Somliga eldar är mer välkomna än andra. En morgoneld på himlen med dramatisk himmel är en sådan.
För att inte tala om bra drag i vedspisen så morgonbrasan kommer igång riktigt ordentligt. Jag älskar den här vedspisen och all glädje den ger. Och nytta, såklart. Tack till brorsan som ser till att vi alltid kan hålla oss varma på det här viset.
Annars hörde jag i en intervju att vi numera ska säga ”global heating” istället för ”global warming”. Det är alltså oansvarigt att påtala att vi befinner oss i ett läge där vi borde vara förberedda för att vårt bekväma liv kanske inte kommer att vara lika bekvämt för evigt eftersom vi har ett pågående krig runt hörnet. Då skrämmer vi nämligen barnen. Att säga att världen håller på att brinna upp och att vi behöver förhålla oss till detta är däremot inte triggande, utan ska undervisas för samma barn från tidig ålder. Nej, ursäkta mig, men jag blir lite irriterad då logik plockas bort och känslor tillåts styra narrativ och även politiska beslut. (Här handlar det alltså inte om sakfrågorna i sig, utan om vad som anses vara rätt och fel och vilka som bestämmer att det är så.) Jag är helt för att alltid vara förberedd, både mentalt och fysiskt, på att livet är tufft, men tror att vi gör våra barn en otjänst då vi överdriver åt endera hållet.
Det är riktigt kallt ute, men hjälp, så vackert! Jag har varit ute i morgonrock, stövlar och vinterkappa för att mata fåglarna och bara få i mig lite morgonsol. Det händer något i kroppen i de där mötena. Jag förstår att det är viktigt att gå ut och få i sig den tidiga solen för att dygnsrytmen ska funka så bra som möjligt. Efter att jag var sjuk innan jul har jag inte riktigt kommit tillbaka till mina goda morgonvanor, så jag lägger mig för sent och stiger också upp för sent (enligt mig). 23 till 6 är det perfekta sovfönstret för mig, men för att komma dit igen behöver jag anstränga mig lite. Hur som helst, iskristaller på fönster är aldrig bra i ett bostadshus, men i oisolerade glasverandor blir dessa fenomen ett vackert tillskott. För övrigt har jag lovat mig själv att mer ofta plocka fram min kamera i år. Även om en nyare modell hade varit att föredra ger den i goda ljusförhållanden fortfarande förstklassiga foton i bättre kvalitet än vilken telefonkamera som helst.
Hur går det då med mina amaryllisar? Jo då, tackar som frågar. En blommade till advent, men den hade jag köpt för 39.90 på Blomsterlandet och den var inte ens en av mina översomrade. Så här ser det ut nu. Den som snart blommar kämpar på. De andra två är inte ens i närheten. I syrummet står fem till där knopparna har kommit upp. De andra femton lever alla och har hälsan, så det är ändå imponerande. Det här projektet börjar kanske rinna mig ur händerna lite? Jag vill ju helst ha amaryllisar till advent och jul, inte hela våren. Jag ska vara duktig på att dokumentera hur de ser ut när de blommar och eventuellt bara spara en vit, en ljusröd, en mörkröd osv. Just nu planerar jag vårsådderna och inser att det är tur att försåddshyllan har en topphylla som aldrig används, för där kommer jag att behöva ställa alla amaryllisar. I år ska hyllan få stå i syrummet eftersom maken numera använder ”sovskrubben” som kontor. Det blir bra, det.
Nu har nyhetens behag tagit slut för januari och det är bara en månad som vilken annan, iallafall för mig. Skjutsen jag kände av det nya året är förvisso kvar och lurar bakom örat, men samtidigt känner jag mig på gång. Maken och jag kör sockerfritt fram till påsk, precis som förra året. Maken vattenfastar i vanlig ordning ett helt gäng dagar medan mina rutiner puttrar på. Sedan i söndags har jag bara ätit det som finns här hemma. Fram tills idag har det funkat alldeles utmärkt, men idag vill jag nog komplettera med lite färsk frukt åtminstone. Fast jag vet inte. Vi har ett helt vitkålshuvud och ett kilo morötter i kylen, så kanske blir det denna smarriga omelett på repeat dag ut och dag in, hehe? (Denna lagade dessutom den fastande mannen kärleksfullt till mig, han måste ha varit desperat att ens insupa lite goda dofter.)
”Städa, städa varje freda’ och så varje jul, det tycker ja e kul!” För mig är det rensarmånad, precis som vanligt i januari. Vilket vanedjur jag är… Några lådor om dagen gås igenom, Sellpypåsar har beställts, somligt har slängts, en del har packats för att ges bort och annat har lagts i lagahögen. Det känns skönt att redan ha koll på mina grejer, men eftersom jag av födsel och ohejdad vana är en människa som gillar ordning och reda på riktigt får denna procedur mig att må riktigt bra. (Vad bra att blogga, på fotot ser jag att jag kanske borde ge elprylarna en omgång med mikrotrasa för att också göra dem rena på grunden.)
