- ”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.”
- Reinhold Niebuhr
- ”Jag har ingenting emot att dö. Men inte imorgon. Det är en del jag vill hinna med först.”
- Astrid Lindgren
- 1.
En vänlig grönskas rika dräkt
har smyckat dal och ängar,
nu smeker vindens ljumma fläkt
de fagra örtesängar.
Och solens ljus
och lundens sus
och bäckens sorl bland viden
förkunnar sommartiden.2.
Sin lycka och sin sommarro
hörs yra fåglar prisa,
ur skogens snår, ur stilla bo
framklingar deras visa.
En hymn går opp
av fröjd och hopp
frän deras glada kväden,
från blommorna och träden.3.
Men du, o Gud, som gör vår jord
så skön i sommarns stunder,
lär mig akta främst ditt ord
och dina nådesunder.
Allt kött är hö,
var växt skall dö
och tiden allt fördriver.
Blott Herrens ord förbliver.4.
Allt kött är hö. Allt flyktar här,
och snart förvissnar gräsen.
Hos dig allena, Herre, är
ett oförgängligt väsen.
Min ande giv
det nya liv
som aldrig skall förblomma
fast äng och fält står tomma.5.
Väl må förblekna sommarns glans
och vissna allt fåfängligt:
min vän är min och jag är hans,
vårt band är oförgängligt.
I paradis
han, god och vis,
mig sist skall omplantera,
där intet vissnar mera.Carl David af Wirsén
Jag ser hur ljusen brinner ut,
jag ser hur varje liv tar slut.
Dom strålande bloss som lyste för oss
tar slut, dom brinner alla ut.Jag ser hur livet rinner bort,
hur tiden alltid är för kort.
Den ändlösa stig som skulle bli mitt liv
tar slut, skall också nå sitt slut.Jag stod vid det rytande havet inatt
och såg ut i rymdens evighet.Och jag såg en svag men tydlig glöd.
Jag såg att nya stjärnor föds.
Så fast det var natt var det ändå inte svart;
Därute tändes nya ljus.Vi är en sekund i epokernas ström,
men vårt liv är en oersättlighet.Så innan min låga flämtar till,
och skymningstimman tiger still,
vill jag vara ett bloss för dom som följer oss
en tid, ett ljus på deras stig;
En tid, ett ljus i deras liv.Björn Afzelius
Imagine.
Nej, jag orkar inte riktigt vara klämkäck nu för tiden, men jag tycker att detta citat rimmar väl med de tankar jag fick då jag lyssnade till gick-genom-hela-Nya-Zeeland-Helena. Om vi inte ens kommer förbi stadiet att vilja drömma och önska något i en nära eller fjärran framtid så kan vi gott stå där och stampa med leverbiffssmak i munnen. Jag vet att det är mycket de flesta av oss inte kan påverka på grund av en mängd orsaker. Men! Om dövblinda Helen Keller kunde lämna ett bestående intryck på många av de människor hon mötte med sin positiva livssyn och övertygelsen att vår uppgift här i jordelivet är att hjälpa våra medmänniskor, något som också är nyckeln till lycka, då kan väl jag åtminstone bringa reda i mina förvirrade tankar och få till något som i slutändan kan bli bra?
In Memoriam.
För några dagar sedan var det åter dags för årsdagen av min fina väns bortgång. Eftersom vi flyttade till USA innan hon hade fått sitt canceråterfall och hon dog innan vi kom tillbaka för sommaren känns hon fortfarande så närvarande, precis som att jag skulle kunna träffa henne om vi bara inte bodde så långt ifrån varandra. I samband med den här dagen har jag varje år satt mig ner för att tänka över mitt eget liv lite. Hur det nu är har Vs död fått mig att uppskatta livet lite mer och att absolut inte ta det för givet.
