Idag var det dags att omskola tomaterna. Jag har satt sex olika sorter och ser redan fram emot att se resultatet av årets odlaräventyr. Aldrig är det så roligt att vara planttant som då fröna har grott och börjat visa färg!
De senaste åren har jag satt för många tomat- och chilifröer, så jag försökte vara lite mer restriktiv i år. Trots det blev det lite för många nu också – 30 plantor, närmare bestämt. Då har jag inte ens tagit hand om chilin och paprikan än! Äh, det är bara att utöka förrådet av murarhinkar/planteringskärl och vara beredd på att springa mer med vattenkannan.
Grattis på 50-årsdagen till maken! I dessa coronatider kändes det inte helt självklart att fira med släkten, men så blev det ändå. 50 är respektingivande och jag satt för ett tag sedan och fnissade lite över mammas, farmors och mormors ”50-årsuppvaktningsfoton” som alla kändes väldigt gammeldags. Nu tog jag inget liknande på maken. Här står han i alla fall med videbukett och paketet från nästan hela tjocka släkten – en flaggstång med både flagga och vimpel!
Vad bjuder man på för att fira en jubilar? Tja, jag tyckte att det var på sin plats med smörgåstårta och gjorde därför en med havstema och en lite mer exotisk med curry, rostbiff och bacon. Det var roligt att dekorera och jag försökte få dem att se lite extra festliga ut. Yngsta dottern gjorde varma mackor i våffeljärnet till de som inte gillar smörgåstårta. Hon var strålande duktig och hade antagit och förberett ett rimligt antal, så sedan var det bara att lägga till ev kött och pizzakryddor. Rekommenderat förfarande!
Är det kalas så är det, så det fick bli tårta på tårta. Det blev favoriter i repris: påsktårta (Oscar den II:s tårta), Mormor Brittas tårta (Biskop Auréns rosa tårta, aka Sverigetårtan), brownietårta med chokladganache, grädde och färska jordgubbar samt KP:s päronbiskvier. Jag hoppas inte att någon gick hem hungrig.
Nu kan maken fortsätta leva livet i skuggan av sin flaggstång, med goda vinbär att plocka direkt från busken lite senare i år, alltid med sin nya kikare i högsta hugg och boken med fågelljud i hörlurarna. Jag tror hans liv som femtioplussare kan bli ganska fint.
De omplanterade pelargonerna börjar sätta nya blad, basilikan har tagit fart, de gamla auberginefröerna har kommit upp nästan allihop (om än spretiga) och så här långt har både tomat, paprika och chili klarat sig bra. Faller världen omkring oss samman är det skönt att ha något så jordat som växtligheter att fokusera på. Det och att fira livet. Bra kombination.
Jag trodde jag hade tagit livet av mammas novemberkaktus, men nu har den börjat blomma igen, precis i tid till påskförberedelserna.
Förra året gick basilikaodlingen ”sådär”. Jag tänker om, men har inte tänkt färdigt än. Hur gör du med din egenodlade basilika?
Idag fyller hon år, min första lillasyster. När hon var liten var hon envis som få, slukade böcker fortare än hon hann få dem under näsan och var en lojal slav till sin storebror. Nu för tiden äger slaven, storebroren och deras familjer vår farfars föräldragård. Att ta hand om den är ett spännande projekt med mycket att göra. De flesta i storfamiljen slöt idag upp för att fira syrran genom att jobba tillsammans, njuta av det fantastiska vädret och grilla korv på Bolåkern. (Jag vet, jag vill också veta hur den fick sitt namn…) Vilken härlig dag!
Coronaviruset fortsätter ställa till elände, men vi gör vad vi kan för att fortsätta leva livet så bra vi kan. Imorgon firar vi makens kommande femtioårsdag med de familjemedlemmar som finns i närheten. Efter Klackamålaäventyret har därför tiden ägnats åt smörgåstårtor och diverse sötsaker som förhoppningsvis gör någon mätt och glad imorgon. Jag gillar verkligen att laga mat och baka och tycker synd om alla stackare som inte gör det. Tur ändå att vi alla är olika varandra och kan komplettera varandras styrkor och svagheter!
