiléerna hade levererats av en granne och var så goda att jag vill äta nu igen bara jag ser bilden. Och du har väl inte glömt smakexplosionen skirat smör?
Till dessert blev det chokladtårta på valnötsbotten med varma hallon. Detta mästerverk var så, så gott och jag gissar att det är något recept liknande det jag länkade till som stod som bas. C är så bra på att göra sådant här och lägga portionsbitar i frysen till lämpliga tillfällen, men själv har jag kommit ifrån ett liknande förfarande.
Den här killen har jag följt sedan han var en liten parvel då jag själv hade barn hemma. Han är en man med mycket integritet och visar sig mest då han känner sig hungrig. Husets två andra katter fick jag desto mer tid tillsammans med och blev i vanlig ordning helt kattsjuk. En spinnande, gosig katt är i sanning en hälsoboost, åtminstone om man inte är allergisk.
Det kanske inte blev så många knop stickade på stickjuntan, men framåt kvällen tog jag tag i energin och inspirationen som hade alstrats och blev klar med lillkoftan som påbörjades för flera månader sedan. Det var det där med att fästa, sy ihop och sy knapphål som jag inte tycker är lika roligt som resten. Nu är det i alla fall KLART och det enda som återstår är att blocka och hitta några fina knappar till. Tänk att småttiga grejer alltid är så söta! Jag blev genast sugen på att starta något annat.
”Något annat” fick bli ett par nya sockor till sonen som skickade bild på ett par som är förbi lagningsfasen. Jag har stickat flera sockor (och vantar) i Fabel, men nu hittade jag inte vilket mönster jag måste ha använt. Det här känns väldigt löst i resåren. Även om det tar emot att riva upp undrar jag om jag inte ska leta upp ett annat mönster som är skrivet specifikt till Fabel och som klart talar om för mig vilken storlek jag ska ha på stickorna. Hej hej från fru måste-ha-korsstygn-mönster-och-hängslen.
”Just det, det skulle bli storm.” Igår hade vi haft bokklubb hemma hos min syster. Maken hade passat på att följa med in till stan för att vi inte skulle behöva köra onödigt mycket och när det var dags att åka blev förvåningen stor då det knappt gick att öppna dörren på bilen på grund av vindbyarna. Vägen till Sturkö var täckt av bråte, lyckligtvis inga stora grenar den här gången. När vi kom hem gick det knappt att gå upprätt! Jag som verkligen gillar vind blev till och med orolig över tallen (den släpper alltid taget om grenar vid sådana här tillfällen, så också denna gång) och det kändes mindre härligt och mer något annat. Kanske hade det för en gångs skull varit skönt att slippa det värsta och helt obrydd ligga kvar mitt på golvet utan att bekymra sig om huruvida världen höll på att rasa runt omkring en. Väl hemma var det bara att låsa dörrarna ordentligt och elda i spisen. Det dånade utanför, slog i ventilerna, rasslade i grenarna, skrapade på fönstret uppe, ven i skorstenen. Vilket skådespel, denna gång för vilken blind person som helst. Det var helt galet! Enligt SMHI var byarna uppe på 29 sekundmeter, alltså drygt 104 km/h. Imponerande! Vid sängdags var det fortfarande lika galet, men framåt morgonkvisten hade det lugnat ner sig. Vi har dock några blåsiga dagar framför oss, så jag håller mig nog borta från skogen tills detta väder slagit om.
