Om att vara sin egen bank.

Meddelande skrivet av maken i ung ålder.

Vi har precis lagt årets unisont fattigaste dag bakom oss. Jag har tack och lov sluppit leva från löning till löning, åtminstone känslomässigt, i hela mitt liv. Mina föräldrar hade det inte fett ställt, men aldrig fick jag känslan av att vi skulle vara fattiga. (Jo, när säkert välmenande personer gav bort sina barns gamla trasiga kläder i svarta sopsäckar blev jag rätt konfunderad. Kläder som var fina och gott skick var dock alltid roligt att få!) Min familjs ekonomi har varit starkare och svagare genom åren. Vi har gått igenom inkomstbortfall av olika slag (föräldraledighet, arbetslöshet, byte av jobb), tre flyttar fram och tillbaka över Atlanten, samhällskriser och som nu, tider av oro (krig, inflation, pandemi, ökad arbetslöshet, rubbat välfärdssystem etc.). Ibland har det fått hållas hårt i pengar, andra gånger har vi kunnat unna oss sådant vi inte behövt, men velat ha. Den röda tråden genom allt detta har varit att stå stadigt mentalt, ligga steget före och ha buffert i form av både pengar, matvaror, toapapper och andra nödvändigheter som man inte vill stå utan om allt skulle gå åt skogen. Det officiella namnet för detta är beredskap.

När vi blev påminda av vår civilförsvarsminister om att vi behöver bli bättre på just beredskap blev han anklagad för allt från krigshets till att skrämma barn. (Som jag sagt förut, det är samma personer som har hejat på Greta då hon gråtit och skrikit på vuxna för att de inte gör något åt klimatkrisen som nu säger att man inte får prata om att det kan bli krig i Sverige för att det gör barnen rädda.) Jag ger mig inte in i den debatten eftersom mitt modus operandi är att alltid räkna med att ansvaret för min välfärd ligger på mig, inte på någon annan. Jag är tacksam när familj, vänner och samhälle bidrar med en trygg grund som gör att jag inte hela tiden behöver leva med adrenalinpåslag, men jag inser också att detta inte är något som jag alltid kan ta för givet. Det är det som beredskap handlar om. Här kommer några förslag på tillfällen som inte är krig där en god beredskap kan komma till nytta:

  • I princip alla system idag är digitaliserade och som vi ser om och om igen kan hackerattacker bidra till stor skada. En butikskedja som blir hackad kan innebära att man inte kan ta emot betalningar och därmed inte kan sälja varor (kunderna kan inte köpa det de behöver). Ett förråd av hållbara varor som hålls uppdaterat genom rotering gör att det inte krisar för kunder som står beredda om detta händer.
  • Man blir arbetslös och får under en längre tid en långt sämre inkomst än vanligt. En ekonomisk buffert, matförråd och mental styrka bidrar till att denna tuffa tid kan bli lättare att hantera.
  • Svår sjukdom eller död kan drabba familjen. Beredskap i form av ett välfungerande socialt nätverk är otroligt hjälpsamt.
  • Kemiska utsläpp som förgiftar dricksvatten kan vi dessvärre råka ut för. Ett vattenförråd i plastdunkar är hjälpsamt.
  • Chockhöjningar av elpriser, bensinpriser och räntor har vi alla i nära minne. Att ha utrymme i budgeten för att sådant kan hända gör att vi inte behöver leva med hjärtat i halsgropen, även om det kanske inte är så roligt att inte ha råd med några extravaganser.

När livet bjuder på katastrofer av olika slag kan det vara svårt att stå stadigt på jorden, inte minst ekonomiskt. 250 000 svenskar har haft pågående ärenden hon Kronofogdemyndigheten i mer än fem år. 2023 hade sammanlagt 417 248 personer pågående ärenden och deras gemensamma skuld var 119 099 130 007 kr, alltså över 119 miljarder kronor! Många har haft enorm otur, de har drabbats av sjukdom eller liknande som gjort att de kommit efter. Snöbollseffekten gör att om inte ekonomin förbättras gör ju räntorna att du kommer mer och mer efter. Författaren till boken Skuldsatt, Lena Petterson, berättar att en undersköterska hon intervjuade till sin bok efter jättemånga år äntligen är skuldfri. För att lösa sin skuld på en miljon kronor hade hon genom åren betalat TRE MILJONER. Det finns så många ockrare och snabblånsföretag som inte har några skrupler. Det är mysigt att kunna följa med sina vänner på utlandsresa, festa till det genom att äta ute, köpa snygga kläder och inreda sin lägenhet Instagramsnyggt fast man inte har sparat ihop pengar till det, men att sedan leva med konsekvenserna av detta är inte fullt lika mysigt. Det är inte vettigt att det är så här. Många situationer kan vi inte göra något åt, men vi vuxna har en plikt att se till att våra barn och ungdomar åtminstone inte hamnar i snabblånsfällan.

