Planttant, samtalsterapeut och samhällsbetraktare
Idag fyller min lillasyster år. Jag vill inte ta födelsedagsglansen från henne, men jag passar på att fira alla mina syskon när jag ändå håller på. Ni är bäst! ❤️
Lite extra grattis till de tre blondinerna till höger i bild då de alla fyller år nu i mars. Hurra, hurra, hurra!!!
Jag ser fram emot soliga och glada dagar tillsammans framöver utan några muppiga coronarestriktioner…
Jag vet många som tycker att det har blivit lite trist att vittja brevlådan. Det går dessutom snabbare att mejla och messa och med dessa kommunikationssätt slipper man hela väntetiden. Det är dock något särskilt med att öppna brevlådan och hitta paket och personliga brev! Igår hade jag den stora glädjen att få både ett spännande paket från min syster och favorittomatfröer från min kompis. Hurra! Allt var blött pga ovädret, men det gjorde inget.
Värre var det med min leverans från UPS som hade råkat ut för elände på Sturup och kom fram i ett oacceptabelt skick. Att försöka få ett sådant paket reklamerat är inte helt lätt, kan jag tala om. Jag hamnade på ett callcenter ”någon annanstans” och fick prata med en tjej som inte var särskilt duktig på engelska och som mest verkade ha fått i uppgift att förklara hur jobbigt det är för en om man reklamerar sitt paket och hur svårt det blir för avsändaren att få tillbaka sina pengar. Vi får väl se vad som händer. Jag har nämligen bestämt mig för att inte nöja mig med hur leveransen såg ut då den kom fram. När jag genomfört reklamationen och lyckats lovar jag att redovisa precis hur jobbigt det var.
Igår hade jag och Evert sällskap på Uttorpsrundan. Vi hade det rätt bra, men jag tycker att han kunde ha varit lite mer varsam i sin framfart. I stunder kändes det som att iskorn drog in rakt i ansiktet på mig. Kanske var det så att jag erbjöds en gratis ansiktsbehandling. När jag kom hem såg nämligen ansiktet ut som efter en peeling, alldeles rödmosigt och lite småsvullet. Det gick dock över till en ”fräsch look” efter en stund, så det ordnade sig.
Jag brukar inte gå i skogen då det blåser allt för friskt. Här ser du anledningen. Jag är varken sugen på den ena eller den andra sortens stockar i huvudet. Nattens vindbyar var inte nådiga, men vid det här laget hade det ändå lugnat ner sig lite.
Det var inget plockepinn i skogen, men ganska stökigt. Fällen är ändå en viktig del i naturens kretslopp, så jag blir lite glad när jag ser det här! Jag brukar säga att luften är mitt element och det är få naturupplevelser som fyller mig med lika stor glädje som en härlig höststorm. Ett av mina lyckligaste ögonblick i livet hade jag i Dundee, Skottland, då jag och några av mina syskon var hos syrran och hälsade på. Så känner jag livet i mig!
Våren är sannerligen på väg! Morgonljus från verandans röda fönster glittrar i kylskåpet och jag känner livet i mig.
Solen i verandan, ljuset här… Älskar det och ska nu i mars städa upp och börja förbereda förändringen från extrakyl till sommarhalvårsrum. Dalahästarna tar nu upp en hel fönsterrad och jag tror jag är färdig med den här samlingen! Jag har inget Dalarna i blodet, men jag älskar dalahästar. Jag saknar fortfarande den rödorange häst jag fick då jag var med mamma i Dalarna som 10-11-åring. Den har försvunnit längs vägen. Kanske har jag städat ut den då den inte var ”min stil”, kanske ligger den faktiskt i en låda på vinden, kanske har den hamnat på en soptipp någonstans. Den blå hästen i mitten hade maken med sig in i boet, de andra har jag samlat på mig sedan vi flyttade hit. Kanske eventuellt kommer jag att vilja fylla på med en trecentimetare om jag hittar en. Vi får se!
Alltså, dagens ispromenad måste väl ändå vara den sista för säsongen? (Oroa dig inte, han går precis i strandlinjen vid campingen och hade han trampat igenom hade han stått på botten två decimeter nedanför.
Vad är din definition av ”trevlig”? Och hur är det med ”snäll”? Vill du vara nära någon som är ”stark”, eller vad sägs om lite ”farlig”? Kan du hantera ”självsvåldig”? Vill du att dina barn ska ”ta för sig” och hur ”generösa” tycker du att andra ska vara? Varför ska vi behöva anpassa oss, varför inte leva enligt ”vårt sanna jags” vägledning? Om jag vet precis vad jag vill ha just nu, borde inte alla andra förstå att det är ”mitt sanna jags behov” och att jag är en mycket bättre människa om jag bara följer mitt ”villhöver”?