I teorin önskar jag att det fanns val jag inte hade gjort och andra val som jag hade gjort istället för de jag gjorde. I praktiken har jag insett att vi är produkten av våra gener, vår miljö, våra omständigheter, slumpen och även beslut som inte tas av oss själva. Det innebär att mitt liv blir så mycket lättare att hantera om jag tar kommando över det jag kan påverka och släpper sådant som jag inte kan styra över. När det gäller det här är jag på ett helt annat ställe än jag var för några år sedan. Det har gjort mig mer positiv överlag. Då och då måste jag läsa och lyssna på ”pep talks” som drar igång min optimism och mitt hopp igen. Det fina är att det funkar!
Tack V! Jag är så tacksam över dig och det du gav mig. Minnet av vissa saker bleknar och annat blir mer framträdande. Tiden här är allt för dyrbar för att jag ska ta den för given. Jag önskar att det hade sjunkit in ännu tidigare, men är tacksam över att numera förstå detta på riktigt.
Mina välanvända Asics in all their glory. Min syrra gav mig något specialmedel som man kan tvätta textilskor med innan hon åkte hem till Skottland. Jag testade dem på mina trotjänare som blev lite geggiga under den senaste hajken. Jag älskar före- och efterbilder. De visar på hopp. Som människor har vi alltid valet att tvätta bort hajkleran som fastnar på oss då vi väljer vägar som slingriga går utanför de asfalterade, raka och väl utmärkta lederna. Dojorna funkar bra även om man inte gör dem rena, men leran sliter på skomaterialen och trillar ibland in i skorna och irriterar under fötterna och inne i strumporna. Ibland märker vi helt enkelt inte att en rengöring hade varit på sin plats hela tiden och i värsta fall hinner skorna bli missfärgade och ta annan skada efter beslutet att inte lägga ner fem till tio minuter på en skrubbtvätt på en gång, men vi kan fortfarande rädda dem!
Liknelsen med skorna handlar om dig, mig och alla andra. Vi har bara ett liv. Skor kan vi köpa nya om vi förstör dem. Livet behöver vi jobba lite mer med. Det är min fullkomliga övertygelse om att det aldrig är för sent att ta tag i saker och ting. Av någon anledning sätter vi flest käppar i hjulen för oss själva, så ibland krävs det rätt mycket jobb för att något ska hända. Idag önskar jag att du tar hand om dig själv en stund. Gör något som får dig att skratta och njuta av ditt liv. Det är du värd oavsett om du är lerig eller ej.
Hur lever du ditt liv?
Vilken helg! Vad är det första du tänker när du läser det? Tänker du ”åh, hon måste ha haft det riktigt bra” eller tänker du ” usch, vad är det nu som har hänt”?
Vår jord snurrar runt solen i en hastighet av 107 200 km/h. Dessutom snurrar samtidigt jorden runt sin egen axel i 1 670 km/h vid ekvatorn (hastigheten blir lägre ju närmare någon av polerna du befinner dig). Jag har aldrig hört någon klaga på dessa rörelser. Att själva livet snurrar på, vare sig det segar eller går undan, kan däremot vara mycket svårt att hantera. En dag kan kännas som en evighet när man är hemma ensam med sjuka och ledsna barn och ens partner är på jobbet. En dag kan kännas som en hel helg om man har turen att få till en riktigt lyckad långhelg. En dag kan kännas som ett ögonblink när man ser tillbaka på sitt liv och inser att ens barn snart är vuxna och man själv inte bara är vuxen, utan ”mogen”. En dag kan kännas som något helt ogreppbart då man får ett besked som träffar rakt i solar plexus.
Under helgen som gick fick jag påminna mig själv om vikten av att släppa taget om saker som jag inte kan påverka. Jag fick bekräftelse på att allt ordnar sig. Jag fick känna det där otrevliga suget som verkligen vill dra ner en ända ner i helvetet, vare sig man tror att det finns ett sådant eller det bara är en plats för svarta känslor. Jag fick känna tro, hopp och kärlek, det som lyfter åt ett helt annat håll än det där otäcka suget. Jag fick känna tillfredsställelsen som uppstår då man har genomfört ett gott dagsverke. Jag fick uppleva tacksamhet. Vilken helg, helt enkelt!