Jag tror att det är viktigt att ta bort skämsstämpeln från preppersrörelsen. Katastroftankar är vanligtvis inte nyttiga, men att stå beredd kan ge oss mentala och ekonomiska muskler som kan vara otroligt hjälpsamma. Inte bara om kriget drabbar, utan när livet liksom sätter krokben på oss.

Continue Reading

Vilka minnen är värda att spara?

Jag har precis uppdaterat min telefon och då ingick en app där man kan skriva dagbok. Den verkar helbra, men i princip är det min blogg de har lagt där. Jag vill varken sluta med min vanliga lilla dagbok eller bloggen, så jag tror inte jag gör något med den. Många funderingar har snurrat runt all den enorma massa digital information som alla människor bär på. Det är en utmaning. Vad ska jag med över 100 000 bilder (plus alla som är sparade i hederliga album och på gamla hårddiskar) som bara ligger på datorn? Jag har bestämt mig för att dra fram några i taget i ljuset för att påminna om härliga stunder och har numera en fotoutställning i hallen som hålls aktuell med riktiga papperskopior. Jättekul! Just nu har barnbarnet huvudrollen, men temana har hittills varit också andra familjemedlemmar, jul och husets historia. Jag älskar Sturkö kyrka i detta ljus och har tagit foton av den från olika vinklar förut. Inte tänkte jag då ”nej, detta motiv har jag redan fotat”. Det blev ännu ett sparat foto till skönhetskontot.

Igår hade vi tidernas bästa skare. Jag tjöt av glädje! Skare som bar mig, tunga människa! Minnen av hur vi skapade alla möjliga roliga saker av skare bakom barndomshemmet kom rusande med full kraft och jag gjorde genast en tallrik och tog ett kort för att spara minnen som inte fått spelrum på många, många år. Jag gillade inte att vara ute i kylan som barn. Jag gissar att anledningen var en kombination av att det inte fanns funktionskläder med samma värmande kapacitet som idag och att jag helt enkelt är en inneråtta. Ibland var det dock jätteroligt! Jag gillar ju att hänga med barn och leka, att frikoppla min ansvarskänsla som annars är så närvarande jämt. Jag kämpar för övrigt för att inte kidnappa mamma/storasyster/lärar-rollen överallt jag kommer, men jag tror att folk tycker jag är ganska jobbig ibland på det viset. Men det är en tanke att spinna vidare på en helt annan dag.

Att spara de här bilderna har jag kanske ingen nytta av, men nog är det tillfredsställande med ”före och efter”-bildserier? Jag tycker det är härligt och är tacksam för arvet som gör att det tänks efter innan man gör sig av med grejer, eller hittar något som kan nå sin fulla potential med lite hjälp. Skulle nu någon hitta dem om hundra år får de väl tänka vad den nu vill.

Och varför tar jag foto på mat? Jag har faktiskt lärt mig att man njuter lite extra av den om man först har fotat, det är som att man inser värdet av den på ett annat sätt. Gårdagens ugnsomelett till våra besökare blev helt perfekt och sällskapet var spännande. Intressant att jag dock inte fotade dem, hmmm.

Nu kostar det 36 kronor att skicka ett brev till utlandet. Jag fick pussla en del med mina gamla frimärken, men det gick eftersom jag hade ett lite större kuvert. Det där med porto går över mitt förstånd, men det är också något som är värt att spara för mitt eget minne om inte annat. Och tänk så många brev jag skickat i min dag till alla brevvänner… Tur att portot var betydligt blygsammare på åttiotalet.

