Planttant, samtalsterapeut och samhällsbetraktare
Om Blondinbella kan göra en 100-lista hon ska klara av innan hon säger adjö till livet kan väl jag göra detsamma. Jag känner att en sådan lista är väl personlig och ingenting jag vill lägga upp här utan eftertanke, men kanske kan jag dela med mig av några av punkterna. I morgon tänker jag, eller också ”en annan dag”.
Edit: Precis då L hade läst det här inlägget fick hon denna länk i ett mejl. Det måste ha varit ett tecken… 😀 Bra tips!
… och så varje jul, det tycker jag är kul. Så sjunger Pippi, men det kunde likaväl ha varit min sång. Nu är det inte så att jag älskar vanligt dammande och torkande, men att rensa i garderober, lådor och skåp gillar jag.
Idag har jag hållit på med just organiserande, återvinning, tvätt och tork, givande och tagande. Tur att jag planerat att vara så mycket med mina föräldrar den här hösten och vintern! Jag tror det blir roligt att kunna hjälpa både dem och oss och tror mig skymta ett stort loppisbord någonstans inom en ganska nära framtid. Allt som är användbart tror jag har ett hem hos någon annan också när jag inte längre kan eller orkar ta hand om det.
Vakten inne på Trinity Colleges bibliotek berättade att det tar två år att damma och städa igenom alla bokhyllorna. När man nått fram till den sista bokuslingen är det bara att börja om igen! Är det ett tröstlöst arbete, eller går det att hitta något slags njutning i att veta att man är en del i en process? Jag har funderat en del runt just den tanken de senaste åren. Jag är läraren, markservicen, barnvakten, kocken och tvätteriet. När dagen är slut, som det ser ut nu för tiden, har jag oftast inget nymålat, nyskrivet eller inskickat att klappa mig själv på axeln för. Inte för att jag älskar deadlines, men att klara en sådan känns onekligen befriande på så många sätt och vis! Jag funderar på hur jag ska kunna balansera livet för att kunna optimera insättningar och uttag då jag är övertygad om att jag blir till bättre nytta ju starkare jag är.
Nu ska jag lägga mig så jag orkar stiga upp för att vara mamma i morgon bitti. Det står tandläkarbesök, läkarbesök och lite annat smått och gott på kalendern. Att vara mamma är min favoritsysselsättning och det är inte utan att jag saknar att ha de två äldsta hemma. Jag förstår att folk drabbas av både det ena och det andra när barnen flyttar hemifrån! Nåja. Jag är tacksam över att det finns en plan och en riktning för våra ungdomar och hoppas att de har slagit in på vägar som kommer att göra dem lyckliga och starka, men det är en helt annat diskussion. Peace.
Sommarens…
Musik – Lars Winnerbäcks Granit och Morän
Film – En oväntad vänskap i repris
Badplats – Arnes brygga
Arbetskamrat – syskonbarnen
Häst – dalahästen
Dans – den runt midsommarstången
Kärlek – grannfrun på 80+ och hennes sambo, 34 år
Väder – torrt och kallt
Lyx – att fortfarande ha föräldrarna i livet
Bok – alla hundratals kilo böcker vi förvarat i Sverige i fyra år och alla vi tagit med oss från USA
Tidning – Språktidningen och Femina
Klädesplagg – linnetunikan jag hittade på TJ Maxx
Idrott – renoveringsstyrketräning
Stad – Karlskrona
Museum – Kalmar Slott
Bedrift – tömma containern utan maken, men med en massa starka släktingar
Shopping – 50-70% rabatt på Rabalder samtidigt som de bjöd på ”köp tre, betala för två”
Upplevelse – återflytten från USA
Frustration – medelåldern
Icke-bra – hälsan
Tvivel – jodå, de finns
Äventyr – flytten tillbaka till Sverige
Prylar – två bohag ska rymmas på 110 m2, moahahaha
Mål för kommande år – hitta hem
Vän – familjen
Mat – ugnsbakade nypotatisskivor
Bakverk – kladdkaka, tre satser i en form
Doft – såpaskurade trägolv
Glass – för ofta, helst gelato från Gelaterian i Karlskrona
Dryck – vatten från kommunala nätet, skönt att slippa oron över vattnet i egen brunn en så torr sommar
Illdåd – IS framfarter
Väntan – på vårt nya hem
Problem – mest andras
Leksak – syskonbarnens kaleidoskopklossar
Resa – Österlenturen med mamma och syrrorna
Insikt – en stund i taget är allt vi behöver klara av
Annukka skrev originallistan. Hennes blogg är för övrigt väldigt trevlig att läsa!
En av mina favoritsånger framförd av en duktig musiker, därtill en alldeles fantastisk körledare, Ninni Bautista.
