Funderingar

Jag gillar att vara mamma.

3 december, 2011 2 kommentarer

Nu har jag klarat av andra julklappsrundan, den här gången tillsammans med yngsta dottern. (Allt är nu klart för tjejerna. Sonen åker säkert in till stan med pappa dagen innan julafton om jag känner dem rätt. Kul för dem i så fall.) Skärholmen en lördag. Hm. Tur att sällskapet var trevligt i alla fall!

Den här tioåringen fyller elva om två veckor. Så här var det runt den här tiden år 2000: vi var nyinflyttade, det snöade en massa (och jag fick skotta med min stora mage i vägen, för maken jobbade som en blådåre), julpyntet var nerpackat efter våra år utomlands och det var fullt upp med de två ”stora” som då var två och fyra år gamla. Livet ändrar sig så snabbt. Det känns dumt att säga till småbarnsföräldrar att de ska njuta av tiden som föräldrar till små barn, men jag kan inte låta bli. Rätt vad det är sitter man och undrar vad som hände och vart tiden tog vägen. Suck. Nej, inte ner i nostalgiträsket. Nu ska vi lyssna på käck julmusik och julbaka lite i stället. Hoppas att ni får en fin andra advent!

Funderingar

Hur är det med barnens respekt egentligen?

30 november, 2011 14 kommentarer

I går åkte jag och shoppingdottern till SKHLM för att julklappshandla i tid till skillnad från förra året. Vi hade verkligen supermysigt och kunde ta det lugnt. E hittade julklappar till bror, syster, pappa och kusin i ett nafs och jag fixade samtidigt några smågrejer som fattades till barnens adventskalender. När vi var klara strosade vi omkring och tittade i affärer och på andra människor, fnissade lite, ojade oss och hade allmänt trevligt tillsammans. (Det här är den bästa delen med att få större barn, att man faktiskt kan umgås med dem på lite mer lika villkor.)

En sak störde lite först, men mer och mer ju längre tid vi var där. Hur behandlar barn och föräldrar varandra egentligen?! Jag såg småglin, bara en tvärhand höga, skälla ut och svära på sina mammor för att än det ena och än det andra var fel. En tonårig kille kallade sin mamma (antar jag, gissar att det inte var flickvännen) Bi***. En mamma drog iväg med sina två småbarn så armarna höll på att gå i led medan hon väste och skällde på dem om vartannat. Vid det laget var klockan närmare sju och jag tror att barnen hade mått bättre om de hade suttit vid middagsbordet i lugn och ro. Flera föräldrar lät barnen mer eller mindre löpa amok. Jag tycker att barn ska få springa och vara glada, men inte riva ner och snora på H&Ms kläder. Det ena kan ibland utesluta det andra…

Jag vet att jag är en ganska strikt mamma, men jag är också kärleksfull. En gång då sonen var fem år skämde han ut mig på ICA Maxi i Karlskrona, men det var bara för att jag inte kunde gå med honom därifrån. Jag har annars inte tillåtit ”fits” i affären och därmed har det gått alldeles utmärkt att ha med dem. De har vetat att man inte kommer någonvart med skrik och tjat. (Eh, den principen verkar inte gälla i många andra familjer.) En pappa sa upprepade gånger på ICA Kvantum till sina två tjatiga barn med tvär röst att de inte fick det och inte skulle ha det andra. Rätt vad det var, efter sjukt mycket gnäll från framför allt dottern, sa han ”Okej då!!!”. Var kom det gnället ifrån tror ni? Det var inte första gången detta scenario utspelade sig.

Barnuppfostran är inte lätt, det vet jag av egen erfarenhet. Med slag och hot kommer man ingenstans i längden, men att tro att ens barn alltid vet vad som är bäst för honom eller henne är också dumt. Som vuxna måste vi föregå med gott exempel, hålla i handen, leda och fösa barnen på rätt väg. Ibland får vi till och med dra lite i dem, både bokstavligt och bildligt talat. Skriker man till sina barn får man skrik tillbaka. Hur mycket vi önskar att det inte vore så hjälper inte. De gör som vi gör, inte som vi säger. Jag har också tänkt mycket på det som den finska professorn sa, hur viktigt barnets föräldrars relation är för hur det går för barnet i livet…

Ja, nu har jag inte tid att skriva mer, men om ni har något att tillägga diskussionen blir jag jätteglad!

