Bokslut och budget.

Imorgon drar andra halvan av 2024 igång. En tydlig början och ett tydligt slut gör att jag nästan per automatik gör bokslut och en ny livsbudget. Jag har tänkt mycket på vilket narrativ jag använder mig av då jag berättar om mitt liv och hur det låter när andra delar med sig av sina, både när det gäller vad jag verkligen berättar och hur det låter i mitt huvud. Jag är överlag mycket nöjd med första halvåret och inser att tacksamhetsdagboken återigen har gett mig stor glädje!

En livsberättelse präglas ofta av ett starkt subjektivt inslag. Det är bara jag som har alla pusselbitar till varför det är troligt att något blivit som det blivit för just mig. Detta är en av anledningarna till att det är så olämpligt att jämföra sitt eget liv med andras och även varför så många mår dåligt över sina situationer fast de egentligen har det jättebra. När jag var ung fanns Veckorevyn, när jag var något äldre fanns Sköna Hem, scrapbookingforum och Facebook och nu finns Instagram och liknande ”inspirationskanaler”. Det eviga inspirerandet leder oundvikligen till ett inslag av jämförelse som varit ett sötsurt inslag i mitt liv. Den sortens jämförelser har jag långsamt dragit mig ifrån. Jag ser vad de gjort och gör inte bara för mig, utan också för familj, vänner och klienter. Det är som så mycket annat kluvet. Få personer har så mycket inneboende kreativitet att de kan uppfinna utveckling. Detta gör att det finns mycket positivt i att hämta i hur andra löser allt från kluriga byggprojekt till livspussel. Jag vill dock inte bli mer stressad av andras livslösningar och måste därför vara försiktig med ”inspiration”. Å andra sidan vill jag inte stagnera och känner fortfarande stor glädje då jag hittar något nytt, nygammalt eller roligt att utvecklas genom.

Förra sommaren var jätterolig, men också utmattande. Att vara social med människor jag gillar är en av mina största källor till glädje, men det kan uppenbarligen bli för mycket också. Jag fick till slut skriva in i kalendern att bara för att en dag var ”tom” betydde det inte att den nödvändigtvis skulle fyllas med någon eller något. Årets sommar har hittills varit mycket mer projektbaserad än social. Det ena är inte bättre än det andra, bara annorlunda. Jag är tacksam att möjligheten till val finns. När juli drar igång ser jag fram emot fler sociala möten med både familj och vänner, denna gång i lite mer välavvägda doser. Något som jag gärna överdoserar är dock lilla barnbarnet som kommer att krypa omkring och städa våra golv här under flera veckor i juli.

Slutligen vill jag rekommendera ett av de senaste avsnitten av podden ”I hjärnan på Louise Epstein”. Varför känner så många sig besvikna efter semestern och vad går att göra för att slippa den känslan? Jag tror de flesta skulle ha nytta av att påminna sig om det som sägs i detta avsnitt. Med det önskar jag dig ett gott slut på första halvan av 2024. Själv tackar jag för regnet som faller ymnigt över den torra jorden och ser fram emot att bädda ner mig i soffan med en god bok i eftermiddag!

Continue Reading

Och tiden fortsätter göra det den alltid gör.

Nu rullar värmen in. Marken är mjuk och fuktig, redo för de torra dagarna. Tvestjärtar och sniglar slåss med mig om allt det knoppiga, färska och vackra medan de lämnar slemmiga strängar, hål och förödelse efter sig. Morgnarna är varma och tjattriga, skator och kajor respekterar inte semestervila. Medan tiden fortsätter göra det den ska får vi fånga det vi mäktar med. Somligt kommer att lämnas ogjort och oreflekterat, annat finns kvar i telefonalbum och minnesarkiv. De skuggor som faller är mjuka av sommarsolen, ger efterlängtad lättnad när svetten ilar nerför ryggen och ögonen inte orkar kisa mer. Jag bestämmer att vi ska grilla fast det bara är en vanlig måndag. Sista måndagen i juni. Första måndagen efter sommarsolståndet. Två veckor kvar innan det riktiga industrisemestertrycket drar igång. En gång var jag en liten flicka med oändligt långa sommarlov. Nu är jag en planttant som stressas lite över hur snabbt dagarnas minuter förbrukas och hur många projekt som står på önskelistan. Men idag är inte dagen då jag vill tänka på det. Idag är dagen då jag tackar för att detta äventyr är det som blev mitt.

