Natten är här.

Nothing else matters – Metallica. Och så vill jag tala om att vi har bott här i en vecka i morgon. Vi har alla lika mycket tid, men tiden är ändå relativ. Den senaste veckan har sprungit förbi. Idag sög det till i magen. Vårt liv kommer att bli annorlunda än det var i Sverige. Hur ska jag göra för att verkligen göra det bästa av tiden här? Just nu vet jag varken ut eller in. Huset här är min fasta punkt, men hjärtat är kvar i Sverige trots att bergen här är makalöst vackra.

Jag tittade förresten på ”Torka aldrig tårar utan handskar”. Efter det kunde jag inte prata på flera timmar. Vilken otroligt sorglig bit i vår historia… Må jag ständigt jobba på att inte döma eller bedöma mina medmänniskor.

Du är viktig för mig. Kom ihåg det.

Continue Reading

Om att bara vara.

Inom loppet av ungefär en vecka har jag fått reda på saker om flera nära och kära som gjort mig jätteglad och jätteledsen. Att glädjas med någon är lätt. Det ger ny energi och hopp om att livet är så ofattbart stort och spännande och kärleksfullt. Att sörja med någon är svårare. Det är svårt att veta vad man ska säga för att trösta, lätta bördan, göra saker bättre. Ord som är tänkta att hjälpa kan göra mer skada än ge helande. Ord som inte uttrycks kan ändå misstolkas och handlingar som är tänkta att hjälpa kan upplevas stötande eller kanske ”fjuttiga”.

Livet, alltså. För mig som tänker alldeles för mycket blir det nästan överslag i hjärnan ibland. Jag önskar att jag kunde göra mycket mer. Just nu finns det några jag bara skulle vilja sitta och klappa, hålla i handen, laga mat till och trösta. Tror du på att kunna vara med någon i tanken? Jag tror att böner kan nå fram, andra tror på mantran, karma, slumpen…

Här i USA handlar mycket just nu runt valet som står för dörren. För mig är varken Obama eller Romney något bra val, så resultatet kvittar lika. Politikerna, och allt för många andra, har glömt bort det viktigaste mitt ibland alla bidrag, hot, krig, lagar och regleringar. Nobels fredspris går till EU – vilket skämt! (Faktiskt ännu värre än när Obama fick det.) Vem bryr sig verkligen om den lilla människan? Vilka av politikerna ser kärleken till sin nästa som drivkraften att göra bättre? Suck. Nu orkar jag inte knappa mer på mobilen, men jag kan skicka min kärlek över jorden. Hoppas att du känner den.

Continue Reading

Snart 42.

När jag vaknar i morgon bitti är jag 42 år gammal. Det sägs att damer inte ska prata om sin ålder, men det bryr jag mig inte om. Runt 40 tyckte jag det var fruktansvärt att acceptera varje nytt år. Jag tyckte det kändes som att jag hade slösat viktig tid på oviktiga saker och funderade ofta på vad jag skulle kunna ändra på för att göra världen lite bättre. Det kämpar jag fortfarande med. Just nu ligger mitt största fokus på att få ut våra barn i vuxenlivet, att känna att jag har gjort allt för att ge dem den bästa barndom de kunde fått. Att vi nu är på väg att flytta är en del i den processen. Jag ville verkligen inte ta mig till andra sidan jorden, men jag insåg att den här chansen inte skulle komma tillbaka. Att dra upp något med rötterna och sätta det i bättre jord kan göra stor skillnad!

Vad är då målen för det kommande året?
1. Hjälpa barnen att snabbt komma in i sin nya vardag för att känna sig hemma.
2. Få vårt tomma hus att bli ett hem.
3. Räcka ut en hand för att hitta nya och nygamla vänner och släktingar att umgås med.
4. Måna om dig som finns kvar i Sverige.
5. ”Be Still My Soul”. Något att leva efter varje dag.
6. Ta hand om min och min familjs hälsa. Snabbt leta upp bra mat för att inte fastna i guck-matfällan.
7. Hitta vägar att träna trots att jag vet att de kommande månaderna kommer att bli väldigt upptagna.