Makens ständiga dröm att gå på isar har här sparats ännu en gång. ”Du vill gå över till Järkö, va?”, frågade jag honom. Han hävdade att det inte var så, men jag vet nog. Jag är paniskt rädd för isen, eller har åtminstone stor respekt. Hade jag inte sett öppet vatten på nära håll hade jag kunnat tänka mig att gå över, det är ju bara några hundra meter. Nu har det dock inte varit riktigt så kallt så länge att jag känner mig helt tryggt och det är kanske det minnet jag sparade då jag tog detta foto. Små, små fragment av en människas liv, det är så jag ser på dessa bildavtryck. Man kan inte spara alla minnen, men jag fortsätter att envisas trycka på knappar för att försöka göra vad jag kan för att åtminstone fånga några av dem i all sin flyktighet.

Continue Reading

Om jag hade en-miljon-eller-många och världen inte höll på att gå under (och jag därmed slapp ta hänsyn till ångest knuten till diverse företeelser).

Häromdagen frågade maken mig just det första. Vad skulle du göra med en miljon? Han visste redan svaret. Betala av skulder och/eller hjälpa andra. Det finns inget annat för mig. Med en miljon kommer man dessvärre inte så långt i dagens läge, men nästa tanke var att ett Attefallshus på tomten skulle göra det ännu bekvämare för våra barn att komma hit på längre besök och det hade verkligen varit trevligt.

Tänk om verkligheten inte såg ut som den gör, eller att jag inte funkade som jag gör, hur skulle jag välja då? Tänk om jag var tvungen att välja att lägga pengarna på något som bara var för mig, hur skulle tankarna då gå? Jag var tvungen att skriva detta och gå och göra något annat en stund för att få igång tankarna. Här landade jag i drömmarnas drömvärld där också miljonen räckte oändligt långt, eller prioriteringar och hänsyn inte var nödvändiga. Och jag insåg att det är svårt för mig att vara lycklig om jag inte inkluderar andra.

Jag skulle gå på lymfmassage en gång i veckan.

Konserter! Varenda gång någon kom till stan skulle jag gå, oavsett genre. Det är bra att vidga sina vyer och lajvmusik är faktiskt nästan alltid givande på något sätt.

All mat som inte odlas här hemma skulle köpas genom REKO-ring eller genom andra lokala leverantörer. (Gäller naturligtvis inte mat till viss asiatisk mat osv, men du hajar.)

Jag skulle ta med vår ”lilla” familj på en musikalresa till London eller New York och så skulle vi riva av en musikal om dagen i en vecka.

En tripp till svägerskorna i Australien och Nya Zeeland hade varit självklar och naturligtvis hade vi tagit med makens familj och våra ungar också.

Syskonen och deras familjer skulle bli glada då jag fixade till Bredavik så det blev supermegabra för oss alla.

Jag hade anställt en trädgårdsmästardräng: stark, uppfinningsrik, kreativ och villig att sköta trädgården om vi är i Stockholm hos ungarna under en längre tid.

Ladan hade renoverats med mycket bättre förvaringsmöjligheter, men också med extra sommarboende.

Här kommer den. Lägenheten i Vasastan i Stockholm.

Maken hade fått ett eget flygplan.

En ny bil hade hittat hem hit. Den skulle vara bränslesnål, stark, med bra transportmöjligheter och skulle vara härlig att köra.

Min garderob skulle definitivt få sig en översyn av någon som kan sin grej och som skulle förstå hur viktigt det är för mig att vara bekvämt klädd utan att se slafsig ut (det sista missas eventuellt av somliga som det ser ut nu, hehe).

Jag skulle dra iväg på kompisspa med mina nära vänner, en i taget så vi hinner prata klart innan det är dags att åka hem igen.

Blommor och riktigt god choklad skulle följa mig vart jag än gick. Inte till mig, utan till mina medmänniskor.

Och tänk att gå på fin restaurang lite mer ofta, det hade varit trevligt! (Men inte allt för ofta, jag gillar mitt kök.)

Jag lever ett välsignat liv. Önskedrömmar är något som jag inte ofta drivs framåt av, jag är förnöjsam till den grad att jag verkligen borde sätta en spark i rumpan på mig själv då och då. Jag inser dock att övningar liknande den här kan få igång hjärnan på ett sätt som den faktiskt mår bra av. Är du någon som drabbas av avundsjuka då andra har vad du vill ha tror jag inte den här övningen är det minsta hjälpsam, men jag piggades upp av den. Det var ett kul sätt att börja helgen på!

Continue Reading

Fel, förbud och åtgärder.

