Funderingar

Låter du dina motgångar definiera vem du är?

28 februari, 2022 3 kommentarer

Min faster är noga med att påpeka att en människa aldrig är sitt yrke. Vi lever i en kultur där vår sysselsättning ofta definierar oss. ”Jag heter Monica och är en f d lärare som numera är terapeut” duger dock inte i min fasters värld. Att berätta vad jag har jobbat med eller sysselsätter mig med idag kan i och för sig vara intressant, men det är inte vem jag är. I en podd jag ibland lyssnar på inleder alltid poddaren med en fråga till sin gäst: Vem är du? Det är intressant att höra vad människor svarar på den frågan. Somliga räknar upp sina bedrifter som pärlor på en tråd, andra berättar om personlighetsdrag och vad som driver dem. Det finns även de som definierar sig själva utifrån något jobbigt eller stort som har hänt dem. Jag tycker inte att bedrifter är oviktiga. Jag gillar tanken på meritokrati mer än tyckokrati och inser att om någon intresserat sig för något i trettio år har hen antagligen större insyn i ämnet än jag. Kanske ger då bedriftredovisningen mig en chans att göra en bedömning om vikten jag bör lägga vid det denna person delar med sig av. Jag menar även att stora och/eller jobbiga händelser kan styra våra liv åt ett nytt håll, men att sedan leva kvar i detta och låta det definiera hela oss kan vara ytterst skadligt.

Med det sagt vill jag gå över till de tankar som snurrat i mitt huvud de senaste dagarna. Jag läser just nu boken Cyniska teorier, en bok som granskar det nutida fenomenet postmodernism. Postmodernismen vänder sig ifrån tanken att det finns fasta värden, objektiva sanningar och jagets existens och ställer sig därmed kritisk inför tanken på objektivitet; jaget ses som fragmentiserat, utan djup och formar sin uppfattning genom interaktion med sin egen omgivning. I sin betoning av det relationella och kontextuella präglas den postmoderna världsbilden av en filosofisk skepticism.(Citat Wikipedia) Den del jag intresserar mig mest för just nu är den att, kortfattat, förklara samhället utefter strukturella förtryck. Högst upp i förtryckarhierarkin står den vite, heterosexuelle cis-mannen och detta gör sedan att förklaringen av världen utgår från vilket fack vi ska stoppa in en person i. Ord har samma tyngd som vapen, något som gör att det gäller att hålla sig uppdaterad om vilka ord som gäller för vad om man inte vill skada någon. (Att jag fortfarande skriver man istället för en gör mig till exempel till förtryckare med denna syn på världen.)

Kanske har det att göra med att jag är terapeut, men jag har väldigt svårt för att kunna ta till mig detta synsätt. I forskning framgår vikten av att bygga upp sin resiliens, alltså förmåga att hantera livets svårigheter med ”mentala muskler”. (Översättningen motståndskraft används med all rätta, men det ligger mer i resiliens.) Att bygga ett samhälle på en grund där svagheter ska definieras för att genast förnekas känns väldigt vanskligt. Om jag säger att hudfärg/sexualitet/funktionalitet osv. inte spelar någon roll ljuger jag. Vi människor är rent djuriska i vårt förhållningssätt till andra människor. Vi gör riskbedömningar, känner av ”in- eller utgrupper”, kategoriserar och katalogiserar andra människor för att förhålla oss till dem osv. osv. Men! Jag anser att det ingår i vanligt sunt förnuft att ha diskussioner i familjer om hur vi behandlar våra medmänniskor, punkt. Hur hanterar vi någon som inte ser ut som vi själva? Som inte tycker som vi själva? Som inte beter sig som vi själva? Som tar beslut som vi själva aldrig skulle ta? Som har en världssyn som är oss främmande? I denna pågående diskussion hanteras också hur vi övar på att förhålla oss till om vi utsätts för något jobbigt, alltså hur vi kan bygga upp vår resiliens om vi möter medmänniskor och händelser som inte tar hänsyn till oss, var vi kommer ifrån eller våra behov. Jag förstår att inte alla delar min åsikt.

Här kommer en liten undersökning som du kanske vill vara med i? Betygsätt följande påståenden med siffrorna 1-5, 1 betyder ”inte alls jag” medan 5 betyder ”detta är verkligen jag”.

Det är viktigt för mig att människor som sårar mig erkänner att en orättvisa har begåtts mot mig.
Jag tror att jag är mycket mer samvetsgrann och moralisk i mina relationer med andra människor jämfört med deras behandling av mig.
När människor som står mig nära känner sig sårade av mina handlingar är det väldigt viktigt för mig att förtydliga att jag gjorde rätt.
Det är väldigt svårt för mig att sluta tänka på den orättvisa andra har utsatt mig för.

Om du fick höga poäng (4 eller 5) på alla dessa påståenden kan du ha vad några israeliska forskare har identifierat som en tendens till ”interpersonal victimhood” ”, alltså att det är viktigt att definiera huruvida någon är offer eller ej i mellanmänskliga relationer. Deras rapport är så intressant och att läsa den fick mig att landa i förståelse för de tankar jag har haft runt detta ämne.

Rahav Gabay och hennes kollegor definierar denna tendens till interpersonellt offerskap som ”en pågående känsla av att jaget är ett offer, vilket är generaliserat över många typer av relationer. Som ett resultat blir synen på sig själv som offer en central del av individens identitet.” Dessa personer ser sig själva styrda från ett ”externt kontrollställe”. Deras liv styrs av öde, tur eller hur andra behandlar dem. De har själva ingen möjlighet att ta kommando.