När jag står med hela stjärnhimlen ovanför mig och försöker greppa det faktum att jag är en del av Vintergatan som sprider ut sig som den ”milky way” som våra engelsktalande vänner kallar den, då känner jag mig rätt liten. Inte liten som obetydlig, utan snarare liten som en cell i en kropp. Jag förstår att oavsett hur smart jag eller någon annan är så räcker mänsklighetens sammanlagda intelligens inte ens till då det gäller att förstå storheten i universum och vår del i detta mäktiga. Livet är förunderligt på så många olika plan.
Idag har jag haft många tankar som snurrat runt. Att få ha den här utsikten till tröst framåt och stjärnhimlen uppåt har varit nog för att trösta, så jag kan inte vara annat än tacksam. Peace.
lat
Jag anser mig inte vara någon lat människa. Jag har emellertid gått från att vara en perfektionistisk överarbetare till att ha ett lite mer avslappnat förhållningssätt till min egen och även andras insats. Det har varit en livslång process och många olika erfarenheter har fått mig dit jag är idag.
En luthersk uppfostran lär en att arbeta i sitt anletes svett med en strikt arbetsetik, något som bl a Max Weber menade bidrog till de protestantiska ländernas stora ekonomiska framgång då det begav sig. I modern tid är det inte populärt med religion och därmed har ”man” bestämt att det var protestanternas höga läskunnighet som bidrog till de goda ekonomiska framgångarna och inget annat.
En gång diskuterade jag karensdagar med en supermegatrevlig kollega. Han sa ”det är väl klart att alla tar en ledig betald dag då och då utan att vara sjuk om inte karensdagar finns, det har jag själv gjort många gånger”. Jag tittade på honom som om han var en utomjording och sa att jag aldrig hade gjort så själv och inte kunde tänka mig att göra det heller. ”Men det gör ju alla”, var svaret han gav. Jag undrade i mitt stilla sinne vad det var för fel på mig som inte ens hade kommit på tanken på att lura till mig pengar som jag inte hade rätt till. Efteråt har jag insett att väldigt många anser sig ha rätt till väldigt mycket och att det som jag själv lärt mig inte är något som jag ska ta för givet att någon annan tycker. (Vilket är värst? En skatteplanerare eller någon som lurar till sig bidrag? Skatteplaneraren naturligtvis! Hen lurar ju någon annan på pengar som de själva inte har jobbat ihop men som de har rätt till… Logiskt, eller hur?)
Tillbaka till tankarna om att vara lat och vad som fick tankarna att snurra… Jag stod och målade ribb och tyckte att det var lite småtråkigt. Så fort jag tyckte det fanns en någorlunda bra anledning till att åka hem (det började skymma och bli lite väl mörkt i ladan) så drog jag. Efteråt tänkte jag att om jag hade varit min bror hade jag stått kvar och målat klart de sista tio ribben också. Hur hade det varit om jag hade varit projektanställd istället för någon som är ivrig att flytta in i sitt nya hem? Skulle jag göra minsta möjliga arbete och ändå varit arg på arbetsgivaren som utnyttjade billig arbetskraft? Skulle jag vara glad över att kunna göra något nyttigt och tacksam över pengarna? Skulle jag tycka att det var meningslöst arbete som inte gav mig någonting och kräva andra uppgifter och högre ersättning? Skulle jag se projektet som ett nödvändigt ont, men ett sätt att visa upp mina goda kvaliteter och även en språngbräda till mer kvalificerade arbetsuppgifter?
Det finns genuint lata människor. Det finns personer som ständigt utnyttjar system, maskar och fuskar. Men! Det finns också lirare som slänger chokladpapper i soptunnan när ingen ser på. Det finns frivilliga som tar sig an missbrukare, föräldralösa och samhällets andra olycksbarn utan att förvänta sig det minsta tillbaka. Det finns goda människor som lyfter de orkeslösa och puttar på de som förlorat sin startmotor. Nästa gång min latmask attackerar ska jag komma ihåg den här stunden. Jag är på hugget och i morgon ska jag stiga upp lite tidigare än planerat och måla de där sista ribben också! Leve den lutherska arbetsetiken!
… fick jag lägga titeln mamma till mitt namn. Vi befann oss mitt i en värmebölja och svärföräldrarnas flytt från Knivsta till Stockholm och jag hade gått nästan två veckor över beräknat födelsedatum. Jag hade stenkoll på läget med min stora erfarenhet av barn, både i form av sex småsyskon, de elever jag mött under min utbildning till lärare och de 2,5 års yrkeserfarenhet jag hunnit få. Jag gick igenom helvetestimmarna som tog mig från blivande till nybliven mamma med livet i behåll och kunde inte förstå varför maken nästan svimmade när han såg den vackraste varelse världen någonsin hade skådat ligga på mitt bröst alldeles nyfödd. (Efteråt har jag på fotografier kunnat konstatera att den vackra varelsen hade cone head, var lite lagom blodig över hela kroppen och hade en något mystisk hudton, något som säkert kan skrämma en ung man med inte fullt lika stor erfarenhet som min egen.)