En favoritartikel från förra året hittar du här. Artikeln tar upp nio varningstecken på att det kan vara dags att medvetet förändra sina tankar runt hur man förhåller sig till livet:
- Du ser bara det negativa Om du hade bestämt dig för att känna glädje i nuet skulle du lära dig att fokusera på det positiva. Det kräver att du varken bryr dig om dina egna eller andras negativa tankar. Att blunda för negativa tankar handlar inte om att begrava huvudet i sanden; det är en medveten handling för att inte låta negativitet förblinda dig eller dominera din upplevelse av det som händer just nu.
- Du kämpar emot verkligheten Se upp med hur du låter då du talar. Se om du kan komma på dig själv med att medvetet eller omedvetet klaga över din livssituation, vad andra människor har sagt eller gjort, din historia, dina omgivningar eller till och med vädret. Att klaga betyder alltid att du inte accepterar verkligheten. Det för med sig stor negativitet och mycket stress. När du klagar gör du dig själv till ett offer. När du medvetet tar kommandot är det du som är chefen. Om något verkligen stör dig så kan du ändra situationen genom att förändra något eller jobba på att medvetet släppa det. Lämna situationen eller acceptera den. Allt annat är dåraktighet.
- Du har en tendens att skylla på andra Att släppa taget ger oss känslomässig frihet, och känslomässig frihet är det enda villkoret för lycka. Om du i ditt hjärta fortfarande är kvar i vad det nu än är, ilska, ånger, svartsjuka etc, kan du inte vara fri. Dessutom ändrar det inte någon annan, bara dig själv.
- Du oroar dig passionerat över allt När du oroar dig händer ingenting annat än att du blir bestulen på din livsglädje och du håller dig sysselsatt med att göra ingenting. Det är som att du slösar din fantasi på att skapa saker som du inte vill ha. Du måste sluta skapa situationer i huvudet där alla scenarier eventuellt är dåliga.
- Dina förväntningar orsakar stress Ingenting blir exakt som du hade tänkt dig eller som du vill. Hoppas på det bästa, men dra ner dina förväntningar. Uppskatta verkligheten, slåss inte mot den. Låt inte det du hoppades på förblinda dig för allt fint som finns runt omkring dig. Även om ingenting blir som du hade tänkt dig kan du alltid känna eller lära dig något nytt.
- I hemlighet vill du leva ett smärtfritt liv Smärta är något irriterande vi människor måste utstå, men den är också viktig. Smärta gör dig starkare till kropp och själ. Du kan inte bli stark, modig eller framgångsrik i den här världen om alla upplevelser i din egen lilla trygghetsbubbla bara är goda och vackra. Du behöver erfarenheter från verkligheten, särskilt sådana du har upplevt själv.
- Du nöjer dig aldrig med det du har Stress och frustration blir större när vi har mer än vi behöver och vill ha ännu mer än när vi nästan inte har någonting och önskar lite mer. I slutändan bygger lycka på tacksamhet.
- Det var ett tag sedan du lärde dig något nytt Det bästa botemedlet mot ledsamhet eller att känna att man har fastnat är att lära sig något nytt.
- Du kommer på dig själv med att leva i det förgångna Låt inte det förflutna stjäla nuet. Ditt förflutna har inte definierat, avskräckt eller besegrat dig. Det har bara stärkt vem du är idag.
Texten är fritt översatt och jag har bara tagit med det jag tyckte var viktigast. Originaltexten publicerades av Marc Chernoff i juli förra året och eftersom jag fortfarande tänker på den då och då kanske du också hittar något guldkorn som kan vara värt att ta hand om.
Livet är stort, ogreppbart och svårt att förstå sig på. Det är också coolt, spännande och alldeles, alldeles fantastiskt. Peace.
Meningen med livet, sa du?