Grattis till mig själv som får leva här och nu! De år som ligger bakom mig har varit både spännande och omtumlande. Livet självt är detsamma. Jag ser fram emot det som kommer framöver. Är du med mig på den resan?

Continue Reading

Alternativ skoldag.

När man hemskolar barn brukar man göra det av lite olika orsaker. I USA är ca 2 miljoner barn hemskolade och det är väldigt många familjer som insett att skolan som institution inte passar alla barn. I Sverige och i Tyskland är det förbjudet att hemskola barn. I Tyskland förbjöds denna undervisningsform på 30-talet av gissa-vilka och i Sverige förbjöds hemskolningen 2010. (”Tillåtet endast vid synnerliga skäl” – läser man mer noggrant är det ett outtalat förbud.)

Jag har som lärare varit helt emot hemskolning. Det kan väl aldrig vara så att skolan inte är det absolut bästa stället för ett barn att växa till vuxen? Nu då våra tre barn hunnit gå rätt många år i skolan och jag varit med i processen som förälder är jag inte längre helt övertygad om att skolan alltid är bäst. Våra två äldsta barn har det väldigt lätt för sig. De har knäckt skolkoden, vet vad som ska göras och hur man ska göra för att undvika få negativ uppmärksamhet. De har välsignats med hjärnor som tänker ”skollogiskt” och har klarat sig bra trots att skolmiljön inte alltid varit den bästa. Nu har de också haft turen att gå från år fyra i Adolf Fredriks Musikklasser, en skola som förvisso är ganska fyrkantig och gammeldags, men som också har bjudit på en massa spännande upplevelser inom skolans ramar. Dessutom är det så att denna skola väl kan kallas elitskola på så vis att det mest är väldigt engagerade föräldrar som medvetet har hjälpt (eller pushat) sina barn välja detta alternativ istället för de skolor de har gått på innan. AF är inte alltid det bästa alternativet och genom åren har vi sett flera klasskamrater välja att gå tillbaka till sina gamla skolor eller byta till någon annan skola.

Yngsta dottern är väldigt musikalisk, kreativ och empatisk. När det gäller logiskt tänkande har hon dock väldigt svårt och hennes matematikundervisning i skolan har mest gått ut på att hon suttit och lyssnat på genomgångar, räckt upp handen för att hon inte förstått, räknat själv för att hon inte fått hjälp (tid är dyrbar då man är 30 barn i klassen), suddat för att det blivit fel och skrivit av facit. På kvällarna har hennes föräldrar försökt reparera skadan och så har det fortsatt. Det är hennes situation som har fått mig att inse att vår yngsta kanske skulle få ett bättre självförtroende och större möjlighet att lära sig om hon inte läste matte på samma sätt som storasyskonen och föräldrarna i familjen… Mitt mål är att hon inte ska hata matte (som så många gör efter fasansfulla upplevelser i skolan) och att hon ska klara sig bra genom att kunna räkna vardagsekonomi – planera tid och budget, räkna på räntor, överslagsräkna för att inte luras i affären, läsa tabeller o s v. Jag vill tvätta bort mattetäcket från siffrorna och få henne att inse att matematik är spännande, nödvändigt och användbart!

Då vi flyttar till USA mitt i terminen har de två äldsta barnen sedan läsårets början fått läsa på distans, engelska och matte. De har fått uppgifter inom idrott och hälsa, hemkunskap, NO (lite klurigt med labbarna, där ligger vi efter), SO o s v. Yngsta dottern har fått läsa skönlitteratur på engelska (lättlästa böcker) som vi lånat på biblioteket, hon har fått titta på engelska/amerikanska filmer utan svensk text, vi har följt ett svenskt matteläromedel och har haft möjlighet att verkligen gå på djupet och förklara matten på ett praktiskt och användbart sätt. (Baka 1,5 sats med recept som inte är tillrättalagda – mycker mer effektivt än att sitta med ”rätt siffror” i boken. Dessutom ser man att 7,25 l mjöl i 1,5 sats kakor inte är riktigt gångbart och därmed fixar vi det där med enheter när vi ändå håller på.)