De senaste tjugo åren har gått mycket fortare än jag någonsin hade kunnat ana. Det känns samtidigt som den där födelsedagen tillhör ett annat universum och ett annat jag. Så mycket erfarenhet, både önskad och oönskad, som jag samlat på mig hade jag aldrig kunnat drömma om.
Att bli förälder är som att kasta sig tämligen handlöst nedför ett stup. Det finns lyckligtvis skyddsutrustning att tillgå för de flesta av oss och kontrollerar man bara denna utrustning med jämna mellanrum kan man känna sig rätt trygg i sin roll. (Det visade sig att min erfarenhet mest hjälpte vid blöjbyte och annat praktiskt, långt mindre då det gällde allt det känslomässiga man får uppleva som förälder.)
Samtidigt som man själv svävar fritt finns det alltid åskådare som tycker och tänker väldigt mycket om hur man tar sig framåt som förälder. Det gäller att komma ihåg att det är man själv som håller i kontrollerna och inte någon annan. Mitt barn, min kunskap, min erfarenhet brukar räcka rätt långt. Vissa gånger finns det dock personer med bättre koll på läget som kan se problem bättre än en själv. De kan tolka vädrets makter, ser vad som finns runt hörnet eller har kanske till och med gjort en och annan felmanöver själv. Det gäller sålunda att sålla bland åskådarna och veta vem som kan vara värd att lyssna på.
Ibland uppstår problem som gör att man trillar ner i djupaste mörker, kanske med bara en liten livlina att hålla i. I dessa stunder gäller det att inte släppa taget, att veta att någon annan snart kommer till undsättning eller att adrenalinet ska kicka in och ge en oanade krafter. ”This too shall pass”, min väninnas favoritcitat, har till exempel hjälpt mig mycket i min roll som tonårsförälder.
Allt för många gånger står vi föräldrar med bullpåsen mitt framför näsan. Vi lockas av dess förföriska doft, av värmen som strålar ut från den och av saliven som rinner till i munnen. Vi vet så väl att vi inte borde stoppa i handen, dra upp den där nybakade bullen och stoppa in den i munnen. Det känns ju fantastiskt just då, men konsekvenserna är inte lika roliga att ta ansvar för… Denna känsla gör att jag alltid tänker till en extra gång innan jag dömer andra barn eller föräldrar för deras handlande. Till dig förälder som har svårt att motstå den nybakade bullen vill jag bara säga: du är starkare än du tror! Låt oss hjälpa, inte stjälpa, varandra!
Själv hävdar jag att föräldraskapet är det mest fantastiska och det svåraste jag upplevt i mitt liv. I de bästa av stunder känns det som när alla instrument spelar som de ska, en stilla bris lyfter håret och temperaturen är helt perfekt. Dessa stunder vårdar jag med stor omsorg för att sedan ta fram dem då och då för att påminna mig själv om hur välsignad jag är och hur glad jag är för våra barn. Grattis, käre son, och grattis till din pappa och mig som fick bli dina föräldrar. Livet, alltså.
Jag är väldigt imponerad över mina syskons förträfflighet, men just nu är det ändå lillebror (193 cm lång, några kilo tyngre och två år yngre än vad jag är) som imponerar mest. Varje dag sker små underverk ute vid huset han jobbar på och det känns fantastiskt att få följa processen. Här uppe i mammas sovrum kan man njuta av en alltid lika själsvärmande utsikt i huset som P också har byggt.
När så mycket av ens liv snurrar runt vardagligheter är det lätt att glömma bort världsliga väsentligheter, men det betyder inte att livet runt omkring stannar upp. De senaste dagarna har det kommit upp små nyhetsflashar på telefonen som har handlat om Black Lives Matter, flera polismord i USA, terrorattack i Nice, militärkupp i Turkiet, Erdogans tillbakatagande av makten och säkert annat också. Föräldrarna lyssnar på teven och allt handlar om Frankrikes och Turkiets problem och hur problematiskt det är att högerextrema partier samlar lätta poäng.
