Nu blir det långt och om politik, men bara en gång.

En av makens vänner, O, bor här hemma just nu. Egentligen är han ju bara på besök, men han är med oss lite som en hustomte, jobbar på alla tider om dygnet (beroende på var ifrån i världen jobbet kallar) och tar långa promenader. Däremellan äter han med oss ibland, tycker att jag lagar jätte-, jättegod mat (exakt citat) och att det luktar jätte-. jättegott här hemma, precis som ett hem ska göra. Förutom dessa lovord har jag också fått höra att jag är en kanonbra komfortoperatör i vår familj och att vårt julkort är fantastiskt, så grattis till dig som får det i brevlådan om några veckor. 😉 (När det gäller det där med komfortoperatör bör han veta då han har flera års erfarenhet av denna tjänst på SJ. Arbetsbeskrivningen finns här och det är bara att byta ut tåg mot hem så har du en av mina tjänster i ett nötskal! Han har nog rätt, den där O.)

Det är intressant att prata med O. Han har levt ett tufft liv och när det gäller familjerelationer är hans och mina erfarenheter som från två olika planeter. O är väldigt intelligent, har studerat internationella relationer och diplomati och han fördjupade sig bland annat i asylhantering. Han vet väldigt mycket om detta ämne rent akademiskt och dessutom har han själv invandrat till Sverige från ett land i f d Sovjetunionen och har erfarenheter från insidan av vad det innebär att vara invandrare i Sverige.

Idag sa jag ”Hörde du att det blir nyval?” och sedan fick jag en en timme lång redogörelse om hur galet det har blivit i Sverige och hur svenskarna håller på att sätta krokben på sig själva med hjälp av invandrarfrågan. Han berättade om så mycket att jag blev alldeles vimmelkantig i huvudet efteråt. Han tyckte inte alls att det var konstigt att SD fick så många röster i det förra valet även om många som är engagerade i partiet verkar vrickade i huvudet. ”Att man säger STOPP, nu måste vi ta hand om människorna som redan finns i Sverige innan vi fortsätter ta in fler betyder inte att man hatar invandrare. Varför tror folk att det är så?” eller följande konversation mellan O och en annan invandrarvän efter frågan Fattar svenskar hur många invandrare som utnyttjar systemet? som han ställde till mig: ”O, varför tar du inte emot socialbidrag nu när du är arbetslös, du har rätt till det?” ”Jag samlade ihop pengar när jag hade jobb och nu lever jag på de pengarna. Ingen annan ska behöva betala för mig.””Du är ju dum.” eller ”Förstår inte svenskar att det inte finns någon bottenlös skattkista?”

Nej O, många svenskar förstår inte det. De tror att staten kan ”skapa” jobb. De verkar inte heller ha koll på vad pengar är eller att man inte egentligen bidrar till ett samhälles ekonomiska utveckling genom att ha en tjänst som bekostas av skatter. Jag tror att många svenskar blivit invaggade i något slags falsk trygghet där staten förväntas klara av att fixa allt oavsett vad frågan gäller. Jag läste i en artikel som någon lagt ut på Facebook att det är Jan Björklunds fel att det går åt Tjottahejti med den svenska skolan. Tillåt mig småle. Förvisso hade herr Björklund en massa galna idéer som skolminister, men att ställa honom som ensam ansvarig för hur det är vore lika idiotiskt som att påstå att det var Yaras rektors fel att hennes moster och morbror slog ihjäl henne.

Som sagt. Det blev en spännande timme. Det var TUR att jag hade yogan att avreagera mig på precis efteråt. Jag tror jag klarade alla mina rörelser lite extra bra då jag blivit så upprörd över några personliga berättelser som O delade med sig av…

Samvetsfråga till dig nu. Utnyttjar du systemet?

