Funderingar

Nyblivna ”empty nesters”.

1 april, 2021 2 kommentarer

Nu är vi här! Hemma själva, alla ”barn” igång med sina egna liv på behörigt avstånd från de omhuldande föräldrarna. Det är dags att sammanfatta och utvärdera.

Första gången jag fick fylla i rutan ”50-59 år” i en undersökning kände jag samma sug i magen som det som följer stor oro eller förväntan. Jag har gått in i 50+ med många reflekterande tankar, men utan att känna annat än att jag är väldigt nöjd med livet. Annat var det runt 40. Då snurrade det i högt tempo rörande en hel massa olika frågor och jag kände ofta ilska, hopplöshet och sorg.

”Age is but a number” (ålder är bara ett tal) är en sliten klyscha som jag faktiskt inte riktigt tycker stämmer. Det är klart att jag som femtioåring inte har samma möjligheter som en tjugoåring då det gäller somligt. Å andra sidan har jag en massa fördelar som tjugoåringen inte kommer att kunna utnyttja förrän hen kommer till samma plats i livet. Det är bara så det är. Vissa accepterar inte detta. Skönhetsingrepp omsätter många miljarder varje år. Jag kämpar emot med näbbar och klor för att inte fastna i ”evig ungdom”-träsket och funderar en hel del på hur jag ska möta min egen ålderdom rent fysiskt. Skönhetsoperationer är inte aktuella, men jag vill bli starkare och friskare, gå in med bättre förutsättningar i den tid som ligger ett gäng år längre fram. Jag tänker också på det som min svärmors unga, nya medarbetare kom med då de skulle arbeta på ett projekt tillsammans: ”Och vad du gör, kom inte dragande med din livserfarenhet.” Eh, jo. Det är precis det jag njuter av att kunna göra numera! Så mycket som förut upptog mitt sinne i onödan har jag kunnat släppa just på grund av min fantastiska livserfarenhet. Jag hoppas att yngre personer runt omkring mig kan se denna som något positivt.

Jag är så tacksam över (nästan) alla erfarenheter som kommit i min väg. Vissa har jag inte riktigt insett storheten i än, men det kanske kommer med tiden. I samband med att jag skolade om mig till samtalsterapeut skrev jag en lista med alla ”vägbulor” jag upplevt genom åren. Vissa hade inte ens märkts om de hade skett vid ett senare skede. Det är ju så man fungerar. Erfarenheter leder till kunskap och förståelse. De värsta stunderna i mitt liv har olika platser i mitt medvetande. Vissa har jag låst undan och får hantera vid senare tillfälle, andra har blivit mjukare i kanterna då jag behövt plocka fram dem mer ofta.

Vad ligger framför mig nu då? Många spännande projekt hoppas jag såklart på. Att ha unga vuxna barn innebär inte alls att man inte har något mer att tillföra deras liv, eller att man liksom ”klipper av dem” från något slags mental navelsträng. De upptar fortfarande mitt medvetande flera gånger om dagen på olika sätt. Däremot får jag lära mig att hantera det faktum att de får hantera sina egna slag på ett annat sätt än då de var yngre. Mamma uttryckte det med det klassiska ”Små barn, små problem. Stora barn, stora problem.” Hon menade att hon hade önskat att hon förstått att allt det fysiskt jobbiga när barnen är små inte är ”någonting” jämfört med de mentala utmaningarna som kommer till en förälder då ens barn råkar ut för vuxenutmaningar. Vi får väl se. Jag förstår vad hon menade, men hoppas och tror att maken och jag kan vara till både stöd och vägledning även fortsättningsvis. Däremot kan vi ju inte ofta gå in rent fysiskt och hantera ”barnens” problem, vilket var lättare då de var yngre.

Jag har snott några olika livscykelmodeller rätt av från den oändliga cyberrymden. Det ligger sanning i dem alla. Själv känner jag mig nöjd med att ha gått in i den enligt Laslett definierade ”tredje åldern”. Hur förhåller du dig till det obestridliga faktum att vi alla blir äldre?

Lewsons livscykelteori

0-16 år – viktigt att känna trygghet
20-28 år – drömmar, önskningar
28-36 år –förverkligande av drömmar
38-43 år – krisfas, granskning av den del av livet som man redan levat
43-50 år – den bästa arbetstiden för kvinnor, barnen börjar bli självständiga, männen orienterar sig mot hemmet, de har ofta redan nått toppen av karriären

Den afrikanska livsspiralen

9 respekterad ålderdom
8 vis ålderdom
7 att acceptera sig själv
6 senare medelålder
5 medelålder
4 ung vuxenålder
3 ungdom
2 barndom
1 födelse

(Kemppinen, Rouvinen-Kemppinen 1998)

Utvecklingsfaser i olika åldrar enligt Erikson

0-2 år
Spädbarnsåldern
– att känna grundtrygghet
– att lära sig gå och prata
– att klara av separation

2-6 år
Lekåldern

6-12 år
Tidig skolålder
– jag utvecklingen utvecklas
– Barnet utvecklar både sin självaktning och självkänsla
– barnet lära sig sin könsroll
– barnets känsla för samvete utvecklas
– barnet lära sig att fungera tillsammans med kompisar i samma ålder
– barnet lär sig principen med arbete

