Hus och Hem

Livet fortsätter på landet.

19 september, 2022 Inga kommentarer

Välkommen frisk kylig luft om nätterna och brittsommarvarmt t-shirtväder! Jag njuter verkligen av denna årstid. Det finns massor att göra i trädgården och trädgårdslandet, men jag har liksom tröttnat lite. Vet att jag borde gödsla upp somligt och fortsätta stödvattna då det är så torrt. Orkar bara inte hela vägen! Det blir lite duttande här och lite duttande där. Det viktigaste måste ju skötas naturligtvis, som att plocka in vackra buketter att njuta av.

Sven-Eriks dahlior har fått ny kraft liksom fars ringblommor. Lejongapen blommar på och rosenskärorna svävar framför stenmuren som vackra fjärilar. Jätteverbena skulle jag också kunna plocka, men den här buketten fick bli min klassiska septemberbukett i glada färger på den gulröda skalan. Skulle aldrig ta på mig den här färgkombinationen, men tycker att det är så vackert!

Vi är helt självförsörjande på grönsaker en bit in i oktober. Tomater, gurka, squash, morötter, lök, rödbetor, vitkål, broccoli, selleri, paprika, hallon, päron och potatis finns att välja på, så vi behöver inte tjura. Jag glömde däremot så nya sallatsfröer, men det är kanske inte för sent än? Jag vet ju att många har egen sallat under en lång period. Purjolök, blomsterkål, spetskål, palsternacka och rotselleri är inte riktigt klara för skörd än. Dessa har inte fått tillräckligt av vad det nu är de behöver. Vatten, näring, skydd främst. Jag antecknar resultat och lär mig inför nästa säsong. Så tacksam jag är för att jag började skriva odlingsdagbok redan då jag försiktigt trevade mig fram i början av 2018. Nu finns anteckningar från (nästan) fem hela säsonger!

Brorsan har fått många önskemål om ved som han tyvärr inte kan uppfylla. Han var däremot sjyst och levererade en omgång till oss. ”Syskonen går först.”

När broderskapet kom med veden började maken lägga ut allt som låg i vedboden på gräsmattan och tänkte låna släpet för att hiva iväg allt som skulle till sopstationen. Jag glömde att fota ”allt”, men det såg inte klokt ut. Margarinlådor med metallskrot, andra lådor med annat skräp, skräp överallt. Nu var sopstationen inte öppen, men efter några timmars arbete var jobbet gjort. Detta har hängt över oss sedan innan vi köpte stället. Mängder med osorterat skrot, glas och ”grejer”. Nu är allt tillbaka i vedboden, men denna gång sorterat i sopsäckar och murarhinkar. Metall, el, brännbart, kemikalier, glas… Jag är så nöjd! Det blir lätt att köra iväg till tippen på det här viset. Vi sparade somligt som kan komma till användning, så idag ska jag lägga några av de grejerna i citronsyravatten och se om jag kan lyckas rengöra från rost. Det är väl dumt att spara sådant som är skräp på riktigt. Nu är det bara grejerna i sommarvistet kvar! Ja, och allt i ladan, haha. Tur att det finns att göra.

Hus och Hem

Bort med det som inte håller måttet.

25 augusti, 2022 4 kommentarer

Det är lätt att bli blind för allt som inte är som det ska. Man vänjer sig. Det gäller både mentala och fysiska grejer. Ibland behövs det därför att något utanför det vardagliga händer för att man ska få sig en ögonöppnare. I vårt fall blev det uppenbart att köksdörren inte håller måttet rent utseendemässigt när verandan stod färdigmålad. Dörren har nu stuckit i ögonen i flera veckor och jag bestämde att något måste göras innan den hann falla in i samma fördragsamhetskategori som innan. Igår hjälptes vi därför åt att lyfta ut åbäket, eh, den vackra spegeldörren. Efter några timmars jobb med slipmaskin och färgskrapa hänger den redo för samma kittvita linoljefärg som resten av verandan. Jag är lite sugen på att utmana mig själv och måla något vackert på de två vertikala speglarna efter besöket på Carl Larsson-gården. Vi får väl se.