Jag började läsa Glennon Doyles bok Untamed eftersom den hade fått så extremt bra recensioner i USA. Well, this book doesn’t tickle my fancy. Doyle var gift med sin modellman och ”satt fast” hos honom, en notoriskt otrogen modellsnygg man, med sina tre barn. En dag såg hon KVINNAN hon ville leva med istället och så började hennes liv med ex-fotbollsspelaren Abby Wambach. (Abby ser ut som en blond brorsa till Glennons ex-man, så jag gissar att hon vet vad hon gillar.)
Doyle har varit en riktig äktenskapsrådskändis i USA och har sålt massor med böcker. Ex-maken bedrog henne med andra kvinnor och var porrberoende, de reparerade sitt förhållande, Doyle gav ut sin bok Love Warrior som handlar om att kämpa och sedan skilde hon sig. I Untamed skriver hon att man ska strunta i vad hon har skrivit förut. Det gäller inte längre. Hon skrev det under andra förhållanden. Nu då? Lyssna på ditt inre! Ditt otämjda! Ditt innersta jag!
Jag vet inte vad det är som gör att jag läser Untamed med allt större irritation. Klyschorna? Själviskheten? Go with the flow? Jag har själv genomgått en stor personlighetsförändring sedan jag var yngre och tycker verkligen inte att mitt ständiga anpassande till andras behov var hälsosamt. Jag är inte längre lika ”snäll” som förut. Inte lika ”generös” med min tid och mitt känslomässiga engagemang till kreti och pleti. Mer ”ego”, absolut. Jag borde känna igen mig i Doyles bok, prisa den och gråta och skratta högt som många andra, men det gör jag inte. Det är något som gnager. Kanske läser jag klart boken om ett tag, kanske inte. Jag brukar faktiskt läsa ut också riktigt dåliga böcker, men den här fixar jag inte riktigt. Inte nu. Kanske återkommer jag med en helt annan recension när jag har hela bilden, kanske inte.
Har du läst Untamed eller någon av alla andra böcker Doyle har skrivit? Vad tycker du då?
Nu märks det. Våren är på ingång. Morgnarna är ljusare, kvällarna kommer senare. Den här tiden på året brukar vara den absolut värsta i mina ögon, men i år känns det inte så illa. Det är rätt mysigt att ha tid för ett par projekt till innan vårbruket suger upp all min tankeverksamhet! Den blivande grusgången är ren lervälling än så länge, men drömmen om något riktigt fint lever! Och purjolökarna jag plockade in till kvällens middag var riktigt goda. Jag påmindes återigen om varför jag gillar att vara planttant också då ohyra, torka och klen jord ställer till det för mig. Det blir bra!
Till hösten flyttar vår yngsta dotter upp till Stockholm igen. Jag vet inte hur livet kommer att bli för oss som blir kvar här hemma. Det vet man naturligtvis aldrig, men just nu känner jag av detta mer än vanligt. Vi kommer att bli ett hushåll med två vuxna utan barn igen, något maken och jag inte varit sedan 1996.
Vår S har kastats in i den verklighet som unga, outbildade ungdomar måste ta sig an efter detta coronaår. Det är svårt att hitta ett jobb! Hon har den stora glädjen att ha fått timanställning i sin farbrors städfirma och det är härligt att höra hennes glädje varje gång hon får meddelande om ett nytt arbetstillfälle. Hon är så duktig med sin ekonomi och mycket sparsam, så det betydde extra mycket för oss när hon kom hem med den här fantastiska vårbuketten med tulpaner, ranunkler och körsbärsblom! (Tack för att vi hjälpt henne med körkortet.)
Vi har blivit bortskämda med en massa god mat de senaste åren, särskilt sedan förra sommaren. Igår gjorde S perfekta falaflar då jag pratat om hur sugen jag varit på sådana under flera veckor. Så gott! Så lyxigt! Kanske ska jag satsa på att be henne laga allt möjligt smarrigt som jag själv tycker är tråkigt att fixa så länge hon bor hemma…
Blå himmel med sol som värmer och talgoxar som vädrar vår. Fast, sprött vatten som håller på att återgå till flytande form håller sig uppe tills någon trampar för hårt, för tungt. Halkiga, förrädiska spår som inte bör följas, gå din egen väg.