12-22 år
Ungdomen
– att i puberteten forma sig en ny kroppsuppfattning
– att lösgöra sig från föräldrarna
– att forma en vuxenidentitet
– att komplettera världsbilden

30-65 år
Medelåldern
– att utveckla det yrkesmässiga självförtroendet
– att anpassa sig till ett familjeliv eller till att leva ensam

65-
Ålderdomen
– att avstå
– att anpassa sig till de begränsningar som åldern medför

(Vilkko – Kalliopuska, Uuden lukion psykologia 2)

De fyra olika åldrarna

Den första åldern: omognad, beroende, socialisering och utbildning

Den andra åldern: mognad, oberoende, arbetsliv och föräldraskap

Den tredje åldern: en potential – en möjlighet att utgöra ”livets juvel”, kännetecknad av oberoende och självförverkligande

Den fjärde åldern: beroende, skröplighet och död

Laslett (1994)

Funderingar

Jante och tankar om missunnsamhet.

14 mars, 2021 4 kommentarer

Den senaste tiden har jag haft möjlighet att sätta mig in i några känslor som sägs vara mycket knutna till Jantelagen. Jantelagen författades av Aksel Sandemose i boken En flykting korsar sitt spår 1933. Den fiktiva staden Jante byggde på Sandemoses födelsestad Nykøbing Mors i Danmark. Skandinaver har sedan dess ofta hänvisat till ”jantelagen” som något typiskt för ens eget land. Vid närmare studier visar det sig att liknande fenomen finns beskrivna över hela jorden, så det är kanske inte bara vi nordbor som plirar med missunnsamma ögon på våra grannar.

Du skall inte tro att du är något.
Du skall inte tro att du är lika god som vi.
Du skall inte tro att du är klokare än vi.
Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi.
Du skall inte tro att du vet mer än vi.
Du skall inte tro att du är förmer än vi.
Du skall inte tro att du duger till något.
Du skall inte skratta åt oss.
Du skall inte tro att någon bryr sig om dig.
Du skall inte tro att du kan lära oss något.

Känslan av att känna sig otillräcklig kan vara förödande. Jämför man sig med andra kan det bli ännu värre. Fokus på andras uppenbara mer fantastiska liv kan bli så stort att man äts upp inifrån. Det finns mycket relativt ny forskning som pekar på att den psykiska ohälsan överlag inte har blivit särskilt mycket sämre, något som ständigt hävdas. Hos unga kvinnor gäller dock detta inte. Unga kvinnor mellan 15 och 24 verkar faktiskt må sämre på riktigt. Vad detta beror på finns det naturligtvis lika många teorier om som forskare.

Något jag själv har reflekterat över (och som numera är väldokumenterat) är det faktum att sociala medier har gjort sitt intrång i våra mentala sfärer. Unga kvinnor är stora konsumenter av bl a Instagram, en kanal där människors (ofta redigerade) liv presenteras på något slags scen. Vad som händer i kulisserna vet bara skådespelarna. Det finns appar som ska kompensera för att ansiktets proportioner förändras när man tar selfies, det finns filter som redigerar bort blemmor i huden och sätter studioljus på porträtt. Många av de mest framträdande IG-stjärnorna har en partner med hög lön eller ärvda pengar. När man väl kommit in i svängen är det sponsorer som styr en och sanningen är att det nog är svårt att få fram en helt ärlig bild av vad någon verkligen tycker om något. Det är svårt att ”tävla” med någon som inte har samma förutsättningar som en själv.

Svenskar är högst belånade i Europa, näst efter danskarna. Man måste naturligtvis ta hänsyn till både det ena och det andra då man analyserar dessa siffror, men faktum kvarstår. Vi svenskar är bra på att leva i en låtsasvärld, att leva på lånade medel och att balansera på en ekonomisk kanske inte helt spänd lina. Maken har varit otroligt noga med att plantera tanken på konsekvenserna av ett liv på lånade medel, även studielån, hos våra barn. De tycker kanske att vi har varit tjatiga, men jag hoppas att det mest har hjälpt dem. (Som vi har fastslagit här förut: pengar är otroligt viktigt fram till en viss punkt, så länge det handlar om att överleva, bo och äta. Först då man uppnått detta och lite till kan man börja prata om att pengar inte gör en lyckligare.) Jag har förut tipsat om detta avsnitt av P1:s Plånboken om unga som hamnar i skuldfällor.

Hur ska man då göra om man känner att känslan av avundsjuka, kanske till och med missunnsamhet, gör intrång i ens vardag? Först och främst är det viktigt att utgå ifrån sig själv och sina egna omständigheter. Behöver du börja jobba på din självkänsla? Börja där! Lyckofällan ger dig en bra grund för en billig peng om du inte har råd med terapi. Att minimera tiden på sociala medier borde vara en självklarhet. Att förbättra sina egna omständigheter lite i taget och i den takt man förmår och har råd med är ett hållbart sätt. Mindfulness är kanske lika uttjatat som Carpe diem, men faktum kvarstår. Mindfulnessövningar, bön och meditation har visat sig effektiva i tider av oro. Med detta sagt hoppas jag att du genast viker en stund till självuppskattning. Ta ett fotbad, skriv tre saker som du är tacksam för gällande just dig själv och unna dig en klapp på axeln. Det är du värd. När du klarat av detta kanske du till och med klarar att ge någon annan uppskattning utan att förminska dig själv?

