… att berätta att Anja också bad mig skriva ett inlägg till hennes bloggkärleksmånad. Här hittar ni det om ni är intresserade.
Vad är ett liv?
Tycker ni att jag har varit lite frånvarande? Antagligen inte. Blogglivet har ju som vi alla vet egentligen ingenting att göra med vårt vanliga liv, eller hur? Nej, nu skrev jag något som jag inte riktigt tror. Förhoppningsvis reflekterar den här bloggen en del av det som är jag. En rätt stor del, faktiskt. Inte mitt innersta inre och inte det som är allt för knutet till människor som är viktiga för mig och som jag inte vill exponera för alla och envar, men mycket av det som jag upplever och tänker på skriver jag om här.
Den senaste veckan har varit mer än intensiv för mig. Jag hade hur roligt som helst då jag hade möjlighet att åka på ”husmorssemester” i fyra dagar. Jag tog tåget till Malmö och tillbringade tid med gamla kära vänner, lillebror och hans fina flickvän, släktingar (Vid det här laget vet ni nog att jag har en stor, brokig släkt och att de alltid finns nära mitt hjärta.) och gamla bekanta från en annan tid. Vilken helg! Full av energi, eller egentligen ganska trött då jag sov väldigt lite, kom jag tillbaka till mina älsklingar. I går tog något annat vid. Jag, maken och svärmor städade ut svärmormors lägenhet. Hon har bott där i 39 år, nästan lika länge som jag har levt. Att rensa i någon annans tillhörigheter får onekligen tankarna att snurra. Vad betyder egentligen prylar för mig? Vad skulle folk tänka om mig om de skulle gå igenom mina högar med pysselprylar, böcker, gamla dagböcker och allt annat jag samlat på mig genom åren? Vi hittade makens morfars dagböcker. Svärmor hade ingen aning om att han ens hade några! Den sista anteckningen hade han skrivit en vecka innan han fick en massiv hjärtinfarkt 1995 då vi bodde i USA. Vad skriver jag i min dagbok då jag väl skriver? Skulle mina barn lära känna mig bättre om de läste mina tankar där? Den här flytten har väckt många känslor för många människor. Det jag tar med mig är hur viktigt det är att tacka varje dag för det jag har och att önska mindre av vad någon annan har. Envar sin egen lyckas smed… Kära vänner, ha en bra dag. Livet är förunderligt och stort och att vi får vara just här, just nu, är helt enkelt makalöst.
Fyrtioett år på jorden.
Jag är tacksam över att jag får vara jag. Jag är tacksam över att jag är gladare över att vara jag än vad jag var för ett år sedan. Jag är tacksam över så mycket… Jag har fortfarande massor att åstadkomma, så det är bäst att jag sätter fart på en gång! Förresten blev jag firad med pompa och ståt, fick en frukost helt i min smak, underbara kort och teckningar från barnen, en lövkrattningscheck (ni anar inte hur glad jag blev över den), blombukett och en GLASSMASKIN!!! Tjohooo!
En liten bildkavalkad från morgonens uppfriskande promenad. Ni förstår vad det är som gör att jag älskar oktober så mycket, va?
Så mycket…
… i mitt hjärta, men ingenting jag kan eller vill dela med mig av här. Människor är förunderliga. Femtonåringen konstaterade idag att det känns jobbigt att så många människor varken inser sitt eget eller andras bästa. Stackare! Som sagt, att vara tonåring är spännande på alla sätt och vis, men jag har ingen som helst önskan tillbaka. Tänk alla sanningar man måste upptäcka, allt möjligt och omöjligt man ska gå igenom, alla människor man ska lära känna sig själv igenom… Det är tuffa år! Inte undra på att tonåringar behöver så mycket sömn…
Vi firade Kanelbullens Dag genom att baka en sats vaniljbullar. Som ni förstår vinner alltid vanilj i omröstningarna om fyllning, så idag struntade jag helt i kanelen. Annars är det ändå bara jag som äter upp de bullarna, och så kan vi ju inte ha det. Vi hade fått en stor bit smörgåstårta av grannen, så jag diskade fatet och gick över med en omgångar bullar till dem. S håller också på att försöka klara sig utan kolhydrater, så jag kände mig lite skurkaktig som kom med frestelser till henne. Kan bara skylla på att jag inte visste att hon hade satt sig själv på diet. (Det var därför vi fick smörgåstårtan visade sig. Tja, kanske för att vi är grannar som gillar varandra också, men mest för att smörgåstårtan inte skulle stå och ropa från kylskåpet hela dagen…)
Men då så. Nu ska jag göra den sista omgången skräpstädning. En omgång till blev klar i morse, men jag har ingen kamera här, så vill ni kika på den får ni komma tillbaka. Ha en härlig tisdagskväll!
Vackert.
Jag har njutit av det underbara vädret idag, tagit chansen att blunda och lukta och samla energi. ”Det är det här som gör att du älskar hösten så mycket, va?”, frågade min man. Det har han ju alldeles rätt i!
Den här söndagen är jag tacksam för kärlek långt borta och nära, att få vara mamma till världens häftigaste människor, livet, musik, god mat, det stora och det lilla… Livet är förunderligt, vänner. Jag förstår inte allt, men jag är tacksam över att jag har fått komma hit, att jag får vara här och nu och att det finns en mening med allt. Det är stort.