Nu kommer barnen att få börja skolan i alla fall då vi kommer på plats till vårt nya hem. Deras skolgång kommer att vara lite annorlunda då amerikaner är precis som svenskar, dvs de tror att deras system och betyg och läroplan är det enda som duger och att deras skola är bäst i världen. Vi har fått hjälp av vänner som har gått igenom samma process som vi nu är ingrottade i, de har alltså flyttat från Sverige till USA. Det är inte lätt att tillgodoräkna sig de svenska betygen ska du veta, så himla bra är vi kanske inte, eller så har det inte slagit igenom i USA än… Jag lovar att tala om hur det går för oss. Barnen tillfrågas innan jag skriver om dem i bloggen då jag inte vill utlämna dem, så kanske kommer jag inte att berätta alla smaskiga detaljer.

Nu ska jag inte ge mig in i debatten om huruvida mänskligheten blir bättre av en sk akademisk utbildning, men läs den här debattartikeln med vetskapen att jag applåderar Mats Alvesson. Jag röstar för att vi börjar se på varandra som medmänniskor utan att bedöma varandra utefter hur många år vi gått på något flashigt universitet. Är någon som  läst blajkurser på Uppsala universitet utan att sedan få något jobb mer värd eller smartare än någon som går el/tele-utbildningen på gymnasiet och börjar försörja sig på en gång efter studenten? Hur ser du på det? Gör fler år i skolan en nödvändigtvis smartare eller mer värd en högre lön? Är det skillnad på utbildning och utbildning?

Oj, nu blev det här alldeles för långt. Jag ska sova och förbereda mig på hejdå-nu-firar-vi-allt-på-en-gång-me-syskon-o-kusiner-festen som går av stapeln i morgon.

Min gamla gymnasieskola, Chapmanskolan, där jag gick Natur ”för det ska man ju göra när man har så bra betyg som du” fast jag ville gå Beklädnadsteknisk, men antagligen hade rätt plats egentligen varit Humanistisk linje. Ja, så kan det gå! Det löste sig ju för mig ändå, men lite spännande är det att jag blev Ma/NO- och musiklärare…

14-åringen under dagens lektion ”blomsterarrangemang” inför festligheterna i morgon. Jag gillar att se barnen omsätta sina kunskaper i verkligheten! Kul också att se dem i olika ledarpositioner… Att som mamma och lärare ta ett steg tillbaka och se hur de hanterar att styra, ta instruktioner, delegera osv – det är spännande! Och vilken livskunskap de får alldeles ”gratis”…

Continue Reading

Har ni fest elle?

”Jag har aldrig var’t på snusen
aldrig rökat en cigarr, halleluja.
Mina dygder äro tusen,
inga syndiga laster jag har.”

Det där är nästan alldeles sant för mig. (I alla fall de två första raderna…) Under lärarhögskoletiden var jag sällan med i studentbegivenheterna eftersom så mycket snurrade runt att vara alkosocial och jag inte drack. Det gör jag fortfarande inte. Jag har av olika orsaker valt att inte dricka alkohol och är fortfarande nöjd och glad över det beslutet.

Mänskligheten måste ha ett glapp i hjärnan någonstans. Hur kan man annars förklara valet att stänga av allt vett och sans, frivilligt? Jag förklarade för en brorson hur fester med fulla kompisar i tonåren (och en bra tid framöver kan tilläggas) brukade avlöpa. För de flesta går det här över så småningom, men jag tror de flesta känner igen sig:

Först är de flesta lite blyga och det kan kännas lite spänt. Lite dricka på det så börjar det släppa. Stämningen blir god och ljudvolymen ökar. Det känns roligt och trevligt och alkoholen öppnar vägar för de som i vanliga fall inte riktigt ”vågar vara sig själva”. Ja, ni vet. Det är trevligt att vara med och även om man själv inte dricker känner man hur glädjen lite stiger en åt skallen. Här önskar jag att det alltid stannade. Då skulle jag kanske dricka själv? I takt med att glasen fylls på (eller flaskorna sänks, en efter en) ändras stämningen. En del blir ”buhubuhu, han vill inte ha mig, hon är bara dum”. Andra blir ”hihihihihihihih, hahahahahaha, moahahaha”. Sedan blir det de pinsamma, de som verkligen inte kan hantera alkoholen och vill mucka gräl. (Dessa ser de flesta ner på. ALLA vet väl att man ska dricka lagom?) Slutligen finns ”snaaarrrrrrkkkkk”, de som somnar i soffan, i sängen eller i famnen på någon. Naturligtvis är det här en parodi på drickande, sådär går det ju inte till bland vuxna, vettiga människor. Eller hur?