avund

känslan av bitterhet, missunnsamhet, olust eller vrede mot annan person då man har begär för något som tillhör eller som är tillgängligt den andra personen

missunnsamhet

uppfattningen att andra inte gör sig förtjänta av ett visst privilegium som de förfogar över

avundsjuka

(oftast i singularis) det att vara avundsjuk; den närmast sjukligt starka känslan av avund eller missunnsamhet mot någon eftersom denne äger en sak eller gör grejer man själv eftersöker

unna

gärna låta få, gärna se att någon får; anse att någon är värd eller har rätt till; vanligen om en abstrakt förmån
(reflexivt: unna sig) särskilt om något som uppfattas som en rimlig belöning

Funderingar

Internationella kvinnodagen.

8 mars, 2021 2 kommentarer

Upp till kamp. Denna dag av fröjd och glädje! Eller inte, beroende på vem man är och hur man ser på saker och ting. För mig är detta en dag då min tacksamhet fokuseras på de kvinnor som har gått före mig, de som i smärta har fött sina barn för att jag ska kunna finnas, här och nu.

Elin Forsman
Elsa Svensson
Nanna Vega Florentia Aronsson
Karin Augusta Cecilia Bonnier
Anna Sofia Hansson
Emma Charlotta Petersdotter
Hanna Helfrida Olsdotter
Jenny Augusta Maria Petersson
Carolina Svensdotter
Greta Sofia Hansdotter
Catharina Josefina Jonsson
Johanna Sofia Petersdotter
Sara Lisa Holst
Sissa Svensdotter
Kerstin Mattisdotter
Maria Petersdotter
Bengta Gisesdotter
Christina Håkansdotter
Kerstin Andersdotter
Anna Cajsa Nilsdotter
Kajsa Magdalena Persdotter
Brita Catharina Åström
Carolina Petersdotter
Helena Carlsdotter
Cecilia Månsdotter
Ingier Nilsdotter
Malin Larsdotter
Elin Andersdotter
Sigrid Nilsdotter
Elin Olasdotter

Jag vet osedvanligt lite om de flesta i denna lista på kvinnor från fyra generationer. Efter mina senaste års intresse för släktforskning vet jag dock lite mer om var de levde sina liv och till viss del hur vissa av deras omständigheter såg ut. Dessa kvinnor var överlag inte särskilt rika och fick sällan smaka överklassens fördelar. Trots det vägrar jag tro att de flesta på listan var olyckliga, förtryckta och levde meningslösa liv. (Inte mer än sina män, åtminstone.)

En dag som denna fokuseras ofta på hur synd det är om kvinnor, hur förtryckta vi är och hur svårt vi har det. På gruppnivå, naturligtvis, så blir det alltid då vi generaliserar. Att ställa liv mot liv blir dock svårt eftersom ett liv är så komplext. Allt från kultur, klimat, DNA, hälsa, familjesituation – hur ska något som är bra för mig automatiskt vara bra för en kvinna i Yttre Mongoliet?

Jag är glad att jag blev just kvinna. Det finns inget högre värde i att vara man i mina ögon. Låt oss vara olika! Varför hyvla fram en form som tar bort våra speciella karaktärsdrag? Så fort det talas om ”sociala konstruktioner” och att barn själva ska få välja om de är män eller kvinnor blir jag modfälld. Det är som att kvinnokampen har slagit över. Manliga och kvinnliga attribut är något annat. Fritt fram för feminina män och manhaftiga kvinnor. Fritt fram för kvinnor som Oprah, som satsar hårt på karriären och väljer bort barn. Fritt fram för män som satsar hårt på karriären och väljer bort barn. (Det är ingen rättighet att ha barn – vissa får inga fast de är ytterst kompetenta eller att ha en relation till sina barn – det är något man förtjänar.) Fritt fram för människor som har möjlighet att välja att jobba med något som de brinner för! (Kom då ihåg att lika möjlighet inte är samma sak som lika utfall.)

Så ofta hör jag förhållandet mellan män och kvinnor beskrivet som en kamp. Själv ser jag det som ett pussel där vi kommer med olika pusselbitar som tillsammans skapar något ännu bättre än det vi kom med. Och på en arbetsplats tror jag knappast att det krävs att alla ska vara exakt lika bra på allting, så varför ska vi kräva det i våra förhållanden? Med tanke på att forskning visar att i princip alla överdriver sin egen insats då de blir tillfrågade hur mycket de gör i en relation jämfört med sin partner så bör man kanske lägga upp skavet på bordet innan man ältar sönder sitt förhållande. Saker kan nämligen ta väldigt stora proportioner om man låter dem växa i gödslad jord!

Vart är världen på väg? Ju mer vi talar om sociala konstruktioner, desto mer uppför sig människor som djur. Blotta en hals så hugger någon. Ju mer det hyvlas, desto mindre förståelse finns det för sådant som är olikt. Det talas om mångfald, men strävas mot enfald. Just det gör mig lite missmodig då jag tänker på framtiden. Har vi inte kommit längre, liksom? Hur som helst. Ha en härlig kvinnodag, du!

Funderingar

Promenad mellan mina favoritställen.