Jag hittade den här artikeln, läste den och suckade djupt. Lotta Agaton, Sveriges inofficiella trendminister, har konstaterat att ”loppistrenden är förbi”. Nu duger det inte längre att jaga vilka vintageprylar som helst, utan nu ska man leta efter sällsynta märkesprylar som är nästan omöjliga att hitta eller köpa för vanligt folk. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Jag tycker om att ha det ”fint” hemma, ordning och reda och lite lagom med grejer som gör mig och de andra familjemedlemmarna glada då de bidrar till hemtrevligheten. Minnen eller sådant som bara är fint eller roligt. Att göra livet till en jakt på nya prylar och kläder man inte behöver för pengar som kunde ha gett bra mycket långvarigare glädje spenderade på annat, det känns läskigt tomt. Jag var tvungen att andas en stund och tänka att det aldrig är min uppgift att tycka och tänka om andras liv och att Lotta Agaton har sin fulla rätt, och faktiskt jobbar med, att bestämma vad andra människor ska ägna sin tid och sina pengar åt.
Det är lätt att tro att alla andra har bättre eller enklare liv medan sanningen ofta är att vi alla kämpar på med vårt eget elände. Jag älskar att träffa olika slags människor och prata med dem, ibland för att de tycker precis som jag och ibland för att de får mina tankar att spreta åt alla håll. Jag tycker sällan, till skillnad från min syster t ex, att det finns några meningslösa möten med andra människor. Det spelar ingen roll om diskussionen är ytlig eller om det rör sig på djupa vatten, jag får alltid med mig något som kan komma till användning en annan dag. Jag försöker lära mig själv att detta också gäller sådant jag läser om eller lyssnar på. Därför tänker jag idag vara tacksam över att jag läste ovanstående upprörande artikel. Tänk att jag fick möjlighet att känna efter om jag hade varit lyckligare om vi hade bytt ut vår gröna IKEA-soffa mot en ful, lila Gerrit Rietveld-fåtölj! Jag kom fram till att jag nog mest hade varit fattigare. Peace.
Om listor och filosofisk härdsmälta.
Min mamma och några av mina systrar är specialister på lister. Listor menar jag… Jag har alltid känt att listor är något som jag borde bli bättre på. I perioder finns de med i mitt liv, men jag är sällan bra på att använda dem effektivt. Att skriva de här raderna med saker som ska inhandlas, genomföras eller uppnås har jag absolut inga problem med! Jag älskar att skriva och gör gärna en lista till ett kalligrafiprojekt… Det är när målen ska uppnås och alla punkter ska bockas av som jag har förlorats någonstans på vägen. Tacksamhetsdagboken funkar bra, men det är bara för att jag så fort jag har listat allt jag är tacksam för kan gå vidare. Jag behöver inte följa upp eller fördjupa mig, åtminstone inte i det skedet.
Det måste finnas massor för mig att göra om och göra bättre! Den senaste veckan har av olika anledningar varit en oändligt lång gråtparad full av tacksamhetsvimplar och insiktsexplosioner. Hur ska jag på bästa sätt kunna tillgodogöra mig av den kärleksboost jag har fått? Kanske är det ändå så att jag borde skriva listor, listor som ska finnas med i mitt liv på daglig basis för att lyfta och hjälpa framåt? Kan jag använda mig av mina personliga upplevelser för att göra något för andra? Ska jag göra mina eventuella listor enkla eller mer intrikata?
Ibland är det väldigt lätt att vara människa. Tänk bebisars behov. Ibland är det väldigt svårt att vara människa och jag förundras över att vi fortfarande är så många som vi är på jorden. Tänk att inte fler av ren dumhet sprängt sig själva och andra i luften. Tänk att folk som hatar varandra så hjärtinnerligt en gång har älskat varandra och skaffat både ett, två och tio barn tillsammans. Tänk att vissa människor tar sig rätten att bestämma hur, vad och varför någon annan ska utföra vissa handlingar utan den andre har något att säga till om saken. Tänk att så många lever så tomma liv att påsen med lim, jointen, flaskan eller pillret är det enda som håller dem flytande. Tänk att det finns så mycket potential till godhet och att det är så många som istället ägnar större delen av sin ”lediga” tid åt att gräva ner sig i sitt ego och samtidigt förstöra andras liv genom våld, vare sig det är mentalt, fysiskt, sexuellt, förtryckande eller något annat vedervärdigt. Tänk att vi alla har liv som till viss del suger och att vi med rätt fokus kan använda oss av de o-sugiga bitarna till att bygga upp en bättre värld och i slutändan bli lyckligare själva.
