Hårt arbete leder framåt.

2015, september. Min bror och brorson var på besök hos oss i Utah och far hade veckorna innan suttit hemma i Karlskrona och budat på detta ruckel och resten av den lilla gården i min brors namn. Jag kommer inte ens ihåg att vi fick se några bilder, men vi hörde talas om det spännande ”projektet”.

2020, februari. Det går knappt att se att den faluröda stugan med den fantastiska verandan är samma hus som det på den första bilden. Brorsan hittade originalfönstren i ladan och lät ett snickeri i Småland tillverka moderna kopior som skulle hålla dagens isoleringskrav. Han har även sågat bort delar av gavlarna, bytt ut grunden till alla bekvämligheter, lagt nya golv och satt upp en del nya väggar för att skapa fler användbara utrymmen. På baksidan finns en ny vindskupa som rymmer ett duschrum och ett ”gästrum”. Alla fönster och dörrarna i verandan är renoverade med varsam hand av min bror och naturligtvis är alla ytskikt och isoleringen utbytt. Takteglet är detsamma, men allt under är nytt. Man kan lugnt säga att renoveringen har gett huset fullständig upprättelse.

Det finns fortfarande en del kvar att göra, men detta hus är numera ett älskat hem. Jag blir lika glad varje gång jag kommer hem. När jag stiger in i hallen känner jag hur det som eventuellt jagar mig rinner av. Det yttre gör mig glad, men det inre får mig att må bra. Jag kan inte nog uttrycka min tacksamhet över att få bo här, att ha en trygg punkt i denna värld.

Drömmarna om att fortsätta upptäcka världen, ha möjlighet att vara lika delar kulturtant och planttant och att på lite äldre da’r få utvecklas i ett nytt yrke känns uppnåeliga. Sorg och besvikelser finns så klart i mitt liv precis som i alla andras, men jag känner en stark förvissning om att jag är på väg åt rätt håll och att jag inte behöver hänga upp mitt välmående på någon annan. Det är en insikt som gjort mig stark. Trots att livet gjort mer ont än jag någonsin hade kunnat föreställa mig de senaste åren är jag genuint tacksam över hur dessa upplevelser har fått mig att utvecklas.

Min syster som skickade mig det övre fotot imorse påminde om hur vi människor är precis som dessa två bilder: det är kanske svårt att följa med i den dagliga utvecklingen, men nedslag från två punkter med lång tid emellan visar det som man missar i alla smådetaljer, helheten. Själva livet som medveten vuxen kan jämföras en renovering. Det är jobbigt och kan göra både mentalt och fysiskt ont under tiden. Resultatet kan leda till både skilsmässa och konkurs, men många gånger leder det till något som faktiskt blir rent fantastiskt. Same, same, but different.

Continue Reading

Hjälp till självhjälp.

Amerikaner gör av med 10 miljarder dollar i självhjälpsindustrin varje år. Nära 100 miljarder kronor! Vad räknas som självhjälp? Egentligen allt som förväntas kunna hjälpa oss att bli lyckligare, mer framgångsrika eller ”bättre” än vi var innan självhjälpsaktiviteten utfördes.

Dagens föreläsningar, de sista i socialpsykologikursen jag går just nu, har handlat om lycka. Är människor mer olyckliga idag än för hundra år sedan? Nja, eftersom lycka är subjektiv finns det inget sätt att mäta detta och få ett tillförlitligt resultat, men det går att dra en del slutsatser efter all forskning som gjorts de senaste årtiondena. Jag har skrivit om en del förut här i bloggen, men jag tror att de flesta är lika glömska som jag och att vi behöver påminna oss själva om vad som egentligen är viktigt i livet.

Gör mer pengar oss lyckliga? Nja, klurig fråga. Pengarna i sig leder inte till direkt lycka utom för ett fåtal individer (fråga min systerson som har räknat kronor sedan han insåg att det låg ett värde i sådana), men det gör mycket av det som vi kan göra om vi har pengar. Upp till en viss gräns är skillnaden mellan lycka och olycka mycket påtaglig, men när man blivit tillräckligt rik gör inte mer pengar en gladare. Att göra av med pengar är en kick i sig, men eftersom den kicken inte håller i sig särskilt länge är det kanske dumt att satsa på ett liv i lycka som shopaholic. Upplevelser bjuder många gånger på vackra minnen som kan dra ut på lyckan under en längre tid.