Innan valet var det flera av mina Facebookvänner som skrev ”Det är klart att jag har mina barn på förskolan så många timmar de får vara där oavsett om jag jobbar eller inte, det har jag rätt till, jag betalar skatt.” Det gjorde mig jätteupprörd då jag känner flera singelmammor som vänder sig ut och in för att kunna vara så mycket som möjligt med sina barn vilka har det stökigt på sina överfulla förskolor. Hur många av barnen som är ”överfulla” hade egentligen inte behövt vara där? Och ”Jag har rätt för jag betalar för förskoleplatsen.” Hur mycket kostar en förskoleplats egentligen och hur mycket betalar du för den platsen? Rätt svar? Kommunerna avsatte för flera år sedan över 100 000 kronor per barn och år till förskoleverksamhet, en kostnad som inte många har koll på.

I högra kolumnen procent på bruttoinkomsten som föräldrar betalar för förskola, den vänstra kolumnen visar maxtaxan per månad (siffror från några år tillbaka).

Barn 1 1.260 kr 3 %
Barn 2 840 kr 2 %
Barn 3 420 kr 1 %
Barn 4 Ingen avgift Ingen avgift

Nu tänker jag inte skriva något mer om det här, men har du orkat läsa så här långt så får jag gratulera! Lycka till i nyvalet den 22 mars, Sverige. Jag har inga höga förhoppningar om att läget drastiskt kommer att förbättras, men hoppas kan man ju. Tjingeling!

Continue Reading

Till eftertanke.

Nu sitter jag här lite senare och tänker att mina tankar i morse, de var rätt tafatta. Det har varit en lång dag och faktiskt lite tung. Maken skickade ett sms med någon länk om att regeringens budgetförslag sänktes av SD. Oväntat? Knappast. Obekvämt? Rätt så. Nu blir det omförhandlingar och jag gissar att Stefan Löfven får det lite jobbigt ett tag framåt. Ja, precis som att han inte redan hade haft det. I perioder läser jag inga nyheter utom de mina Facebookvänner lägger upp. Det blir en och annan insändare och ibland också direktlänkar till något som hänt. Dessvärre kan världen te sig rätt mörk i ett sådant flöde. Jag blev därför jätteglad över det ”Good News Magazine” som jag fick i ett av paketen i går. Världen kan också vara fin och det finns många goda människor här!

Efter de där tristpolitiska nyheterna fick jag ett ännu tråkigare besked, ett som är mycket mer personligt och som stör mig riktigt ordentligt. Politik i all ära, men vem bryr sig om politiker då det finns personer som man älskar och som inte mår bra? Folk som har varit i dödsskuggans dal brukar säga att har man bara hälsan så har man inte mycket att oroa sig över. Det ligger väl mycket i det.

En av våra grannar fick stora hälsoproblem förra året. Inget dödligt, men ett livslångt handikapp. Han är en ung egenföretagare med fru och tre små barn och sjukdomen slog undan fötterna på hela familjen. Deras underbara hus är till salu, men tyvärr har man inte hittat någon seriös köpare som är beredd att betala för hantverket och alla fantastiska detaljer som huset bjuder på. Nu har huset lämnats över av mäklaren till en ”short sale”. Det är ju så sorgligt! Jag vill bara att allt ska bli bra för familjen som säljer och att det ska finnas några som vet att uppskatta detta konstverk! Det var också en av dagens tråkigheter.

När skymningen just började lägga sig till det svarta mörker vi får här då det inte finns så många gatlyktor såg jag hur vacker månen var. Jag fotar mycket i perioder då jag får rutin på att ta med mig kameran överallt och för tillfället är jag dessvärre inte i någon sådan period. Det var därför rätt mysigt att skruva på kameran på stativet och gå ut på balkongen i kylan och titta ut på bergen och månen genom den lilla tittgluggen. Inte för att jag hade möjlighet att ställa in kameran ordentligt (jag har tappat bildplattan till vridvredet och vet inte vilken inställning som är vilken), men jag fick ändå en fin stund där ute i mörkret i Orem, Utah, USA, Världen, Universum… Det är den stunden jag ska ta med mig nu när jag lämnar över den här dagen i någon annans händer. I morgon är en annan dag. All kärlek till dig!

2_2

2_3

Och så kanske jag ska sluta med den här eftertänksamma texten som jag hittade på Facebook. (Skaparens hemsida finns med där.)