Continue Reading

Det brinner.

Det brinner i hjärtat, det brinner i huvudet, det brinner på himlen och nog ser vi bränder efter kortslutning på lite för många ställen i världen för att det ska vara ”roligt”? Jag har svårt att ta in allt och håller mig därför i vanlig ordning nära det lilla livet. Här mår jag bra, här gör jag som mest gott. Samtidigt undrar jag över hur framtiden ser ut. För mina barn och för andras barn. För visst har det brunnit i huvudet på lite för många människor i maktposition på senaste tiden? Eller nej, det är nog same, same, but different när jag tänker efter.

Continue Reading

Hur man kan klara stormar.

Det har blåst rejält här på Sturkö de senaste dagarna. Stormbyar har gjort att de 13 graderna på termometern känts betydligt kyligare. Det är alltså inga härliga sommarvindar som har smekt över nejden precis. När jag kom hem igår och tog trädgårdsrundan för att gulla med mina plantor insåg jag att de trots allt klarat sig bra i den hårda blåsten. Några av de känsligare har fått stöd tidigare i vår just för sådana här tillfällen, andra växer så tätt med andra plantor att det stödet räcker.

Just det där med att låta barn lära sig hantera svåra tider med stormbyar i livet är inte alldeles lätt. Ett barn som växer upp så tätt med andra att det inte finns något utrymme att ens svaja lite på egen hand kan lätt knäckas om det helt plötsligt planteras ut på ett öppet fält, utan något stöd. Annat är det med plantorna som förodlats med rätt förutsättningar för att utveckla starka rötter och kraftiga stjälkar och dessutom fått med sig stadiga växtskydd att hålla sig uppe med. Det kan storma hur det vill, det finns då styrka att stå rak och inte knäckas.

Vi mår bra av att stå med andra. Då kan vi svaja lite med dem då det stormar, men ändå hålla oss uppe. Vi kan inte räkna med att på egen hand klara riktigt tuffa perioder, utan stöd av någon eller något. Och vi gör våra barn en otjänst om vi inte släpper ut dem ur växthuset lite i taget, avhärdar dem genom att i lagom doser utsätta dem för regn, blåst, kyla och andra väderfenomen. Vi måste ge dem utrymme att växa sig starkare. Oväder finns det gott om och barnen kan inte förlita sig på att mamma eller pappa alltid finns där att hantera dessa.

Continue Reading

Jag vet inte, jag.

Det strejkas igen. För kortare arbetstid. Sjuksköterskor har fått nog av att deras jobb är jobbigt. Att de inte hinner gå på toa, äta lunch eller ha semester. Samtidigt vet vi att saknas en massa personal. För få söker ens till vårdutbildningarna och av de som söker borde inte alla jobba i vården av olika anledningar. Vem vill förresten jobba i vården, så hemskt som det uppenbarligen är?

Nedslag i verkligheten från de senaste åren:

Min väninna som kommer från Sydamerika har jobbat som vårdbiträde och undersköterska sedan hon kom till Sverige för närmare trettio år sedan. Hon har alltid älskat sitt jobb, men när jag pratade med henne innan pandemin lät hon hälsa att hon började fundera på att byta bransch. (Det har för övrigt inte hänt än.) Inte för att arbetsförhållandena i sig hade förändrats till att vara hemska, utan för att de nytillkomna unga kollegorna, studenter och nyexaminerade undersköterskor, var så initiativlösa, rättighetsfokuserade och lata. Hennes ord, inte mina. Oansvariga. Och då är hon ändå fackligt engagerad och har hela tiden jobbat för att ge de bästa förutsättningar inifrån.