Det mesta av färgen blev kvar. Jag fokuserade mest på att slipa ner till lite mer försiktiga övergångar mellan färg och trä och skrapade bort sprucken färg i speglarnas kanter. Tror att det blir bra så! Jag skrubbade hela dörren jättenoggrant för första gången sedan inflyttningen 2016/2017, både med vatten och rotborste och en omgång målartvätt. Nu ska det trärena få torka ordentligt innan jag tar tag i första lagret målande. Kanske ikväll?

Larssons hem var i ständig förändring. Den fasta inredningen fick nya målningar med jämna mellanrum, så dörrarna kunde till exempel målas om ifall andan föll på. Jag skulle önska att jag var lite mer våghalsig, då kanske dörren mer skulle likna den från Larssons kök (tror jag det är, denna del visas inte upp då vissa delar av huset är privata) då jag är klar. Jaja, vi är alla olika. Min försiktighet ska väl vårdas den också.

Hus och Hem

Ett penseldrag i taget.

20 juli, 2022 2 kommentarer

Nu ligger den nya soffan/förvaringen i ladan färdigmålad. Taket har fått sitt sista lager och nu inleds arbetet med att bestryka de gula delarna med kittvit linoljefärg. Detta lilla utrymme kommer att bada i ljus, eller bli en fond för lek med andra färger. Vi hade från början tänkt sittdelen i en annan färg, men landade i att det går bra att byta uttryck med inredningen. Värmen trycker på, men här i Uttorp ska vi ”bara” få 23° de närmaste dagarna. Lite varmare blir det i Bredavik, men då det ligger precis vid vattnet går det bra att doppa sig vid behov.

Lager på lager på lager. Taket målades för första gången för över 100 år sedan och jag målade faktiskt med en gnutta ödmjukhet inför det faktum att huset fortfarande står här och ger så mycket glädje. Behovet av novembers tacksamma dagar känns långt borta då jag badar i en naturligt tillstånd av tacksamhet och årsordet framåtanda har gömts lite bakom andra behov. Jag återkommer nog till att behöva lite skjuts efter sommaren, men nu är det så här. Ut till trädgården, vattna de törstande tomaterna, kålen och luktärterna. Plocka in sockerärter, potatis och pak choi och hugg i med målartvätten. Ingen stress, men inte heller någon tid att ligga i hängmattan. Det får gästerna göra, men jag vet att den står där och väntar på mig.

Hus och Hem

Sommarprojekt i semestertider.

11 juli, 2022 Inga kommentarer

”Asså, X kan ju alltiiiiing!” Något av det bästa jag vet med att hänga med de små syskonbarnen är att vara med då de upptäcker eller lär sig något. Den fyraårige brorsonen gav i helgen ovanstående kommentar efter att han också hade lagt märke till varför jag här i bloggen ofta hänvisar till Ingenjören då jag talar om maken. Går jag bet på något ser maken helt enkelt till att lösa problemet eller genomföra projektet jag har i huvudet. I julklapp fick jag ett paket rundstav och löftet om att jag skulle få en fågelmatarbur. När fågelmatarsäsongen var över fanns det ett påbörjat projekt som så småningom hamnade ute i ladan. De senaste veckorna har maken ägnat raster och kvällar åt att vara hushållsingenjör då han slutfört ett gäng projekt som legat på hög. Igår var det så dags att bli klar med den där julklappen.