I forskningen definierade man fyra viktiga dimensioner hos personer som hanterar livet på detta sätt:

a. behov att ständigt söka erkännande för sitt offerskap
b. moralisk elitism
c. brist på empati för smärta och lidande hos andra
d. ältande om tidigare utsatthet

Det är viktigt att påpeka att forskarna inte sätter likhetstecken mellan att uppleva trauma och att vara offer för omständigheter. De påpekar att ett offertänk kan utvecklas utan att en person har upplevt allvarliga trauman eller varit offer för oförrätter, attacker eller annat. Att uppleva allvarliga trauman eller utsatthet leder inte heller automatiskt till detta förhållningssätt till livet. (Detta tycker jag framgår tydligt också i Viktor Frankls tankar.)

Med detta sagt tycker jag att det är rent skadligt att detta är ett synsätt som nu är så väl planterat på alla högre lärosäten. Hur ska den uppväxande generationen lära sig att hantera ens små motgångar om allt handlar om att definiera förtryckare och förövare? Om allt handlar om oförrätter som begåtts av personer som dog för länge sedan? Om vi ska bli serverade på fat istället för att lära oss fiska själva? (Hoppas du förstår liknelsen.) Jag fortsätter läsa och förstår att jag redan har min bestämda åsikt i den här frågan och att boken är skriven utifrån ett synsätt som tangerar mitt eget. Jag borde även ta in texter skrivna av personer som utgår från offerskap som högsta värde, men det får bli en senare fråga. Vad tänker du om detta ämne?

Njuter du av andras glädje och framgång? Har du svårt för det kan förklaringen ligga i det jag skriver här ovan.

Funderingar

När världen kryper för tätt inpå.

25 februari, 2022 Inga kommentarer

I Sverige har vi länge levt under goda omständigheter. Nu kommer jag att generalisera och prata om vårt folk som vore vi en individ, men som du förstår finns det många som inte har de åsikter jag hänger på vårt ”vi”. Vi har på olika sätt fått möta konflikter som pågått på andra ställen i världen utifrån, både sådana som pågått i vår omedelbara närhet och längre bort. Det brukar påstås att detta format oss svenskar. Vi är ovanligt generösa mot våra ledare och tror på att de vill oss gott. Vi tror på gruppnivå att andra människor vill oss gott, oavsett bakgrund. Vi tänker att om det pågår en konflikt så finns det alltid en ond och en god sida, något som innebär att alla inblandade antingen är förövare eller offer. Vi är dock lika goda kålsupare som mänskligheten i stort, något som gör att vi trots vår förmåga att se oss själva som lite extra goda och upplysta inte har bättre konsekvenstänkande än andra goda och upplysta.

Det är svårt för oss att förstå att man på vissa ställen i världen från den dag man föds matas med tankar på att somliga individer borde göra världen en tjänst och taga sig själva av daga. Somliga konflikter är så infekterade och komplicerade att det inte längre finns någon möjlighet att hitta ursprungssåret. Som vi vet är pengar och makt sådant som får från början gulliga små knubbiga bebisar att utan betänkligheter ta livet av en medmänniska. Somliga konflikter utnyttjas av ”goda ledare” för att få mer makt, de ser till att sätta sig i position där de vinner ekonomiska framgångar medan budskapet till ”folket” är att de ska ”hjälpa till” eller ”skapa fred”.

Att sätta sig in i och gräva i konflikter gör mig alltid trött och ledsen. Jag VILL vara den godtrogna människan som tror gott om alla, som vill hjälpa stackars-synd-om-människor, som drar mitt strå till stacken. Vi är många sådana som utnyttjas som brickor i ett spel och många gånger har vi hört olika versioner av ledare som tagit beslut med dold agenda när något redan hunnit bli ”historia”. Första gången jag på riktigt förstod vad ”vinnaren skriver historien” innebär förstod jag att det alltid finns olika versioner av en konflikt, på samma sätt som två individer alltid kommer att berätta sin egen version av en konflikt oavsett om det är med avsikt att berätta sanningen eller om man bara vill rädda sitt eget skinn.

Igår inleddes en militär attack mot Ukraina, ett land som någon beskrev som ”en granne till en granne”. Kriget har krupit nära och det känns inte bra. Många är rädda. Vi i Motettkören blev ombedda att komma lite tidigare till vår repetition för att vara med på en kort bön med ljuständning och musik, kyrkan öppnades för att människor skulle få känna tröst. Jag tänker på vår vän som ska hämta sin fru och sina barn i St Petersburg. Kommer det att vara säkert? Jag tänker på svågerns sambo vars familj och vänner bor i Ukraina. Jag tänker på alla som frivilligt och ofrivilligt blir brickor i ett galet och komplicerat spel. Jag tänker på alla helt oskyldiga som får lida. Jag tänker på hur stort livet är och hur viktigt det är att vi inte låter oss styras bara av rädsla. Må vi snart höra klockor ringa för fred igen.

Här på krisinformation.se finns information som kan kännas trygg att ha tillgång till när det nu ser ut som det gör.

Funderingar

Invecklad utveckling.

23 februari, 2022 2 kommentarer

Glöm först inspirationen. Vanan är mer pålitlig. Vanan kommer att bära dig oavsett om du är inspirerad eller inte.
Octavia E. Butler

Först repetition, sedan vana, är det inte så? Och om man vill hitta inspiration till vilka vanor som kan vara goda följeslagare, är det då inte en god idé att lyssna på andra? Listorna på självhjälpsböcker som skrivits genom tiderna är evighetslång och innehåller titlar som Og Mandinos The Greatest Salesman In The World, Anders Hansens Hjärnstark, Dale Carnegies Hur du vinner vänner och påverkar din omgivning, Steven R. Coveys 7 Habits Of Highly Effective People och så måste vi väl ha med en kvinnlig författare också. Kanske Rhonda Byrne och hennes kioskvältare The Secret=Hemligheten, eller Rachel Hollis Girl, Wash Your Face?