Själv funderar jag lite över problem i hur vi talar om saker och ting när jag lyssnar på nyheterna. Rasism är ett fruktansvärt problem, men ska man ha en kampanj som protesterar över detta kanske jag kan tycka att #blacklivesmattertoo hade varit mer slagkraftigt och inte lika vi-och-dom-uppdelande som #blacklivesmatter. Hur kan vi annars komma vidare? Det är nästan uteslutande män som våldtar kvinnor och andra män, men att detta är ett faktum gör det väl inte okej för Zara Larsson att skriva ”pojkar är skräp”, ”fast män i grupp är faktiskt skräp” osv? (Att jag blev bestulen av kvinnor från ett annat land klädda i speciella kläder gör att jag aktar mig om jag ser människor som liknar dessa kvinnor som åsamkade mig så mycket problem, men om jag säger ”xxx xxx är skräp” blir jag sannolikt anklagad för kränkning av folkgrupp.) Jag får inte ihop hur samma människa kan säga att vi inte ska anta att invandrarkvinnor är lågutbildade då många av dem är högutbildade och samtidigt hävdar att det är okej att lobba med hembesök hos alla invandrarfamiljer med barn hemma för att sätta deras ettåringar i förskola då det blir problem med familjer där barnen är mer högutbildade än föräldrarna, något som tar för givet att dessa invandrarfamiljer har föräldrar som inte är tillräckligt utbildade för att kunna vara bra föräldrar enligt svensk standard.
Dagens politik och samhällsproblematik har orsaker som vilken klarsynt människa som helst borde kunna upptäcka, men allt jag känner omkring mig är ett kollektivt lullull och medmänniskor som tror att politikerna har guldbyxor och outsinliga skattkistor, att det går bra att utbilda folk med käcka hashtags som #tafsainte och att all orättvisa kan ställas tillrätta om vi bara gör FYSIKEN mindre manlig. Det känns lite hopplöst, men jag har lovat mig själv att inte bli någon bitter dystergök till klimakterietant. Jag påminns faktiskt varje dag om hur viktigt det är att jag fyller mitt sinne med allt som är gott. Jag hoppas sålunda att du också får äta skogshallon under veckan som kommer. God natt! Och grattis Anja.
Det var en gång en tolvårig flicka som gick med sin mamma ner för backen mot Eddes Livs där bussen mot Hilleród i Danmark väntade. ”Nu är jag nog nästan vuxen”, tänkte flickan med stor förväntan.
Flickan växte och blev större och visare. Hon blev vuxen på papperet och kunde ta körkort, fixade en lärarexamen och gifte sig. Hon fick uppleva de fantastiska äventyr och hemska utmaningar som kommer på köpet när man blir förälder. Hon fick känna hur det är att behöva vända på slantarna och kunde åka på ”lyxkryssning” i Hawaii. Flickans hjärta växte för varje år som gick och hon insåg att ”one size” inte alls passar alla. Ibland kändes det som att hon stod på världens högsta berg med klar sikt åt alla håll och andra dagar ville hon bara ligga kvar i sin varma, sköna säng och slippa allt ansvar.
Tiden gick och flickan fick se Döden i vitögat. Hon insåg att livet är för kort för att slösa bort det på oegentligheter, men hade lite svårt att fokusera alla sina krafter på bästa sätt. Ibland var hennes funderingar tunga att bära och andra gånger var de hennes flythjälp.
Flickan insåg att hon hade hunnit bli till åren kommen, till och med medelålders, men så vuxen som hon kände sig den där dagen i backen mot Eddes Livs skulle hon aldrig mer känna sig.
I går kom några av mina tre äldsta vänner hit. Vi gick i samma klass från lekis till nian och har sedan gjort lite olika saker och hamnat på olika ställen. Vi har lyckats träffas varje sommar i många år. Min syster frågade om vi bara sitter och pratar nostalgiska minnen när vi träffas, men sanningen är att vi varken brukar tala om minnen eller om andra gamla vänner. Det går så bra ändå!
Vem var du år 1986? Själv var jag en ganska nördig tjej med många syskon, en stor kärlek för min fiol, kvartetten och orkestern och så älskade jag verkligen att läsa och fila på mina kalligrafikonster. Jag hade övergett tankarna på att bli lärare eller sömmerska, men jag gillade fortfarande barn och sydde många av mina egna kläder. Jag började i Karlskronas bästa Naturklass på gymnasiet och fick uppleva hur jag gick från att vara en av de bästa i klassen till att vara en riktig medelmåtta.
Är jag fortfarande jag, eller vad har hänt på de trettio år som gått sedan 1986? Jag har insett att livet inte är lätt för någon och att vi alla slåss mot våra egna demoner. Livet är dock i högsta grad njutbart och bjuder på så mycket glädje och skönhet! Gå ut och njut. Det ska jag göra nu.
Några magiska under har jag inte att berätta om idag, men det har åtminstone dundrat på rätt bra här i kväll. Jag älskar ett riktigt rejält åskväder. Ett sådant rensar både natur och huvud på ett sätt som inte mycket annat gör.
Edit: Jag vaknade upp till ett riktigt spöregn och tyckte det var riktigt mysigt eftersom jag inte behövde stiga upp. När jag kollade på väderprognosen kändes det inte så härligt längre… I och för sig är det sommar i Sverige, så jag vet inte varför jag förväntar mig något annat.