Bokklubben har verkligen varit saknad under pandemin! Igår var det ”redan” dags för andra boken sedan vi körde igång igen. Syrran hade valt en författare istället för en bok, så vi fick välja mellan allt som Karolina Ramqvist har skrivit. Jag har varit intresserad av henne sedan Bröd och mjölk gavs ut för något år sedan. Vad jag har förstått är det en bok som både väcker stora känslor, men också är helt meningslös för andra. Jag älskar den sortens texter, där det inte finns något ”rätt svar”, utan man är tvungen att läsa förutsättningslöst. En hajpad bok faller till exempel hårt till marken om den inte faller mig i smaken. Besvikelsen över att inte ha hittat en ny favorit är irriterande. I det här fallet hoppades jag bara få en känsla av matminnen som bara skulle vara kopplade till det sinnliga rent positivt. Hur som helst kom jag aldrig in till biblioteket, utan fick förlita mig till bibliotekets app Biblio. Där fanns inte denna bok, så jag lånade istället ”Farväl, mitt kvinnofängelse”. Detta var en snabbläst novell som trots det hann väcka frågor om både det ena och det andra. Mitt intresse väcktes, så Bröd och mjölk kommer att stå kvar på min önskarläsalista. Till nästa gång ska vi läsa Annie Ernaux. Jag är mest intresserad av hennes självbiografi, så det är väl bara att börja så jag hinner bli klar. Annars ser jag fram emot Kristina Lugn som vi ska ta oss an till sista träffen på terminen. Ansvarig till denna träff har även utmanat oss att skriva varsin dikt inspirerade av Lugn. Vilken grej! Det ska bli kul.
Nu var det längesedan jag tog mig ner till naturreservatet för att möta Östersjön. Dagarna går in och ut ur ett gråmulet töcken, men emellanåt visar sig solen. Då gäller det verkligen att se till att möta den! Igår gick jag ner i trädgårdslandet och röjde bort lite ogräs (eh, konstigt att göra detta i januari, men det gäller att hålla det borta inför vårsådden). Maken kom sedan ut och höll mig sällskap på en promenad. Vi fick gå på befintlig väg eftersom det ju är så blött i markerna. Roligt att se att det var så många som var ute och njöt av den vackra naturen! Vi är väl fler som behöver tanka ljus där det står att finna. Sällan känner jag mig så lycklig som då vinden viner runt mig så mycket att håret trasslar ihop sig till en enda tuss. Vågorna gick höga och skummade då de mötte stenarna invid land.
På väg tillbaka till vägen från havet blev det äventyrslabyrint. Vi kryssade mellan grästuvor, stenar och stora vattenpölar och trots att fullt fokus behövde läggas på var fötterna sattes gick det samtidigt att njuta av den vackra himmelen som speglade sig i både små och stora vattensamlingar.
Väl hemma kom ett blomsterbud förbi med en helt underbar bukett som gjorde mig så glad! Jag fick flashbacks till Mammas sista år då det kom flera blomsterbud Varje Vecka. Jag har aldrig sett så många blombuketter i ett vanligt hem som då. Är ändå så glad att mamma fick njuta både av fina ord och stor tacksamhet för allt hon hade hjälpt människor med genom åren. Min syrra skrev att det nog var Mammas bortgång som försatte Postnord i så stora problem då de förlorade sin absolut största privatkund… Mina egna tulpaner och vitlöken verkar förresten ha klarat sig i det här årets väta, det ser i alla fall ut som att de flesta har kommit upp och fortsatt växa istället för att ruttna bort.
Av mormor Britta lärde vi oss att tulpaner mår bra av att stå på verandan över natten. De håller sig krispiga och fräscha längre om de får en liten köldbehandling då och då. Bara det inte är frysgrader… Eftermiddagen ägnades åt att fira vännen som fyllde 50, prata med faster i telefon, förbereda ett webinarium som jag ska hålla i, baka en paj, städa lite och elda i vedspisen. (Intresseklubben antecknar.) Jag fick frågan om vi aldrig kommer att flytta tillbaka till Stockholm igen, eller någon annanstans för den delen? Svaret blev att jag nöjer mig med att vara oändligt tacksam för vårt hem och leva som om detta är mitt sista boende, men samtidigt vara ödmjuk nog att inse att livet inte alltid kan styras och att situationer kan förändras. Kanske går det inte att bo kvar, kanske vill vi inte, kanske… Att leva i en oändlig rad ”kanske” ger upphov till helt onödig oro som inte tillför livet någonting. Jag är tacksam för här och nu, i all min otillräcklighet och ofullkomlighet. Inte trodde jag att detta skulle vara en känsla som skulle bli min, men så är det! Tack.