Jag har tyvärr läst alla böcker här ovan. Tyvärr säger jag eftersom jag uppenbarligen fortfarande kämpar på med mitt och varken har fått några vanor som gjort mig till en högeffektiv människa eller någon som äger Hemligheten. Det skulle kunna bero på alla möjliga olika orsaker, som att…

Jag är oförmögen att ta in den här typen av information.
Jag är envis och står emot intryck från annat håll.
Jag är glömsk.
Det har funnits viktigare ting att ägna mig åt.
En självhjälpsbok kanske främst handlar om att personen som skrivit den har kunnat krama ur sin sanna essens och fått den nedpräntad på papper.
Självhjälpsböcker i allmänhet är roligare att läsa än effektiva i sin utformning.
Just de självhjälpsböcker jag har läst har varit dåliga.
Självhjälpsböcker visar i allmänhet en slipad och tillrättalagd teknik som inte ens författaren har varit förmögen att genomföra till hundra procent.
Vi människor vill gärna ha ett mönster att följa, men varje individuellt liv avviker alltid från mallen och jag behöver därför inspiration från många olika håll för att kunna växa och gå framåt. Jämför jag då mina resultat med bara en av mallarna (en av böckerna) kommer jag inte att se hela bilden av min framgång.
Jag har läst självhjälpsböcker som inte varit relevanta för mig.

Det finns vissa bevis för att läsning av problemfokuserade självhjälpsböcker åtminstone kan hjälpa lite. Det har dock ännu inte kunnat bevisas att det är särskilt effektivt att läsa tillväxtorienterade böcker. Psykologi är ett ämne som är svårt att fånga och göra mätbart. Det är långt lättare att mäta resultat av kemiska experiment än att mäta resultat av mentala övningar. Kanske kommer framtiden att överbrygga detta problem. Kanske kommer vi då också att kunna hacka våra egna hjärnor på ett mer effektivt sätt än idag.

När jag och svågern diskuterade ungefär detta visade jag honom att det verkar betydligt effektivare att hitta sina styrkor och förstärka dessa än att jobba bort sina svagheter. Där verkar det alltså vara omvänt? För styrkor och svagheter är väl inte samma sak som utveckling och bortslipning? Det finns flera aspekter att fundera på. Runt ens svagheter är skam- och skuldkänslor mer vanligt förekommande, medan de flesta av oss växer och känner oss stärkta av uppmuntran runt sådant vi är bra på. Ur ett förälderperspektiv tänker jag att alla föräldrar och ”viktiga vuxna” har ett stort ansvar att lära barn och ungdomar att hitta dessa styrkor och förmågor.

I vårt samhälle finns det något som ligger mig extra varmt om hjärtat och det är vikten av att sluta inbilla sig att alla kan bli vad de vill och att utbildning per automatik kommer att leda till ett bättre liv. Jag gillar inte heller tanken som genomsyrar vårt samhälle om att akademiker ska anses vara ”bättre människor”. Den akademiska världen står för en väldigt stark värdegrund som genomsyrar snart sagt varje institution på varje lärosäte och sagda akademiker förväntar sig att alla andra också ska dela samma värdegrund. (Jag generaliserar naturligtvis grovt, men jag hoppas du hänger med i mina tankar ändå.) Innan du börjar protestera så ber jag dig att se dig omkring, både i din egen hjärna och hur man skriver om detta. ”De låga förväntningarnas rasism”, att se ner på ”lantisar”, att personer utan utbildning har åsikter som är fel och röstar på fel parti. Man ropar ”jämlikhet” från sitt berg och utgår från att denna uppnås genom att alla blir som utroparna, akademikerna som står där uppe på berget. Å andra sidan finns det en mängd olika slags akademiker och lite orättvist är det av mig att dra dem alla över en kam. Jag är väldigt intresserad av att veta vilken inriktning dessa akademiker har samtidigt som det hade varit intressant att fråga dem om de studerat till något som känts värdefullt, eller om de hamnat på denna plats ”för att det är viktigt att studera”. Men detta är faktiskt inte en tanke att gräva i just idag.

Forskning visar att barn överlag blir som sina föräldrar. Detta tas ofta upp i debatt, men då fokuseras i princip alltid på de sociala omständigheter som personer som inte har det bra lever under. Alltså, om vi fokuserar på att eliminera fattigdom, arbetslöshet och allt annat som personer i olika grader av misär lever i så kommer allt att bli bra. Sällan talas om ärftlighet. Koncentrationsförmåga, det som oftast kallas ”intelligens” (att kunna resonera, planera, lösa problem, associera, tänka abstrakt, förstå idéer och språk, komplicerade orsakssammanhang samt förmågan till inlärning), musikalitet, driftighet, neuroticism, psykisk ohälsa, fysiska sjukdomar… Vare sig vi vill det eller ej är vi till stor del en produkt av de gener våra förfäder bidragit med. Min övertygelse är alltså att om vi spelar MED oss själva istället för MOT oss själva kommer vi att ha större förmåga att leva liv som gör oss tillfredsställda istället för att vi ska gå runt och känna oss som losers.