Jag förstår de personer som dricker vin och annat för att det är gott och ett spännande intresse. (Jag gillar vissa nykteristvarianter som hittas på Systemet, maken tycker allt sådant smakar spya. Hm. Varför då?) Det senaste året har jag då och då önskat mig en riktig fulfylla bara för att få försvinna från verkligheten ett tag. Då jag bara har upplevt sådana från utsidan kan jag också säga att de verkar måttligt intressanta då de också bjuder på otäcka biverkningar – minnesluckor, humörsvängningar, ett förlorat omdöme, utsatthet för våld och överfall, sprängande huvudvärk, illamående, den torra munnen och detta suuug efter något kolhydratrikt. Jag har använt den snällare metoden ”lägga sig i sängen och dra täcket över huvudet”. Den funkar utmärkt! Jag har flera gånger lagt mig med känslan att allt har varit hopplöst för att vakna till en ny dag, full av nytt hopp, nya möjligheter och ny historia som ska skrivas.

Idag känns livet fint. Jag har så mycket att vara tacksam över. Våra barn har mycket spännande framför sig och jag hoppas att jag får vara med länge, länge på den väg de vandrar i livet. Så länge de lyssnar på mina goda råd är jag glad och tacksam. Föräldrar vet rätt mycket. Vissa föräldrar ska man kanske ta med en nypa salt (ett svin är ett svin är ett svin). Jag vill inte vara en sådan förälder. Jag vill vara någon som mina barn kan se upp till, någon som kan erkänna att jag inte kan allt och inte kan bestämma vad de ska göra, utan någon som de ska kunna komma till när som helst för att få stöd och goda råd. Till mina godbitar vill jag säga – drick inte. Gå med i IOGT istället. De värvar just medlemmar! Eller läs Hillevi Wahls utmärkta texter, en av dem här. Puss!

Continue Reading

Jag bara undrar…

Varför håller folk när vi bara borde hjälpa varandra, se till varandras behov och lyfta den som behöver hjälp? Varför har vi fått ett samhälle där det är en rättighet att bli underhållen, få bidrag, få ditten och datten och där det är andras skyldighet att se till att just jag får alla de där sakerna? Hur kommer det sig att många lägger större vikt vid att avslöja andras svagheter än att rätta till sina egna? Den där öde ön jag drömmer om – tror du jag hittar den i Orem, Utah? Kanske i The Great Salt Lake? I morgon ska jag banne mig göra världen lite bättre. Det kommer nog inte att stå något om det i tidningen, men om du (och du, och du, och du…) också gör något så kanske det skakar till lite! Jag springer för min skull och gör något helt annat för någon annan. Och våra barn ska få vara med på ett hörn, både för att lära sig hjälpa och för att få känna hur mycket man får tillbaka när man gör det. Tack Mamma och Far för att ni alltid har visat rätt väg!

Någon sårade mig väldigt mycket en gång då hon sa att jag var så dumsnäll att folk utnyttjade mig. Jag hade aldrig sett på mig själv så innan dess, men efter det ”skulle jag minsann inte vara dum”. Jag började säga nej, slutade hjälpa till av mig själv, tänkte mer på mig själv. Blev jag lyckligare? Nej då. Det tog dessutom lång tid att riktigt tycka om mig själv igen efter den dikeskörningen. Det är för övrigt verkligen viljan som räknas. Att se andras behov är så otroligt viktigt! Ett vänligt ord i rätt stund lyfter mer än vilken flytthjälp som helst (även om sådana också är ytterst välkomna, speciellt då man håller på att vricka ryggen ur led).

Jag har aldrig sett fotbollsfans som några bra förebilder, men det är kanske dags att omvärdera? En av de finaste texter jag vet. Tack Aftonbladet för att ni påminde mig om något jag glömt bort.

Continue Reading

On the road again.

