Igår var jag ett tjurkart. Inte hela tiden eller hela dagen, men när jag överväldigades av gräsrötternas tjocka system och det faktum att vi för tredje året i rad höll på att angripa dessa rötter. Jag älskar verkligen att hålla på i trädgården. Jag älskar att ta hand om det som växer, att följa tidens gång, gulla med gödsel och kanske lite fiberduk eller annat som kan tänkas förbättra de små plantornas förutsättningar. Jag gillar däremot inte att rensa ogräs, inte heller att slåss allt för hårt mot naturen. Vi ska ju samarbeta!

De senaste två åren har vi haft ett enkelt trädgårdsland. Det planerar vi att ha i år också. 2018 upplevde vi den torraste och varmaste sommar som har uppmätts i våra trakter. 2019 blev lite bättre, men vattnet i brunnen tog slut då också. Det har inte snöat märkbart på hela vintern, men i år ska i alla fall vattenförråden vara väl påfyllda. Jag har slagits med kållarver, jordloppor, pistillröta, potatisbladmögel, rådjur, fasaner, frost, skorv, sorgmyggor och allt möjligt annat. Jag har accepterat att dessa angrepp är en del av planttantslivet. Även Sara Bäckmo råkar ut för liknande missöden, kanske ännu mer. Hon verkar dock snabb på att upptäcka angreppen och vet vad som är vad, vilket gör att hennes skördar blir fantastiska. Själv är jag glad när vi kunnat äta så mycket egenodlad mat som vi har. Dessutom var trädgårdsterapin i efterhand nödvändig för min överlevnads skull, både 2018 och 2019. Det är kanske väl dramatiskt uttryckt, men jag förstår verkligen hur det kommer sig att man skickar folk att jobba i trädgårdar då de har tagit slut.

Rådjursstaketet ska flyttas och bli högre. De är viga och hungriga, de där vackra odjuren, och de skyr inga medel för att ta det de vill ha. Maken har testat några olika modeller, men nu är han övertygad om att han har kommit på något som ska fungera. Dottern är en sann estet som gillar att drömma, skriva och komponera, men när hon sätter fart att arbeta är hon som en maskin. Jag är ytterst tacksam för hennes insatser och tänker att vi nog ska få till något bra i år också.

Skissen över landet 2018 skulle jag rita om och göra mer detaljerad, men det blev aldrig av. Istället…

… använde jag baksidan för att göra den nya planen för 2019 för att hålla koll på växelbrukets fällor. Skörden blev mycket bättre än första året av flera orsaker, men rådjuren åt upp allt för mycket av det som kom upp. När de väl hade kommit på hur de skulle forcera stängslet hade vi inte mycket att sätta emot.

Just nu är vi i början på odlingsåret 2020. Jag är förväntansfull och hoppas kunna utveckla mitt kunnande och få användning av det jag lärt mig så här långt. Det verkar som att jorden jag använde då jag omskolade tomaterna tog med sig något skräp, för trots att både potatisbladmögel och pistillröta har tagit mycket av de föregående årens skördar var plantorna vid den här tiden på året jättefina både 2018 och 2019. Så är inte läget i år. De ser redan ut att ha gått på en eller annan livsmina, men så länge det finns liv finns det hopp. Inte sant? Om inget annat lär chiliskörden bli lika fin som vanligt. Suck.