Nästa gång jag plockar upp en självhjälpsbok ska jag komma ihåg att det finns bättre saker att lägga min tid på. T ex peppa en yngre person, lyssna på hens tankar, ta del av funderingar och drömmar. Eller ta med en brorson på födelsedagsfika (och passa på att göra allt det där), så det tänker jag göra idag. Röriga tankar, men starkt fokus. Det rör sig mycket i mitt huvud just nu. Tack och hej, leverpastej.

Funderingar

Tankar runt ett blogginlägg om hälsoförändringar.

22 februari, 2022 4 kommentarer

Hur tänker UnderbaraClaras läsare om hälsa, vad som ska räknas till hälsa och inte, hur de reagerar på triggers och vilket ansvar Clara har för andras ohälsa? Ja, det får man en viss insyn i om man läser Claras inlägg om ”Små, små hälsoförändringar”. Jag vet inte om jag någonsin sett ett så explosivt kommentarsfält. Med tanke på vad jag funderat på själv den senaste tiden, hur föräldrar curlar barn och samhället curlar sina medborgare, vad jag läser för tillfället och vad en klient specifikt jobbar med tänker jag att kommentarsfältet är värt att ta in i någon forskningsrapport. Det hade varit så intressant att gräva djupare i många av kommentatorernas tankar.

UnderbaraClaras är en blogg som jag ofta läser, eller skummar igenom. Jag bryr mig inte särdeles om modeinläggen, har inte samma politiska uppfattning som Clara, är mycket äldre, har inte småbarn osv osv, men jag gillar ändå bloggen som helhet. Jag landar som du kanske vet då och då i tanken att en öde ö hade varit för mig. Igår fick jag den känslan igen. Tur att jag hade min brorsdotter hemma och sedan hela hennes familj, för det påminde mig om att livet blir bättre om man är tillsammans. I tillsammans ingår att vi bollar idéer, åsikter, upplevelser, angreppsvinklar och funderingar runt skyldigheter och rättigheter.

”Av historien lär vi oss att vi ingenting lär oss av historien.” Om vi inte ser vådan i att leva i ett samhälle där en person, en rörelse eller ett parti dikterar hur vi måste, inte ens bör, tänka och agera i olika situationer, då känns det lite kört. Om ”fakta” ska trumfas av ”känslor” blir livet ett minerat fält där varje situation, ord och person ska vägas och dömas, om och om och om igen. Vokabulär är kung och det gäller att använda rätt ord, och skriva vissa ord med stor bokstav, för att visa att man står på rätt sida. Det gäller även att solidariskt ställa sig bakom varje person som råkat illa ut på något vis, nej, bakom varje RÄTT person som råkat illa ut. Huruvida någon är rätt eller fel beror lite på tid och rum.

”Du kränkte mig och därmed bör du hängas ut/skämmas/få byxorna neddragna och stenar kastade på dig.”
”Du har fel värdegrund, så du får inte jobba här/får inte uttala dig/bör helst försvinna från jordens yta.”
”Vi kräver platser där bara personer med vår hudfärg/våra upplevelser/våra politiska åsikter får vara och vi kräver att alla tycker samma som vi om detta ämne.” (Jag lärde mig att vi skulle lära oss se bortom hudfärg och att apartheid var något hemskt. Idag bedrivs något som jag vill kalla omvänd apartheid, men som säkert har något annat namn, i bl a USA.)
”Varför skrev du ingen triggervarning?!”
Osv.

Som en person som känner mycket har jag fått öva på att inte ta åt mig om någon talat illa om någon eller något som betyder mycket för mig. Jag har fått lära mig att ta ansvar för mina känslor medan andra personer får ta ansvar för sina. Jag har insett att i mötet mellan olika åsikter växer förståelse för hur mänskligheten fungerar och att bara umgås med likasinnade gör en inskränkt och begränsad. Jag har lärt mig att se saker ur andras perspektiv, något som ibland gör att jag förändrar mina egna åsikter medan jag ibland blir ännu mer fast i min övertygelse. Jag har förstått att det svartvita sätt vi ser på världen i ungdomen behövs för att vi ska kunna grunda en fast bas att stå på, men att när samhället styrs av denna typ av ungdomlig övertygelse finns inte utrymme och förståelse som kommer med ålder och livserfarenhet. (Det är lätt att kalla någon mossig bara för att hen inte är med på åsiktståget gällande vad-det-nu-är-som-gäller-idag.)

Jag är starkt emot det sätt undervisning bedrivs på idag, där småbarn ska ”forska” fram allt då utantillinlärning numera anses vara något dåligt. Jag önskar jag själv hade ännu mer på fötterna gällande olika filosofier, politiska riktningar, religiösa samfund och livsåskådningar. Först då man kan något riktigt bra finns det utrymme att växa vidare. Ju mer man förstår mänskligheten som helhet, desto bättre blir man på problemsökning och analys av olika situationer. Att ta beslut på känsla är mitt naturliga utgångsläge och jag är oändligt tacksam för att min analytiske man har lärt mig att se förbi känslorna för att se konsekvenserna som kommer av olika beslut. Min analys av läget är att mycket av det vi ska förhålla oss till i samhället bygger på individers känslor. Jag menar absolut inte att vi inte ska ta hänsyn till varandra, men var hamnar vi om känslor tillåts stå över konsekvensanalys?

Jag kommenterar inte ofta i just Claras blogg, men det gjorde jag den här gången. Jag vill avsluta med den kommentaren och rekommenderar dig att läsa både inlägg och hela kommentarsfältet (det kommer att ta en stund) om du inte lider av anorexi eller andra ätstörningar då inlägget tydligen triggar vissa individer starkt.