5 mars, 2021 Inga kommentarer

Hur hamnade jag här? När mamma levde gjorde hon allt hon kunde för att påverka oss att flytta till Karlskrona. Hon skickade länkar till passande jobb, hon skickade tips på fina hus och hon drog också upp en och annan nackdel med att som barn växa upp i STOCKHOLM. Mitt svar blev alltid att jag inte någonsin tänkte flytta hit. Någonsin. Jag älskade Bredavik och ville att det skulle förbli mitt paradis på jorden, mitt andningshål, chansen för mig och min familj att hämta kraft till vardagslunken. Har jag ångrat att jag själv aldrig drev den här processen? Nej, knappast. Jag älskar att bo här och tänker att ”allt har sin tid”. Jag är dessutom en stark förespråkare av att komma ihåg att OM inte finns i livet. Vi har inte möjlighet att leva om våra liv. Fastnar vi i ett ältande över ”om bara” eller ”om inte” så mår vi otroligt dåligt.

Härom dagen promenerade jag ner till Bredavik och vår fina V som bor där. De senaste dagarna har varit helt fantastiska! Det var som att jag befann mig i en Jan Abramsson-tavla fast jag faktiskt bara promenerade på en asfalterad och trafikerad väg. Jag kände tacksamheten bubbla i mig. I början då vi bodde här var jag helt fokuserad på att vinsten med att bo här handlade om att vi nu befann oss nära så många i vår storfamilj. Det är fortfarande väldigt viktigt, men dessutom njuter jag av att bo HÄR. Platsen i sig har blivit viktig. Jag älskar verkligen Sturkö.

När min resebloggarsyster och jag var på väg hem efter ett spännande uppdrag som jag fick följa med henne på diskuterade vi vådan av att bli kvar någonstans och aldrig vidga sina vyer. Jag frågade om det var nödvändigt att resa ut i stora världen för att växa som människa, att nå sin potential. Hon hävdade att det åtminstone är en viktig beståndsdel medan jag sa att jag tror att man kan uppnå det också på andra sätt. Här finns en artikel som jag varmt rekommenderar. Den handlar om provinsialism och är mycket läsvärd, både för yngre och äldre. Jag tänkte också hänvisa till en text Malin Wollin skrev om hemvändare och bushabarn som flyttat till storstan och kommer tillbaka till hembygden och ser ner på de som är kvar. När jag hittar den ska jag lägga upp också den. Är du nöjd med din plats på jorden? Och vad gör du annars för att kunna uppnå din dröm?

Edit: Här är Malin Wollins krönika som jag pratade om.

Funderingar

Vart är du på väg?

3 mars, 2021 6 kommentarer

Är du en sån som längtar efter att få se vad som döljer sig bortom krönet, eller är du en sån som tar din tid och ofta vänder dig om? Idag har jag hört historier som fått hjärtat att gråta och magen att knyta sig. Livet är inte alltid lätt och ibland hade det varit bra med en extra vägvisare. ❤️

Ditten och Datten, Funderingar

Om det ändå fanns ett Riktigt Bra System.

22 februari, 2021 Inga kommentarer

När jag växte upp fick jag höra av mina föräldrar att Sverige var ett helt fantastiskt land med ett system som var uppbyggt för att skydda de svagaste, de missbrukande, de svårt psykiskt sjuka, helt enkelt alla som kanske hade hamnat på gatan om inte ett allmänt system fanns.

Genom åren har systemet ändrat form. Mina föräldrar hann vara med om många reformer och uttalade sig många gånger i suckande form det sista året då jag bodde hemma hos dem. Nyheterna stod på både morgon som kväll och jag har nog inte varit så insatt i världsläget varken förr eller senare. Efter det där året kroknade jag. Redan innan jag flyttade ”hem” hade jag gjort valet att inte titta eller lyssna på nyhetsrapporteringar då de hade börjat göra mig cynisk och rädd. Det finns så otroligt mycket ondska och elände i världen och jag ansåg att jag inte hade råd att fylla mitt sinne med mer än det jag redan var tvungen att ta mig an.

Fortfarande lider jag av nyhetsklåda. Det är ytterst sällan jag känner mig uppbyggd och stärkt av nyhetsrapportering. Å andra sidan är det spännande att grotta ner sig i ett ämne och försöka vända på alla stenar för att förstå hur det funkar.

Vad är det med välfärdsstaten som är så fantastiskt och varför klagar alla alltid på allt ändå? Kanske borde vi bara bita ihop i alla lägen och kämpa på? Vad hade hänt om vi bytte plats med en person i samma ålder som oss själva från 1821? Hade vi överlevt? Hade vi klagat? Och vad hade personen vi bytte med sagt? Vad hade hänt om vi klippte alla bidrag och försäkringssystem idag och började bygga från grunden igen? Inget Försäkringskassan, inget Socialtjänsten, inget Arbetsförmedlingen, inga Regioner? Hur ser det ultimata och väl fungerande systemet ut? Som funkar 2021, inte på medeltiden.

Vi svenskar har det i nästan alla mätningar oförskämt bra. Här är ett exempel. Trots det känner jag väldigt få svenskar som i sanning är ”förnöjsamma” och som inte hittar något att klaga på. Hur det kommer sig finns det såklart en massa olika förklaringsmodeller till. Politiska förklaringsmodeller, psykologiska förklaringsmodeller, ekonomiska förklaringsmodeller, religiösa förklaringsmodeller…

Så fort vi jämför oss med någon som har det bättre mår vi sämre och tvärtom. Är det en inbyggd drivkraft? Själv ser jag olika personer hantera det på olika sätt.