Jag förstår om du som läser den här bloggen börjar bli allmänt trött på detta farande fram och tillbaka. Sanningen att säga är jag också trött på det. Till och med min fina Saab har tröttnat. Däcken behöver balanseras, spolarvätskan ska fyllas på och idag rök ett bromsljus. Tur att vi inte fick punka, som mannen vid Emån, eller hamnade i diket, vilket någon hade gjort utanför Söderköping. Å andra sidan har jag upptäckt att det är rätt rogivande att köra en känd sträcka, speciellt om man inte stressar. Det blir lite av en utmaning att leta efter både nya och gamla guldkorn längs vägen. Vi har särskilda stoppställen (Söderköping och Mörtfors eller Oskarshamn) så alla vet när de kan bli kissnödiga eller sugna på glass…

Här har du några guldkorn från idag. Sonen satt i passagerarsätet och knäppte solnedgångsbilder. Jag drömde om min nya kamera… Jag drömde om annat också. Att dagdrömma är på gott och ont, men klarar man ”multi-tasking” är det inga problem att drömma om äventyr, vad man borde ha gjort, vad man skulle vilja göra och köra bil samtidigt. Det går också att köra bil och lyssna på Linnea Henrikssons tragiska lilla sång med bästa lilla melodislingan. Barnen tröttnade. Inte jag. Jag grät en skvätt över den nyblivna, unga änkan som inte alls valde att gå och inte är det minsta lycklig. Jag tänker för mycket, men det är inte helt av ondo. Ibland leder det till goda saker. Ibland leder det inte någonstans, eller till återvändsgränder. Ibland hamnar jag till och med vilse. Det är de gångerna jag önskar att jag inte tänkte fullt lika mycket.

Gillar du också traktorer? Jag älskar att se bönder jobba på åkrarna. Det känns hemtrevligt och viktigt. Bönderna har det ruskigt tufft nu för tiden. EU alltså. Suck! Jag orkar inte ens börja röra i den grytan. Hur många av alla som jobbar för EU i Bryssel tror du gör något som är vettigt och viktigt och inte bara kostar en massa pengar? När kommer euron att dra sin sista suck? Ska tyskarna stå ut att dra snart sagt hela lasset själva? Har du själv eller någon i din närhet känt att EU är något vi svenskar behöver?

För övrigt fick vi idag ett ”stickprov” från Försäkringskassan. De vill att vi redogör för vad barnen gör om dagarna ”eftersom man måste bo i landet för att få barnbidrag”. Jo, men visst. Ni ska få veta när vi drar härifrån, kära Försäkringskassa. Fast vi talar nog inte om vart vi tar vägen…

Sist en uppgift till dig som läser. Jag behöver tips till ”Auf Wiedersehen”-kalaset för kusinerna (och deras vuxna). Vi ska ha en massa lösgodis till ”efterrätt”, men jag vill ha något lättlagat och GOTT till sista festen för sommaren. Gärna något jag kan laga en eller ett par dagar i förväg. Vi blir väl sisådär 30 personer…

Tänka, tänka, tänka, tänka… Du kan ju tänka lite extra på ett par personer som jag vet behöver extra mycket stöd just nu. Som Anja skrev – Sometimes life sucks. Death always sucks more.

Continue Reading

Saknad.

KOMMER ATT SAKNA:

Jag kommer att sakna detta rivjärn till godisbit då vi flyttar härifrån på måndag. Jag har redan provat på saknaden och har fått bonustid, så jag får nöja mig med det. När nya vinteroverallen är lagom bor hon här och jag vid Klippiga Bergen. Hon kommer att sjunga alla julsånger på sin förskola med sin underbara skrålröst, antagligen alldeles för lågt eftersom nästan inga förskollärare förstått att man ska anpassa tonarten till barnens röster, inte till sina egna. Samtidigt som jag saknar lilla J kommer jag att sakna Luciamorgon med Adolf Fredriks musikklasser i någon av Stockholms alla kyrkor och kanske se You Tube-klipp efter YouTube-klipp med olika lucior och samtidigt gråta en skvätt. Jag kommer att sakna människor som jag älskar och jag kommer att fundera över vilka vi ska fira jul med och hur.