Hur är det med äktenskap då? Gifta människor är rikare, upplever sig själva som lyckligare och innehar ofta högre positioner i arbetslivet. Det tyder på att det är bra för människan att vara gift. Å andra sidan är det nästan omöjligt att inte utesluta att alla dessa markörer leder till att man faktiskt gifter sig, så huruvida äktenskapets lycka beror på kausalitet eller korrelation vet ingen med säkerhet.

Alla som längtar efter barn tror nog att föräldraskapet leder till säker lycka, men så är inte fallet. Det finns många studier och föräldrar verkar vara liiite lyckligare än individer utan barn, men det varierar mycket mellan olika nationer och förutsättningarna som finns för att leda sina barn in i vuxenlivet.

Hälsoproblem leder inte förvånande många gånger till olycka och oro, men de flesta verkar inte bli medvetna om det förrän de eller någon nära drabbas av ohälsa. Det är lättare att se att lycka påverkar hälsan positivt. Man vet inte riktigt om det beror på att man hanterar stress bättre, har förmågan att göra bättre val då det gäller mat och motion, sover bättre osv om man är tillfreds med livet, men det finns klara indikationer på att det kan vara så.

Meditation som har blivit så populärt i västvärlden de senaste åren verkar leda till varaktig förändring av de delar i hjärnan som får oss att känna oss tillfreds med livet (Är det inte det som är lycka?). Från mitt kursmaterial:

Richard Davidsons studier av buddhistiska munkar och andra erfarna meditatorer antydde att även om de kan tyckas vila, är deras sinnen faktiskt intensivt fokuserade. Och när de mediterar mer börjar deras hjärnor förändras. När Davidson jämförde röntgenplåtar från munkarna med röntgenplåtar från människor som aldrig hade mediterat fann han att munkarna visade betydligt mer aktivitet i vänstra prefrontala cortex – en del av hjärnan som registrerar positiva känslor. Det finns vissa kretsar i hjärnan som är mer känsliga för bearbetning av negativa känslor, och andra kretsar som är mer känsliga för bearbetning av positiva känslor. Och mer än något annat organ i vår kropp är hjärnan byggd för att förändras som svar på erfarenhet. Hjärnan är en lärande maskin. De vetenskapliga bevisen tyder på att vi faktiskt kan träna vårt sinne och forma dess kretslopp i vår hjärna på mycket specifika sätt för att främja ökade välmående.

Till syvende och sist verkar det ändå som att det enda som man helt säkert kan säga om vad som är hemligheten bakom sann lycka är att vi behöver social anknytning för att må riktigt bra. Om våra nära och kära är lyckliga smittar det och vi blir i genomsnitt 15% lyckligare. Denna effekt kan mätas upp till fyra led!

Vi kan konstatera att det är orimligt att förvänta oss att vi någonsin kommer att gå omkring och känna oss lyckliga jämt, det kommer inte att hända. Det finns goda nyheter och dåliga nyheter gällande detta. Vi har alla en ”lyckogrundnivå”. Du har säkert märkt att vissa människor är rätt glada av sig och att andra slokar med huvudet även om det mesta i livet ser bra ut utifrån. När något händer som gör oss ”lyckliga” kommer denna känsla att dröja sig kvar en stund, men snabbare än vad vi tror kommer vi att landa i vår grundnivå igen. Det gör att de flesta av oss därför gör bäst i att lära oss leva i en viss nivå av acceptans. Gör ett val och hantera konsekvenserna, om och varför kommer inte att hjälpa dig framåt ett enda dugg, tyvärr inte ens om det är andras val och konsekvenser vi sitter kvar med. Vi har idag och hur lång tid det nu är framöver. Låt oss göra det bästa vi kan av den tiden!

Continue Reading

Om att behöva vara försiktig.