Om någon frågade mig för tjugo år sedan hur många förbud ett samhälle behöver för att vara hälsosamt hade jag nog sagt massor. Förbjud allt som någon kan råka illa ut av. Droger, mord, trasiga bilar, prostitution, misshandel, inbrott, ja, listan kan förlängas i all oändlighet. Ett förbud måste ha ett tillhörande straff för att bli effektivt. Böter, fängelse, samhällstjänst, uppfostringsanstalt, utfrysning eller vad det nu kan vara. Du kan dock bara bli straffad om följande först har hänt: du ska ha blivit upptäckt, någon ska ha gjort en anmälan, någon annan ska ha gjort en bedömning och ytterligare någon ska bestämma och slutligen genomföra straffet.

Kriminalvården har inga nya siffror, men de från 2019 pekar på att av alla som döms till fängelsestraff återfaller ca 40% i brott, medan personer som döms till villkorlig dom återfaller betydligt mer sällan. Svåra brott, tyngre straff, men också större återfall alltså. Forskningen visar tydligt på att vi inte kan skylla brottslighet på en persons socioekonomiska bakgrund. Anledningen till att de allra flesta begår brott är helt enkelt att de har låg moral och dålig självbehärskning. En av de personer som har bäst koll på detta är Per-Olof Wikström, kriminolog verksam i Cambridge. I Kvartal finns denna intressanta artikel om honom och hans forskning. ”I Per-Olof Wikströms egen forskning där han och hans kolleger följt en stor grupp unga människor illustreras detta tydligt. Den femtedel inom gruppen som hade minst självkontroll och lägst grad av lagstödjande moral svarade för över 60 procent av brotten i gruppen som helhet. Medan den femtedel som hade mest självkontroll och hög grad av lagstödjande moral stod för en procent av brottsligheten.”

Vårt samhälle slår följe med allt fler förbud, men borde inte fokus istället ligga på att stötta föräldrar till att våga vara föräldrar och att bli bättre föredömen själva? Häromdagen lade en vän upp en låst artikel om just detta från Aftonbladet. Här är länken till den. Skolsköterskan Tina Westberg: ”Många barn idag har ett väldigt rörigt liv med föräldrar som prioriterar bort uppfostran.” ”Barnen har ett gränslöst beteende som inte är normalt. De har ett språk med grova termer, accepterar inte turordning, pratar rakt ut utan att ta hänsyn till andra och har ingen respekt för varken auktoriteter eller vänner.” Westberg tar upp behovet av stöttning, både av barn som mår dåligt och av föräldrar som inte förstår att de inte ska vara sina barns kompisar, utan deras föräldrar. Även i skolan behövs det stöttning i hur gränser kan sättas och hur viktigt det är att utrota ”låt gå-mentalitet” där somliga elever ges fritt utrymme till att bete sig illa, både mot barn och vuxna.

25% av de intagna i Kriminalvården beräknas uppfylla kriterierna för ADHD. Alla med ADHD hamnar såklart inte i fängelse, men eftersom dålig självbehärskning och självkontroll är en så stor riskfaktor då det gäller att hamna i trubbel av olika slag redan från tidig ålder tänker jag att vi som samhälle verkligen skulle vinna mycket på att bli bättre på tidig undervisning och stöttning i gränssättning. Många som begår brott i tonåren har en diger lunta med sig i ryggsäcken i form av orosanmälningar och varningar från förskolepersonal, men pga ”resursbrist” blir det snarare så att rapport läggs på rapport istället för att någon får eller tar ansvar för att det som inte funkar ställs till rätta.

Är något fel verkligen ett fel om inte någon upptäcker det? Kanske är det detta som är det stora problemet, att många lever enligt devisen att om ingen upptäcker vad jag håller på med så är ingen skada skedd? Det är lätt att ”talk the talk”, men inte bemöda sig att ”walk the walk”, helt enkelt. Är det frikopplingen från personligt ansvar som är att klandra? Fast när jag ser på hur klanstrukturer i Sverige funkar så är jag inte såld. Jag vill bara att alla ska vara någorlunda vettiga, göra sitt bästa och tänka på sina medmänniskor innan man fattar beslut. Eftersom ”vettigt” är något som ser helt olika ut beroende på vem man är och varifrån man kommer så är det kanske dags att knyta ihop den här säcken och återkomma till förbuden. Eller ska vi helt enkelt bli bättre att klargöra vilka medmänskliga krav vi förväntas ställa upp på? Tja, det får bli en diskussion till en annan dag.

