I går fick jag årets första födelsedagskort, fem dagar för tidigt. Idag ringde Far från Värmland, bara för att försäkra sig om att han skulle komma ihåg att höra av sig över huvud taget då han för tillfället är på min kusins gård och hjälper till med potatisskörden. Han blev lite sur över att inte vara först, vilket han faktiskt brukar lyckas med. Själv är jag mest tacksam över att min åldersnoja har gått över. Förra året vid den här tiden var jag jättestressad och tyckte att 40 kändes som 100 ungefär… Idag känner jag mig som 37, men samtidigt som 50, 32 och 21. Jag är lycklig och skickar lite cyberglädje till er som kanske tittar in och läser.
Svettas ut allt gammalt elände…
… och du kommer att må så mycket bättre! Idag byter jag blöta sängkläder, öppnar alla fönster och låter det sista av den här eländiga sjukdomen dra dit peppar’n växer. Jag vaknade i något slags tillstånd av flow, fick iväg barnen till skolan och satte mig vid skrivbordet för att göra några grejer klara. Lättnad! Jag funkar igen! Min hjärna funkar! Den går till och med på högvarv och det kommer en massa fantastiska idéer som jag hoppas kan leda åt rakt motsatt håll än den där peppar’n… Ska nog passa på att byta elavtal då jag ändå är på G!
Reklamord från en baptistkyrka. Jag tog dem till mig, tyckte de var så vackra just på engelska…
Strukturer, material, tekniker… Det är sådant som gör mig glad!
Skräpbitar från kortet här ovan fick bli till en liten presentask, redo att ge bort. Asken skimrar i grönguld då jag använt samma färg att måla asken som jag använde till det embossade motivet.
Sådana här små grattislappar har jag gjort förut. Jag målar ett akvarellpapper i olika toner, låter färgerna gå över i varandra, och stämpar + skriver små hälsningar. Några av lapparna har också fått ett lager glaze.
Slutligen ett supersnabbt kort med gnuggisar från Maya Road och You Dos nya washitejp.
Nästan allt material kommer från You Do (inkl. Artemio), men gnuggisarna kommer från A Million Little Things och bladguldet från Metalimo.
Flygande grisar.
Idag känner jag mig som en flygande gris. Varför då, undrar ni kanske? Jo, det ska jag tala om. Så ofta drar jag ner mig själv genom att medvetet eller undermedvetet låta mig inse mina begränsningar. En gris kan inte flyga, eller hur? Ändå hänger den här grisen, som kan flyga, i min dotters rum och säger knappast till sig själv att han inte kan! Därför flyger jag idag. Jag är sjuk, men utmanar febern med en Ipren och sitter här vid mitt skrivbord och flyger. Vet ni vad? Det är alldeles underbart!
“To be fully seen by somebody, then, and be loved anyhow—this is a human offering that can border on miraculous.” – Elizabeth Gilbert
Thai-koma.
För ett tag sedan bjöd en kille som jobbar för min make hem oss på middag. Han påstod att hans thailändska sambo måste vara en av Sveriges bästa kockar, så vi var inte sena till att tacka ja. I kväll var det så dags. Lägenheten var trång och varm, men det luktade gott redan i loftgången utanför. Dofterna lurades inte på något vis. I kväll har jag haft en av mina mest minnesvärda matupplevelser någonsin. Det var så gott att jag fortfarande är förundrad och undrar om vi faktiskt åt den där maten i verkligheten eller i en fantastisk dröm… Vi fick dumplings, några stärkelsebollar fyllda med jordnötter och fläsk, paneng, kryddig fläsksallad (inte låter det gott, men gaaaaah, det var det), spicy soppa, fyllda bläckfiskar… Det var mer. Något som påminde om yakiniku, men mycket godare. Räkor i sås. Nut hade lagat mat hela dagen, stackaren, men publiken låg för hennes fötter då vi hade ätit klart! Hur god kan mat vara?
Tidigare idag gjorde jag version två av mitt ”Aj löv hösten”-kort. Älskar de här färgerna. Tänk, hela omgivningen vibrerade då jag var ute och gick tidigare idag och solen sken. Det måste vara så att våra svenska höstfärger finns för att vi ska kunna ladda upp och lagra skönhet inför den långa, kalla vintern…
Att vända från Low till High.
Idag läste jag att R.E.M. splittras. Trist. Det som är bra är att deras musik inte ”tar slut” för att bandmedlemmarna beslutat sig för att sluta spela tillsammans. En av mina R.E.M.-favoriter är Everybody Hurts. Jag gillar melodin, jag gillar texten, det hugger till varje gång jag hör den helt enkelt. Just nu verkar den passa bra att skicka till många av mina vänner. Jag blir berörd av att se andra vara ledsna, missmodiga, trötta, sjuka, tungsinta… Låt oss hoppas på sol och kärlek i morgon! Kanske lite mer Auburn än R.E.M.?
Lunchpaus.