Sonen fick vara med och bygga klar denna fantastiska uppfinning. Han har ärvt sin fars problemlösningsförmåga, så hänvisar jag framöver till Ingenjören Jr vet du vem jag menar. ”Är det örnar du ska mata?” frågade syrran i familjechatten. Hon upptäckte sedan att det faktiskt mer kommer att bli en fågelmatarstation i flera nivåer. Den bakre väggen lyfts bort när man ska städa ur buren och fylla på med ny mat. Själva buren ska sättas upp på en stång av något slag och även om jag just nu har fullt upp med att njuta av sommaren ser jag lite fram emot att få testa. Tanken på avståndet mellan spjälorna är att de större fåglarna inte ska kunna komma in. De får också mat, men på ett annat ställe i trädgården. Av någon anledning är det inte lika fascinerande att se skator och kråkor äta som blåmesar och nötväckor…

Min mesta tid fortsätter att gå till att uppehålla mig i trädgårdslandet, i trädgården eller i köket. Det är så njutbart! Vi har nu nästan ett kilo sockerärter i frysen och det trots att vi samtidigt äter mycket. Detta är en av mina favoritgrödor. Lätt att odla, kräver inte en massa gödsel, ger en stor skörd om jag bara gullar lite genom att vattna och se till att plocka ofta. Ju mer man plockar, desto större blir nämligen skörden.

I ettårsrabatten växer nu både ogräs och de blommor jag sådde i våras. I just det här partiet strödde jag ut fröer från en påse ”fjärilsmix”. Det luktar så sött och gott från dessa ljuvligheter! I samma rabatt växer vallmor, gurkört, ringblommor, jordärtskockor, solrosor, klöver och ogräs av varierande slag. Jag plockar många buketter, men det är också fascinerande att bara sitta i den fula plaststolen i trädgårdslandet och betrakta smådjurslivet där i blomsterhavet.

Luktärtsrabatten har kommit igång den också. De fröer jag köpte för flera år sedan av Cecilia Wingård har fått bo i frysen och därmed har de behållit sin goda grobarhet. Nu finns det bara ett fåtal kvar, så till våren får jag komplettera med lite nya sorter. Här gäller samma som för sockerärterna – plocka, plocka, plocka, allt för att blomproduktionen ska kunna vara igång hela sommaren. Esaias Tegnérs vackra ord passar så väl in:

Är du lycklig, väl, så gläd dig
åt din lycka med envar
Och ju mer du delar med dig
desto mera har du kvar

Hus och Hem

När lugnet lägger sig.

10 juli, 2022 Inga kommentarer

Denna stund på dagen, en av mina favoriter. De flesta är fullt upptagna med avslut, avslappning eller uppstyrning och de yngsta får aldrig uppleva den eftersom de redan sover gott sedan länge. Jag älskar solnedgångar. I Bredavik har vi fri tillgång på första parkett, här i Uttorp får vi mest bara gissa. ”Ikväll är nog solnedgången säkert spektakulär.” Jag nöjer mig med det. Tacksamheten har gott om utrymme även om det bara blir gissningshimmel kvar till oss, skymningsljuset ger allt så vacker färg och tystnaden som långsamt tar plats tillsammans med nattdaggen får en att släppa taget om sådant som ändå inte hunnits med.

Igår var det min extrasyrras födelsedag. Jag hade som plan att ringa, men det blev bara ett meddelande i syskonchatten. Det var full rulle precis hela dagen, och när dagen börjar tacka för sig ringer jag inte upp någon. Maken, jag och sonen har haft det roligt och intensivt i två dagar. Två syskonbarn har varit på plats och vi har alla jobbat hårt. Jag hann skriva ner några roliga citat, men de flesta har jag redan glömt. Nioåringen gillade familjespelet som består av spännande frågor som är tankeväckande och får alla deltagare att lära känna varandra bättre. ”Vad skulle du göra om du hade fyra extra timmar varje dygn?” Fyraåringen var först ut att svara: ”Dammsuga!” Hahahaha, jag kan säga att det inte direkt ens fanns i horisonten för mig, men visst är det tur att vi alla är olika, och roligt också. När hela vardagsrummet hunnit bli en gigantisk koja och matberedaren höll på att jobba fram en bröddeg knackade det på dörren och vi fick oväntat besök. Faster och farbror hade tagit med sig min underbara kusindotter och hennes pojkvän. En lång, lång tids utlandsvistelse har gjort att vi bara haft kontakt via datorn och det var så härligt att få krama om och prata en stund. Detta och mycket annat hann jag tänka på när jag gick min lilla skymningsrunda här hemma, tog in dagen och gjorde mig reda för nattvilan. Jag är så glad att jag tog mig tid att titta upp och stanna en stund i den goda känsla som uppfyllde mitt sinne i den stunden.