Funderingar

Idag skiner solen…

30 november, 2011 2 kommentarer

Idag vaknade jag och kände mig förvånansvärt vaken! Det låter kanske konstigt, men för mig var det en härlig känsla. Att gå omkring i en trött dimma är ”sådär” måste jag erkänna och det är det jag gör för tillfället. Kanske kände kroppen på sig att solstrålarna skulle ha fri fart genom rymden idag, för det är så det är. Solen står väldigt lågt, men den har i alla fall orkat upp så pass att jag känner att hela stämningen här inne är förändrad sedan i går.

Vid tiosnåret tog jag en promenad runt kvarteret. Underbart! Naturen har gjort sig redo för snön, men den håller sig fortfarande borta. Allt det bruna och svarta är lite deprimerande då det aldrig blir ljust, men en dag som den här är det lättare att se skönheten också i det döda.

Ulleternellerna är nästan det enda vi har kvar i vår trädgård nu för tiden. De förskönar året runt!

Lilla stigen bort till allmänningen och eldningshögen har jag tyckt om ända sedan vi flyttade hit.

Vår fine granne Å gick bort tidigare i år. Han skötte rishögseldning vår och höst, men under de senaste två åren har han inte orkat riktigt. Maken och en annan granne har gjort en insats, men i höstas var det visst ingen som riktigt kände sig manad att tutta fyr…

Bara fint.

I den här eken har våra barn klättrat upp och ner. Trappstegen har varit till stor hjälp, men numera är de alldeles oanvända. I söndags träffade jag en liten kille som fastslog att hans talang var att klättra upp och ner i träd. Vi får kanske bjuda hem honom så trädet inte känner sig så ensamt?

Lille katt, lille katt… Vi fick med oss makens mormors kökssoffa hem. Den är jättefin, men jag har mumlat lite om att den inte riktigt passar in. Någon som absolut tycker att den passar in är katten Milla. Hon njuter verkligen av sin nya favoritplats! Idag låg hon och spann och kråmade sig i solen och jag tyckte helt plötsligt väldigt synd om alla stackare som är allergiska mot pälsdjur. Den här kattrackar’n är nämligen väldigt trevlig att ha som sällskap. Dessutom ställer hon aldrig speciellt höga krav.

Funderingar

Psykopat?

25 november, 2011 4 kommentarer

Jag har tagit paus och sitter just och skrattar åt musiken jag lyssnar på. Jag är väldigt intresserad av att få bli analyserad av en musikpsykolog. Vad skulle jag bli diagnostiserad med? Kan man vara musikpsykopat? Totalt oberäknelig… Hur är det med er? Har ni lika spretig smak? Här kommer mina senaste låtar:

Hymne à l’amour (Edith Piaf), Beethovens Sonata No. 8 Pathetique Mov. 2, Outcry (Dream Theater), The show must go on (Queen), Bohemian Rhapsody (Queen), Wish you were here (Pink Floyd), Everybody’s got to learn sometimes (Beck), Butterfly (Rajaton), Big in Japan (Alphaville), California dreamin’ (The Mamas & the Papas), Africa (Toto), Try sleeping with a broken heart (Alicia Keys), Du måste finnas (Helen Sjöholm), Love somebody (Robbie Williams), Diamonds and pearls (Prince)

Funderingar

All American.

25 november, 2011 2 kommentarer

I går ringde jag till vår ”extramoster”, kvinnan jag och maken hyrde rum hos då vi som nygifta bodde i Kalifornien. Hela stora familjen höll just på att trilla in för att fira Thanksgiving och det var liv och rörelse överallt i bakgrunden. Jag kände mig så där lite lagom amerikansk som jag gör då och då och kände mig, i Thanksgivings namn, otroligt tacksam över mina år i det stora landet västerut.