Två av mina brorsöner läser nu till läkare. Båda jobbar extra i vården, så de är inte helt vårdverklighetsfrånvända. Den ena har uttryckt att han inte alls fick den utmaning han hade förväntat sig då han började på läkarlinjen, att han hade önskat få stretcha sitt intellekt lite mer, äntligen. Det är inte riktigt så det blivit.

För några år sedan umgicks vi med en läkarstudent som gjorde ett utbytesår vid KS från sin amerikanska läkarutbildning. ”Svenska studenter är så lata. De gör bara precis vad som krävs. ’Nej, en sådan operation har jag redan auskulterat.’ Jag tar varje chans jag har, vill ju lära mig så mycket jag bara kan. Jag betalar en massa för min utbildning, jag vill klämma ur varje droppe. Svenska studenters studielån är ett skämt i jämförelse. Jag har många gånger undrat vad som är deras drivkraft, varför de pluggar till läkare.” Som sagt, hans upplevelse, inte min.

Vår yngsta dotter hängde med hemtjänstpersonal en dag för att testa om det var något för henne. ”Aldrig i livet”, var hennes dom efter den dagen. ”Det första de sa var att man måste betala sina parkeringsböter själv.” Hon tåler stress väldigt dåligt och insåg att detta inte var ett jobb hon skulle kunna utföra och samtidigt må bra. Inte pga själva omsorgsbiten, utan över stressen att hitta parkeringsplats och komma i tid, och att ha angivna minuter hos varje klient.

En kvinna jag växte upp med pratar i nutid om sitt jobb som sjuksköterska som ”världens bästa jobb med världens bästa kollegor”. Hon gillar full fart, akutvård och utmaningar av olika slag.

Det är kommunistköer till vissa vårdformer. Jag vet att jag har ett nytt basaliom och en annan hudförändring som behöver tas bort. Väntan på att någon ens ska titta på det för att få tid att ta bort dessa? Tre månader. Och då slapp jag ändå gå genom vårdcentralen för att få remiss, utan blev ”prioriterad”. Ursäkta om jag känner mig frustrerad.

Vi är uppenbarligen olika, människor. Somliga tåler stress bättre än andra. Att våra medvetanden splittras så mycket att fokusförsämring har skett rent allmänt gör inte saken bättre. Jag skulle hävda att också den allmänna stressnivån har ökat. Vi stressas numera inte bara av familj, vänner och jobb. Vi stressas av alla konflikter, krig, influerare, självutnämnda experter och annat som vi ständigt bär med oss i ”smarta” telefoner. Vi stressas av hur mycket mer och hur mycket bättre andra har det. Vi stressas av en ohemul mängd dokument som ska skrivas i alla möjliga och omöjliga situationer. Vi stressas av att leva i en otryggare verklighet.

På Socialstyrelsens hemsida kan vi läsa följande:

”Uppgifter om uttag av adhd-läkemedel ger en bra indikation på hur många som har fått diagnosen adhd. Baserat på uppgifter i läkemedelsregistret och patientregistret påbörjar omkring 75 procent av alla skolbarn i åldern 10-17 år en läkemedelsbehandling efter att de fått en adhd-dagnos.

– Utifrån de data vi har är det nu 10,5 procent av pojkarna och sex procent bland flickorna som har en adhd- eller add-diagnos. Vi tror att andelen kommer att öka till 15 procent för pojkar och 11 procent för flickor innan utvecklingen skulle kunna plana ut. Men det bygger på att antalet nya fall inte fortsätter att öka, säger Peter Salmi.” Det är ju sjukt?! Så vi ska alltså behöva medicinera femton av hundra pojkar för att de inte passar in i samhällsmallen? (Fast det måste väl ändå vara 7,5 procent, inte 75?)