Kollektivistiska ideal och socialistiska lösningar till alla orättvisor ligger i den svenska modersmjölken. Det svenska folkhemmet. Ingen ska behöva falla mellan stolarna. Ingen ska behöva känna sig bunden till spisen eller vara beroende av familjen. Kollektivet är idealet, alla ska ha likasamma, eller åtminstone ska jag inte ha det sämre än någon annan. Det talas även ofta om rättigheter, kanske inte lika ofta om skyldigheter.

Konservativa ideal hyllas gärna av de mer försiktiga. Bevara det som det alltid har varit. Om något måste förändras, så gör det försiktigt och långsamt. Som individ är jag inte heller jätteviktig, det är olika Auktoriteter som vet vad de talar om och som ska förväntas upprätthålla ordningen. Polisen. Militären. Kungen.

För frihetstänkarna är liberalismen antagligen mest lockande. Frihet att tänka, handla och välja är mycket viktigt för en frihetstänkare, men hur en samhällsstruktur ska se ut för att jag verkligen ska kunna välja beror på vilken typ av frihet jag strävar efter. En libertarian och en socialliberal person har mycket att lösa innan de är överens om ett fungerande samhällssystem.

Vilken förklaringsmodell man än håller sig till så finns det glapp. Små glapp ibland, ibland stora. Den svenska modellen kräver att alla strävar på, hjälper till och att ingen ”utnyttjar systemet”. Tyvärr finns det vissa personligheter som är som gjorda för att utnyttja systemet. Man kan se det som en otroligt effektiv överlevnadsstrategi, men det hjälper ju inte mig när jag ser hur jag själv får det sämre för att jag är lydig och ordentlig medan fuskare åker räkmacka. Det är dit vi har kommit nu. Välfärdssystemet vänder sig inte längre till de stackare som inte har någon familj, som är svårt psykiskt sjuka eller lider av stor ohälsa. Alla berörs. Det handlar om ”Grejt, här kan jag tjäna en hacka!”, ”Jag vill också ha en större del av den kaka jag hjälpt till att baka.” och klassikern ”Vi har varit naiva” har vi nog inte hört för sista gången.

Jag har förut pratat om plånbok, budget och förmåga till konsekvenstänkande som en slags liknelse för hur vi hanterar de tillgångar vi har eller tillskansar oss. Det handlar om faktiska pengar, om hälsa, om talanger, om erfarenheter… Jag tror att vi lite var till mans glömt bort, eller aldrig lärt oss, hur vi tar ansvar för oss själva och det samhälle vi bor i. Jag tror att vi hamnat i ett läge där vi har så stor tro till ”systemet” att vi inte vet vad vi ska göra då institutioner och organisationer inte längre kan upprätthålla den kvalitet som vi förväntar oss. Hur vi ska gå vidare för att det ska bli bra vet jag inte, men en sak vet jag. Jag tror fortfarande på gräv där du står. Ingen kan göra allt, men alla kan faktiskt göra något. Och jobbar vi var och en på att bli en lite bättre version av oss själva så går vi väl åtminstone åt rätt håll tänker jag.

Funderingar

Här är det mörkt och kallt…

8 februari, 2021 2 kommentarer

… men nere i vardagsrummet har vi det varmt och skönt tack vare kaminen. Jag vill ju inte vara sån, men jag tar annars tacksamt emot uppmaningar som denna: Låt bli att dammsuga för att hålla nere elförbrukningen! Skämt åsido… Oljekraftverk dras igång, kolkraft importeras, men vad ska vi göra då kärnkraften avvecklats? Jag har inte satt mig in i energifrågor sedan jag undervisade på högstadiet för tio år sedan, men nu känner jag att det är dags igen. Den här frågan börjar ju röra upp en del tankar. Hur ska egentligen alla kommande elbilar och laddhybrider försörjas med el? Ska tillgången till uppvärmda hem bli en ny klassfråga? Och hur ser det ut med forskningen om kärnkraft där denna har fortsatt utvecklas?

Jag vet att min man anses vara typ koko många gånger då han varnar för konsekvenserna av olika beslut. Han säger själv att hans förmåga att förutse framtida skeenden är både en välsignelse och en förbannelse. (Mest illa går då då han försöker sig på ”Svenssontänkande”, alltså att helt enkelt göra det som känns bra i stunden…) Faktum kvarstår. Det är lite skrämmande att se hur beslutsfattare också i höga positioner är så dåliga på helhetligt tänkande. I helgen hittade jag en artikel av Eli Göndör som jag tycker belyser denna problematik så bra! Artikeln Diagnos: ideologisk narcissism är väl värd en stunds läsande och begrundande. Det var ju precis den här diskussionen jag hade med min unga, politiskt aktive släkting häromdagen. Vi omges av en massa teorier som låter bra på papper, men som inte går att omsätta i verkligheten. I verkligheten följer nämligen inte alla spelreglerna. Alla passar inte heller att fylla platser i rollbesättningen, och vad gör vi med dem? Nej, det orkar jag inte tänka på. Jag går ner och fixar en kopp te istället! Kanske måste jag dra igång vedspisen först? Jag vet nämligen inte om vattenkokaren är på listan över godkända elektriska prylar att använda kvällstid.