Morgonen började i blommornas förlovade land. Jag skulle på begravning för en släkting här i grannkyrkan och band ihop en bukett i vas. Vanligtvis binds liggande buketter till begravningar, men jag ville ha den så här, fräsch och full av liv. B gillade rosa och efter alla svårigheter hon behövt bära på genom livet ville jag komma ihåg den lilla flicka hon en gång var då hon sprang omkring här på ön. Då fick det bli den här färgen. Begravningsentreprenören blev lite förvirrad då jag kom med bukett och vas och allt. Det var en av mina gebort-vaser, jag tänkte att den kunde ha fått stanna med blommorna. Då vi gick ut från kyrkan mot gravsättningen fick jag den dock lite diskret i handen. Den tomma vasen som stod i en av urnorna utanför kyrkan var alltså min, om nu någon undrar.
”Roligt att se dig, tråkigt att det är i sådana här situationer det blir nu för tiden.” Maken tycker att det är märkligt att jag har full koll på mina sysslingar på mammas sida, men för mig är det helt naturligt. De fanns alltid med i olika situationer då jag växte upp. Tyvärr känner jag inte en enda av sysslingarna på Fars sida, vet inte ens vad de heter eller hur många de är. Jag antar att det är mer vanligt att det är på det viset. Igår slogs jag än en gång över hur konstigt det blir att höra någons liv presenteras som en inköpslista. Jag är glad att jag visste mer. Musiken var dock underbar!
Min moster och morbror följde med hem på lunch. Alltid lika roligt! Den perfekta bjudmaten med flera goda ostar kvar i kylen efter jul var ost- och skinkpaj. Blandningen av cheddar, präst och Västerbotten blev delikat. Julskinkans rester hade använts till annat, däremot funkade det utmärkt också med spillbitar av rökt skinka som skurits fint. Efter alla moln och regn kände jag att en promenad var mer eller mindre obligatorisk då solen var så generös med sitt kalla ljus. Det blev ingenting med skogsturen jag tänkt mig då stigen presenterade sig som rena gyttjan.
Tänk ändå, vilken skillnad det blir för själen så fort vi möts av detta! Jag som ändå inte lider av vinternedstämdhet känner stor förståelse för alla med SAD och hur svårt det måste vara att fysiskt och mentalt lida av det långa mörkret. Det märks redan att det har vänt, även om det på papperet inte är så stor skillnad på tiden med solljus per dag. Ja, åtminstone de dagar då solen behagar visa sig. Tack för allt regn, vi behövde det verkligen! Och tack solen för att du inte alldeles glömt oss.
Det var länge sedan jag visade något pyssel här i bloggen. Det är inte direkt det att jag pysslar mindre, men det har bara inte blivit så. Jag länkar oftast vidare till andra vars instruktioner jag själv följt, men just idag kommer jag inte ihåg var jag hittade idén. Du vet, det fastnade i mitt bakhuvud efter att ha fångats upp någonstans i det svarta hål som sajberspejs utgör? Det finns begagnade pappersvaror som alltid bör slängas (toapapper), annat som kan sparas om det är i gott skick (vadderade påsar) och sådant som alltid åtminstone bör dokumenteras, kanske till och med sparas (personliga brev). Hur man kan pimpa de i mitten inklämda, de sparade vadderade påsarna i gott skick, tänkte jag tipsa om idag.
I gott skick betyder inte att de är helt släta, det är ju orimligt. Däremot är de fortfarande hela. Börja med att försiktigt pilla/riva loss adresslappar och frimärken. I de fall där det finns tryckt text i stark färg, som här, kan du även limma över vanligt vitt kopieringspapper för att dämpa färgen lite. (River du kanterna istället för att klippa blir det i princip osynligt när servetten kommit på plats.)