Hus och Hem

Evig sommar.

7 juli, 2022 Inga kommentarer

Som gammal lärare vet jag hur olika somrar kan se ut. Våra egna barn har fått tillbringa sina sommardagar med storfamiljen i Småland och i Karlskrona. Somrarna har varit bad, lek, spel och häng, god mat, sena kvällar och långa sovmorgnar. Numera är det sommarjobb eller ”vanlig” semester som gäller och vuxenlivet ser kanske inte helt likadant ut. Å andra sidan har alla tre härliga minnen att plocka fram. Andra barn har helt andra upplevelser. Fritids hela sommaren, kanske någon eller några veckor med mor- eller farföräldrar, storasyskon som får passa småsyskonen, bråk mellan skilda föräldrar om var barnen ska vara, föräldrar som ägnar sig mer åt alkohol än sina barn, oroliga föräldrar som inte får ekonomin att gå runt i vanliga fall och därför knappast har något extra till roliga sommaraktiviteter. Detta är barnen som längtar tillbaka till skolan, oavsett om de är öppna med det eller ej. Sådant tänker jag på ibland. Jag är tacksam för att min vardag blir ännu bättre på sommaren, att jag faktiskt vill vara här hemma och inte längtar bort. Det ska dock bli mer än roligt att hänga mer med syskonen ”i förskingringen” och deras familjer senare i juli.

Haha, mina naglar ser ut som att jag målat dem slarvigt med Tipp-Ex! Varje dag nya blommor. Igår plockade jag in säsongens första luktärt, något som gjorde mig löjligt glad. Tillsammans med alunrot, rosenskära, dahlian som har över hundra år på nacken (ja, eller dess moderplanta) och lite annat smått och gott blev det en ljuv och väldoftande bukett.

Jag rensade i rabatter och fyllde på en av lådorna med material (vi har för lite jord i de flesta lådorna i trädgårdslandet, men det får åtgärdas vid tillfälle och inte då grödor växer i dem). Bokashihinkarna får jobba hårt under den här tiden på året trots att vi är så få i hushållet. Jag är så glad för de små mikroorganismerna som ger oss näringsrik och lucker mat till växterna! När jag rensade i perennrabatten kunde jag plocka in årets enda ros från den här stackars plantan som aldrig verkar ta sig. Varje år äter något upp bladen, olika varje år. Det blev i alla fall en perfekt ros, så den får stå som en solitär och påminna mig om att aldrig ge upp!

Maken ägnade hela eftermiddagen åt att göra klart allt han kan på den inbyggda soff-förvaringen i verandan. Millimeteranpassning – det blir så, så bra. Nu ska jag bara måla allt ute i ladan så blir det väl slutmontering om några veckor när linoljefärgen torkat klart. Jag ska också måla de delar av verandan som inte är klara än – runt fönster, väggarna och taket. Inte min favoritsyssla, men ser fram emot att få det ännu finare än det redan är. Jag passade på att ligga på vårt nya sofflock för att testa lite och kände mig mycket nöjd och glad. Maken har alltid pratat om en kökssoffa. Vi har en som tyvärr inte har fått plats i vårt lilla hus. Tänk att detta är åtgärdat, även om det kanske blir lite kallt att lägga sig på sofflocket under vinterhalvåret… Som jag sagt förut, lite i taget. Ser man själva livet som ett projekt som aldrig blir färdigt, utan uppdateras med jämna mellanrum, så tror jag att man kan ge sig själv störst förnöjsamhet. Det ger ett lugn att vila i väl förrättade värv innan man drar vidare med nya drömmar om förändring.

Hus och Hem

Det som göms går kanske inte att dölja för evigt.