Innan vi flyttade till USA tyckte jag att alla (naturligtvis, jag var dum och okunnig och otroligt dömande i allt) amerikaner var stora i mun, hade fult hår och fula kläder. Dessutom var de både okunniga, ointelligenta och tyckte fel om allt. Tja, jag är första kvinna att erkänna att jag efter det första året var omvänd. Det finns sådana amerikaner, ganska många, men vad mer otroligt är att vi har sådana svenskar också! De människor jag lärde känna i Palo Alto var i de flesta fall mer öppna och intresserade än många svenskar. De var också otroligt förlåtande då jag villigt och glatt pratade på med min töntigt brittiska svengelska. Min brytning rundades väl till med tiden och då vi flyttade till Philadelphia några år senare kom jag snabbt igång med språket. Den gången kändes det som att jag nästan började tänka på engelska emellanåt trots att jag hela tiden pratade svenska med barnen (och med maken då han var i närheten). Alla ni läsare som är språkintresserade, och jag vet att ni är en del, tycker jag ska göra det här testet. Själv är jag till 100% tydligen från The Northeast om man ska lita till testresultatet. Maken kommer visst från Philadelphia, så han måste verkligen ha tagit till sig språket under våra två år där… 😀

I USA börjar julen dagen efter Thanksgiving, alltså idag. För vår del kommer advent perfekt i tiden eftersom det är så vi räknar här i Sviiiden. Det råkar nämligen vara första advent på söndag, dagen efter vårt Thanksgivingfirande! Vi har nu kommit så långt att fönstren är putsade på insidan, julgardinerna hänger uppe, en amaryllis står på skåpet och en liten hyacintplantering står på soffbordet, adventsljusstakarna står på plats med ofungerande lampor, pappersstjärnorna är ”på gång” och hela jullådan är nedplockad från vinden. Det kanske blir jul i vårt hus vad det lider?

Nej, jag är inte med och firar ”Black Friday” på Saks Fifth Avenue, men jag har i alla fall min fina lilla ask med smådekorationer att titta på. Det duger väl så bra!

Funderingar

Bröst.

21 november, 2011 Inga kommentarer

Min syrra länkade till det här inlägget som i sin tur handlar om det här. Jag behöver inte skriva en massa om det. Bröstoperationer och näsfix börjar bli lika vanliga i Sverige som i USA och i vissa sydamerikanska länder. Någon i min familj gjorde en bröstförminskning för många, många år sedan eftersom hennes rygg höll på att ”gå av”. Tur att hon fick hjälp. Det finns vid det här laget många andra i min närhet som tydligen inte känt sig fina nog då de tittat sig nakna i spegeln eller då de inte kunnat ha en bh med större kupa än A eller B och därmed fixat större tuttar medelst hjälp av mycket pengar och en kirurg. (Bli inte ledsna över att jag ventilerar mina tankar runt detta ämne…) Fine. Men jag tycker nog att det finns bättre saker att lägga ner 30 000 – 60 000 kr på än att fixa bröst som passar i läckra behåar eller som sticker upp som ljuva kullar också då man ligger ner på rygg. Kanske är det för att mitt enormt starka psyke inte mår speciellt dåligt av att mina bröst knappast ser ut som de gjorde då jag var 20 (och inte ens då var de speciellt tjusiga) efter att ha fött tre barn. Det kanske är för att jag hellre hade tagit med min familj på en härlig semester om jag hade pengarna. Eller kanske skulle jag rentav hjälpa någon som inte har råd att ge sin familj en jul med guldkant? Vad vet jag. Mest är jag glad över att tanken på en bröstoperation inte lockar just mig. Nu gäller det bara att försöka stötta mina stackars döttrar så att de inser att de duger precis som de är innan någon eller några andra intalar dem att det inte är så. Just sayin’.

Ps: Ursäkta mina många inlägg de senaste dagarna. Jag har bara haft ett ovanligt stort behov att ventilera mina tankar.

Funderingar, Recept och Hälsa

Uppdatering om den ”puckade” läkaren.