2_5

Continue Reading

När man känner sig lite gammal men inte SÅ gammal på samma gång.

Jag blev väldigt sugen på den här... Jag har velat fram och tillbaka i så många år nu. Vill jag verkligen satsa på någon typ av samtalsterapeutisk verksamhet? Är det värt det? Skulle jag klara av det? Hörde av min lilla lillasyster att de har ett mamma/dotter-par på utbildningen till psykolog uppe i Umeå och min lite äldre lillasyster berättade om en kvinna hon hade träffat som läst till KBT-terapeut efter att ha gått i pension. It ain’t over ’til the fat lady sings?

Och så lite höstbilder såhär innan köldknäppen och snön slår till om några dagar. (På översta bilden har det precis börjat snöa i bergen rakt öster om oss, men det lär komma en hel del nu när det ska bli så kallt.) Dags för ett varmt bad.

10_3

10_4

10_5

10_6

Continue Reading

Lite tungt.

If you knew this was your last day on earth,
how would you want to spend it?

Om du visste att det här var din sista dag på jorden,
vad skulle du göra då?

På tisdag ska min fina vän göra en stor operation med förhoppningen att hennes cancer ska besegras. Hennes kropp är svag, men starkare än läkarna hade väntat sig för ett par månader sedan. Hon behöver alla böner och goda tankar hon kan få.

9_3

Idag skickar jag en extra tanke till dig också. Som en annan vän som har gått igenom något obeskrivligt hemskt de sista åren skrev:

My motto lately has been “life is hard but life is good.” Some days I have to remind myself this more than others. Life is hard … BUT … Life is good. We are all faced with heartache & trials in this life yet when we look at others we sometimes assume they have a perfect life. … I promise you are not alone in your heartache. May we all strive harder to listen to promptings, to serve each other, to bear each others burdens & to let go of judgement. Take the time to listen rather than talk.

Continue Reading

Hur du har det är hur du tar det.

Ovanstående citat kommer jag ihåg från min ungdom. Jag har många gånger kommit tillbaka till det, också i formen ”Attitude is everything”. Problemet är att det är väldigt svårt att leva efter dessa deviser om man inte har det i sin grundpersonlighet. Jag vet fler som slåss mot både väderkvarnar och kvicksand och som ändå upprätthåller en positiv livssyn, medan andra som lever ett hårt liv lätt hamnar i självömkan, hopplöshet eller bitterhet. En av mina väninnor här slåss just nu mot en sjukdom som tyvärr hann gå rätt långt innan den upptäcktes. Hon har svarat fantastiskt bra på behandlingen och nästa vecka opereras hon trots att läkarna från början nästan inte trodde det fanns något att göra. Hennes liv var redan innan sjukdomen fokuserat på hälsosamt leverne i form av hajker i bergen, cykelturer, yoga och en uppmuntrande och positiv personlighet. När jag träffar henne nu slås jag av att det är hon som får lyfta andra runt omkring henne. Intressant. När andra slås ner av hennes sjal runt huvudet, den magra kroppshyddan och hennes i vanliga fall mycket sociala liv som fått inskränkas pga smittorisk lyser hennes ögon av tacksamhet över varje ny dag.

7_3

Segeltorp för några år sedan…

I går fick jag träffa en kvinna som precis hade fått reda på att hon har en tumör i halsen. Skräcken i hennes ögon, känslan av att vara övergiven, tårarna… Även om jag inte känner henne drabbades jag av akut sympati och känslan av ”det måste väl finnas NÅGOT jag kan göra”, men vad hade jag att säga? Vet du vem som fick trösta? Hon som redan lever med ena foten i gränslandet, hon som egentligen borde lägga all energi på att själv bli frisk, hon som vet vad som ligger framför den nydiagnostiserade. Ibland undrar jag om inte våra värsta upplevelser faktiskt finns för att göra oss starkare, men också för att bygga empati och medkänsla till våra medmänniskor. Ha en fin dag, du. Peace.

Continue Reading

Valanalys.