6 juli, 2022 Inga kommentarer

Så här långt har jag kommit i hästarnas boxar. När jag hade använt kofot till list och mdf-board upptäckte jag att det satt ett par grå plattor som liknade tunna, grå gipsplattor. Lite tyngre material. Ah, eternit! Asbest… Det är cirka en kvadratmeter eternitplattor som jag tror de monterat för att skydda väggen bakom från stänk av skräp och avföring som djuren skvätte upp. För att kunna montera bort det måste jag ha andningsskydd och overall, det som kommit fram vill jag inte heller ha kvar här. Så här kan det bli med terapi. Man söker hjälp för en viss typ av problematik, men när man har skalat bort ett lager ligger det någon annan gammal mög som behöver hanteras och saneras. Det hade varit så skönt att bara kunna trolla bort människors problem, men tyvärr tar det ibland lång tid och kräver speciella åtgärder. I mitt fall kommer jag att behöva montera bort plattorna med skyddsoverall och andningsmask. Det här är inga mängder med asbest och inget att vara orolig för, men det kräver viss försiktighet.

Konstruktionen som en gång höll i väggen som delade upp spiltorna var lätt att bända loss. Inga problem alls, där gick allt bra och enligt plan. Jag är så glad över att långsamt kunna göra också ladan till ett ställe som jag gärna vill gå in i och uppehålla mig i! Vi drömmer om en gästlägenhet där inne, eller en fantastisk snickarbod. Helst både och. Festlokalen har vi ju redan, men den ser för tillfället ut mest som verkstad/uppställningslokal/förråd. Vad var det nu jag sa? Lite i taget.

Hus och Hem

Smuts.

3 juli, 2022 Inga kommentarer

Somliga projekt skjuts upp i oändlighet då de känns för övermäktiga, eller som att de helt enkelt skulle ta för mycket tid och engagemang i anspråk. I våras påbörjade jag ett sådant. Jag tömde ut alla lämningar efter hästarna i spiltorna i ladan, strö och gödsel som har legat i långt mer än tio år. Det blev ett projekt som gjorde mig lite starkare, men då ”limpan” med ströet låg färdig längst ner i trädgården kände jag mig ganska färdig med projektet. Problemet var ju att det bara var påbörjat. Igår hade jag uppbådat ny pepp och satte igång med finrengöringen. Steg ett innebar ett mekaniskt bortmonterande av gammalt intorkat gödsel. Det tog sin lilla tid, men det mesta hade jag faktiskt gjort klart i våras.

Steg två innebar att jag hällde ut såpvatten över golvet. Jag gnuggade ut det ordentligt med en piassavakvast och finskurade efter en stunds uppluckrande med rotborste. Du förstår kanske varför jag hade dragit ut på det här momentet?

Det ligger ändå något tillfredsställande i att vara med i en reningsprocess liknande denna. Jag tänkte på de duktiga hästtjejerna som lagt all sin fritid i det här stallet. Svår sjukdom ledde så småningom att hästarnas ägare mådde för dåligt för att ta hand om dem och slutet blev kanske inte så fint. Nu försöker jag ändå ge alla de inblandade något slags upprättelse. Denna lada har varit med om så mycket, tänk om ändå väggarna kunde berätta. Det låter klyschigt, men jag hade verkligen velat lyssna på deras berättelse.

Jag passade även på att genomföra sopsortering. Återvinningscentralerna kräver noggrannhet, så det sparar mycket tid att göra rätt från början.

De gamla mdf-skivorna som är så nedskitade ska ner, liksom listerna som håller dem uppe. Det finns fortfarande mycket kvar att göra, men jag är så nöjd med att vara igång! Andra hälften av detta utrymme får jag göra klart i veckan som kommer. Det är ändå härligt att komma in i ladan och känna doften av såpa!

Över den här brunnen har det bara legat några lösa brädor. Det har inte bara varit fult, utan också farligt för djur och barn på rymmen. Man vet aldrig vad de kan hitta på. Igår tog maken tag i det och byggde ett lock!