Nä, jag har inga filosofiska ambitioner. När jag lyssnar på P1s podd Filosofiska rummet inser jag att jag är för ointelligent och för oinvigd för att orka gräva ner mig i teoretiska blajuttryck som i slutänden bara är en massa skitsnack och inte gör världen det minsta bättre. (Tack Eileen John, Ylva Sjölin Wirling, Marco Tiozzo och Frits Gåvertsson för att ni idag fick denna 45-åring att känna sig lycklig för att hon inte sitter instängd på en svensk institution i klubben för inbördes beundran intellektuella emellan. Det är lite synd på luggen och det röda läppstiftet, men jag har andra i släkten som får ta på sig den bördan. Hen som är längst fram av dem håller högaffeln höjd med den äran och verkar utföra stordåd bland människor som inte har det så lätt. Den övertygelsen sträcker sig längre än till djupdykningar i Albert Camus och Bitterfittan.) Nej, nu ska jag sova, så får vi se hur det blir med de där listorna i morgon. Amen.
Usch!
Efter min rensning av först nyheter och sedan Facebook har mitt sinne långsamt lättats. Jag har fortfarande tusen grejer att tänka på, men jag tänker mycket mer sällan på sådant som direkt upprör mig fast jag inte riktigt kan göra något åt det. Eftersom jag fortfarande lyssnar på radionyheter då och då så är jag trots det delvis uppdaterad på politiska händelser, jordbävningar och annat tragiskt.
Idag hörde jag talas om något som tydligen diskuteras vilt åtminstone här i USA just nu. Ungdomar använder realtidsvideor som fotografier genom tjänster som exempelvis Periscope. Medan man sänder sin video kan man få ”likes” och kommentarer och detta är tydligen väldigt populärt. För ett tag sedan filmade en 18-årig tjej sin 17-åriga kompis medan hon blev våldtagen av en 29-årig man. Alla tre var påverkade, men man kan tydligen höra hur 18-åringen fnissar i bakgrunden. Hon påstår att hon blev så uppe i hur många ”likes” hon fick att hon inte kom sig för att ringa 911 även om man hör kompisen säga ”nej, sluta, jag vill inte…”. När jag hörde det här kände jag mig helt uppgiven. Här kan du läsa om fallet. Hjälp! När man inte ens kan lita på att ens vänner täcker upp när man själv råkar illa ut eller gör dåliga val (tänk gruppvåldtäkter osv) är det illa ställt. Vad är det som får oss att göra riktigt dåliga val i situationer där vi borde ha vetat bättre?
Om att vara, göra och välja rätt på väg ut i vuxenlivet.
Här i USA tar man sin high school graduation, ”studentexamen”, när man har fått ihop alla sina nödvändiga poäng. I de flesta fall sammanfaller det här med skolavslutningen under det sista året, men för vissa elever som har jobbat hårt och läst extra online-kurser och dylikt går det att ta examen tidigare. Det anses inte som konstigt, särskilt inte som att man aldrig går i samma ”klass” som någon annan. Alla plockar sitt eget schema. Det finns en lista på kurser som är obligatoriska för alla och mängder av kurser som är som mina gamla högstadieklasser i FA (fria aktiviteter), kurser som ger collegepoäng, kurser som är collegeförberedande, kurser som ger en skjuts in i en speciell fördjupning på college osv, osv. Varannan dag är A-dag och varannan dag är B-dag. Man har fyra lektioner varje dag under sina, oftast, fyra år i high school.
Anledningen till att man får höra från svenska utbytesstudenter att amerikansk high school är jättelätt är att svenskar inte kan tillgodoräkna sig sina studier i den amerikanska skolan då de kommer tillbaka till sin gymnasieutbildning och många därmed väljer kurser från listan med ”roliga” klasser. Vår äldsta dotter fyller 18 i september och har jobbat på hårt i skolan. Hon har läst ikapp ett år och dessutom valt några fördjupningskurser i engelska som varit mycket utmanande. Inför sista terminen hade hon det så väl förspänt poängmässigt att hon bestämde sig för att välja en pluggtimme istället för att fylla på med en klass som kanske varit rolig eller givande, men inte nödvändig. Under denna study hall-lektion kan hon läsa läxor och plugga inför prov och detta är kanske en av anledningarna till att den här terminen i våra föräldraögon inte alls varit så stressig som sista terminen i gymnasiet verkar vara för många av mina kompisars barn.