Funderingar

Hållbarhet, här en stund på jorden och grrrrrr.

4 februari, 2021 6 kommentarer

Oj. Vad hjärtat, och huvudet, är fullt av… Idag har jag en riktigt spännande pingismatch på gång i huvudet. Det handlar om hållbarhet, klasstillhörighet, samhällsansvar, individens ansvar, klimatet, ekonomin, förutsättningar, Arbetsförmedlingens anställdas förväntningar om att alla redan ska känna till systemet och så lite ”oj, vad vackert vi har det här” spritsat över det hela.

Den här känslan. Morgonsol, värme, trygghet, varmt och kallt rent vatten i kranen. Vi har det så bra. Privilegier. Och så något som skaver. Pilar från alla håll mot mig som fenomen, men fenomen landar ju också i individer. Vad borde jag göra? Det finns lika många svar på den frågan som träd i skogen. Vad kan jag göra? Se där, nu börjar jag komma någonstans.

Ja, du ser ju hur bra jag har det. Och mycket mer rörigt än jag trivs med. Inte minst har jag två oanvända burkar skokräm som ska hitta nya hem. Känner du någon med bruna skor som behöver gratis skovård? Min FootMender All in One är förresten nästan slut och trots att jag blivit lite beroende av denna superspeciella fotkräm kan jag inte säga att jag har fötter som ser ut att inte behöva ”fotbad, fotfil, fotsocka eller krämer” som denna superkräm sägs ersätta. Dyr är den också. Burk ett var jättebillig, tror de försökte lura på oss kunder en ny produkt. Burk två och tre köpte jag till specialpris (köp en, få den andra mycket billigare) och nu när den tredje nästan är slut är jag för snål att köpa en till fullt pris. Dessutom har jag inte nått det där resultatet jag hade tänkt mig. Tänk om kokosolja och bomullssockor funkar precis lika bra? Då är jag riktigt blåst. Nåja, tillbaka till viktiga saker. Hjälper jag till att sänka vår planet i ett svart hål genom att köpa hem svenskodlade tulpaner? Nej, nu förlorade jag fokus igen.

Just det, hållbarhet och vad jag kan göra. WWF har en drive där de vill få folk att göra många små och stora förändringar för att rädda världen. Du vet det där jag skrev för ett tag sedan, att skammen är vår nya lilla svarta? Ojojoj, här finns en lång lista med sådant som alla Gutmenschen kan använda för att späka sig själva och skamma sina medmänniskor.

Nu räcker det inte att vara vegetarian, eller ens vegan. Nej, ”Att välja mer vego är bra, men en del vegetarisk mat bör du undvika – t.ex det som har flugits hit.” Jo, men då så. Veganerna får det lite svårare utan quinoa, avokado, sojabönor (eller, en del svenska sojabönor finns det nog, men de flesta kommer utomsocknes ifrån), kokosmjölk, och ja, så fortsätter det.

Alltså, ursäkta att jag blir så raljerande, men det finns faktiskt ingen hejd på hur dålig man kan vara. Någonsin. Särskilt inte om man är högkänslig, medveten om all skit som kan gå fel och extremt kritisk mot alla som inte lever upp till de högt hållna krav man ställer på sig själv och sin omvärld. (Ja, jag har precis satt mig in i svårigheterna som högkänsliga har att slåss mot, därav bollen åt detta hållet.) Det tar aldrig slut! Gör en förändring, men nöj dig inte. Och kom ihåg att om det inte är ditt fel så är det sannerligen någon annans. Omvänd dig! Piska dig själv! Svält dig själv och skicka din fralla till de fattiga barnen! (Jag börjar vid det här laget få lite dåligt samvete åt att jag lägger ut hundratals kronor på vildfågelmat som jag skulle ha kunnat skicka till någon matkasse-organisation.)

Sanningen är att jag redan gör mycket av det som finns på WWF-sidan. Jag borde nöja mig med det. Kanske är det hormoner som får mig att känna mig på krigshumör. Kanske var det dotterns samtal med Arbetsförmedlingens anställda, hen som i ett mejl presenterade sig som tillgänglig, villig och ivrig att hjälpa vår yngsta dotter att få jobb i enlighet med EU:s riktlinjer och allt vad det var. Dessutom skulle denna unga hen ha bara ett fåtal arbetssökande att chefa över, så de skulle kunna få en personlig kontakt…

”Det lät som att hon läste från ett papper.” (Dotterns kommentar efter samtalet.) ”Ok, men fick du svar på dina frågor?” (Min kommentar, hon hade förberett tre frågor.) ”Alltså, jag har tagit anteckningar, men jag fattade inte riktigt vad hon menade. Hon pratade om EU, Försäkringskassan och ersättning. Men det går nog inte att jag har mitt jobb kvar då.” (Hon har precis fått timanställning på en städfirma och undrade helt enkelt om det gick att kombinera AF-projekt med ett otryggt deltidsjobb. Det kan både hon och jag fortsätta undra över, men vi har åtminstone blivit hänvisade vidare till Försäkringskassan.)

