Min syster som arbetar som gymnasielärare berättade härom dagen att skolfotografen hade misstagit henne för en av eleverna i klassen. M är 37 år, så hon är med andra ord ca 20 år äldre än tjejerna (vårdprogrammet) hon undervisar. Duktigt jobbat, syrran! (Hon är väl värd det. Gick till ”min” Dr. Brian för ett par månader sedan och har fått en riktig boost efter att både ha lyssnat på honom och dessutom gjort det han sa åt henne att fixa.)
Min resa mot en frisk kropp har gått lite vingligt, men det har bara att göra med att jag försökte skynda på något som inte skulle skyndas på. Mina överviktskilon har jag pratat om förut. Sedan jag hamnade på ett hälsosamt BMI har jag tänkt mindre på vikten och mer på att verkligen se till att mina nya matvanor hänger kvar både hos mig och hos min familj. Sedan jag kom tillbaka från sommarsemestern har jag gått ner ett kilo, vilket innebär en viktnedgång på ca 0,15 kg per vecka. Det som jag inte har förstått är varför jag de senaste veckorna plötsligt fått uppmuntrande kommentarer om att jag ser slankare ut (Jo, det är tacksamt om man är en ständig mullis/tjockis.) och att jag ser mycket friskare ut. Till saken hör också att jag härom dagen sa till maken att det känns som att alla mina byxor blivit lite för stora. För alla som gått ner ett kilo i vikt låter det helt absurt, eller hur? Så, vad är det jag egentligen vill komma till? Hm.
De senaste dagarna har jag läst Mark Sissons Primal Blueprint efter att med stort intresse följt hans blogg under en längre tid. Jag är inte fullt så impad av hans ständiga referenser till neandertalare, men alla mina funderingar kring vad man bör äta och inte föll äntligen på plats då jag satte mig in i hans funderingar. Jag läser väldigt fort och slukar vanligtvis böcker från pärm till pärm. Icke så när det gäller denna boken… Hade jag läst medicin på engelska hade det kanske varit lättare att hänga med, men nu får jag ibland, frustrerande nog, slå upp i lexikon eller rådfråga maken som kan ”typ allt”. I går kom jag till följande stycke (översatt av mig):
”När det gäller viktminskning måste vi erkänna att våra tankar runt detta ämne är så förstörda att det är svårt att ens ha en vettig konversation om det. Berättelserna om att gå ner mycket i vikt på kort tid är så vanliga att vi alltid tycks förvänta oss detsamma när vi försöker gå ner i vikt. För det första handlar ”Primal Blueprint” egentligen om att förbättra kroppens sammansättning, inte om viktminskning. För de flesta innebär detta en minskning av kroppsfettprocent och en ökning eller underhåll av muskler eller muskelmassa. Tydligen kan man nå mer imponerande utseendeförändringar genom att gå ner bara några kilon i vikt (-fett, + muskelmassa) än någon som snabbt går ner tio kilo muskelmassa och vatten.”
Aha! Var det detta som hade hänt mig?! Jag drog fram mina ”smaljeans” som jag köpte för flera år sedan för en 50-lapp med hopp om att snart kunna ha dem. Jag blundade samtidigt som jag drog dem upp till låren. Det tog inte stopp, så jag drog lite till, och lite till och lite till. Vad nu? Jag behövde inte ens kämpa för att knäppa knappen? Har jag verkligen kunnat ändra min kropp och må så oförskämt bra genom att äta mer och träna mindre? Ja, jag har ingen annan förklaring.
Ett par jeans i storlek 40. Gigantiska för vissa, en seger, och världslig lycka, för mig. Och ja, vi torkar tvättade sängkläder över räcket precis som vi gjorde då jag växte upp!
Vad har nu detta långa inlägg med tant att göra? Jo, det ska jag tala om. För några dagar sedan köpte jag det här garnet:
Jag tänker sticka strumpor av det. Till mig själv. Ja, ni hör ju själva! Dessutom blev jag så ilsk av den skylt som skymde sikten vid vänstersväng då jag skulle ut på vår ganska hårt trafikerade huvudled Häradsvägen att jag på vägen hem stannade utanför företaget som gör reklam på skylten och bad dem att ”omgående” ta ner denna trafikfarliga tingest. Jag var trevlig, men lite lagom bitsk. Är inte det ett tanttecken så säg? För att återknyta till de första raderna i detta inlägg kan jag bara konstatera att jag, trots att jag bara är fyra år äldre än min syster, aldrig in a million years skulle misstas för att vara tonåring. (Lite för många gråa hårstrån, sladdrig käklinje, urgröpta drag…) Och när man inte är i närheten längre, ens på en bra dag, då är det nog kört. Då tror jag att man är tant på riktigt. Men jag mår bra! Och jag kan ha mina ouppnåeliga smaljeans utan att det väller över någonstans, så jag är både glad och tacksam. Tjingeling.