Halvfärdigt. Konstruktionen är en ram med ett lock i mitten. Locket lyftes då jag exempelvis hämtar vatten till tomaterna. På rambrädorna går det bra att ställa vattenkannan och vattnet som rinner över går inte till spillo då det rinner tillbaka ner i brunnen. Smart! (Själva locket ligger här upp och ner och ska också oljas in.) Jag är så glad över varje litet framsteg här hemma. Det är i sanning ett evighetsprojekt, så jag är tacksam för de här blogguppdateringarna. Det är nämligen lätt att glömma det som blivit gjort och svårt att komma ihåg allt som inte är färdigt.

Hus och Hem

Tomaterna är på plats!

26 maj, 2022 2 kommentarer

Jag har försökt få till boende i Dalarna till en grej i augusti de senaste dagarna. Det första avslaget oroade inte, inte heller det andra eller tredje. När det visade sig att det fortsatte likadant började jag inse att svensk hotellnäring i Dalarna verkar få en bra sommar. Det kommer att lösa sig för vårt lilla gäng, men visst är det här en påminnelse både om hur viktigt det är med förberedelser, att se till att ha koll på läget. Impulsivitet har sin charm, men den kan också komplicera saker och ting.

När det gäller odlandet finns det inte mycket utrymme för impulsivitet. Jag hade behövt skola om tomaterna en extra gång och därför är bladen längst ner på plantorna gulgröna av näringsbrist. Jag har dock vattnat med näring, så för övrigt ser plantorna bra ut. Omskolning är inte min favoritsyssla och dessutom har jag inte utrymme för mängder av större krukor. Ny näringsrik jord runt fötterna och gräsklipp ovanpå jorden brukar göra tomatplantor glada så jag hoppas på samma effekt i år! Nu har jag fört ”odlardagbok” sedan 2018 och kan jämföra olika tillvägagångssätt. Frilandstomater har jag bara haft ett år och de gav oväntat bra skörd. Jag aktar mig dock för att hålla tomater och potatis nära varandra p.g.a. risken för bladmögel. I år blir det spännande att se om draget att bara sätta fröer från egna tomater var bra eller dåligt. Vinbärstomaterna har redan frukt, så något blir det i alla fall.

Efter allt regn de senaste dagarna hade gräset redan vuxit sig långt igen. Jag använder gräsklippet som näring och det är det här tidiga gräset som är bäst sägs det. Maken tog en runda med gräsklipparen igår eftermiddag och det blev så fint! Jag hoppas han hinner en runda nere i trädgårdslandet också idag.

Faster Malin tipsade mig om att rensa syrenblommorna från blad och sätta egna kvistar med bara blad, allt för att få syrenbuketterna att hålla längre. Så här efter en dag ser det ut som att detta var ett bra tips! Syrenbuketter brukar ju annars sloka efter bara några timmar. Jag sätter alltid vedartade stjälkar i lite ljummet vatten, det är något jag plockade upp för länge sedan med inte vet huruvida det egentligen är särskilt bra.

Jag är så tacksam över hur gott det luktar ute just nu. Syrenerna borta vid brorsans bygge är fantastiska, så det är trevligt att gå dit och hälsa på. För övrigt läggs det tak för fullt och jag är säker på att målet att vara färdig med taket innan den sjätte juni kommer att nås. Igår var jag där uppe och skulle ta lite foton till ett projekt, men jag tyckte det var för läskigt. Jag är inte höjdrädd, men gillar inte alls när det inte finns ett helt golv under fötterna! Det är iallafall mycket imponerande att se den här mannen i farten. Det går undan och han vet liksom vad han ska göra! Detta är ett område som jag själv inte behärskar över huvud taget…

Hus och Hem

Nytt kylskåp.

17 maj, 2022 Inga kommentarer

Trots tekniken som strular på olika ställen här hemma är jag väldigt tacksam över allt som funkar som det ska och alla hjälpmedel vi kan ta till i olika skeden. Jag diskar dessutom för hand mycket hellre än jag tvättar nere i sjön. När jag var yngre och diskade hemma (Far VÄGRADE diskmaskin och familjen tvingades två grannens avlagda då de renoverade köket efter att jag hade flyttat hemifrån) var det av plikt. Sällan särskilt ”roligt” eller njutbart. Idag är det annorlunda. Jag vet när en tvättsvamp funkar bättre än en diskborste, jag vet om ett kärl behöver stå i vattenbad för att det ska vara värt att tackla de inbrända resterna och jag tar till Svinto om det behövs. Jag har numera förmågan att diska i något slags meditativt tillstånd, men trots det längtar jag tills diskmaskinen funkar igen.