21 november, 2011 4 kommentarer

I morse ringde jag vårdcentralen för att bestämma tid för besök hos en ny läkare. Ungefär så här gick konversationen. (J är så klart jag, S är sköterskan jag talade med.)

J ”Hej! Jag har varit på flera besök hos Dr. T. Efter det senaste besöket fick jag de här provresultaten och detta meddelande från doktorn……”

S ”Ja, men ditt blodvärde är okej nu.”

J ”Jag är inte sjuksköterska, men jag kan läsa provresultat om det följer med referensvärden. Jag ser att de flesta av mina värden kanske håller sig inom referensområdet, men att ha ett Ferritinvärde på 7 då referensområdet är 7-120 kan väl knappast räknas som okej? De andra värdena är ungefär lika dåliga och TIBC-värdet är för högt, alltså indikerar det att jag har blodbrist.”

S (läser antagligen igenom analysen lite bättre och hummar) ”Ja, nu ser jag att det kanske inte är så bra. Men du mår bra?”

J ”Nej, jag mår inte bra. Det är ju därför jag ringer igen. Jag mår inte bra och mina värden är inte bra. Jag vill ha ett utlåtande från en annan läkare.”

S ” Ja, jag förstår. Har du varit hos någon annan läkare än Dr. T?”

J ”Nej, jag har inte direkt haft några hälsoproblem förut.”

S ”Då har vi Dr. A, Dr. B, Dr. C och Dr. D. Vem vill du gå till?” (Eh, ska jag lyssna till hur namnen klingar och därav veta vem som är bäst? Ska jag välja mellan manliga och kvinnliga läkare, svenska och utländska namn?)

J ”Tja, jag är bara intresserad av att få komma till en läkare som faktiskt är intresserad av att hitta det som är fel och som kanske kan hjälpa mig bli frisk.”

S ”Ja, då ska du få gå till Dr. S. Men hon är väldigt populär, så det finns ingen tid hos henne förrän den 5 december. Men du mår inte så dåligt att du inte kan vänta?” (Vänta nu. Då jag har beställt tid till Dr. T har det alltid funnits tid ganska omgående. Betyder det att sköterskorna medvetet har skickat mig till en dålig läkare?)

J ”Ja, men det låter bra med en populär läkare. Alltid betyder det något. Jag kan vänta i två veckor.”

Vad säger ni? Ska man skratta eller gråta? Min man brukar säga: ”Lita aldrig på verksamhet som inte drivs av vinstintresse”. Jag brukar fnysa åt honom, men jag kanske ska sluta göra det. Tänk om det är så att de har en dålig läkare på vårdcentralen och att han får fortsätta jobba dag ut och dag in eftersom vårdcentralen är vårdcentralen och därmed får fortsätta tugga på trots att patienterna inte får hjälp? Tänk om de rentav har flera dåliga läkare? Ska jag lita på att det finns någon annan än jag själv som är intresserad av att jag mår bra? Ursäkta min något sura inledning på veckan, men jag kände att det här var precis rätt ställe att dela med mig av min frustration. (Kanske lider jag också av akut avundsjuka. Två av mina kusiner är på väg med sina respektive på en tvåveckors kryssning där det varken är kallt eller mörkt. Inte för att jag inte unnar dem det! De är väl värda resan. Jag önskar bara att jag kunde följa med. :))

Funderingar

Måndag!

21 november, 2011 Inga kommentarer

Oh, yes. Jag gillar måndagar. Jag gillar chansen till nystart. Jag gillar att vakna till något nytt, att kunna göra om och göra bättre. Måndagar funkar precis lika bra som vilken nyårsdag som helst.

Idag kan det hända att någon i familjen vaknade på helt fel sida. Jag önskar att jag kunde ge henne chansen att vakna om med solsken i blick, men det går ju inte. Kanske hade det blivit bättre om jag hade låtit henne titta och lyssna på det här? Känner inte ni också att ni vill vara med där på scenen?