Ok, här kommer jag in. Om man skriver in sig för första gången på Arbetsförmedlingen tänker jag att Arbetsförmedlingens anställda borde förstå att den nyinskrivne med all sannolikhet inte förstår särskilt mycket av drillen runt hur det går till att ha med sagda förmedling att göra. Varken maken eller jag har behövt söka jobb genom dem och är dessutom lastgamla, så det som gällde då vi var 20 gäller antagligen inte längre. Om ungdomen som skriver in sig på Arbetsförmedlingen redan hade hittat ett jobb hade hen antagligen inte sökt sig till denna samhällsinstitution.

”Mejla och säg att du inte riktigt hängde med och att du önskar att hen sammanfattar ert samtal.” (Mitt förslag då husets ungdom fortfarande var lika frågande som innan samtalet.) Den AF-anställde återkom tämligen omgående med ett mejl som var en upprapning av floskler och fina ord, men det framkom åtminstone att vår dotter inte kunde söka detta ”projekt” förrän hon varit arbetslös i minst 90 dagar. Och hen skickade också en länk till ett GDPR-sekretessmedgivande som hon isåfall skulle behöva skriva under. Jag kunde konstatera att det inte var så konstigt om inte dottern förstod vad telefonsamtalet gick ut på, för det gjorde inte jag heller, inte ens i skriftlig form. Och då tycker jag nog att jag är relativt snabbtänkt.

Jag kan ju avsluta med att jag slutligen hade en skriftlig konversation med en ung, klipsk och idealistisk ung man som nog vill åt samma håll åt jag, men genom att gå på en väg som ser helt annorlunda ut än den jag har slagit in på. Han gillar Marx och ser människors uppdelning i klasser som förklaringen på alla orättvisor som finns i världen. Diskussionen var både spännande och artig. Jag har dock numera noll förståelse för hans politiska ståndpunkt. Jag avslutade med ”Gammal tant som drömmer om att alla bara ska ha det bra och vara glada, men lite svedd på vingspetsarna av livet. Långt ifrån bitter, men mitt ideologiska tonårshjärta har blivit krossat lite för många gånger av människor som utnyttjat systemet.”

Ja, typ så har min dag varit. Dessutom försöker jag få mina företagsutbetalningar i SEK istället för i EUR, men det verkar vara smått omöjligt. Må jag lyckas på detta sjuttonde försök. Om det går tänker jag unna mig ett fotbad. Går det inte så tänker jag trösta mig med ett fotbad, så det går nog på ett ut.

Ps: Jag förstår om du är trött på mig nu. Som sagt. Jag skyller på hormoner, systemet, eller vad som helst, men det här är ändå min blogg. Imorgon har jag säkert lugnat ner mig.

Funderingar

”Låt mig berätta vart jag kommer ifrån”…

28 januari, 2021 10 kommentarer

Igår läste jag ett spännande blogginlägg. Det fick mig att humma och fundera och protestera högt (här hemma, i arbetsrummet, utan publik), för det är ju så jag fungerar då jag läser ord som får mig att tänka. Underbara Clara skrev ”Alla vill vara en underdog” och jag tänkte skriva lite om det. Tänk, det känns så aktuellt efter de senaste dagarnas intensiva släktmarinering, och viktigt. Inlägget i sig är lite spretigt, men intressant. Ännu mer intressant är kommentarsfältet. Det handlar om allt mellan överklass och tillhörighet till ojämlikt samhälle och klasskillnader. Hur ”alla” försöker göra sig mer underlägsna än de egentligen är, tala om hur svårt de har det fast det ser så fint ut på ytan och så vidare.

Jag börjar med Amadeus. Amadeus är son till Carola och Runar. Han har vuxit upp i skuggan av sina riks(ö)kända föräldrar med ett namn som förpliktigar. Det här är ingen dussingosse. Dessutom har han begåvats med ett fördelaktigt yttre och är fotbollsproffs. Nu har han gett sig in i musikbranschen med en egen låt, riktigt bra till och med om man gillar den sorts pop som Exhibition är. Jag tror knappast att Amadeus hävdar att han är någon underdog. Han skötte sin musik utan mammas inblandning och jag gissar att han blev värvad av IF Brommapojkarna för att han kan spela fotboll och inget annat. Killen ger ett ödmjukt intryck och är säkert jättefin på alla sätt och vis, men jag gissar att om man gav orättvisans riddare fritt spelrum skulle han slås ner med ett hugg rätt i hjärtat.

Jag då? Är inte jag en ”underdog”? Skulle inte jag kunna skriva om min fruktansvärda barndom med utnyttjande, missbrukande, känslokalla, psykiskt sjuka, fattiga, outbildade vuxna som förstörde för mig? Nä. Så hade jag det lyckligtvis inte. Men visst var jag avundsjuk ibland. Ju äldre jag blev, desto mer avundsjuka kunde jag frambringa. Utseende, prylar, kläder, semestermål, intelligens, musikalisk begåvning, boende… Det fanns alltid något att vara avis på.