Edit: Denna bok har jag för övrigt lånat av lillastesyster. Mycket upplysande och spännande i detta sammanhang.

Continue Reading

Julhälsningar i tuffa tider. Grrr.

I år har vi valt att skicka julkort trots att det egentligen inte längre är ekonomiskt försvarbart. Vi har ”dessvärre” ett ganska stort gäng släkt och vänner utanför Sveriges gränser som vi vill dela denna tradition med. Efter sju sorger och åtta bedrövelser har vi nu 140 julkort skrivna på svenska och 60 på engelska. Korten (halva antalet) beställdes i god tid och Vistaprint meddelade för några veckor sedan att de hade levererats med fullmakt. Jag hörde av mig till kundtjänst och lät hälsa att jag inte skrivit någon fullmakt och att ingen jag kände hade tagit emot några julkort. De lovade att göra en ny omgång och skickade ut den i fredags eftermiddag med bud som jag själv fick ta emot. Eftersom jag blev sjuk orkade jag dessvärre inte göra dem färdiga att skicka ut. När vi kom hem igår natt låg den första kartongen i lådan. Vem det nu var som hade tagit emot den första lådan för flera veckor sedan hade väl kommit på att de inte hette mitt namn och att paketet inte var till dem. Jag undrar vad som hade hänt? Jaja, så kan det bli.

Hur som helst så hyser jag varken hopp om att julkorten som kommer att gå inrikes eller utrikes kommer fram i tid. Detta trots att portot går på TRETTIO KRONOR för ett brev utrikes. 900 kronor för trettio julkort?! Min släktings julkort från USA är stämplat med $0,63, alltså motsvarande 6,44 kr. Jag förstår att portot har behövt höjas här i Sverige, men känns inte prisskillnaden något skev? Jag kliar mig i huvudet och tänker att nästa år så får jag hitta på någon annan tradition. I år kostar nämligen julportot 14 kr för inrikesbrev och nästa år ska det kosta 17 kr. Så sent som 2019 gällde 8,50 kronor och för tio år sedan 5,50. Där kan man snacka om inflation och hur man helt enkelt straffar folk från att skicka fysiska brev. Våra stackars barn kommer väl att stå lika förundrade inför en brevlåda som de idag gör inför en fast telefon. Viss utveckling känner jag mig ytterst besviken över. Slut på gnället för denna gång! Nu får vi se om det blir fler än de fyra julkort som kommit i år. Jag har full förståelse för om andra väljer att lägga sina pengar på annat än det här, men jag sörjer verkligen utvecklingen. Slut från dagens gnällhörna.

Continue Reading

Näe.

Igår frågade en av mina systrar om jag hade PMS för att jag upplevdes vara smått aggressiv. Det hade jag nu inte, men jag är onekligen mer känslosam än vanligt. Det där med Mammas årsdag påverkar säkert, men jag tror inte det bara är det. Det är påminnelser som kommer i ett om livets orättvisa. Och orättvist är det! Min systers svåger har skrivit så fina tidsskildringar som han samlat i föreställningar från olika stunder i mänsklighetens nära historia. Nu har jag lyssnat så mycket på julmusik i repetitionssyfte, så idag lyssnade jag istället på hans Flygblad över Berlin. Och lipade såklart. Min syster i Skottland berättade att hon förberett julklappar till sin väninnas julklappsträd. Väninnan är rektor på en skola där många elever inte får julklappar och när jag fick höra om det grät jag igen.

Fars ständiga mantra ”Livet är orättvist” (förutom ”tack för att du har varit så snäll och duktig idag”) har alltid hjälpt mig att åtminstone reflektera över min önskan att hjälpa människor i nöd också då jag inte kan göra något. Känslan av otillräcklighet kan inte alltid stå i fokus, den väg den leder in på är full av svärta, offerkänslor och aggressioner. Och hur lär man de unga att förhålla sig till sin egen otillräcklighet? Jag lärde mig tacksamhet som en väg att gå runt detta av mina föräldrar och har berättat så mycket om det här. När jag läste ett inlägg om detta hos Elsa Billgren reagerade jag därför starkt på en kommentar som fått väldigt många ”likes”, så jag gissar att många håller med om detta:

”Jag tror inte att tacksamhet är vägen till lycka. Jag håller med dig att det inte alls är ett självklart begrepp. Det ligger en jämförelse i det och ett slags distansierande av andra, som jag inte tror gagnar mänskligheten. ”Tacksam för att jag slipper sitta under bomberna i Gaza just nu. Tacksam för att jag får krypa ihop i min designsoffa till värmen i min kakelugn.” Jag kan iof förstå det från ett överlevande perspektiv. Tacksam för livet men även där kryper relativiserandet snart in. I alla fall för mig. Men framför allt, att låtsas vara lycklig när världen brinner är svårt. Tacksamhet för ens egen räkmacka räcker inte. Jag tror vägen till lycka är generositet och det gamla slitna begreppet solidaritet. Att veta att jag har gjort något idag för någon annan, oavsett hur litet, gör att jag kan känna frid i min eget privilegie.”

Jag vet inte om jag helt misstolkar, men enligt denna skribent ska jag inte vara tacksam eftersom det distanserar mig från andra. Jag får heller inte vara tacksam för att jag slipper bomber i Gaza, eller för att jag får njuta värme från min kakelugn. Och när världen brinner ska jag inte låtsas vara lycklig. Eller när barn blir våldtagna av pedofiler, eller människor får svälta, eller när schizofrena inte klarar att bo i av socialen tilldelade lägenheter, eller när korruption äter upp ärliga människors gåvor till hårt drabbade oroshärdar, eller när män dödar sina barns mödrar eller när barn börjar konsumera porr då de är åtta år, eller… Ska jag ta hänsyn till allt elände i världen hela tiden innan jag hanterar mina egna känslor kan jag inte leva. Så sorry till dig som skrev den kommentaren, jag håller med om att det bästa vem som helst kan göra är att hjälpa någon annan, varje dag, men att hela tiden sätta sina privilegier som ”du är by default en otillräcklig människa som har det alldeles för bra” tror jag faktiskt inte leder till särskilt mycket gott.

Med det ska jag torka tårarna och värma lite lunch, vara tacksam över också lite äckliga rester och njuta av att jag slipper vara utomhus just nu. Jag ska vara tacksam över Spotify, över att jag fick tillbringa några dagar med mina brorsbarn så det både blev julpysslat och snögummebyggt och tacksam över att jag ikväll får sjunga med mina älskade körkompisar på Fredrikskyrkans trappa i den levande julkalendern.

Continue Reading

Är det verkligen saligare att ge än att ta?

Skrev just det här på Facebook, men tycker att det passar här i bloggen också. Det får helt enkelt bli dagens inlägg!

Min syrra undrade irriterat när ”önskelistor” blev ”kravlistor”. Detta var för över en månad sedan, men jag har inte kunnat släppa det riktigt. Hur förhåller vi oss till balans mellan att ge och ta för den yngre generationen? Jag älskar att ge julklappar, men jag vill ju inte vara någons ”gratispengar”, utan hitta något som jag tycker passar till den speciella personen. Jag vet att det är fantastiskt att få något man verkligen har önskat sig, men vet också att tacksamheten snabbt går över. Särskilt i juletider där en julklapp snabbt glöms bort medan papperet slits av nästa paket.

Jag har en idé och vill bolla den med er som eventuellt läser här. Skriv gärna hur ni tänker om detta. Hur gammal bör man vara för att förstå detta koncept och inte bli ”traumatiserad”? Säg ”Jag tänkte lägga 1000 kr på dina julklappar. Du har möjlighet att få allt själv, men då bestämmer jag vad jag vill ge dig och behöver ingen önskelista. Du kan också få X kronor (typ 700 kr) att själv köpa precis vad du vill ha. Vi tar sedan resten av pengarna upp till 1000 kr, jag plussar på 200 kr, du köper något annat som du vill ha för de pengarna som vi ger till någon som inte har föräldrar med guldbyxor. (Barn till familjer på Kvinnojourer eller liknande.)” Hade det över huvud taget funkat? På det sättet blir ens 1000 kr värda 1200 kr och man får öva på känslan ”det är saligare att giva än att taga”. Jag vill att julen ska vara drömmig och att sitta och ringa in önskeleksaker i leksakskatalogen var ju fantastiskt! Att det har gått därifrån till något slags ”öppna din plånbok och ge mig det här” känns sådär. Som sagt, jag bollar gärna dessa tankar! (Detta gäller alltså inte våra vuxna barn, de kan nog tala om hur vi har jobbat hårt på att lära dem tygla sina ha-begär, hahahaha!)

Continue Reading

Mitt emellan höst och advent, novent och svart månad.