Min man jobbar med analys av data hela dagarna. Ja, inte precis hela tiden, men hans huvudsakliga arbetsuppgift är att se hur företagets kunder använder sig av  tjänsterna som erbjuds. Frågar man honom om hjälp att analysera valresultatet kommer han med stor sannolikhet att säga att folk röstade som väntat. Alla prognoser visade sig stämma rätt bra och det var ingen som direkt skrällde. Möjligtvis får SD stå för skrällande, för de flesta tidningar, webbplatser och facebookinlägg handlar om hur chockerande det är att SD kunde få 13% av alla röster och vilka idioter är det som röstar så och vart är vi på väg och…

Själv tänker jag som så att valet kom att handla om precis det jag sa att det skulle handla om för länge sedan. Det handlar om rädsla. Inte nödvändigtvis rädsla för personer som flyttar in till Sverige från andra länder, utan rädsla för att Sveriges ekonomi inte riktigt verkar klara av det som lovas. Många som har erfarenhet av skolor som inte funkar, åldringsvård som havererat, eller sjukvård som lovar tjockt men håller tunt, de är rädda för att Sverige håller på att ta sig vatten över huvudet. Eftersom inte en kotte utom Jimmie Åkesson talar om att det finns problem med dagens invandringspolitik kanske det inte är så konstigt att många som är rädda väljer att tro på herr Åkessons skrämselpropaganda?

Hur blir det nu? Jag är inte rädd, men lite orolig över det faktum att det efter det här valet inte finns något tryggt skepp som kan leda Sverige i hamn. Det ska bli synnerligen intressant att följa processen fram tills dess att Sveriges nya regeringsförslag presenteras, för att inte tala om hur det blir efter.

Nu ska jag fira att sonen har sitt övningskörningstillstånd i handen och att jag själv äntligen har en tid för uppkörning (måste ha ett Utah-körkort för att inte få jättehög bonus på bilförsäkingen). I mitt nya liv låter jag bli att skjuta upp saker och ting.

Continue Reading

Livet är ett litet rum.

En lång dag. Facebook lät informera om att en gammal klasskompis mamma hade gått bort, att Mamma och Far är sjuka där hemma på Sturkö och så fick jag en påminnelse om att jag som utlandssvensk borde rösta innan det är för sent. Jag kände att jag är väldigt långt borta och nära på samma gång, både fysiskt och mentalt.

I kväll var jag med min kompis och hennes dotter för att sortera begagnade kläder som skänkts till WoW Utah, den organisation som jag varit mer eller mindre engagerad i ända sedan jag flyttade hit för två år sedan. Kvinnorna som får hjälp genom programmet har gått igenom fruktansvärda saker och de inspirerar genom sitt sätt att vara och hur de tar sig an de problem som uppstår på vägen då de försöker skapa sig nya, ”normala” liv. Jag tar så ofta mitt relativt okomplicerade liv för givet. Hur hade mitt liv sett ut om jag hade fötts någon annanstans? Vissa saker önskar jag hade varit annorlunda än de är. Ibland får man helt enkelt kompromissa och sätta andras lycka framför sin egen, eller åtminstone acceptera att ens egna förstahandsval får stå åt sidan. På något sätt kan man lära sig flyga också med brutna vingar

27_2

Continue Reading

Att åldras, leva i nuet och planera för framtiden.

Bojan, alltså! Vilken inspiration hon är, kvinnan som är 102 år och bloggar med både humor och insikt om livets olika beståndsdelar. (Bojans blogg är lite annorlunda i det att hennes senaste inlägg ligger längst ned på sidan, precis före kommentarerna.) Jag tycker att du ska läsa hennes blogg, för den bjuder på mycket visdom.

Jag tänker då och då på det där att åldras. Vad tar man med sig, vad lämnar man bakom sig? Lär man sig verkligen av sina misstag och hur gör man för att bli starkare och bättre istället för bitter? Jag känner rent fysiskt att det redan har börjat gå utför, men mitt sinne är klarare än någonsin. Skulle jag sätta mig i skolbänken idag skulle det med all säkerhet värka i skallen, för jag märker att det tar längre tid för mig att lära in kunskap. Å andra sidan har jag många fler referenspunkter än jag hade då jag var 20, så kanske skulle jag kunna förlita mig mer på erfarenhet?