Jag funderar mycket på vad som kom först, hönan eller ägget. Varför är det så fruktansvärt att jobba i vården, som lärare eller som polis idag? Är det jobbuppgifterna som har förändrats? Svaret på det är ja för alla tre. Är det förväntningarna som förändrats? Definitivt. Är det patienter, elever, kriminella som har förändrats? Absolut. Är det personerna som utför arbetsuppgifterna som förändrats? Jajamensan. Är det själva arbetsplatserna som har förändrats? Svar, ja. Vårt samhälle ser inte likadant ut som för trettiofem år sedan då jag kom ut i arbetslivet. Att vara lärare i Tumba var ”utmanande” på Storvretsskolan, skolan i området där jag bodde. (Tjugofem år senare hände det här.) På Uttrans skola och Broängsskolan där jag jobbade var det som det väl var när jag själv gick i skolan. En och annan elev som klättrade på väggarna i klassrummet, inte minst tre i varje klass. Numera har vi Storvretsskolor a la årgång 1994 i minsta lilla kommun. Gängkriminella. Många fler som ska ha vård, men inte särskilt många fler som vårdar. Kriminalitet som sker under ytan och med skjutningar och explosioner. Vårt samhälle har förändrats starkt, men vi behöver nog förändra saker och ting betydligt djupare än att jobba fem timmar mindre per vecka för att det ska bli bättre.

Continue Reading

Maskrosbarn i blått.

I vår grusgång växer vallmor och penséer som får stå kvar fast de anses vara ogräs så fort de växer på fel ställe. Jag ger dem dock gärna en extra skvätt vatten, kanske t o m berikat med växtnäring. I gengäld betalar de mig genom att bjuda på diskret och långvarig blomsterprakt ända tills de mer förväntade plantorna tar vid framåt juni.

Härom veckan hade dottern och svärsonen middagsbesök av en barnsköterska som ofta gör hembesök å tjänstens vägnar. Hon sa att hon var så glad över att se hur tryggt deras hem kändes jämfört med många av de hem hon besöker dagligdags. Fint att höra hur tryggt det känns hos våra älsklingar, men tragiskt att höra om hur många barn som inte erbjuds just trygghet som ju inte nödvändigtvis handlar om ekonomi. Jag tänker på alla stackars barn som föds under mentalt torftiga förhållanden. Tänk om omvärlden bara kunde erbjuda den extra skvätten vatten med näring utan att det skulle behöva ske med statlig myndighet? Bara medmänsklighet och uppmärksamhet?

Continue Reading

Om tid.

Den går väl inte att skynda på eller stanna? Tiden. Har den ett nominellt värde eller ett realvärde? All tid som utspelat sig i otålig eller i orolig väntan på, ja, vad? Att någon ska känna sig kränkt eller skvallra, att lunchbuffén ska bli äcklig, att begivenheten ska missas eller rentav att tåget har gått? Att det inte längre finns tid för förlåtelse, att sjukdomen har tagit över, att någon inte längre finns kvar?

Tiden som går, tiden som bromsas. Tiden som flytt och tiden som kommer. Sekunder, minuter, kvartar, halvtimmar, förmiddagar, nätter, dygn, veckor, månader, år, decennier och sekler. ”En dag är du en av dem som har levat förut i en svunnen tid.”

När dagarna bjuder på same, same, but different finns det trygghet i erfarenheten. Förväntningar och beräknade utfall ligger mjukt i handen och kan stoppas i fickan utan att kontrollen förloras. Stora katastrofer kan hända, tegelpannor kan trilla ner i huvudet och visst sker somliga förändringar som inte faller i smaken, men sannolikheter spelar med låga odds.

Vaksamheten är viktig, attacken kan komma utan förvarning. Ibland är det dock viktigt att ta ett steg tillbaka, tysta notiser och vibrationer och bara vara. Sväva i det luddiga området mellan sömn och vakenhet. Släppa taget, låta livet utspela sig utan manuskript, landa i acceptans. I acceptans kan kraften för att ta nya tag hittas. Det finns nya vårar, andra äventyr, en ljus framtidstro. Och hoppet är det sista som dör.

Continue Reading

Är det värt det?