Hej Clara! Tack för ett intressant inlägg. Jag måste även tacka alla kommentatorerna för mycket intressanta och relevanta kommentarer. Jag har SÅ många tankar om detta, men nöjer mig delvis med att tipsa om Anders Rosengrens forskning på Sahlgrenska. Det övergripande temat är hälsa, projektet heter Livsstilsverktyget och boken som Rosengren skrivit i anslutning till resultaten av forskningen heter Hela livet. Jag rekommenderar varmt alla att söka upp Livsstilsverktyget och få tillgång till oerhört intressanta texter och samtal med personer som på olika vis har anknytning till hälsa och även att läsa eller lyssna på boken.

Med ätstörningar i mitt eget bagage och att jag numera är terapeut vill jag även ta upp resiliens, eller motståndskraft, som något som kan vara något att satsa på. Att bygga upp mental motståndskraft ger en bättre förmåga att hantera personer som man anser vara idioter, förflugna kommentarer, texter som triggar, sådant som upplevs som kränkningar osv, men även kraft att hantera ännu större trauman. Då man utgår från sig själv (och det gör vi ju alla) jämför man oftast även alla andra mot sig själv som normalitet. Detta gör att man utan förmåga att ställa en situation/åsikt/kommentar på en objektiv plats riskerar att ständigt se andras olikheter och olika sätt att tänka som angrepp mot sig själv eller andra. Äkta triggers behöver behandlas förslagsvis professionellt för att släppa greppet om en.

Har inte någon riktigt bra text om resiliens/motståndskraft (på svenska glömde jag skriva här), men gillar denna:
https://www.apa.org/topics/resilience/

Funderingar

Jaha. Och nu då?

4 februari, 2022 16 kommentarer

”Vem ska man tro på, tro på, tro på när, tro på när allt är så här? Jag hoppas ändå på ett lyckligt slut.” Thomas Di Levas ord har väl aldrig känts mer relevanta. I fotspåren av cancel culture, politiskt korrekta åsikter, nutida censur av både ren fakta och åsikter som inte passar vem-det-nu-är som har fått mandat att låta mest är det svårt att hitta något att hålla i sig. ”I vetenskapens namn” dras fram ur rockärmen vid passande tillfällen, men det kan lika gärna vara någon högt uppsatt person i företag som tjänar miljarder på vacciner som får lov att lägga fram fakta på bordet som vore de neutrala och obefläckade. I början av pandemin lyftes ansiktsmaskernas otillräcklighet fram i vetenskapens namn, men efter ett tag hävdade samma vetenskap att ansiktsmask var nödvändigt och rätt. Det är förresten skillnad på mask och mask något som kanske inte riktigt lyftes i dessa diskussioner. Vissa hjälper helt enkelt varken den som bär masken eller personerna runt omkring. Den som kan sin historia vet att den förkärlek som finns för ansiktsmasker i Asien bygger på den kollektivistiska kulturen och masken bärs för att skydda kollektivet, inte för att skydda individen som bär den. Masken bärs även om man inte har hunnit sminka sig, om man är allergisk eller då luftkvaliteten är extra dålig.

Är det något jag blivit efter de här två åren så är det skeptisk. Jag litar inte längre på någon. Processen som tagit mig hit började egentligen långt innan Covid-19 dök upp på marknaden. Efter att ha haft extremt stor respekt för auktoriteter och ha drivits framåt av en stor pliktkänsla blev åren runt 40 ett uppvaknande för mig. Jag studerade mycket om den svenska kulturen och vår mycket speciella individualistiska kollektivism, jag studerade om frihet och österrikisk ekonomi, jag ifrågasatte min tro och den drivkraft som varit så stor del av mig ända fram tills dess. Jag fick hitta bättre orsaker till mina ”Varför?” och landade i en person som jag faktiskt tycker mycket bättre om. Jag och Plikten är för evigt sammanfogade, men ibland säger jag faktiskt nej. Det gjorde jag aldrig som yngre, jag anmälde mig dessutom som frivillig innan alla de som behöver tänka efter innan de anmäler sitt intresse att hjälpa till hade fått chansen.

Med detta sagt kommer nu resultatet av de studier som gjorts vid Johns Hopkins-universitetet angående effektiviteten av att stänga ner samhället under pandemin. Effektiviteten var vad man skulle kunna kalla negativ enligt en ny analys av forskare vid Johns Hopkins.

”Nedstängningarna under den tidiga fasen av pandemin 2020 minskade dödligheten i COVID-19 med cirka 0,2 %, sade den breda översynen av flera vetenskapliga studier.
”Vi hittar inga bevis för att nedstängningar, skolstängningar, gränsstängningar och begränsande sammankomster har haft en märkbar effekt på dödligheten av covid-19”, skrev forskarna.

Men forskningsdokumentet sa att nedstängningar hade ”förödande effekter” på ekonomin och bidrog till många sociala sjukdomar.
”De har bidragit till att minska den ekonomiska aktiviteten, öka arbetslösheten, minska skolgången, orsaka politisk oro, bidragit till våld i hemmet och undergräva den liberala demokratin”, står det i rapporten.

”En sådan standardmässig nytto-kostnadsberäkning leder till en stark slutsats: totala nedstängningar bör undvikas som ett pandemipolitiskt instrument,” avslutade tidningen.
Tidigt införde många stater och 186 länder förbud mot arbete, socialisering, personlig skolgång, resor och andra restriktioner för att begränsa spridningen av sjukdomen, med hänvisning till rekommendationer från de bästa hälso- och sjukvårdsexperterna.
Forskare vid Imperial College London, till exempel, förutspådde att sådana steg skulle kunna minska dödligheten med upp till 98%. Detta hände aldrig, enligt den nya studien av forskarna Steve Hanke, Jonas Herby och Lars Jonung vid Johns Hopkins.