När jag slutade jobba som lärare till förmån för ett jobb i ”pysselbranschen” trodde jag aldrig att det skulle bli långvarigt. Jag ville bli lärare då jag var liten, jag trivdes som lärare och jag tyckte att läraryrket bjuder på stor variation och att ”dagens ungdom” hade mycket gott i sig. Det jag inte trivdes med var att jag fastnade för deras livsöden och jag tror faktiskt inte att de någonsin kan förstå hur mycket de har betytt för mig genom åren. För dem var jag bara en lärare, men jag kan fortfarande fundera på hur jag skulle ha gjort för att hantera vissa situationer bättre, hur det hade gått för en del av barnen om jag hade lyssnat mer på mig själv än på kollegor och skolledare och hur jag kunde ha hjälpt dem bättre. Just detta kanske är ett tecken på att jag  inte borde fortsätta drömma om att bli familjeterapeut, vilket har legat i bakhuvudet i några år. Att behöva gå socialhögskolan lika länge som jag gick lärarhögskolan bara för att ens få fortsätta studierna till terapeut känns som bortkastad tid. Man kan gå den privata vägen, men det kostar mycket pengar och kvaliteten känns ”sådär”. Nej, det här livsmålet kommer jag nog att lägga på hyllan. Nu är bara frågan hur jag kan hjälpa människor på det sätt jag vill utan att gå de vanliga vägarna… Låt mig bara fundera lite så kanske jag kommer på något bra till slut.

Är du där du hade trott att du skulle vara för 20 år sedan? Det är inte jag. Livets väg bjuder på många överraskningar, både sura och söta karameller och en och annan lyxig chokladpralin. Vissa väljer man att äta, andra tvångsmatas man med. En chokladpralin som i rätt väderlek är det finaste man kan tänkas njuta av kan börja kladda ner allt man rör vid om det blir varmare. Och hur man än önskar att det vore annorlunda kan man inte styra över vädrets makter. Väljer man att hoppa i vattenpölar kan man blöta ner både sig själv och andra och ger man sig ut på en kulle med ett ensamt träd som sällskap är risken stor att man drabbas av blixtnedslag. Å andra sidan fylls vitaminförrådet på för lång tid framåt om man ser till att vara ute i den livgivande solen tillräckligt länge och ju fler solnedgångar man tar sig tid att uppleva, desto större blir tacksamheten inför livets storhet.

Idag njuter jag av att leva. Jag ser det jag har att vara tacksam för och jag ska se till att bli bättre på att sprida vidare denna tacksamhet. Ha en fin dag, du.

Continue Reading

Tankar runt Marcus Birros krönika ”Först och främst föräldrarnas ansvar”.

Marcus Birro är en lurig figur. Jag vet många som älskar hans krönikor i Expressen och andra som tycker han är spritt språngande galen och dum i huvudet. Han har blivit hyllad och beskylld för falskhet, han sägs visa mod och feghet beroende på vem som uttalar sig. När jag läste den krönika som delats av säkert tjugo personer i mitt facebookflöde idag förstod jag vad folk hade reagerat på. Herr Birro uttalar sig nämligen om föräldrarnas ansvar då det gäller kaoset som uppenbarligen finns i skolan nu för tiden. Så här avslutar han sin krönika:

”Familjen är samhällets minsta och viktigaste beståndsdel. Hur den än ser ut. Neil Young sjunger: ”Although my home has been broken, it’s the best home I ever had”.

Alltså är det först och främst föräldrarnas ansvar att skolan ser ut som den gör. Det är föräldrarna som alltid i alla lägen har ansvar för sina barn. Det går inte att skylla på tidsandan, på förskolan, på idrottsklubben, på kompisgängen, på lärarna eller på politikerna.