Hur prioriterar du? I veckan hade jag en klient som försökte hantera andras känslor runt hur hen gör sina prioriteringar. ”Vad ska andra säga?” är enligt mig en fråga som faller platt och inte är särskilt hjälpsam. Däremot gillar jag funderingar kring hur mina val påverkar inte bara mig själv, utan också personer runt omkring mig. Det finns inga exakta regler runt hur mycket eller hur lite man bör ta hänsyn, men det är hjälpsamt att åtminstone nudda vid tanken i större beslutssituationer eller om man försöker lära sig förstå sina egna beteendemönster. Vad händer om jag inte gör en uppgift jag inte gillar, men som ingår i mina arbetsuppgifter? Vad händer om jag väljer att satsa på min stora dröm och då behöver flytta till ett annat land? Vad händer om jag agerar på mina känslor i stunden? Vad händer om jag lägger alla mina pengar på ett spännande projekt som potentiellt kan ge stor vinst, men som också kan gå i stöpet? Vad händer om jag ständigt prioriterar andra personers behov och önskemål? Eller tvärtom: vad händer om jag bara prioriterar sådant som jag tycker är viktigt/roligt/utvecklande? Vad händer om jag ger upp? Vad händer om jag inte bjuder in den här personen till festen när jag bjudit alla andra i den cirkeln? Vad händer om jag struntar i att träna för att jag tycker det är trist? Vad händer om jag alltid låter andra ta ansvar för mellanmänskliga relationer? Vad händer om jag inte sätter ramar? Vad händer om tackar ja mer ofta? Eller nej? Vad händer om jag tar ett steg tillbaka? Vad händer om jag steppar upp? Vad händer om jag helt plötsligt slutar att agera som jag alltid gjort? Vad händer om jag medvetandegör mig själv om mina känslor och reaktioner? Vad händer om jag låter mig utnyttjas? Vad händer om jag lägger av mig offerkoftan? Vad händer om jag börjar anstränga mig för att förbättra en relation? Vad händer om jag läser en kvart om dagen? Vad händer om jag ringer en gammal släkting varje söndag? Vad händer om jag släpper taget om något som gör mig illa? Vad händer om jag står över den här gången? Och när man har funderat klart runt själva ”vad händer”-frågan kommer den sista och avgörande frågan. Är det värt det? Den frågan är viktig, både i personliga relationer och då det gäller ens samhälleliga engagemang och ansvar. Guld värd. Testa!

Continue Reading

Att trolla bort viktiga frågor som upplevs orättvisa.

Härom dagen läste jag en artikel i Kvartal som jag inte har kunnat släppa riktigt. Erik W. Larsson (läkare och skribent) har skrivit en artikel som berör kognitiv förmåga, betyg, orättvisor, generella skillnader mellan kön, elituniversitet och lite annat smått och gott, och det är den som har dröjt sig kvar. Här hittar du den.

Jag vet att jag kan upplevas som en LP-skiva med hack, men just ”livet är orättvist” önskar jag att fler av mina medmänniskor skulle omfamna. För sin egen skull, absolut, men också för sina medmänniskors. Jag menar nu inte att jag förordar något slags allmän kommunism eller woke-demonstrationer, inte alls. I psykologin diskuteras begreppet acceptans, något som är enormt hjälpsamt om man vill hitta en väg framåt istället för att älta de omständigheter som rör just en själv. Carina Bergs ”jaja, men nu blev det så” borde tryckas upp och budskapet borde implementeras i allas liv lite mer ofta för en högre grad av allmän förnöjsamhet. Om vi kunde se saker för vad de är på riktigt och inte låtsas något annat tror jag vi bättre kan både hitta inspiration och drivkraft framåt.

En gång i livet har jag levt helt omgiven av osedvanligt smarta människor. Maken hade fått ett stipendium till Stanford och vi bodde i Palo Alto (Silicon Valley) i ett år. Vilket år! Min storfamilj är nog trötta på att höra mig prata om PA. Jag tröttnar dock aldrig på nostalgin som omger de minnen jag bär med mig därifrån. Jag har aldrig levt i ett sammanhang med så många olika representanter från världens alla hörn och olika nyanser på människors hy, men det var samtidigt mer homogent än något annat ställe jag bott på. Människor var överlag nämligen osedvanligt supersmarta. Det gör något med samtalet kan jag säga. Jag har aldrig känt mig lite dum lika ofta som under det året, men jag har nog aldrig heller lärt mig så mycket på kort tid. Det var enormt spännande och otroligt utvecklande gällande mitt eget tänkande.