Det regnar här. Igen. För en stund sedan var det i alla fall lite ljust samtidigt som regnet strilade ner, men nu är det depressionsmörkt och strilandet har tilltagit så det mer liknar spikregn…
Jag vaknade klockan 5.50 trots att jag gick och lade mig alldeles för sent. Min kropp hade inte riktigt fattat det, för jag vaknade liksom så där superpigg som man annars bara gör på lediga lördagar då man faktiskt får lov att sova ut. Jag tog tillfället i akt att snabbrensa och sätta i ordning inför kallare dagar eftersom den ambulerande klädinsamlingstjänsten hade lovat att plocka upp kassar i området idag. Dessutom kommer min gamla kollega på lunch i morgon och hennes döttrar brukar ta över det i klädväg som finns kvar i användningsbart skick då våra tjejer är färdiga med det. Jag blev påmind om mitt underbara inköp från förra säsongen, nämligen ett underställ från favoriten Gneis. Det lär behövas den här vintern också!
Titta! Vackert mönster på den handkarvade olivtvål som ligger i garderoben och sprider väldoft. Jag funderar allvarligt på om det inte är dags att börja använda den här skönheten till det den var ämnad för. Synd att det är så kladdigt med ”vanliga” tvålar. Maken har ju löst problemet på den nedre toaletten genom en jättefiffig montering av tvålkoppen, så där har vi alltid en god Lushtvål, men vid andra handfat och diskhoar är det pumptvål som gäller.
Kommer ni ihåg 200-kronorsbuketten från förra fredagen? Idag är det onsdag. Jag har bytt vatten nästan varje dag, och i går fick jag ta bort de mest ledsna bukettdeltagarna, men visst har de kvarvarande skönheterna fortfarande lite kvar att ge?
Så här började vårt förhållande för arton år sedan. Jag blev ganska snart en levande väckarklocka till maken. Detta vaknade jag till idag och kunde inte låta bli att fnissa lite. K befinner sig nämligen i Österrike. Jag vet inte riktigt om han egentligen har råd med en så här dyr och exotisk väckningsservice?! (Fast han hade vaknat på egen hand och det var rätt trevligt att prata en liten stund med honom.)
När man egentligen inte har tid…
… och bara ska svara på ett Fejan-meddelande kanske man klickar på ett You Tube-inlägg som Mikaela lagt in i loggen och då kan det hända att man börjar böla och känner att man bara måste göra mer för andra som behöver hjälp. ”It just makes everything you worry about so pathetic…”
Välkommen in!
Det här är nu inte direkt min stil, men jag kan inte låta bli att bli imponerad. Jag drömmer om att bygga ett eget hus någon gång. Samtidigt drömmer jag fortfarande mardrömmar om vår ofrivilliga renovering för några år sedan, så de här husbyggardrömmarna är i högsta grad just drömmar. Som jag skrev härom dagen känner jag att det är lätt att längta, men att få saker gjorda är inte fullt lika lätt. Driftighet imponerar på mig!
Härom veckan, då jag var ovanligt trött på ett projekt som liksom aldrig blir färdigt, sa jag till maken att jag önskade att jag var Benita Larsson. Hela hennes liv verkar vara ett långt organisationsprojekt som dessutom är i genomförandefasen mest hela tiden! Hon är singel, så hon genomför det mesta på egen hand även om den tonårige sonen verkar vara med på ett hörn ibland. Imponerande, som sagt. Hur som helst fick mitt lilla muttrande utbrott effekt, för maken och sonen såg till att göra projektet åtminstone halvfärdigt. Det innebär att ni som kommer på besök visserligen fortfarande blir mötta av en sju år gammal lecablockstrappa med fin mossbeläggning, men ytterdörren och dörren in till tvättrummet är jämt och fint svartmålade i stället för dassigt gråslitna och flagnande! Så snyggt. Jag njuter varje gång jag ska in i huset.
I helgen har vi haft besök av min syster och hennes familj. Mysigt! Jag älskar att hänga med min släkt. Jag saknar redan lillasyster som är på väg till Thailand. På onsdag kommer åtminstone hennes lille son hit på lån i ett dygn, så då får jag ladda upp för hela tiden fram till sommaren då de kommer tillbaka!
Förresten är det dags för en ny kortskiss idag. Jag hade gjort ett kort efter nästa veckas skiss, så jag hoppar den här veckan. Här har du de andras fina bidrag!
Regnar det hos dig också? Så länge jag bara får sol också är det okej. Jag sitter här och jobbar med tända värmeljus. Man får göra vad man kan…
Mitt hjärta svämmar över.
Jag var tvungen att åka iväg ett snabbt ärende med bilen. Hade det varit lite närmare hade jag tagit en promenad, för vädret var helt underbart… Jag kände den där höstkärleken fylla hela mig. När jag ”vevade ner rutan” (eg. tryckte på en knapp) och kände den svalare höstluften blanda sig med solen som sken in genom bilfönstret blev jag så tacksam och lycklig för en stund! Det är så lätt att längta bort, att önska något man inte har eller att vilja ha mer. Något som kommit med ålderns vishet är ändå att ta vara på stunder som den jag upplevde och genast fylla på pluskontot. Tro mig. Dagar då man har andra känslor kommer alltid. Då behöver man ett förråd, en buffert av kärlek, lycka, skönhet och vishet.
Dagarna blir nu kortare och kvällarna mörkare. Jag njuter av tända stearinljus både inomhus och utomhus. Jag vet att det är solljus kroppen behöver för att må fysiskt bra, men själen behöver också sitt…
Ha en fin helg!
Ps: Ni måste bara läsa om den här killen! Att jag har gått ner några envisa kilon är ingenting att skrika om, men den här historien… Tänk hur många det finns ute i världen som mår dåligt när de kan må så bra som jag och The Unconquerable Dave!
…
Foto: Vera Kratochvil