”Sammantaget drar vi slutsatsen att nedstängningar inte är ett effektivt sätt att minska dödligheten under en pandemi, åtminstone inte under den första vågen av COVID-19-pandemin”, skrev de.
De undersökte dödsfall tidigt under pandemin och fastställde att vid slutet av den undersökta låsningsperioden, den 20 maj 2020, hade totalt 97 081 personer dött av covid-19 i USA.
En framträdande studie vid den tiden hade uppskattat att det skulle finnas 99 050 dödsfall utan nedstängningar.

Hanke är grundare och meddirektör för Johns Hopkins Institute for Applied Economics, Global Health, and the Study of Business Enterprise. Herby är specialrådgivare vid Center for Political Studies i Köpenhamn, Danmark. Jonung är professor emeritus i nationalekonomi vid Lunds universitet.
De genomförde en ”metaanalys” av dussintals studier som undersökte dödlighet i COVID-19.
Trots de övergripande fynden noterade de några bevis för att stängning av barer bidrog till att minska dödsfallen.

”Att stänga icke-nödvändiga företag verkar ha haft en viss effekt (att minska dödligheten i COVID-19 med 10,6%), vilket sannolikt är relaterat till stängningen av barer,” sa de.
Forskarna sa att tidpunkten för nedstängningar och oavsiktliga konsekvenser kan spela en större roll än väntat för att påverka dödligheten.
”Nedstängningarna har begränsat människors tillgång till säkra platser utomhus som stränder, parker och djurparker, eller inkluderade utomhusmaskmandat eller strikta restriktioner för samlingar utomhus, vilket tvingar människor att träffas på mindre säkra platser inomhus”, skrev de. ”Vi hittar faktiskt vissa bevis för att begränsning av sammankomster var kontraproduktivt och ökade dödligheten i COVID-19.”

Jaha, så så är det med det. Och nu ska vi förhålla oss till ett nytt läge där världen har blivit ännu mer uppdelad i läger. I USA har det enligt vänner blivit riktigt illa i vissa familjer, samhällen, församlingar. Folk hatar varandra. Och är det inte inställning till pandemin så handlar det om sexualitet, ras, politisk inställning till samhälleliga ansvar…

Nej, usch. Dagens blogginlägg blev kanske lite neggo, men jag kommer igen. Mest av allt håller jag nu tummarna för att hävandet av restriktionerna den nionde februari får hålla i sig, för i april vill jag fira en av mina fantastiska småsyrror och hennes blivande make då de ska knyta hymens band. Jag längtar! Vid den här tiden 2020 planerade vi för vår dotters bröllopsfest på Skansen. Bröllopet blev 12 personer starkt istället för 120 personer. Jag tycker det blev underbart ändå, och det blev åtminstone inte inställt. Hur kommer vi att fira framöver, kommer det att bli som innan eller har vi slagit in på en ny väg? Och hur kommer vi att se på våra medmänniskor? Kommer alla vi möter att vara potentiella mördare? Maskerade smittohärdar? Ja, vi får väl se. Jag ser fram emot att få sjunga i kör igen och ta mig ur känslan av att ha blivit allt för introvert för mitt eget bästa. Jag gillar ju egentligen att hänga med folk! Klart slut.

Funderingar

En dag i skuggornas land.

27 januari, 2022 4 kommentarer

Vaknar idag till liiite större förmåga att känna doften av mitt chairooibos och dansar en riktig happy-dans! Dessutom vaknar jag för första gången på allt för lång tid utan en ihållande huvudvärk. För mig som har lidit av så mycket huvudvärk i livet var det väl inte konstigt att just det symtomet skulle kännas mest framträdande vid Covidsmitta, men ändå. Tyvärr blev det inte direkt bättre av att jag dråsade ner i backen då jag satte mig i den underbara hängstolen i dotterns gamla rum häromkvällen. Jag drog i så hårt att jag började misstänka att jag hade fått en whiplash. Smärtan har varit konstant, från huvudet, nacken, axeln och ner över ryggen. Igår kändes det som att jag höll på att bli galen. Efter en lång, varm dusch, massage med liniment (Tack maken!) och spikmatta i säkert en timme har jag glidit in och ut ur sömn i över tolv timmar. På något sätt kanske det värkte ut, för idag känns det faktiskt bättre! Att jag då dessutom kunde känna doften av morgonteet blev en fantastisk bonus.

Efter att vår värld i över två år blivit helt styrd av coronaviruset känns det ändå som att vi börjar nå fram till slutet av denna sjuka period. Inte en människa går fri från smittan, den tar över överallt och är nu inte längre något dödligt hot på det sätt som i början. Jag funderar lite på hur vi förhåller oss till allt i världen som medför potentiell risk för sjukdom, skada eller död. Bilkörning. Föda barn. Vandring i fjällen. Sex. Hårt fysiskt arbete. Äta mat (sätta i halsen, matförgiftning, oupptäckt allergi). Flyga. Cykla. Gå på en väg utan trottoar. Tobak, alkohol, narkotika. Mediciner. Äta socker, låta bli att röra på oss, hålla oss isolerade från andra människor.