Igår eftermiddag ringde en kille från Linjebud och sa att han skulle komma med vår nya kylfrys till Bredavik ”om en halvtimme”. Jag tog mig dit och såg till min glädje att även brorsan var på plats. (Hans hus ska få fiber, så han skulle gräva upp sista sträckan till sitt hus och dessutom var det gräsklippningsdags.) Leveranskillen erbjöd sig att hjälpa till att lyfta in skåpet, något som annars kostar mycket extra, och jag fick uppgiften att dokumentera den stora händelsen. Jag vet inte om brorsan verkligen tycker att jag är så klen, men han är väldigt omtänksam. Och ja, jag vet att huset behöver målas om. Det behöver både det ena och det andra, men allt har sin tid.

Det nystädade köket matchade det nya skåpet! Jag gillar att det inte har några löstagbara handtag som kan gå sönder. Det förra som slängdes då vi hade städdag har varit utan handtag sedan det var bara några månader gammalt och dessutom har det byggts upp stora isblock över den bakre väggen och krävt flera avfrostningar per säsong. Så har det varit i flera år och detta har förstört mycket mat som frusit sönder och jag gissar att det också inneburit att elkostnaderna blivit onödigt höga.

Man skulle kunna tänka sig att det är mössen som varit framme, men icke. Däremot vill jag hylla dammsugaren (jo, jag ställde om till ”parkettläge” innan jag verkligen började dammsuga) som i kampen mot frigolitresterna var en riktig hjälte! Vid tillfällen liknande det här är det en fröjd att städa. Svisch, svisch, så är allt borta… Jag lämnade alla nytvättade och nystädade textilier, men satte dem inte på plats. Trädgårdslandet och det vackra vädret kallade.

Innan jag åkte hem gick jag dock igenom vår gamla Saab. Vi var på väg att skrota den då en vän till oss sa att han kunde fixa felet och gärna tog hand om den. Visst fick han det. Han kunde få till lite extra körtid, men nu har bilen länge stått i Bredavik, obrukbar, och det är dags att säga adjö på riktigt. Det visade sig att bilen inte hade tömts innan O tog över den, så nu plockade jag med mig alla våra cd-skivor, pennor, isskrapor och annat användbart som inte passar i en skrot. Jag kände mig faktiskt väldigt vemodig då jag satt här vid ratten och tänkte tillbaka på alla fina stunder jag haft med den. Tänk ändå att jag under en tid i livet var så haj på att skriva slogans att jag vann en ny bil! Det känns otroligt främmande idag då jag knappt får ihop ett rim under pistolhot. Eller nja, det var kanske en överdrift. Den sortens texter har jag dock inte längre särskilt stor användning för.

Från det ena till det andra, så här såg det ut utanför dörren i Bredavik igår! Försommartecken av det klassiska slaget, men visst är det väldigt tidigt? Särskilt med tanke på hur kallt det varit länge nu. Jag gissar att torkan har drivit på mycket? Våren 2018 var också jättetorr och det regnade faktiskt inte på flera månader. SMHI lovar regn igen redan om några dagar här, så jag hoppas inte att den torkan upprepar sig. Inte ens kommunalt vatten hjälper om det råder bevattningsförbud… Än så länge klarar jag vårt husbehov med vattnet i brunnarna. När jag hade tagit mig hem gick jag omkring och fnulade i trädgårdslandet medan jag pratade med min goda vän. Trevligt sällskap, trevlig sysselsättning. Än så länge känns vattnandet rätt rogivande ändå. Efter några veckor brukar det kännas lite mer uttjatat… Dessutom måste jag börja vattna om morgnarna, sniglarna börjar ta över här! Urk. Pim, kan du inte göra ditt jobb?!