Sverige är ett land som anser sig stå fritt och progressivt. Den lögnen har ett pris och vi betalar det priset genom att kapa alla band av tillit till våra barn. Vi tror att samhället ska ta vår roll som föräldrar. Det är inte skolledningarnas fel att barnen slår varandra på skolgården. Det är barn som slår barn. Och barnen är vårt ansvar som föräldrar i första hand. Det är alltså föräldrar som uppfostrat, eller låtit bli att uppfostra, sina barn till att slå ett annat barn.

När Bris för en tid sedan vittnade om att det slog ett sorgligt rekord i antal samtal från förtvivlade barn började alla yrvaket undra vilken del av samhället som nu fallerat. Ingen orkade se sig i spegeln.

Ett samhälle som så intensivt lurar oss att tro att vi inte behöver sanningen skapar inbillat fria människor.

Svensk skola är ett kvitto på det mörker vi investerat i våra barn. Men det är inte lärarnas fel.”

Marcus Birro, Expressen, april 2014

Jag dristade mig till att ge mig in i en diskussion om denna fråga. Jag berättade om att man ofta blir stoppad innan man ens hinner börja en diskussion i detta ämne, men att jag ser att instabila familjeförhållanden ställer till det för många barn. Här i min blogg kanske jag kan skriva lite mer om hur jag tänker.

Det mest intressanta var att se hur allas försvarsmekanismer kickade in i tråden om Birros artikel. Föräldrar som tyckte att det är skolans ansvar att lösa jobbiga skolsituationer som uppstår så att barnen beter sig hanterbart. Lärare som tyckte att föräldrarna ska engagera sig och följa med till skolan för att se hur deras barn beter sig. Socialarbetare som tyckte att det inte är instabila familjer som är något problem, utan att ”det är ett bekymmer med medelklassföräldrar som förväntar sig att hela världen och andra människor ska anpassa sig efter deras barn”.

En ensamstående mamma, en vän till mig som läste på socialhögskolan, visade sin tonårige son en rapport om att man har större risk att hamna snett i livet om man är son till en ensamstående mamma, har en frånvarande pappa och inte satsar på sin utbildning. Hon sa till honom att hon inte tänkte stötta ett eventuellt misslyckande och satte sig för att gå igenom hans gymnasieval. Hon satte sig inte i ett hörn och sa ”det är samhällets skyldighet att ta hand om det här” och inte krävde hon att skolan skulle stå som ansvarig. Istället tog hon sitt ansvar som förälder och gjorde det bästa hon kunde i situationen just då.

Det går aldrig att sätta sig i ett hörn och kräva att någon annan tar hand om problemen, även om många helst hade sett att det gick till så och också använder en retorik som låter mig gissa att de faktiskt tycker att det är andras skyldighet att lösa deras problem. Vi har som medmänniskor möjlighet att stötta och hjälpa och lyfta andra som har problem, men vi kan sällan i institutionaliserad form ställa upp på de krav som ställs.

Skolpersonal kan inte lösa alla barns problem oavsett hur mycket resurser de får. (Det största problemet vi har idag är att alla ska pressas in i ett system som faktiskt inte fungerar för alla, oavsett hur mycket vi vill att det ska göra det.)
Socialen kan inte fixa en trasig familj genom att bryta upp den, möjligtvis ge föräldrar en chans att bli friska, rehabiliteras eller ta sitt ansvar och ge barn en chans att läka från skador som har uppstått i den trasiga familjen.
Föräldrar räcker inte alltid till och kan behöva alla stöttning som finns att få, och det gäller både skolrelaterade och känslomässiga frågor. Därmed inte sagt att de inte har det grundläggande ansvaret för sina barn, men om det förväntas att de ska lämna ifrån sig sina barn från ett års ålder (arbetslinjen, bidra med pengar till skatt-kistan, utbildas av pedagoger…) så kan man ju inte förvänta sig att de ska stå till svars för vad barnen lär sig, upplever och reagerar på när de inte är med sina föräldrar? Eller?

Det här blev långt och du som har läst hela texten antar jag är intresserad av frågan. Vad tycker du? Hur går dina tankar runt de här frågorna?

Continue Reading