Personer med hälsoångest har med all sannolikhet blivit mycket sämre under den här perioden och jag undrar hur de långtgående effekterna kommer att se ut. Hur ser vi på döden efter de här åren? Inte längre en naturlig del av livet? Eller har en viss typ av död större rätt att existera? Det är självklart och rätt att den svårt sjuke Björn Natthiko fick ta livet av sig under kontrollerade former, etiker har kommit fram till att det är helt rätt att ta livet av en nyfödd med fel kön eller svårt handikapp, men en multisjuk åttiofemåring som inte tål minsta lilla sjukdom ska hållas vid liv till varje pris? Jag vet att det låter drivet till sin spets, men jag är bara intresserad av när vågskålen slår över och av vilken anledning. Argumentationen är minst sagt ”all over the place” och detta är ett svårt och tungt ämne att diskutera. Man landar gärna i känslor, inte i logik. Förut har ”kyrkan” haft stor påverkan på hur folk har ställt sig till denna fråga, mer och mer ofta ställer sig folk i denna och liknande frågor med ”vetenskapen” i ryggen.

Efter denna tunga fundering visar jag här min fantastiska amaryllisodling för dig som är intresserad. I år har jag som plan att översomra lökarna i välgödslad jord för att ge dem de bästa av förutsättningar. Som du ser är en knopp på väg upp och jag hoppas att det fortsätter komma fler blommor under våren. Det är ju ingen vacker lösning att ställa alla krukor på en bricka på det här viset, men det här projektet ger mig mycket glädje. Hur många gånger kan man få en amaryllis att blomma om? Kanska får vi se!

Funderingar

Hur ser du på dig själv och andra människor?

22 januari, 2022 Inga kommentarer

Kickstarta året med hjälp av Oliver Burkeman, författaren till Fyratusen veckor : tidshantering för ett ändligt liv och författarna till Hälsosegrar – den vetenskapliga vägen till ett friskare liv. Programmet är riktigt bra och kändes värdefullt och inspirerande, även för mig som egentligen ofta upplever att jag har hört allt som finns att säga om dessa ämnen. Vem mår inte bra av lite pepp?

Att tänka över sitt liv och göra något åt surdegar och sånt som bara blivit tänker jag är hälsosamt. Kanske är det just detta som gör att jag intuitivt älskar den känsla av nystart som erbjuds efter semestern då skolornas hösttermin börjar? Nyår. Ett helt nytt kollegieblock, pilotavsnittet till en serie som ingen tipsat om men som ändå verkar fantastisk. Ett nytt plagg, en nygrävd rabatt, en bebis. Som du vet är jag även mycket nostalgiskt lagd och älskar second hand, så jag vet att det finns en balans att uppnå i de allra flesta fall. Det finns en anledning till att 16 Weeks of Hell inte håller på längre, eller att en evighetslång semester mest gör en rastlös.

För min egen del har årets första veckor handlat mycket om fortbildning och funderingar över hur jag ska kunna möta mina klienters behov. Min svärmor skickade en mycket intressant krönika av Lotta Lundberg; Jag ringer hellre Fröken Ur än en chatrobot. Lundberg skriver en klarsynt analys av hur hon uppfattar att psykiatrin ser på människors känslomässiga behov. Är det mänskliga psyket inte mer komplicerat än att vi kan ställa en robot som bollplank då någon mår dåligt? Man undrar ju. Psykiatrin på Sahlgrenska Universitetssjukhuset håller nämligen på att utveckla en chatrobot som ska hjälpa människor med ångest, en röst att lyssna till när man har sorg eller kanske har relationsproblem. ”Vad tråkigt att du sörjer. Jag förstår att du har det tungt. Ska jag länka dig till 1177?” Är det dit vi har kommit?! Jag blir rädd. Lotta Lundberg blir förbannad. Kanske är det min okunskap om AI som gör att jag inte vet bättre, men min övertygelse är ju trots allt att AI aldrig någonsin kommer att nå skapelsen, själva kärnan, hur duktig den än blir på att efterapa originalet.

https://youtu.be/mkQj30vhjCU

Nä, jag är inte i skick att skriva långa analyser över att mänsklighetens eller min egen sista tid står för dörren, det är så många andra som sköter det från olika håll. Religiösa organisationer. Klimataktivister. AI-ivrare. Min granne. Min morfar i himlen. Jag har fortfarande förkylningssymtom, men det verkar som att jag överlevt åtminstone denna omgång av de senaste två årens största hot mot människans existens. Jag vill inte förminska Covid -19 på något vis, vi har allt för många som har offrats på detta altare, men jag undrar om inte människors dumhet är långt farligare än denna sjukdom. Och hur vaccinerar vi mot den? Lev väl, hör du. Säg något snällt till dig själv idag och säg sedan något snällt till någon annan. Då har du genast bidragit till att balansvågen väger över mot den ljusa sidan utan att det har kostat ett öre.

Funderingar

Mötet.

19 januari, 2022 Inga kommentarer

Jag går där du gick och blir välkomnad av solen i ekens krona. Nu är du en av alla de som funnit sin tillflykt här på Sturkö. Andra såg ön som sitt fängelse och kunde inte komma härifrån fort nog, för dig var det tvärtom. Du älskade att komma ut hit också då du hade flyttat in till stan. Jag känner suget av evigheten, hur tiden stannar och påminner om vad som egentligen betyder något. Jag är tacksam för de frågor jag ställde för mina barns skull. Delar av dig finns kvar i dem, livet blir så onödigt svårt om vi inte förstår var vi kommer ifrån. Jag hade hoppats på fler samtal utan beröringsskräck, men nu blev det inte så. Några av de viktigaste svaren fick jag och jag vårdar dem för både dina och mina efterkommande. Tack för alla goda middagar, Bayernresorna, skratt, stöd och uppmuntran. Jag är glad att vi visste var vi hade varandra. Din trötta kropp får vila här medan du fortsätter. Gå i frid.