Jag tackar fars ordspråk ”livet är orättvist” för att jag någonstans insåg att den där orättvisan finns, på båda håll. Ibland är det jag som står på topp, ibland ligger jag längst nere i högen. Mammas stora engagemang i mentalvården, kyrkan, äldrevården och de krigsskadade och religionsförtryckta människorna hon undervisade i SFI. Nog fick vi lära oss att vi var privilegierade. Fars polisiära arbete, alltid beredd att hjälpa andra, rycka ut då någon tonåring hamnat i fel sällskap. Nog fick vi uppleva på nära håll vad det innebär att vara privilegierad. Mina föräldrars ekonomi räckte inte ens till att få till det där med ”existensminimum”, trots det var jag inte medveten om att det finns människor som lever efter löningskalendern förrän jag blev vuxen. Nog är jag privilegierad. Det finaste jag visste som barn var ”bruna barn”, så min högsta önskan en jul var en brun docka (som jag dessutom fick). Jag visste inte att min fula blekfishud med synliga blå ringar under ögonen var mitt högsta privilegium, men det har jag sedan dess lärt mig många gånger om. Jag är inte särskilt vacker, men absolut inte ful. Nog är jag privilegierad. Jag har aldrig bommat en tenta och har aldrig fått gråta mig till kunskap på det sätt som jag sett andra göra. Jag utbildade mig till lärare och har fått undervisa underbara barn och ungdomar. Ett fantastiskt privilegium. Jag är till och med lång, 174 cm. Nog vet jag att jag är privilegierad. Jag är gift, dessutom med en man som varken slår mig, missbrukar eller spelar bort våra matpengar och som säger att han älskar mig varje dag. Jag är verkligen privilegierad. Jag har fått bli mor tre gånger. Vilket privilegium! Jag har hälsan och övervikten jag bär på har jag orsakat själv. Jag är sannerligen privilegierad. Jag äger ett hus värt miljoner, om än tillsammans med maken och banken. Huset är fantastiskt vackert, tryggt och ligger på en drömplats. Jag är så privilegierad! Jag känner mig trygg i min tro, känner mening med mitt liv och känner fortfarande både lust och hopp. Nog är jag privilegierad. Och inte en dag går utan att jag har fått äta mig mätt. Vilken ynnest.

Jag är alltså ingen underdog, men jag är inte heller överklass. Jag kommer inte ens från en akademisk familj (men jag har framgångsrika syskon som försörjer sig som fastighetspamp [han har också kallats diversearbetare, häktesvakt och kycklingfarmare], rektor, egenföretagare, jurist, ambulanssjuksköterska och psykolog). Jag har ingen adlig titel och kommer aldrig att behöva låtsas att ett äckligt vin som kostar femhundra kronor flaskan smakar gott. Jag behöver inte dränka min hopplösa tristess i kokain och jag kommer aldrig att behöva bråka med en granne som tycker att min yacht tar för stor plats och skymmer utsikten. Jag är så privilegierad!

Jag är så privilegierad att jag vid tillfälle blivit tystad. Min privilegierade ställning tar bort min rätt att uttala mig i allt som handlar om sådant som rör andra, mindre privilegierade personer. Jag håller dock inte tyst. Jag tycker. Jag förfasar mig. Jag protesterar. Jag höjer en flagg. Så också idag. Underbara Clara. Jag gillar din grundtanke. Jag fattar att jag är privilegierad. Må alla dessa privilegier, både dina och mina, förvaltas väl och fortsätta bidra till en bättre värld. För jag tror att det går. Jag tror att privilegierade människor kan existera utan att behöva be om ursäkt för att de har det så bra och använda detta till också någon annans fördel. Och jag vet att riktigt dåligt mår man först då man börjar jämföra sig med andra som har det ”bättre”.

Livet är orättvist. Hälsningar Ivar Håkansson.

Funderingar

Gå ut och förändra världen!

25 januari, 2021 Inga kommentarer

”Det var en familj som flyttade mycket på grund av pappans jobb. Dottern gick i en ny skola nästan varje år och hade svårt att få nya vänner. Hon kom hem efter sin första dag på en ny skola och berättade för sin far att hon inte tänkte gå tillbaka. Andra elever hade retat och mobbat henne och hon var så ledsen. Naturligtvis fick hennes föräldrar henne att gå tillbaka till skolan. Efter ett par veckor sa hon igen att hon inte tänkte gå tillbaka. Det var för svårt… Hennes far tog henne med in i köket. Han ställde fyra kastruller med vatten på spisen och satte på värmen. I den första kastrullen lade han en sten. Den andra fick ett ägg. Den tredje fick en potatis och den fjärde fick några teblad. De såg på hur allt kokade och till slut var det färdigt. Fadern frågade dottern vad som hade hänt. Stenen och vattnet var oförändrade. Ägget hade blivit hårdkokt. Potatisen var mjuk och mosig. Tebladen hade ändrat vattnets färg. Vad kunde de lära sig av det? Vi har svårt att kontrollera vad som omger oss (vattnet). Vi kan dock kontrollera hur vi reagerar och hur vi förhåller oss. Vi kan vara som stenar, hårda och oföränderliga oavsett vad. Vi kan vara som ägg och bli hårdhjärtade. Vi kan vara som potatisar och bli mjuka och följsamma. Eller så kan vi vara som teblad och förändra vår omgivning till det bättre.”

Saxat ur det känslosamma brev min ”extramoster” skickade igår. Jag är tacksam för kloka människor som delar med sig av tankar, insikter och funderingar. Dessa gör att jag har möjlighet att växa och utvecklas.

← Föregående 1 … 23 24 25 26 27 … 62 Nästa →