Är du som jag har du både udda, vackra servetter och en burk Mod Podge, det fantastiska decoupagelimmet som är så användbart till allt möjligt. Mitt köptes på Hobby Lobby för många år sedan och används bara då och då, men är fortfarande i gott skick. Du kan även tillverka ditt eget decoupagelim med sådant du nästan garanterat har hemma:
Recept decoupagelim
Blanda en deciliter vatten med 2 msk socker och koka upp. Vispa i 2 msk potatismjöl, lite i taget, i en deciliter vatten och koka upp. Vispa hela tiden med en visp. Blanda sedan sockerblandningen med potatismjölsblandningen och låt det tillsammans än en gång koka upp. (Använder du decoupage på exempelvis möbler rekommenderas att du lackar det väl torkade resultatet för tålighet.) Receptet har jag fångat upp på vägen någonsin, har inte gjort det själv.
Servetter består av tre tunna lager papper. Ditt första uppdrag blir att separera det översta, mönstrade lagret från de andra två. Dra mycket försiktigt loss detta.
Måla på ett tunt lager decoupagelim på framsidan av den vadderade påse du vill pimpa. Det kan sedan gärna torka till i någon minut. Lägg försiktigt på servettlagret och fixa och trixa med lätt hand tills du fått det någorlunda slätt och på plats. Det gör ingenting om servetten sticker ut lite utanför påsen, det är lättare att klippa bort överflödigt papper än att hålla på och matcha upp påse och servett perfekt. När servetten är på plats målar du på ännu ett tunt lager lim över hela servetten, arbeta ner limmet försiktigt så att servetten verkligen täcker och sitter fast i påsen. (Bilden är lite missvisande, du vill alltså inte ha några tjocka lager lim.)
När mina påsar var färdiga såg de ut så här. Den blå var mitt första försök där jag ännu inte hade bemästrat det där med att hellre ha lite servett utanför påsen. Det gick bra att fixa efteråt, det var bara att klippa bort två millimeter längst ner. Solrospåsen var lite för lång för en servett. Jag tog lite av den extra, bortklippta servetten och skarvade. Längst till vänster kan du se att mönstret inte riktigt matchar, men detta är inget som kommer att störa då det är precis vid flärpen som viks över till baksidan. Den allra minsta lilla gula påsen hade svarta bläckfläckar som jag inte täckte över, men de lät jag vara kvar. Tänkte att jag kan lösa det med klistermärke, tejp eller annat. Vi pratar om återvunna vadderade påsar, inte konstförfalskning.
Här är mina nygamla postpåsar som jag ser fram emot att få skicka vidare! För någon annan kan detta återbruk te sig som rent tidsslöseri, för mig är detta mindfulness och ren och skär glädje. Jag blir mindful av själva förfarandet och glad över att jag kan återanvända något som både är dyrt i inköp och som fortfarande fyller sin funktion. Och visst är det fint om man kan sprida lite skönhet omkring sig?
Igår läste jag att en av Sveriges mer kända influencers kommit in på sjuksköterskeutbildningen. Nu vet jag inte mer än att hon gör kokböcker och bloggar på elle.se, men nog låter ”sjuksköterskeutbildning” mindre glamouröst än det liv hon visar i sin blogg idag. Jag lägger ingenting nedvärderande i detta, utan konstaterar bara att jag inte känner till så många sjuksköterskestudenter som har råd att äta en middag som kostar en hel veckomatbudget att köpa in, klär sig i kläder som gemene kvinna inte har råd med och har dubbla boenden. Frågan är vilken funktion influencers vars jobb mest är att leva inför andras ögon får i tider som dessa då det är så många som kämpar för att få ihop ekonomin? Jag rekommenderar vanligtvis personer som lätt jämför sig med andra, oavsett som det som jämförs med är rimligt eller ej, att lägga ner sociala medier. Ja, eller åtminstone sätta tidlås för att inte hamna i en negativ spiral som inte ger utrymme för att faktiskt göra något åt det liv man själv lever. När jag tittar in i min lilla spåkula ser jag fler influencers bli tvingade till mer ”vanliga” liv, precis som när många musiker fick återanvända sina gamla utbildningar för att kunna försörja sig under pandemin. Eller så kanske vi bara kommer att få se fler sjuksköterskestudentsliv dokumenteras framöver?