KOMMER INTE ATT SAKNA:

Jag kommer inte att sakna den evinnerliga återvinningen. Det svenska återvinningssystemet måste vara ett av världens största miljöskämt. Om man räknar ut hur mycket extra energi som går åt då man sköljer ur och transporterar förpackningar, hur mycket tid som går åt och hur FULT det ser ut på en massa återvinningsstationer tror jag knappt vi gör någon större insats. Jag har hört talas om sopimport till fjärrvärmeverk och annat fjantigt. Jag är för vård av allas vår miljö, men jag är samtidigt emot dumhet. Ibland går det bara inte ihop för mig. Jag kommer inte heller att sakna den svenska ängsligheten och ”vad ska andra tycka”. Å andra sidan flyttar vi till ett ställe instängt bakom en stor bergskedja och kanske kommer jag att känna mig lite väl frispråkig i en väldigt försiktig miljö. Vi får väl se!

Jag brukar säga att mitt hjärta har många rum. Det finns så många människor jag älskar/högaktar/gillar/beundrar/är förtjust i. För somliga är känslorna självklara medan inte ens jag själv riktigt förstår hur jag kan känna så starkt för andra. Jag har blivit petigare med åren. Vissa håller inte längre måttet trots att de varit jätteviktiga för mig medan andra har valt att själva stiga åt sidan genom de val de har gjort. En del vänner finns alltid med i periferin som Någon Viktig trots att vi varken träffas eller pratar speciellt ofta.  Jag tror att man genom hela livet fastnar för nya människor. Varje relation är en slags förälskelse som mynnar ut i ”kärlek” eller som rinner ut i sanden. Det finns alltid plats för nya Viktiga, även om kanske kärnan av Viktiga fortsätter att vara densamma och resten varierar beroende på var man bor eller vad man sysslar med under olika perioder i livet. De senaste veckorna har handlat mycket om starka känslor runt omkring mig. Bedragna fruar, bedragen man, hemliga kärlekar, olycklig kärlek, frustration, gammal kärlek som inte rostar, olyckliga barn och strålande lyckliga brudpar. Lär dig livets svåra gåta – Älska, Glömma och Förlåta. Ingen sa att livet skulle vara enkelt. Ibland tror jag att det moderna samhället producerar en mängd olyckliga människor. All information om precis allt möjligt gör att vi lever i ständig turbulens och tror att det alltid är grönare någon annanstans. Faktum är att det faktiskt är det ibland, men med rätt gödningsmedel och lite regn kan man fixa det mesta också på hemmaplan. Med det lämnar jag och mina nymanikyrerade korvfingrar bloggen för den här gången.

Continue Reading

Språk, feminism, massage och kärlek.

Idag steg jag upp kl 5.30 precis som varje morgon de senaste dagarna. Jag och min väldigt snälla ”boss” missade frukosten på hotellet eftersom vi var tvungna att åka så tidigt. I stället fick vi en härlig morgonpromenad i ett nyhöstigt Birmingham som höll på att vakna tillsammans med oss. Stan har nog visat sig från sin bästa sida för oss, för jag har varken märkt av den tristess, stora fattigdom och hopplöshet, massarbetslösheten, de skabbiga förorterna eller något av det andra negativa som jag hade hört talas om innan jag åkte. Frukosten tog vi på flygplatsen i lugn och ro – härliga ”Egg Benedict” med rökt lax, hollandaisesås och engelska muffins. Ja, och så färskpressad apelsinjuice till det. Väldigt gott… Om du vet hur man pocherar ägg utan att få en kastrull full med äggvitetrådar får du gärna tipsa mig, för längre än så har jag inte kommit då det gäller just denna äggkonst. (Jag vill kunna pochera utan vinäger i vattnet, för jag gillar inte smaken. Jo, jag gillar vinäger, men inte tillsammans med pocherade ägg. Nu slutar jag svamla.)