Det är svårt att hänga med i en tonårings känsloliv. Ena stunden är livet toppen och utan att man som förälder fattar vad som hände är det plötsligt botten. I går frågade jag en väninna som har lite yngre barn om vi skulle byta ett tag. ”Det tror jag inte att du vill”, svarade hon. Hm, omväxling förnöjer? Lite tonårshormoner mot trots? Pre-pubertet mot sömnlösa bebisnätter? Ungdomens velighet mot medelålderns uppgivenhet? Äsch, jag är nog rätt nöjd med vad jag har ändå.

Funderingar

Vad kul att ni är här inne och läser!

19 november, 2011 19 kommentarer

För några dagar sedan fixade jag Google Analytics till bloggen. Jag tänkte att det kunde vara roligt att se om något har hänt sedan jag bytte till ny adress. Jag får inte speciellt många kommentarer, men tänkte att det kanske inte ger hela sanningen. Vill ni veta vad mitt statistikverktyg säger? Jag har redan haft 306 besök från 48 olika städer i flera olika länder. Jag vet rätt många här i Stockholmstrakten som brukar läsa, så att huvudstaden är i toppen är inte förvånande. Lite mer frågande ställer jag mig till att ha haft så många Malmöbesök. (Jodå, jag vet ett par som läser, men har fått många fler nedslag.) I Phuket finns min syster och hon är inne flera gånger om dagen. Karlskrona är min hemstad och då flera familjemedlemmar bor där är det inte heller konstigt att jag får många besök därifrån. Hur som helst är ni alla hjärtligt välkomna! Ni får gärna säga ”Hej!” då och då.

Härifrån kommer ni, mina bloggbesökare (133 besökare från Stockholm ner till 1 från Trang): Stockholm, Malmo, Phuket, Karlskrona, Goteborg, Uppsala, Berlin, Umea, Sodertalje, Boras, Ulricehamn, Helsingborg, Broxbourne, Trollhattan, Munich, Skelleftea, Orebro, Stetten am Kalten Markt, Dijon, Oslo, Solna, Strangnas, Linkoping, Hoganas, Fargelanda, Borlange, Nakhon Si Thammarat, Salt Lake City, Lauffen am Neckar, Schwenningen, Tubingen, Helsinki, Kensington, Kaunas, Lidingo, Pitea, Oskarshamn, Visby, Bastad, Halmstad, Alingsas, Kinna, Karlstad, Vasteras, Leksand, Hudiksvall, Ornskoldsvik och Trang.

Hoppas att ni alla känner er hemma här hos mig. Vill ni att jag ska variera mig lite, eller kanske tighta till bloggen lite, får ni gärna göra era röster hörda.

Funderingar

Skola, föräldraskap, psykisk hälsa.

19 november, 2011 Inga kommentarer

Där har ni namnet på heldagsseminariet som jag var på i går på Skansen. (HARO hade anordnat dagen.) Väldigt informativt, givande och spännande! Föreläsarna hade erfarenhet från olika länder och de hade också lite olika bakgrund, och just därför var det extra roligt att de analyserade ”svensk familjepolitik i ett internationellt perspektiv”. Vill ni veta vilka föreläsarna var? Professor emerita Lea Pulkkinen, Psykologiska institutionen vid University of Jyväskylä, Finland. Anne-Claire de Liedekerke, President för Mouvement Mondial de Mères Europe, Bryssel, Belgien . Dr. Catherine Hakim, Sociolog vid London School of Economics, London, Storbritannien. Dr. Gordon Neufeld, Klinisk psykolog vid The Neufeld Institute i Vancouver, Kanada. Jag känner att en redogörelse för all information vi fick skulle bli för mycket för ett blogginlägg, men jag vill gärna dela med mig av några av de tankar jag fick.