Inte för att jag har bevis, men jag tvivlar på att någon skulle säga ”vi borde se till att Lalehs, Annika Norlins och Benjamin Ingrossos musik tystas, det är orättvist att de är så musikaliska och vi borde lyfta fram Tore Tondövs kompositioner istället”. Låt människor blomma och hjälp dem hitta sina superkrafter istället för att låtsas att de har krafter de inte besitter. Vi behöver inte rangordna förmågor, utan behöver människor som kan lösa olika slags jordiska dilemman. Fram för att stärka individen på det sätt som bäst passar den istället för att låtsas att alla är likadana. Där kan vi tala om negativ orättvisa. Tack och hej, trevlig helg! För övrigt anser jag att Annika Norlin är ett musikaliskt geni. Tack för att du delar dina förmågor med resten av världen.

Continue Reading

What’s in it for you?

När det begav sig brukade jag sitta och titta på The Oprah Winfrey Show medan jag ammade vårt äldsta barn. Dr Phil spred sin stjärnglans och kändes otroligt kompetent (sedan hände något, jag vet inte vad, och numera får han mest representera urtypen för Slemmig Gubbe) medan han försökte hjälpa till att läka trasiga relationer. Det bästa jag tog med mig från de här sessionerna var frågan han ställde gällande märkliga ageranden som väl utifrån såg ut att skada mer än vara hjälpsamma. ”What’s in it for you?” Vad får du ut av det? Ja, det är i alla fall min översättning. Denna fråga brukar jag sedan dess fråga mig själv ibland, men den kan också vara hjälpsam då någon annans beteende verkar vara irrationellt.

Anledningen till att jag tänkt Dr Philskt lite mer ofta på sistone är att jag verkligen försökt sätta mig in i hur jag själv och andra kunnat luras in i den digitala värld vi numera befinner oss i. Jag har läst och lyssnat på två böcker som inte bjudit på något direkt nytt, men som lagt alla fakta på bordet. Jag vet att jag är lurad, precis som alla andra, men jag vet också att det finns saker jag kan göra för att ta tillbaka mitt förlorade fokus och för att släppa taget om tron att jag måste vara tillgänglig 24/7 eller behöva ha tillgång till hela resten av världen precis hela tiden. Jag har även ett ansvar att se till att inte mitt lilla barnbarn eller resten av den uppväxande mänskligheten blir bakbundna på samma sätt.

Här är böckerna som jag varmt rekommenderar:
The anxious Generation av Jonathan Haidt (finns ännu inte i svensk översättning)
Stulet fokus – så har vi blivit bestulna på förmågan att koncentrera oss av Johann Hari

Det har säkert funnits en hel del protestanter, men antagligen har de ansetts vara teknikfientliga, bakåtsträvande och/eller ointelligenta. Själv har jag anammat den nya tekniken helhjärtat. Jag är en njutningsjunkie som är mycket tacksam över att inte ha hamnat i några svåra beroendens grepp. Det är illa nog att ha behövt slåss mot ätstörningar, men det har åtminstone inte stört i relationerna till andra människor (vilket det faktiskt kan göra om det går riktigt snett). Substansberoende och andra beroenden finns representerade i släkten, men skärmarnas dragningskraft verkar varken småbarn, ungdom, medelålders eller åldringar undkomma.