Häromdagen utlöste jag tydligen ett överkänslighetsanfall hos min svåger. Jag gillar dofter, men brukar ta hänsyn hemma hos honom då jag vet hur känslig han är. Den här gången hade jag dock en tröja på mig som redan hade använts hemma (med doftpåslag) och det verkar vara den som utlöste det. Plus hans egen tvål på toaletten, men den tar jag inte ansvar för. ?

Hur som helst fick det här mig att tänka till. Våra ungar fick inte ta med sig äpple till skolan då en av lärarna var allergisk. Nöt- och mandelförbud rådde också. (Pälsdjursägare var däremot välkomna som elever.) När vi var hemma hos vänner var det en av familjemedlemmarna som hälsade genom att föra ihop händerna och buga på huvudet (OCD). En bekant är överkänslig mot strålning och sitter inte i rum med tända lysrör eller nära router. Jag känner många med ångest som triggas av specifika känslor eller händelser.

Jag är inte insatt i hur jobbigt det är att vara begränsad på dessa sätt. Jag behöver inte undvika andras hem eller allmänna platser. Jag behöver inte få panik för att det kliar i halsen och jag måste ta en spruta med antihistamin.

Idag kunde jag njuta av konsten och grottdoften längst ner i tunnelbanesystemet utan att få utslag av fukten eller panikångest av att känna mig instängd. Jag är fri att röra mig, både med kroppen och sinnet. Tänk ändå hur många som är mer eller mindre begränsade i vardagen. Idag är jag extra tacksam över att inte vara en av dem.

Continue Reading

En tanke om grupper.

Jag läser just nu om gruppdynamik och tänker på hur annorlunda det är att sitta på sin kammare, 49 år gammal, och studera jämfört med hur det var att som 18-åring komma till Växjö och studera på lärarhögskolan. Då handlade nästan allt om gruppdynamik och hur jag fick lära mig att hitta mig själv utan stöd av hela det sociala nätverk jag hade tagit för givet under livet fram tills dess. Idag handlar allt om kunskap och hur jag bäst ska tillgodogöra mig det som ska hjälpa mig att bli en bra samtalsterapeut. Jag tillhör en liten grupp som träffas ganska ofta på Skype, men vi är alla lite till åren komna och diskussionerna rör sig runt det ”professionella” istället för det sociala. I de amerikanska kurserna diskutera vi i chattforum, så där har vi också utbyte av varandra, men mest gällande ämnena vi studerar.

Tänk alla grupparbeten jag har varit del av. Moroten var alltid att vi skulle lära oss samarbeta med andra människor och att man tänker bättre om man slår sina huvuden ihop. Idag kan jag konstatera att det var rent skitsnack från lärarnas sida och att jag dessutom använde samma argument och samma tekniker då jag själv jobbade som lärare. I en klass med många oroliga själar är det dock bekvämt att låta ”duktiga flickor” sköta ”oroliga själars” jobb också. Vem kom ens på idén att ge en grupp ett betyg då vi vet hur hopplöst det är att vara den enda i gruppen med ambitioner? Och hur många finns det som alltid lutar sig tillbaka och låter andra sköta ruljangsen?

Människor blir mer ineffektiva då de arbetar i grupp. Vi tänker mindre, vi får mindre gjort. Däremot är det bra att få nya infallsvinklar och kanske en och annan idé att fortsätta tänka på själv. Tänk först själv, samlas till ett kort gruppmöte, fortsätt tänka och utveckla på egen hand. Där har du receptet på hur man mest effektivt bygger någonting stort. Hur viktigt det är att tillhöra en grupp, att känna gemenskap och att alltid ha någon som håller en om ryggen, det är något helt annat. Det får vi ta här en annan dag.

Continue Reading

Vad är väl ett liv?

Hej på dig. Idag känner jag mig nöjd. Så är ju inte alltid fallet, men den senaste tiden har jag överlag känt mig väldigt tillfreds med livet. Det är roligt att följa hur sonen känner sig fram i studentvärlden, det är spännande att följa äldsta dotterns bröllopsförberedelser och det känns fantastiskt att se yngsta dottern kämpa på med det sista som är kvar innan det är dags att ta studenten. Jag älskar mina studier och det verkar som att maken till slut har landat lite efter att ha flyttat tillbaka från USA.