Mossa som lurar en att tro att friskt gräs är på väg upp. Skönt grönt, men av en annan sort. Håll i, håll ut. Det kommer, men inte än. Minusgrader lugnar ivriga rötter och svällande lökar. Solhattar och aloe vera kan lugnt ligga kvar i sin vintervila. De kan skicka kepsen, gäspa och dra sig längre bak på hyllan. Tids nog är det dags att jobba. Hårt.
Det stora, fula elskåpet har bytts ut mot en nättare variant medan stolparna har blivit mer muskulösa. Elektrikerna har dragit vidare till Norra Tång utanför Bergkvara. Leve EU. Må stolparna vara raka och kraftiga nog att stå pall under lång tid framåt.
När jag växte upp fick jag höra av mina föräldrar att Sverige var ett helt fantastiskt land med ett system som var uppbyggt för att skydda de svagaste, de missbrukande, de svårt psykiskt sjuka, helt enkelt alla som kanske hade hamnat på gatan om inte ett allmänt system fanns.
Genom åren har systemet ändrat form. Mina föräldrar hann vara med om många reformer och uttalade sig många gånger i suckande form det sista året då jag bodde hemma hos dem. Nyheterna stod på både morgon som kväll och jag har nog inte varit så insatt i världsläget varken förr eller senare. Efter det där året kroknade jag. Redan innan jag flyttade ”hem” hade jag gjort valet att inte titta eller lyssna på nyhetsrapporteringar då de hade börjat göra mig cynisk och rädd. Det finns så otroligt mycket ondska och elände i världen och jag ansåg att jag inte hade råd att fylla mitt sinne med mer än det jag redan var tvungen att ta mig an.
Fortfarande lider jag av nyhetsklåda. Det är ytterst sällan jag känner mig uppbyggd och stärkt av nyhetsrapportering. Å andra sidan är det spännande att grotta ner sig i ett ämne och försöka vända på alla stenar för att förstå hur det funkar.
Vad är det med välfärdsstaten som är så fantastiskt och varför klagar alla alltid på allt ändå? Kanske borde vi bara bita ihop i alla lägen och kämpa på? Vad hade hänt om vi bytte plats med en person i samma ålder som oss själva från 1821? Hade vi överlevt? Hade vi klagat? Och vad hade personen vi bytte med sagt? Vad hade hänt om vi klippte alla bidrag och försäkringssystem idag och började bygga från grunden igen? Inget Försäkringskassan, inget Socialtjänsten, inget Arbetsförmedlingen, inga Regioner? Hur ser det ultimata och väl fungerande systemet ut? Som funkar 2021, inte på medeltiden.
Vi svenskar har det i nästan alla mätningar oförskämt bra. Här är ett exempel. Trots det känner jag väldigt få svenskar som i sanning är ”förnöjsamma” och som inte hittar något att klaga på. Hur det kommer sig finns det såklart en massa olika förklaringsmodeller till. Politiska förklaringsmodeller, psykologiska förklaringsmodeller, ekonomiska förklaringsmodeller, religiösa förklaringsmodeller…
Så fort vi jämför oss med någon som har det bättre mår vi sämre och tvärtom. Är det en inbyggd drivkraft? Själv ser jag olika personer hantera det på olika sätt.
Kollektivistiska ideal och socialistiska lösningar till alla orättvisor ligger i den svenska modersmjölken. Det svenska folkhemmet. Ingen ska behöva falla mellan stolarna. Ingen ska behöva känna sig bunden till spisen eller vara beroende av familjen. Kollektivet är idealet, alla ska ha likasamma, eller åtminstone ska jag inte ha det sämre än någon annan. Det talas även ofta om rättigheter, kanske inte lika ofta om skyldigheter.
Konservativa ideal hyllas gärna av de mer försiktiga. Bevara det som det alltid har varit. Om något måste förändras, så gör det försiktigt och långsamt. Som individ är jag inte heller jätteviktig, det är olika Auktoriteter som vet vad de talar om och som ska förväntas upprätthålla ordningen. Polisen. Militären. Kungen.
För frihetstänkarna är liberalismen antagligen mest lockande. Frihet att tänka, handla och välja är mycket viktigt för en frihetstänkare, men hur en samhällsstruktur ska se ut för att jag verkligen ska kunna välja beror på vilken typ av frihet jag strävar efter. En libertarian och en socialliberal person har mycket att lösa innan de är överens om ett fungerande samhällssystem.