Funderingar

Fiat lux.

13 januari, 2022 Inga kommentarer

Varde ljus. ”Ljus syftar dels på en sinnesupplevelse och dels på den elektromagnetiska strålning som kan ge upphov till sådana upplevelser. Ljus i fysisk bemärkelse kan mätas och kvantifieras på olika sätt, men det finns inget direkt samband mellan dessa mätvärden och vår upplevelse av ljus i en specifik situation.” Wikipedia

Låter du ljuset uppfylla ditt sinne? Släpper du in det i ditt hjärta? Öppnar du dina ögon, vågar du möta det? Är du den som reflekterar ljuset, den som får ljuskatter att dansa i rummet? Gör du något för att skapa ljus i denna värld som ter sig så mörk ibland?

Så många mår dåligt av uteblivet ljus under den här tiden på året, men nu vänder det. Dagarna blir längre, ljuset blir starkare, värmer bättre. Själv eldar jag. Stearinljus och brasor värmer och lyser upp. Det hjälper också.

Ett skepp kommer lastat med sådant som gör dig glad, hur länge klarar du att vara med? Tacksamhet är lätt att fånga för somliga, andra får jobba hårt för att hitta livets ljuspunkter. Det bästa är att det blir lättare att hitta ljuset om du övar och lär dig känna igen det.

Funderingar

10 000 dagar med samma efternamn.

5 januari, 2022 4 kommentarer

Mellan den 19 augusti 1994 och den 4 januari 2022 har det gått hela 10 000 dagar. Fråga mig inte hur det gick till, men på något vis hamnade vår 10 000-dagarsjubileumsdag i kalendern på telefonen. Tiotusen dagar. Det är ju en hel evighet! Så lite vi visste, både maken och jag. Vi har varit med om så mycket fint och så mycket svårt tillsammans. När jag ser bilden här ovan minns jag känslan av overklighet. Hade vi verkligen lovat varandra evig trohet? Och vad skulle det innebära? Men mest kändes det faktiskt självklart och rätt. Rätt känns det fortfarande och det självklara har vi fått jobba oss fram till.

Förälskelse och kärlek har somligt gemensamt, men de är inte synonymer till varandra. Det förstår man om man tänker på hur många man kan älska. Förälskelsen tenderar att vara knuten till en person, och under korta och ganska intensiva perioder. Det är inte konstigt att Hollywoodkändisar (eller vanliga Svenssons) ”har träffat sitt livs kärlek”, hunnit skaffa barn tillsammans och sedan skilja sig inom bara några år. Det ligger säkert inget falskt i deras uppsåt. De som tolkar allt efter evolutionsteori menar att förälskelse är starkt bunden till betydelsen för artens fortlevnad. Man svävar i ett rus av serotonin och dopamin och blir blind för eventuella baksidor hos föremålet för förälskelsen. Allt som betyder något är att få vara nära och uppleva världen bara med föremålet för förälskelsen. Har man tur övergår detta stadium i en varaktig kärlek. I denna starka anknytning kan det finnas utrymme också för svagheter och svårigheter. ”I nöd och lust”.

Det finns de som älskar bara ett fåtal och andra som älskar många. Det finns den obesvarade eller den allt för svåra kärleken. Det finns somliga som tappar taget om varandra, men hittar tillbaka. Det är inte ovanligt att man i långa kärleksförhållanden får uppleva flera perioder av förälskelse. Det finns par som lever tillsammans utan att älska varandra. Man kan älska någon och vara förälskad i någon annan. (I de flesta otrohetsfall är detta ett faktum, något som innebär att så många väljer att gå tillbaka till den trygga kärleksrelationen då de inser att förälskelsen kommer att kosta för mycket att bygga vidare på.) Det finns folk som misstar förälskelse för kärlek och är ständigt otrogna pga detta.

Problemet med alla relationer är att de kräver engagemang. Inte ens föräldra- och barnrelationen är 100% säker. Vi behöver berätta för personer vi älskar vad de betyder för oss. Inte bara för deras skull, utan också för vår egen. Ibland får vi göra saker för den andres skull, offra något. Inte på ett skadligt sätt, utan som ett sätt att visa sin goda vilja. ”En till mig, en till dig och en till oss båda.” Kommunikation är A och O. Inte om allt och överallt, men i tid och om sådant som känns viktigt för en själv. Hur ska den andra annars kunna veta vad som snurrar runt i ditt huvud? Dessvärre är ytterst få tillräckligt kunniga i den ädla konsten att läsa tankar.

Igår skålade vi för 10 000 dagar till i varsin kopp örtte (maken fastar) och sedan fick det vara bra med det. Efter så många dagar tillsammans vet vi var vi har varandra, men inte utan att det har kostat på. Och det tycker jag är viktigt att förmedla, särskilt för par som inte varit ihop så länge men är förbi förälskelsefasen. Ibland är det fantastiskt, ibland är det fruktansvärt tungt och för det allra mesta ÄR det bara. Svårigheterna kommer, vare sig vi vill eller inte, vare sig vi gjort oss förtjänta av dem eller inte. Det är mycket som är tungt att bära och ibland förlorar vi all styrka. Ibland kan jag få bära dig, ibland får du bära mig och ibland får vi bara vila i Guds nåd (eller med hopp om bättre tider för alla som inte tror på en högre makt). Ta hand om dig. Och vårda kärleken, både den romantiska och den som bygger på familje- och vänskapsband.

← Föregående 1 … 20 21 22 23 24 … 63 Nästa →