Mamma sa alltid att det där uttrycket ”små barn, små problem, stora barn, stora problem” bottnade i något som jag inte skulle kunna förstå förrän mina egna barn hade nått vuxen ålder. För hennes egen del var det känslan av att förlora kontrollen som var lite jobbig, men även det faktum att man som vuxen råkar ut för en helt annan sorts utmaningar som barn vanligtvis skyddas från. Det är svårt att stå bredvid och veta att man oftast inte kan göra så mycket åt det som skaver hos de vuxna barnen.

Jag har läst i gamla dagböcker den senaste veckan. Eftersom jag skrivit så lite dagbok de senaste åren (bloggar ju istället och de texterna har ett annat slags utformning) hade jag nästan glömt bort vilka känslobomber som döljer sig i dessa anteckningar. Havregrynsgröten och cyklandet med vänner under barnaåren får mig att känna tacksamhet för min trygga barndom. När jag var åtta år dog ett syskon som nästan var fullgånget i magen. Detta var det mest traumatiska som hände under småbarnsåren. Mina ungdomsår bjöd på relativt lite drama jämfört med många andras, men det jag läser räcker och blir över! Från 18 och framåt blev mitt liv mer spännande, men inte nödvändigtvis lättare. Det är så lätt att fastna i fällan att tro att om bara en viss önskan slår in så kommer hela livet att bli fullkomligt perfekt, men både du och jag vet att det inte funkar så.

Hur kunde min mormor önska att hon var sjutton igen?! Aldrig i livet. Det finns ingen önskan från min sida att återuppleva tonåren. Dessutom ligger det djup visdom i ordspråket ”om inte om vore hade kärringen stångat tjuren”… Det finns inget utrymme för ”om inte” eller ”varför”. Det är som det är och det blir som det blir. Det som har varit bra är jag tacksam över och det som fortfarande skaver då jag tänker på det har också varit med och format ett liv som är fantastiskt på så många vis. Hur det blir framöver har jag till viss del möjlighet att påverka. Just därför är jag nöjd att jag känner mig så nöjd. Med all erfarenhet jag har tillskansat mig genom åren kan jag se ett visst mönster. När jag varit nöjd har livet oftast rullat på, vid missnöje eller stor stress har jag fattat oövertänkta beslut som i vissa fall gett långtgående konsekvenser. Jag tar mig rätten att gissa att detsamma gäller mina medmänniskor också.

Jag hoppas att du får en fin helg!

Continue Reading

Balans i livet.

Balansterapi och Händels Messias. Just nu är det dessa två fenomen som slåss mest om uppmärksamheten i mitt huvud. På lördag åker vi i Fredrikskyrkans Motettkör för att öva tillsammans med motettkören i Karlshamn inför framförandet av Messias i Fredrikskyrkan den 8 mars. Vi har den stora ynnesten att få framföra verket tillsammans med fantastiskt duktiga Göteborgs Baroque och jag ser verkligen fram emot att få vara del av detta! Här kan du köpa biljetter. Dagen innan är vi i Karlshamn och sjunger. Information om detta finns här. Dagens stämövning skedde under lunchpromenaden. Sol igen!

Ikväll ska jag öva balansterapi med mina studiekamrater i samtalsterapeutkursen. (Detta handlar om att hitta nya perspektiv då man känner att man kört fast.) Igår delade min syster med sig av tips och insikter från de två planeringsdagar som hon hade haft på jobbet. Det handlade mycket om hur man själv kan arbeta strategiskt för att balansera sitt liv. Så viktigt det är att fundera kring hur denna balans ska kunna nås! Vi kan inte lägga ansvaret på någon annan om det är något som felar, utan som vi säger till våra ungdomar här hemma då något känns hopplöst: ”Lös problemet!” I denna uppmaning kan man lägga in ”själv” eller ”ta hjälp av andra”, men ”det är någon annans ansvar att jag mår bra” funkar inte. Det är möjligt att någon annans handlingar eller sätt att vara är roten till problemet, men då får vi utgå ifrån det då vi fortsätter framåt.