Engelsmännen har varit så trevliga mot oss och jag har ändrat min svamrikanska mot något som mer liknar svamriska. Den brittiska skolengelskan kröp fram lite bakom spåren av mina år i USA, så nu är jag väl ännu mer förvirrad än innan då det gäller engelskan! Jag känner åtminstone att känslan för språket kommer tillbaka. Jag kan läsa obehindrat och jag kan förstå det allra mesta. När det gäller talet kan jag alltid prata runt ett ord som jag inte kan och det brukar funka det också. Dialekten kommer jag inte ifrån. Det ska bli intressant att se vad som händer med våra barn! De har alla kommit in i puberteten och det sägs att man inte ska ha gjort det för att helt kunna slippa spår av sitt modersmål i ett nytt ”förstaspråk” (inte det man använder hemma alltså). Jag tror nog att det ger sig…

Den största delen av dagen bestod av resande, pratande, planerande, vilande och tja, fortsatt resande. Jag fortsätter att jobba för L i USA, så vi bestämde att då Skype finns och jag faktiskt kommer att vara i Sverige hela nästa sommar så behöver vi inte direkt ta avsked. Världen känns inte så oöverkomlig och oändlig längre! Att vara ifrån sin familj i en vecka utan någon direkt kontakt (mer än fejan) är däremot lite väl trist. Det var så skönt att komma hem till syrrans hus, där jag känner mig hemma och välkommen, och träffa min fina, fina familj. Jag är en riktig hemmaråtta, en mammig mamma som gillar att kramas, få kramar, bjudas på något ovackra men fantastiskt och underbart goda chokladbiskvier och att fixa med tvätt och matlagning. Jag gillar inte att vara ett offer, att se allt som har med det praktiska familjelivet som något man är tvingad att göra för att straffas… Jag älskar att vara en del i en helhet. Jag fick träffa maken i en fjuttig timme innan han flaxade vidare till Island (ja, alltså, den här sommaren har varit lite väl crazy) och i bilen lyssnade jag på intressanta tankegångar runt feminism, kvinnlighet och ”Kampen”. Jag orkar inte diskutera det i kväll, men jag återkommer. Jag kände mig i alla fall glad över att ha den bakgrund jag har och hoppas att våra döttrar ska känna att de är starka och sunda individer då de ger sig ut i vuxenvärlden och detsamma önskar jag sonen. För mig är kärleken det viktigaste som finns. Hur kan det finnas så mycket dumhet och elakhet när vi har så stora möjligheter? Hur kan så många problem ältas om och om igen utan att människor ser idiotin i ältandet och löser problemen istället?

Den 11-åriga dottern erbjöd en gratismassage och jag var inte sen att tacka ja. Hon har verkligen handlaget och jag ser en blivande massör i vardande! Jag känner mig som en ny människa efter behandlingen och nu är jag redo att ta itu med de kommande veckornas ihopknytande av lösa trådar och öppna säckar. Det är många jag skulle vilja träffa för att säga ”Auf Wiedersehen” till (jag försvinner ju liksom inte för alltid), men jag inser att tiden går mycket fortare än jag hade räknat med.

Tid, all denna tid… Tänk så mycket musik som handlar om tid. Är du med?
Green Day – Good Riddance (Time of Your Life) (Lika tvetydig som texten är, like kluven känner jag mig för det som jag står inför. Lite rädd och very excited.)
Cyndi Lauper – Time After Time (Hur kunde jag någonsin glömma en av mina favoriter?)
Eller säger jag kanske precis som R.E.M. att jag är ”Out of Time”… (Mandolin som förstainstrument på en av 1900-talets mest populära låtar. Oväntat. Men oväntat bra.)
Lova mig att du lyssnar på Mia Skäringers Tid innan du stänger det här fönstret. Vackraste texten…

Den bästa tiden är den jag tillbringar med människor som gör mig lycklig. ”Stupid is as stupid does”, eller ”Man har inte roligare än man gör sig”. Hoppas att du får vara med människor som gör dig lycklig. Eller tänk om du rentav är den människa som gör andra lyckliga?

Continue Reading

Nu ska jag njuta av livet!

Medan jag gör det kan du hjälpa mig fylla på min äventyrslista (bucket list). Vad får jag inte missa? Vad är det bästa du har gjort i ditt liv så här långt? Det skulle väl vara kul om jag kunde sammanfatta alla tips från Facebook och den här tråden? Om du vill vara anonym går det också att mejla mig på monica[@]bernpaintner.com. Tack på förhand!

Continue Reading