Jag vet inte vad jag ska säga om allt som coronaviruset direkt eller indirekt ställer till med. Hela näringar håller på att totalkrascha, skolor stänger, stora delar av Stockholms pendlare jobbar hemifrån, börserna runt världen åker berg- och dalbana, gamla och sjuka isoleras och… Mitt i allt detta kaos fortgår livet. Märkligt ändå.
Idag hade jag och dottern möjlighet att träffa en liten valp, en bebis, alldeles illbedårisk! Han håller både tant, matte och mormor på tårna, dag som natt. Full fart framåt och så mycket livsglädje! Tänk vad skönt att ta med sig detta in i den ovissa framtiden.
Jag älskar att ”få” tid. Dottern och jag hade planerat att åka till Oskarshamn och besöka hennes kompis på folkhögskolans Öppet Hus idag, men coronaviruset satte återigen käppar i hjulet. Det blev ingen utflykt, utan vi hade helt plötsligt en dag fri att använda till något helt annat. Underbart!
Jag åkte en runda till Bredavik för att hämta pelargonerna som vintervilat i köket där. Vilken dag! Det var länge sedan himlen var så här blå.
Nu står alla överlevarna framför vedspisen och på diskbänken för att få ny jord runt fötterna. Imorgon kanske?
Köksskåpen har blivit lite uppfräschade de senaste dagarna och mat med utgångna datum har tagits ut för att bli tillagad till något ätbart. Favoritbrödet med nötter, fröer, torkad frukt och bikarbonat till exempel:
Jag hann även med en runda i landet för att se om det fanns något ätbart att plocka upp. Lo and behold! Morötter fanns det ett helt gäng av, så imorgon blir det ugnsrostade morötter av något slag. Det är så härligt att hitta oväntade godsaker!
Maken jobbade också på bra. Det känns verkligen roligt att lite i taget kunna ge denna lilla gård den omtanke den är värd. Stenmuren du ser här har varit dold av björnbärsris, sly och annat, men nu börjar den komma till sin rätt igen!
Nu börjar coronaviruset påverka även en del av alla som skrattat åt ”hysterin” runt det som händer i världen just nu. Jag börjar oroa mig över dotterns bröllop som är tänkt att gå av stapeln den 11/4. Sätter man hela livet på paus i ett sådant här läge?
Naturen själv tar ingen hänsyn till människors oro. Regn faller, solen skiner, blommor växer och träden blir gröna igen. Jag njuter av lugnet som promenaderna i naturreservatet bjuder in till och hoppas att vi snart kan se tillbaka på den här tiden utan att känna ångest eller allt för stor sorg.
Igår lärde jag mig mer om ”inneboende motivation” i skolan och mer om släkten hemma hos mammas kusin. Det senare var absolut mest givande, även om jag tror att jag kommer att ha stor nytta av motivationskunskapen i jobbsituationer framöver.
Här är mormors kusin Majsan, tillika min pianolärarinna. Så söt!
Mammas tvillingsyster och mamma på alvaret. De var mycket hos sin moster på Öland om somrarna, något som mamma älskade..
Mormors farmor och farfar längst till vänster i bild. De fick nio barn i det där lilla huset, varav åtta levde upp till vuxen ålder. Dessa syskon hade starka band till varandra och fortsatte vara nära också då flera av dem emigrerade till Amerika.
Sedan hittade jag själv i albumet! Här är mormors systrar Inga längst till vänster och Elin i mitten. Mormor står längst till höger. Moster Elin var som mammas extramor och jag träffade henne ofta tills hon dog, hundra år gammal, för ett par år sedan. Jag reagerade aldrig på att vi skulle vara särskilt lika, men hjälp! Det är så mycket av mig själv jag ser i Elin.
Jag läste för ett tag sedan om hur det blir med ord som överanvänds: de förlorar i värde och får ofta en diffus mening. I det här fallet diskuterades hållbarhet. Vad menar man med detta ord som numera används i alla möjliga samband från politisk argumentation till möbelförsäljning?
”En hållbar utveckling är en utveckling som tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov”. Så definieras hållbar utveckling i det som kallas Brundtlandrapporten, och som skrevs på uppdrag av FN 1987. (Wikipedia)
Jag vet inte om min 20-kronorsbukett bidrar till en hållbar utveckling precis, men jag njuter fortfarande för fullt!