Novent är det nyuppfunna ordet som är till för att ge folk chansen att tjuvstarta med julpyntet. ”Utan press, en tid bara för dig själv, vila, mys”, yada, yada… Nej, jag är fortfarande inte övertygad. Det finns lika många krav även om tiden kallas novent. Det räcker inte med egenmys. Svenskarna har svalt den amerikanska Thanksgivinghelgens baksmälla Black Friday med hull och hår och givit den vingar. Inte bara en fredag, utan en svart vecka och till och med en svart månad. Det svarta visar sig i hålet i folkets plånböcker efter att de har köpt alla oerhörda fynd från affärsidkare från när och fjärran. 70% rabatt! 30% lägre priser på ALLT! Årets lägsta priser! Nåde den som inte har allas önskelistor klara innan svärtan lägger sig över det noventiga glittret. Den som missar får med all sannolikhet betala dubbelt så fort vi går in i december.

Ja, jag vet. Idag låter jag lite bitter. Det är jag nu inte, detta är verkligen en favorittid för mig. Jag tycker ändå att världen är lite uppochnervänd och tänker att jag väl har rätt att åberopa min position som den tant jag är när jag ser hur stressade mina medmänniskor springer genom livet.

Continue Reading

Att härbärgera all denna sorg, smärta och besvikelse.

Jag befinner mig just nu i en verklighet där lite för många personer jag älskar har det riktigt tufft på olika sätt. Eftersom jag gärna vill underlätta gäller det att hitta vägar som inte innebär att jag försöker ta över dessa personers svårigheter. Det funkar inte så. Livet blir inte bättre för någon annan för att jag försöker hjälpa till genom att må lika dåligt, ta på mig smärtan, bära deras kors. Jag gillar själv frågan ”Vad kan jag göra för dig?” även om jag vet att det många gånger är svårt att specificera något när man mår dåligt. Då får man göra vad man kan eller tror skulle funka. Laga mat. Ge en kram. Passa barn. Skriva ett brev. Hitta på något roligt. Ibland blir det då helt åt skogen fel, men jag tänker att det är långt bättre att försöka och misslyckas än att bara låta bli att göra något för att man inte är säker på vad som är önskvärt. Det är sällan folk bryter kontakten med någon för att de varit kärleksfullt hjälpsamma på fel sätt. (Undantag medmänniskor som tror att de vet bättre och går tvärtemot andras vilja, börjar uppfostra andras barn och liknande.) Jag känner behov av att sparka på något, men vet att det inte hjälper ett dugg. Lyssnar istället jättemycket på musik, stickar, lagar mat. Söker mig till vardaglighet och uppgifter som är repetitiva och meditativa. Vet att det blir bättre, vågar lita på att det blir så och får god hjälp av Trettio tacksamma dagar. Somligt löser sig kanske inte på det sätt man hade hoppats, men jag vet att det kommer bättre dagar.

Continue Reading

Funderingar från en förort i oktober 2023.

Långsamt stiger solen. Den hänger tungt, det finns inte längre någon lätthet i den stigande linjen. Varsamt skingrar ljuset den skumma gryningen, drar pendlare med stirrig blick ur deras telefoner, smått förvånade över att jorden inte har gått under än. Överst på Den Stora Tidningen varnar polisen barn och vuxna för att klä sig i Halloweenutstyrslar med fejkvapen. Skojkostymerna kan tydligen leda till tragiska händelser. En amerikansk reservist har dödat och skadat mängder av medmänniskor. ”Han har vårdats efter att ha hört röster.” Jaha. Vilka röster har styrt politikerna som tagit beslut som lett till det samhälle vi får hålla tillgodo med just nu? Vem ska vi ge skulden, vem ska vi klandra och vem är det mest synd om idag?

Tiggaren vid Maxi scrollar på sin smartphone, tar tacksamt emot en varm kopp kaffe och lägger sjalen tillrätta. Det snoriga barnet i rullvagn frågar varför tanten sitter på marken och mamman flackar med blicken och riktar uppmärksamheten åt något ”spännande”. I denna lilla scen ryms så många lager. Vi har kommit till den dag då kriget i Ukraina viktas mindre intressant än Ann Heberleins sexliv. Solen gömmer sig, men jag vet att den finns där bakom molnen. Än finns det godhet i livet och än har jag råd att köpa ljus och tändstickor.

Continue Reading