Är du missnöjd med jobbet? Byt jobb. Går det inte? Diskutera med chefen om hur det skulle kunna bli bättre. Funkar inte heller det? Förändra själv, praktiskt eller mentalt. Jag har en skylt som uttrycker ”attityd är allt”. Det stämmer såklart inte, det mesta kräver annat än enkla lösningar och plattityder. Rent vetenskapligt kan vi konstatera att det inte finns någon universallösning till alla problem. Vi behöver anpassa oss till verkligheten. För obotliga optimister är optimistkonsulter och positivt tänkande fantastiskt bra, för defensiva pessimister funkar det mycket bättre att föreställa sig allt som kan gå fel för att nå framgång. Det är viktigt att vi jobbar med istället för mot oss själva. Långsamt håller jag på att lära mig hur jag ska kunna hjälpa andra människor att hitta sin väg. Det är verkligen givande! Och svårt.

Continue Reading

När erfarenhet inte längre räknas.

Jag vet att alla tycker olika, men med tanke på vilka jubelrop och applåder jag hört om situationen i Finland kan jag inte låta bli att vara Häxan Surtant…

Finland leds just nu av fem partier. Alla har kvinnliga ledare varav alla utom en är under 35 år.

För ett tag sedan hjälpte jag till lite med syrrans flyttstädning. Jag kommer inte ihåg vad det var vi pratade om, men rätt vad det var sa psykologsvågern (ungefär): ”jag förstår att folk tycker att diskriminering är ett viktigt ämne, men aldrig någonsin hör man talas om den vanligaste av dem alla: diskriminering av fula människor”.

Det går åt andra hållet också. Intelligent, lång och snygg? Japp, din succé är näst intill given. Där har du de viktigaste faktorerna till framgång. Har du sedan uthållighet (eller ”grit” som det kallas i sådana här sammanhang) och är vältalig är du nästintill oövervinnerlig.

Jag misstror inte de finska partiledarna. Vi har både Annie Lööf och Ebba Busch som kvalar in i samma gäng. Unga, snygga, intelligenta och rappa kvinnor. Man ska dock veta vilket ansvar det innebär att ha en sådan här position. Jag kan tycka att allt har sin tid, både för män och kvinnor. Varför är vi så himla åldersfixerade här i Norden? Jag har skrivit om det förut, men jag upplever att det finns en helt annan respekt för ålder och erfarenhet i USA (nej, jag pratar inte om Hollywood, utan om verkligheten). Är det vettigt att ha små barn och samtidigt göra megakarriär? Alltså, detta gäller i högsta grad både män och kvinnor. Och är det vettigt att ungdom sätts på en piedestal på det viset det gör hos oss? Visserligen har respekten för auktoriteter totalt slopats, men innebär det att ingen längre heller har respekt för erfarenhet och visdom?

Var finns konsekvenstänkandet när en premiärminister skriver: ”Jag vill bygga ett samhälle där varje barn kan bli vad som helst och där varje människa kan leva och bli gammal med värdighet.”? Jo, jag tackar, jag. Varje barn kan inte bli vad som helst. Redan där vrider det sig i magen på mig. Det är oärligt och fel att inbilla barnen det. Alla kan inte bli Nobelprisvinnare i fysik. Inte med de biologiska förutsättningar mänskligheten bär på idag i alla fall. Alla kan inte bli skönhetsdrottningar. Alla kan inte bli premiärminister. Alla kan inte få A i matte. Nä. Hon förlorade mig vid ”alla barn”. Men lycka till! Både Finland och Sanna Marin. Nu får Häxan Surtant gå och lägga sig igen, haha.

Continue Reading

Tankar i skymningslandet.

Idag för två år sedan hade jag den här utsikten. Far och mamma hade gått bort under 2017 och maken tyckte att jag behövde ”bara vara” ett tag, så vi åkte några veckor till Thailand.