Professon Pulkkinen började följa ca 300 åttaåringar då hon doktorerade. Tanken var att hon skulle studera deras utveckling och hon blev så ”absorberad” av dessa barns öde att hon faktiskt har följt dem ända till 50 års ålder. Helt otroligt! Studien är mycket intressant. Vad är det egentligen som bestämmer hur man blir som människa förutom generna? Hur kan vi föräldrar påverka våra barns personlighet och sättet de hanterar livet på? Följande har professor Pulkkinen kommit fram till är mest viktigt för att ge sitt barn de bästa förutsättningarna:

att barnets föräldrar har en hälsosam relation, att barnet har en hälsosam relation med sin far, att föräldrarna har ett föräldraskap som bygger på kärlek, förväntan, stöd och vägvisning, att föräldrarna inte slår sina barn, att föräldrarna inte missbrukar alkohol (den sista kommentaren gäller tydligen främst i Finland där alkoholism är ett stort familjeproblem

Dr. Neufelds föredrag var absolut toppen. Jag hörde talas om den föreläsning han hade då han var i Sverige förra gången och det var hans närvaro här som gjorde att jag ville gå på seminariet. Han har skrivit en bok som heter ”Våga ta plats i ditt barns liv” och jag vågar rekommendera den till alla, framför allt småbarnsföräldrar. Ibland är det jobbigt att höra ”sanningar”, alltså sådant som man själv förstått att man gör eller har gjort fel utan att göra något åt det. Så kände jag i går. Jag önskar att jag hade stått på mig mer för att försvara vårt val att jag var hemma med barn i 6,5 år innan jag gick tillbaka till arbetslivet. Jag vet att jag gjort många fel som förälder (tro mig, som tonårsförälder får man höra ett och annat om sina tillkortakommanden), men jag vet också att jag har vågat lita på mina ”föräldrainstinkter” i några viktiga frågor. Jag inbillar mig att det inte finns några perfekta föräldrar, men det finns många föräldrar som gör en bättre insats än andra. Det finns ingenting som gör människor så arga som då de blir ifrågasatta i sitt föräldraskap tror jag… Det är illa nog att ha dåligt samvete över något, men att få det över sig från någon annan är helt enkelt för smärtsamt att hantera!

Dr. Neufelds bästa tips var att man som förälder ger sitt barn följande: true PLAY, true REST och true TEARS. Jag kan inte gå in på allt han sa, men med LEK menar han riktig lek, att leka mamma-pappa-barn, bygga kojor i skogen, busa… Skärmspel och allt annat som man måste uppnå mål för att klara av räknas som JOBB, inte LEK. Han sa också att många dränker sina barn i aktiviteter. Många barn har stressrelaterade symptom och kan inte koppla av när de väl får chansen. De blir rastlösa och får svårt att koncentrera sig. Han nämnde också ADD (Attention Deficit Disorder) som fler och fler barn felaktigt blir diagnostiserade med och pratade mycket om hur dagens svenska barn så ofta anknyter till jämnåriga och därmed förloras av vuxenvärlden.

Då jag alldeles uppfylld av allt jag hade hört och upplevt var på väg hem blev jag erbjuden ett av dagens fantastiska blomarrangemang eftersom jag bodde så nära. Jag var lite tveksam, men blommorna var så otroligt fina att jag helt enkelt inte kunde tacka nej. Sedan började jag gå. Promenaden från Skansen till Karlaplan är väääääldigt lång då man går med ett en meter högt blomarrangemang som väger otaliga kilon. Jag höll om krukan för kung och fosterland och funderade på hur länge man orkar hålla i någon som man håller på att förlora ur sitt grepp (både bildligt och bokstavligt). Jag fick många roade blickar och kände att det var kul att kika på omvärlden genom vackra rosor och liljor. ”Jag kan se dig, men du kan inte se mig.” Djurgården var tom på folk, men när jag kommit över Djurgårdsbron började jag träffa på lite alla möjliga, festliga människor. Småbarn på väg till maskerad med NK-presentpåse i högsta hugg. (Strandvägen, vet ni.) Festklädda par med vinpåsar och blombuketter i prasselpapper. Stressade portföljmän på väg hem med sushimiddagen i papperspåse. Vanliga flanörer med solsken i blick… Trevlig promenad, men armarna darrade av ansträngningen till slut. Då jag var framme vid Karlaplan kunde jag knappt få upp åkremsan ur fickan. Haha! Gissa vem som var stolt över sig själv då hon så småningom hade tagit sig hem på egen hand med apostlahästar, tunnelbana och buss?

← Föregående 1 … 57 58 59 60 61 62 Nästa →