Väldigt mycket av det sätt som alla applikationer funkar på är inprogrammerat för att vi ska vilja ha mer, vi ska inte vilja släppa taget om våra fyrkantiga snuttisar i metall. Ett avslutat serieavsnitt går per automatik in i nästa avsnitt och du kan till och med spola över introt där seriens stjärnors namn ska få glänsa lite mer. Spelapparna får dig att tro att du är oslagbar, tills du når en nivå som du händelsevis misslyckas med gång på gång. Betala för lite extra tid, eller extra kraft, och klara dig på egna meriter i några nivåer innan samma sak händer igen. Menlösa filmklipp går in i varandra och når aldrig fram till ett slut, det finns oändligt med klipp, utvalda efter hur du har reagerat på tidigare sessioner. Reklamen är riktad beroende på när du stannar upp i ditt scrollande. Det registreras vilket slags vänner du har, vem du pratar med, vem du chattar med, var du befinner dig. Du får känslan av att telefonen tjuvlyssnar på dig (vilket den ju gör, med ditt godkännande dessutom), men fortsätter att agera likadant som förut. Du säger att du inte har tid för sådant som är önskvärt eller till och med nödvändigt för en god livskvalitet. Har inte tid för en kvarts yoga, men kan utan problem scrolla på meningslösa klipp i en halvtimme. Ligger efter i planeringen av ett projekt strax innan deadline, men har hunnit plöja tre hela serier under tiden som projektet har pågått. Orkar inte vänta den timme det tar att baka en potatis i ugnen, men kan lägga samma tid på att vara avundsjuk på människor som du över huvud taget inte känner. Har ingen aning om att din tolvåring är porrberoende, men har full koll på allt skvallerjournalisterna påstår är sant gällande någon gränslös kändis som för tio år sedan var med på ett gäng realityserier.

Nej, nu kände jag att det här blev lite väl deppigt. Allt med den digitala världen är absolut inte dåligt. Men varför googlar jag på hur jag ska ta mig an en utmaning i trädgårdslandet när jag har Lena Israelssons trädgårdsbibel? Där står allt jag behöver! Jag har böcker fulla med en massa god mat vars recept är dubbel- och trippeltestade innan de publicerats, inte behöver jag leta recept som en anorektisk trettioåring snott från någon annan och sedan lagat utan att smaka själv. Jag har böcker att underhållas av, böcker att leta information i, böcker att undervisas av. Jag är verkligen sugen på att aktivt jobba på att bara använda min telefon till sådant som den faktiskt är tänkt till. Jag vill ringa och ha videosamtal med telefonen, men är också tacksam över möjligheten att fotografera utan stora åthävor. Vi har en Apple-teve, vill jag ha underhållning kan jag använda den. Chatta kan jag göra vid datorn vid bestämda tillfällen. Information som är absolut nödvändig och behövs exakt nu, hur ofta behöver man den? Inte ofta. Det är jättebra med GPS och turistguider då man är på semester, men om jag undersöker och förbereder mig kan jag skriva ut det jag planerat och vila lugnt i att jag inte går miste om något eventuellt ännu bättre om jag sedan följer den plan jag har gjort.

Det är lätt att ha siktet på stjärnorna för att sedan knappt nå halvvägs upp i trädet, men jag känner att jag behöver tid för att både till fullo förstå hur mycket telefonen påverkar de val jag gör i livet och att lära mig av med olater som tagit så många år att sätta sig. I närmare trettio år har jag varit ständigt nåbar. Lite i taget har tekniska underverk dragit ner mig i ett digitalt träsk som jag inte längre vill simma i. Går det ens att se klart på något som vävts in i så många delar av ens liv? Som sagt, jag vill inte skala bort allt. Visst betyder mitt körkort och pass fortfarande mer än mitt digitala bank-id, men utan det sistnämnda är det svårt att klara de mest vardagliga sysslor. Jag tror dock att det både är värdefullt och nödvändigt för mig att förändra det förhållande jag idag har både till min telefon och den digitala världen. Det ska bli spännande att se vart mina tankar leder till när det väl är dags att omsätta dem praktiskt. Att jag när jag nu skrivit färdigt denna text tänker ringa dagens videosamtal till lilla barnbarnet visar på vilket komplext dilemma jag har att göra med. LYCKA till, som mamma hade sagt.

Continue Reading