Jag älskar det här fotot. Inuti var jag alldeles tom, men utanpå kände jag livet återkomma. Tomhet är värre än bottenlös själslig smärta och den känsla jag bar på de första veckorna i januari det året hoppas jag slippa återuppleva.

Sorg behövs. Den läker såren på insidan. Mina sorger har härdat mitt hjärta samtidigt som det blivit ömtåligare. Det har blivit lite som keramik. Allt rinner av, det är mycket hårt (eh, tåligt), extrema temperaturskillnader behöver inte vara något problem, men tappar man det hårt i golvet går det i tusen bitar.

Continue Reading

Förebilder.

Igår frågade vår yngsta dotter sin pappa och mig vilka vi har haft som förebilder genom livet. Vi fick inte välja familjemedlemmar, vilket annars kändes som det mest naturliga för både mig och maken. Ett av villkoren för att komma med på listan var att personen i fråga var någon som vi åtminstone hade träffat och gärna hade haft någon slags relation till.

Nu har jag haft möjlighet att tänka över saken sedan igår. Jag vet inte om uppgiften känns så stor och övermäktig för att jag inte vill glömma någon. Skulle jag skriva upp alla som påverkat mig på något sätt skulle listan nå till månen och tillbaka, men det här är något annat. På den här listan kommer inte vänner, pojkvänner, grannar eller arbetskamrater med. Det här är listan för alla som har visat vägen för mig, med något som jag tagit sikte på. Så fort man lär känna någon lite för bra försvinner den överjordiska respekten, haha. (En vän och en faster finns med, men de kvalificerar av lite speciella orsaker.)

Bild: Staffan Lindbom, BLT

Hur det nu var blev förste man på listan en kvinna, Anna J i kyrkans barnverksamhet. Hon var alltid så fin och med henne fick vi göra de pyssligaste aktivitetsböcker som fylldes på varje söndag. Näst på tur blev min lågstadielärare Christine, hon som fick mig att själv börja drömma om att en dag bli fröken. Efter det var det coola Kerstin, mellanstadiefröken som pratade stockholmska, var rolig, spännande och fantastisk på alla sätt och vis. Börjar du se mönstret? Japp. Dags för Inga Bergström, högstadieläraren som fick upp mina ögon för hur roligt man kan ha med svenska språket. Hon är ”still going strong” fast hon snart fyller 90. Här kan du läsa en artikel om henne.

Listan fortsätter med ett gäng starka kvinnor och ett fåtal män (varav bara två fortfarande lever, en hade inte kvalificerat om jag hade mött honom idag). Jag har skrivit ett litet meddelande eller brev till nästan alla som fortfarande lever för att tala om vad de har betytt för mig. Jag har tänkt på det så länge då det gäller några av de här personerna, men nu gjorde jag slag i saken. Varför dra ut på något som på intet vis är jobbigt eller svårt?

Continue Reading

Jo, men då så.

Vissa kan vara missnöjda med ett B i betyg, medan andra firar ett D. Man måste vara frisk för att orka vara sjuk. Under den spegelblanka ytan simmar många otäcka fiskat. Livet är fullt av paradoxer och vi behöver lära oss att navigera alla dessa så smidigt som möjligt. Livet är sannerligen orättvist!

När jag nu studerar socialpsykologi påminns jag om hur vi trots vår existentiella ensamhet alla är del i mänsklighetens maskineri. Det är i Sverige idag möjligt att dö och ligga oupptäckt i sin lägenhet i tre år utan att någon reagerar. Ska vi hylla systemet som under många år banat vägen för att vi ska kunna klara oss helt själva, att vi aldrig behöva förlita oss på familjemedlemmar, grannar eller församlingsmedlemmar? Ska vi lyfta på hatten åt att det numera är ”samhällets” ansvar att uppfostra barn, få ungdomar att uppföra sig, tjalla på de rika, försvara de som missköter sig och se till att våra gamla får mat och eventuellt ett rent inkontinensskydd om de har varit riktigt snälla?

Dagen har bjudit på högt och lågt. Jag kommer att somna gott i vetskap om att imorgon är en annan dag.

Continue Reading