Detta liv levs av denna ytterst vanliga människan. Det har alltså regnat enormt mycket. På en av tomterna lite längre ner håller det på att byggas. Stora maskiner har valt att köra den här vägen för att komma dit, något som lett till djupa gropar hela vägen fram. Eftersom det även har blåst hårt och mycket har jag inte gett mig ut då det varit mörkt. Det har helt enkelt inte känts tryggt. Att bli blöt om fötterna är väl inget problem, men jag är färdig med att snubbla mig genom livet. I dagsljus och i regnuppehåll hinner jag rasta benen under lunchen.
Min tyska syster undrade över de där sjöarna i vår trädgård. Ja, riktiga sjöar är det naturligtvis inte. Det är pölar av varierande djup och storlek, inga vattensamlingar att satsa på för öns guldfiskar.
Jag skäms över att erkänna det, men har faktiskt träningsvärk efter att ha städat upp i vedboden och staplat lite ved. Usch, någonstans försöker jag acceptera att jag har vintermjölk och sommarstyrka i mina muskler! Livet som planttant ger en mycket fin allroundträning som ser till att bjuda in alla olika små muskler, men nu på vintern varken känner jag för samma slags höga aktivitetsnivå eller har ork för den. Det får vara nog att promenera och dona med grejer istället för att hugga i ordentligt. Och så får det vara med det.
Igår laddades de nya grundvattennivåerna upp på SGU:s hemsida. Jag har blivit en riktig statistiknörd. Kanske har det med åldern att göra, kanske är det bara mitt sätt att hantera att vi översköljs med något slags undergångskänsla från alla håll. Om jag skulle uttala mig om huruvida framtida Sturköbor skulle behöva hantera att bo i en öken eller om Sturkö skulle bli översvämmat liksom resten av världen av de smältande glaciärerna hade jag haft olika svar om du frågat mig i somras och om du frågade mig just nu. Efter sommaren var det katastrofläge med ”mycket under normal” både gällande små och stora vattenförråd då det gällde vårt sydöstra hörn av landet. Idag har de stora depåerna fyllts på till ”normal” och de mindre vattentäkterna bjuder till och med på ”höga flöden”. Vi har en egen liten sjö på gården och om det hade behagat att frysa till hade vi kunnat åka skridskor på flera ställen.
Jag får så klart tankar runt det här utifrån hur vi som människor har olika styrkor. Om man tänker på oss i flocksammanhang känns det kanske lättare att acceptera att personer höga på neuroticism var långt bättre på att vara försiktiga och varna för potentiella faror. Många amerikanska studier visar på att man generellt röstar utifrån var man befinner sig på skalan för neuroticism. Det kan väl också förklara en del varför det så ofta fattas beslut som bygger på hur det KÄNNS nu, inte hur det verkligen SER UT nu. Jag tänker på hur det har sett ut, och hur det idag ser ut, med många olika problematiska situationer som i mångt och mycket har sitt upphov i politiska beslut. När det gäller långsiktighet är det viktigt att ”varnarna” samregerar med politiker som fattar beslut som bygger mer på rationalitet än känsla. Vad leder detta beslut till imorgon, om en vecka, om ett år, om tio år eller om hundra år? Finns det beslut som bör fattas enbart på känsla? Vilket tidsspann är politikernas ansvar att ta ansvar för? Och hur lever vi våra egna liv? Vad leder ett liv som enbart leds av känsla till? Vad leder ett liv som leds av enbart långsiktiga planer till?
Jag tröttnade på katastrof-eländes-undergångs-tankarna som överföll mig från alla håll för några år sedan. De finns där fortfarande i alla olika sammanhang jag befinner mig i, men jag har jobbat hårt på att inte låta mig drunkna i dessa. Detta innebär att jag inte längre engagerar mig lika mycket i flera olika frågor som förut intresserade mig. När jag pratade med grannen häromdagen gick han igång på något som kom upp i diskussionen och när han sedan var färdig sa han ”Phu, det var skönt att få prata med någon om det här.” Jag hade bara lyssnat, hummat lite och bekräftat det han sa, men han fick lätta en frustration som jag så väl kände igen. Just då saknade jag mitt engagemang lite grann. Kanske är mitt nyfunna statistikintresse ett sätt att kanalisera den saknaden?