Det nya svenska betygssystemet har nog en god tanke precis som alla andra betygssystem som svenska skolsystemet bjudit på genom åren, men det verkar funka rätt dåligt. Anledningen till att vissa prestationsstyrda tonåringar blir mer eller mindre utbrända innan de ens är färdiga med gymnasiet kan vara allt från dåliga grundkunskaper och illa planerade kurser till lärare som inte förstått hur betygen ska sättas, alltså att man inte ska behöva prestera på topp varje gång man lämnar in en läxa, en uppsats eller ett prov.
Det amerikanska betygssystemet verkar å andra sidan bygga på ibland nästintill godtyckliga kriterier, t ex har dottern fått extrapoäng för att hon inte utnyttjat toalettpasset (man får ”toalappar” som man lämnar till läraren om man behöver gå på toa under lektionen) under hela terminen och hon har fått extrapoäng för en massa sådana konstiga saker som inte alls kan vara viktiga för hur kunnig man är inom ett område. I den collegeförberedande engelskkurs hon läser den här terminen får man extrapoäng för att skriva dikter, något som jag tycker känns betydligt mer meningsfullt. E finns nu på skolans ”honor roll”, en lista med alla elever som har utmärkt sig betygsmässigt, något som jag tycker är en fin bedrift för en invandrarelev.
Jag har funderat mycket över barn och ungdomars olika förutsättningar och en kommentar som jag fick från en svensk väninna här då hon hörde om denna ”honor roll”. Väninnan tyckte inte att man kan räknas som invandrarelev då man kommer från Sverige till USA och att E dessutom bodde i USA från att hon var bebis till att hon var nästan två år. (Den här omgången har vi bott här i 3,5 år.) Därmed var detta ingen bedrift på något vis. Say what? I Sverige räknas man till och med som invandrarelev trots att man är född och uppvuxen i Sverige om man har utlandsfödda föräldrar. Jag ser ingen skillnad i det här fallet. Jag förstår att det är stor skillnad på om man har föräldrar som själva har gått eftergymnasiala utbildningar oavsett vilken nationalitet de kan tänkas ha då man kanske har en annan syn på hur man uppmuntrar och hjälper sina barn och även de kunskaper som kan behövas för att kunna hjälpa till. Då det gäller läxor och annat har dock E fått klara sig väldigt mycket på egen hand. Matte och fysik har maken hjälpt henne med, med den äran, och hon hade kanske inte haft några A:n i dessa ämnen om inte han hade funnits med på hemmaplan. Då det gäller de flesta andra ämnen har hon dock i princip klarat allt helt själv. Jag är helt flytande i konversationssammanhang och läser i princip bara på engelska nu för tiden, men jag har stora hål i det akademiska språket. Därmed har jag mest kunnat uppmuntra och ge feedback ur ett ”språkflödesperspektiv” då det gällt hennes skrivuppgifter. Dessutom tycker både jag och maken att något är väldigt fel om det är föräldrarna som är ansvariga för genomförandet av sina barns uppgifter och att barnen i sådana fall bedöms genom sina föräldrars prestationer. Detta gäller både i Sverige och i USA.
Om du har orkat läsa ända hit undrar jag så klart vad du har för tankar om det jag skrivit om idag… Tror du att man går åt rätt håll med den svenska skolutvecklingen? Vad tycker du om linjer, kurser, läxor, press och känslan av att inte duga som människa om man inte blir ”akademiker”? Är allt pluggande idag ett tecken på att folk ägnar sig åt fel saker och har för lite att göra, eller är mänskligheten väldigt mycket smartare idag då så många fler studerar länge, länge, länge jämfört med hur det såg ut för, säg, 50 år sedan? (Detta gäller överlag i stora delar av världen.) Finns det plats för lekmän i dagens samhälle?