Min lillasyster åker till Thailand tillsammans med sin familj idag. Här hittar du deras äventyr. En annan av mina systrar skriver så underfundiga inlägg att jag tycker att ni ska titta in till henne trots att hon bor kvar i Sverige!
Kortet gjorde jag till mässan och är alltså till 100% You Do, fast med min ”touch”.
Snart 41.
I går fick jag årets första födelsedagskort, fem dagar för tidigt. Idag ringde Far från Värmland, bara för att försäkra sig om att han skulle komma ihåg att höra av sig över huvud taget då han för tillfället är på min kusins gård och hjälper till med potatisskörden. Han blev lite sur över att inte vara först, vilket han faktiskt brukar lyckas med. Själv är jag mest tacksam över att min åldersnoja har gått över. Förra året vid den här tiden var jag jättestressad och tyckte att 40 kändes som 100 ungefär… Idag känner jag mig som 37, men samtidigt som 50, 32 och 21. Jag är lycklig och skickar lite cyberglädje till er som kanske tittar in och läser.
Svettas ut allt gammalt elände…
… och du kommer att må så mycket bättre! Idag byter jag blöta sängkläder, öppnar alla fönster och låter det sista av den här eländiga sjukdomen dra dit peppar’n växer. Jag vaknade i något slags tillstånd av flow, fick iväg barnen till skolan och satte mig vid skrivbordet för att göra några grejer klara. Lättnad! Jag funkar igen! Min hjärna funkar! Den går till och med på högvarv och det kommer en massa fantastiska idéer som jag hoppas kan leda åt rakt motsatt håll än den där peppar’n… Ska nog passa på att byta elavtal då jag ändå är på G!
Reklamord från en baptistkyrka. Jag tog dem till mig, tyckte de var så vackra just på engelska…
Strukturer, material, tekniker… Det är sådant som gör mig glad!
Skräpbitar från kortet här ovan fick bli till en liten presentask, redo att ge bort. Asken skimrar i grönguld då jag använt samma färg att måla asken som jag använde till det embossade motivet.
Sådana här små grattislappar har jag gjort förut. Jag målar ett akvarellpapper i olika toner, låter färgerna gå över i varandra, och stämpar + skriver små hälsningar. Några av lapparna har också fått ett lager glaze.
Slutligen ett supersnabbt kort med gnuggisar från Maya Road och You Dos nya washitejp.
Nästan allt material kommer från You Do (inkl. Artemio), men gnuggisarna kommer från A Million Little Things och bladguldet från Metalimo.
Flygande grisar.
Idag känner jag mig som en flygande gris. Varför då, undrar ni kanske? Jo, det ska jag tala om. Så ofta drar jag ner mig själv genom att medvetet eller undermedvetet låta mig inse mina begränsningar. En gris kan inte flyga, eller hur? Ändå hänger den här grisen, som kan flyga, i min dotters rum och säger knappast till sig själv att han inte kan! Därför flyger jag idag. Jag är sjuk, men utmanar febern med en Ipren och sitter här vid mitt skrivbord och flyger. Vet ni vad? Det är alldeles underbart!
“To be fully seen by somebody, then, and be loved anyhow—this is a human offering that can border on miraculous.” – Elizabeth Gilbert
Thai-koma.
För ett tag sedan bjöd en kille som jobbar för min make hem oss på middag. Han påstod att hans thailändska sambo måste vara en av Sveriges bästa kockar, så vi var inte sena till att tacka ja. I kväll var det så dags. Lägenheten var trång och varm, men det luktade gott redan i loftgången utanför. Dofterna lurades inte på något vis. I kväll har jag haft en av mina mest minnesvärda matupplevelser någonsin. Det var så gott att jag fortfarande är förundrad och undrar om vi faktiskt åt den där maten i verkligheten eller i en fantastisk dröm… Vi fick dumplings, några stärkelsebollar fyllda med jordnötter och fläsk, paneng, kryddig fläsksallad (inte låter det gott, men gaaaaah, det var det), spicy soppa, fyllda bläckfiskar… Det var mer. Något som påminde om yakiniku, men mycket godare. Räkor i sås. Nut hade lagat mat hela dagen, stackaren, men publiken låg för hennes fötter då vi hade ätit klart! Hur god kan mat vara?
Tidigare idag gjorde jag version två av mitt ”Aj löv hösten”-kort. Älskar de här färgerna. Tänk, hela omgivningen vibrerade då jag var ute och gick tidigare idag och solen sken. Det måste vara så att våra svenska höstfärger finns för att vi ska kunna ladda upp och lagra skönhet inför den långa, kalla vintern…
Att vända från Low till High.
Idag läste jag att R.E.M. splittras. Trist. Det som är bra är att deras musik inte ”tar slut” för att bandmedlemmarna beslutat sig för att sluta spela tillsammans. En av mina R.E.M.-favoriter är Everybody Hurts. Jag gillar melodin, jag gillar texten, det hugger till varje gång jag hör den helt enkelt. Just nu verkar den passa bra att skicka till många av mina vänner. Jag blir berörd av att se andra vara ledsna, missmodiga, trötta, sjuka, tungsinta… Låt oss hoppas på sol och kärlek i morgon! Kanske lite mer Auburn än R.E.M.?