Börjar arla morgonstund med att njuta av brasa i vedspisen och de där amaryllisarna jag in i det sista hoppades skulle slå ut åtminstone innan julen var slut. Det visade sig att mina amaryllisar var lite postmoderna och bestämde sig för att ”innan julen var slut” helt enkelt innebar att de skulle ge njutning innan Tjugondag Knut var över. Se bara, vilka skönheter! Miniamaryllisen med dubbla blommor är fantastisk och har redan ännu en knopp på väg upp och det som sannolikt är en vanlig Willys-amaryllis är lika vacker den också. Jag är nördig, men jag blir liksom sockerdrickspirrig när växterna svarar på mina hjälper! Nu är jag övertygad om förträffligheten i översomring och ser fram emot att försöka ge mina amaryllisar ännu bättre näring och omsorg för att se om det går att upprepa bedriften nästa år. Fem lökar har bara producerat blad eller ingenting, men är fortfarande i mycket bra skick, så kanske ligger det blommor och lurar inne i dem också? Annars kan jag säkert lura ut hur de också ska blomma till nästa jul/nästa vår.
I helgen påminde brorsdottern sina föräldrar om att ”skolan skulle vara stängd på måndag”, men efter några veckors jul och nyår i suddigt ludd med helgdagar och VAB hade detta fallit mellan de s.k. stolarna. Det fanns olika möjliga planer att lösa detta, men donnan önskade besöka sin faster. Gissa vem som var gladast av oss? Det är bra med nioåringar. De kan underhålla sig själva om fastrar behöver jobba, men är väldigt underhållande när det är dags att göra grejer tillsammans. Jag skrattar sällan högt, på samma sätt som jag inte exploderar av ilska utan mer pyser tysthet då jag är arg. Det är bara så jag är. Den här tjejen har dock så mycket humor att jag inte kan låta bli att skratta, så där så det gör ont i magen ibland. Det tycker jag är fint. SET gav dock inte upphov till så många skratt. Vi var båda mycket koncentrerade och letade trios för allt vad vi hade. Detta är ett spel med otrolig hjärngympskapacitet! Rekommenderar det varmt.
Sedan den här favoriten. Älskar, älskar luffarschack! Vi pratade defensivt spel och att alltid ha koll på sin motståndare. Det visade sig när donnan kom hem att hennes pappa, min käre lillebror, hade bjudit sin gymnasiefysiklärare så stora bekymmer att läraren utmanade brorsan ”på en avgörande match mot mig. Om jag vinner slutar du spela luffarschack på mina lektioner, om du vinner får du göra vad du vill”. Tja, brorsan vann, och hur det sedan gick ligger väl i historiens kölvatten och skvalpar. Haha.
Mitt i spelandet dök min andra bror upp med ”städved”. Han bygger hus på granntomten och är så gullig mot oss. Han kommer inte att kunna elda med spillbitarna i sin kakelugn, utan låter oss få dem till vår vedugn som är mindre känslig. Så tacksamt i dessa elutmanande tider. Vedugnen går varm och fortsätter leverera värme på ett föredömligt sätt.
Så småningom var det dags för dekonstruktion av pepparkakshuset! Hurra! Vilken fröjd att få göra detta. Lika roligt att bara vara med vid sidan om och bara ta lite kort. Kristyren var tydligen huuuuuur god som helst, men pepparkakan var inte dum den heller.
Mina tankar går till Pomperipossa och hennes hus av korv och vad det nu var, även om Hans och Gretas brödhäxa inte hette just så. Eller hur var det nu? Tror det är två olika sagor som vävts ihop i mitt huvud.
Efter att ha lämnat av min underhållning för dagen i hennes föräldrahem åkte jag vidare till mammas föräldrahem på Saltö. Hon växte upp i samma hus som den här godingen och hennes syskon på femtiotalet. Godingen flyttade tillbaka från en av våra storstäder efter att ha levt ett mycket spännande liv. Jag älskar höra henne berätta om sina upplevelser! Bemärkelsedagar brukar uppmärksammas, så också igår. Jag gillar ju traditioner och att fira livet är en av de bästa.