Saker du själv kan kontrollera.
Idag fick jag den här listan. Den fick mig att tänka till.
- din tro
- din attityd
- dina tankar
- ditt perspektiv
- hur ärlig du är
- vilka dina vänner är
- vilka böcker du läser
- hur ofta du tränar
- vilken slags mat du äter
- hur många risker du tar
- hur du tolkar situationer
- hur vänlig du är mot andra
- hur vänlig du är mot dig själv
- hur ofta du säger ”jag älskar dig”
- hur ofta du säger ”tack”
- hur du uttrycker dina känslor
- huruvida du ber om hjälp eller ej
- hur ofta du övar på tacksamhet
- hur många gånger du ler idag
- hur mycket du anstränger dig
- hur du investerar eller spenderar dina pengar
- hur mycket tid du lägger ner på att oroa dig
- hur ofta du tänker på det förflutna
- huruvida du dömer andra eller ej
- huruvida du försöker igen efter ett bakslag
- hur mycket du uppskattar det du har
Om avundsjuka.
Jag har sex syskon och en extrasyrra som jag är väldigt stolt över. Jag gläds med dem då de lyckas i livet, när det går bra för deras barn eller om de har klarat av något som känts som en uppförsbacke. Jag känner med dem då något är svårt eller jobbigt. Jag hejar på dem då de behöver det. Jag kramar om dem, både bildligt och bokstavligt, om det skulle behövas. Idag känner jag att det rätta är att skriva ett litet blogginlägg om avund.
Min syster Annika har sedan hon var riktigt ung drömt om att resa över hela jorden. Hon är dessutom en av de mest målmedvetna människor jag känner och har skrivit och bockat av listor i oändlighet då det gäller både det ena och det andra. Vi skiljer oss åt i det att hon är betydligt bättre på att se till att få sina drömmar uppfyllda. Hon jobbar hårt på det, både med målsättningar, telefonsamtal, mejlkontakter och nätverkande. Hon är verkligen värd all framgång hon kan få! Under de senaste åren har det börjat gå riktigt bra för henne då det gäller resandet. Hon driver en vid det här laget framgångsrik blogg, Resfredag, och har en resepodd tillsammans med sin kompis Lisa.
I takt med att det har gått bra för Annika har det dykt upp avundsjuka kommentarer, näthat och ”trollande” i bloggens och poddens kölvatten, men också i Annikas privata ”sociala media”-flöde. Första gången det hände blev jag rent paff, men nu när det har hänt flera gånger har jag insett att det här är ett fenomen som man inte kommer ifrån som offentlig person. Egentligen kommer man väl inte ifrån det i vanliga livet heller, men skvaller som pågår bakom ryggen gör kanske inte lika ont som ord i svart på vitt.
Avundsjuka är en av ”dödssynderna” och vi kan väl tycka vad vi vill om den. Den är tydligen den känsla som brinner starkast i oss människor och har du tid tycker jag verkligen att du ska läsa den här artikeln som lyfter upp avund, vad den gör med oss och hur vi blir påverkade både personligt och i samhället av denna starka kraft.
Vill du lyssna på ett bra TED-tal som handlar om karriär, snobberi och hur man kan hantera både sin egens och andras framgång tycker jag att du ska lyssna på Alain de Botton.
Är du avundsjuk? Känner du att avunden äter upp dig inifrån i dagens samhälle där folk delar lyxig och vällagad mat, läckra partners, vita stränder i avlägsna semesterparadis, sexpack på magen eller vad det nu är i parti och minut? Gör som en av mina vänner – lägg ner Facebook, Instagram och andra sociala medier. Sluta jämföra dig med dina vänner och bekanta. (Om du inte hunnit lyssna på Alain de Botton så kan jag avslöja att det är just deras framgång som gör mest ont för oss. Ajajaj.)
Jag har talat om tacksamhet förut, hur viktigt det är och hur man kan lyfta sin egen livskvalitet genom att öva på att se det fina man har i sitt eget liv istället för att ägna så många tankar åt det man inte har. Tacksamhetsdagbok äger, kära du! Peace.