Vilken förklaringsmodell man än håller sig till så finns det glapp. Små glapp ibland, ibland stora. Den svenska modellen kräver att alla strävar på, hjälper till och att ingen ”utnyttjar systemet”. Tyvärr finns det vissa personligheter som är som gjorda för att utnyttja systemet. Man kan se det som en otroligt effektiv överlevnadsstrategi, men det hjälper ju inte mig när jag ser hur jag själv får det sämre för att jag är lydig och ordentlig medan fuskare åker räkmacka. Det är dit vi har kommit nu. Välfärdssystemet vänder sig inte längre till de stackare som inte har någon familj, som är svårt psykiskt sjuka eller lider av stor ohälsa. Alla berörs. Det handlar om ”Grejt, här kan jag tjäna en hacka!”, ”Jag vill också ha en större del av den kaka jag hjälpt till att baka.” och klassikern ”Vi har varit naiva” har vi nog inte hört för sista gången.
Jag har förut pratat om plånbok, budget och förmåga till konsekvenstänkande som en slags liknelse för hur vi hanterar de tillgångar vi har eller tillskansar oss. Det handlar om faktiska pengar, om hälsa, om talanger, om erfarenheter… Jag tror att vi lite var till mans glömt bort, eller aldrig lärt oss, hur vi tar ansvar för oss själva och det samhälle vi bor i. Jag tror att vi hamnat i ett läge där vi har så stor tro till ”systemet” att vi inte vet vad vi ska göra då institutioner och organisationer inte längre kan upprätthålla den kvalitet som vi förväntar oss. Hur vi ska gå vidare för att det ska bli bra vet jag inte, men en sak vet jag. Jag tror fortfarande på gräv där du står. Ingen kan göra allt, men alla kan faktiskt göra något. Och jobbar vi var och en på att bli en lite bättre version av oss själva så går vi väl åtminstone åt rätt håll tänker jag.
En av mina härliga vänner i Orem var expert på att fira. Hon led av tungsinthet i perioder och tyckte själv att det hjälpte att pigga upp också det andra kallar vardagar med något extra. M använde sig av en onlinekalender liknande den här och hittade jättemånga roliga dagar att fira! Vi hade den stora glädjen att få vara med ibland och jag har många gånger tänkt att det hade varit jättekul att uppmärksamma en ny högtid varje dag under en kortare period. En vacker dag kanske det händer. Idag behövdes dock ingen extra firarinspiration. Fettisdagen firas av en stor andel personer i vårt avlånga land, inte bara av oss.
I år råkar semmeldagen sammanfalla med makens och mitt tjugosjunde semmeldagsjubileum. Maken bjöd in till semmelfest hemma i sin lägenhet på Gambrinusgatan för att lura dit mig, så när jag hade tackat ja fick han tvinga dit ett gäng kompisar för att det skulle bli någon fest. De hembakade bullarna blev brända och luktade fortfarande i lägenheten då jag kom, men vem har dött av köpebullar? Något måste ha funkat, för vi blev ihop, gifte oss, fick tre barn och väljer efter en del bulor i vägen fortfarande varandra. Är inte det något att fira, så säg?
Dagens firaraktivitet tog oss över isen från Bredavik till Knösö där min barndomsvän bor. Maken tog sig fram med vandrarkängor och skidstavar och själv framförde jag gårdens medföljande spark som hade fått sig en liten uppfräschning och fick komma ut på tur för första gången på mycket länge. Jag gillar inte isar och kan inte säga att jag strålade av glädje inför denna aktivitet, men bestämde mig för att jag skulle vara mycket nöjd när vi väl var hemma igen. Precis så var det ju också! Vi tog oss fram de fem kilometrarna till Knösö udde på dryga timmen och blev välkomnade med lyxfika och varmt te. Efter en stunds trevlig samvaro var det dags att glida hemåt igen. Turen tillbaka tog 1,5 h, för den sista fjärdedelen hade hunnit bli extremt hal under de timmar vi hade varit borta. Jag kan säga att vi var mycket nöjda och belåtna då vi packade in sparken i bilen och åkte mot Uttorp igen. Där fortsatte vi tilltjockandet inför fastan genom att fylla på med semlor respektive semmelkladdkaka, så nu kan vi nog stå oss till nästa påsk ungefär.
Slutligen vill jag bara visa bilder på tre olika slags is. Jag fascineras så av att detta vackra egentligen bara är ganska vanligt vatten!