I köket har det också städats undan. Algrenen som plockades med hem på en av de soliga rundorna passar så fint i hängvasen, fast utan provrör. Perfekt så här på vintern då trädgården inte riktigt hunnit komma igång med allt det gröna. Än får vi vänta ett tag på snödroppar och annat kul!
De vikta stjärnorna av bakplåtspapper jag gjorde förra året i samband med julpysslet kom till nytta! De hängdes upp i ett kors av grillpinnar och hamnade snett ovanför vedspisen där stjärnorna dansat så vackert sedan i december. De känns inte alls juliga, utan vintriga, så de får hänga kvar och göra oss glada. Ja, och så ser det ut hemma hos mig när tomteblossen släckts och det enda som lyser upp himlen är Castor, Pollux och alla dess spännande vänner. (Såg du natthimlen igår då det var stjärnklart och nymåne? Magiskt!)
Det känns annorlunda nu. Ljuset. Står man vid söderväggen vid verandan värmer solen så skönt. En stund in på promenaden går det att lätta på halsduken och droppa handskarna ett steg så lite luft kommer in. Det är hoppfullt!
Vi har haft minusgrader i över en vecka. Nu ska det bli plus om dagarna och minus om nätterna. Maken längtar efter ispromenader och långfärdsskridskor, jag slår bakut och säger att man inte måste testa allt som kanske funkar. Tänk så olika man är!
Helgen har ägnats åt fina möten med familj och vänner, något som jag verkligen känner mig tacksam över. Min lilla systerdotter döptes och hennes pappa sjöng Bo Kaspers ”Vad ska du heta?” så de sista pappersnäsdukarna från förpackningen jag öppnade då lillans föräldrar gifte sig gick åt. Det var fint att komma till lillastesysters nya hem i Höllviken. Syrran är så duktig och det är underbart att se den lilla familjen kämpa på och nå mål av olika slag. Våra föräldrar skulle vara så stolta över dem!
Igår hade vi våra kompisar över på en bit mat och trevlig samvaro. Deras småttingar är otroligt charmiga, inte minst balettdansösen på bilden här ovan som med stor säkerhet deklamerade att hon ”ska bli sjungerska och danserska och stå på alla de största scenerna i hela världen”. Efter sin sju nummer långa konsert är jag tämligen övertygad om att hon kommer att gå långt, oavsett vilken väg hon väl bestämmer sig för att slå in på då hon har några fler år innanför västen.
Idag hade jag inga bokade samtal, så jag ägnade största delen av dagen åt att städa undan julen. Det gav mycket tid till reflektion över bland annat den energi som den lilla musikalartisten så självklart visade upp. Jag sög i mig den som en torrlagd svamp, ville så gärna få ta del av den och låta den ge mig kraft att känna samma självklarhet i mitt liv. Nytt år, nya ambitioner, men samma gamla kropp och samma utmaningar. Må självklarheten slå följe med mig detta år, låt mig ta den i hand och låta den bära mig när jag inte ens har styrfart framåt. Jag önskar ibland det var lika lätt att ladda upp mina egna batterier som de som sitter i den bärbara högtalare som finns här hemma. Bara att plugga in i datorn, den går ju till och med att använda medan den laddas! Jaja. Nu ska jag dra iväg och få till några piruetter innan det är dags att ta en tidig kväll för att häva de dåliga jullovsvanorna jag lagt mig till då jag stannat uppe alldeles för länge. Jag hade tänkt skriva något helt annat, men du vet hur det är. Det är som det är och det blir som det blir. Även så med texterna i Monnahs blogg.
Igår var dagen grå och ämlig, ungefär som jag. Det blev kallare och kallare ju längre dagen framsteg och jag är glad att jag åtminstone tog mig ut en runda trots att jag helst av allt bara hade kurat ihop mig hela dagen. Jobb skulle göras, mat skulle lagas, strumpor skulle stickas och garderoben skulle rensas ut. När jag kom in i badrummet och såg denna scen fick jag drömma lite om mina berg och hur glad jag var över att vi ändå fick lite snö denna vinter. Ämligheten mjukades upp lite i kanterna. Att inte riktigt vara nöjd avsett vad som händer, det verkar vara standardläget för en stor del av mänskligheten. Jag vill faktiskt inte vara del av denna. Jag vet att min syster som hade en yrkesposition med medarbetaransvar verkligen störde sig på detta fenomen. Syrran är problemlösare. Uttrycker någon ett problem ser hon till att fixa en grej, ett möte, en artikel eller vad det nu kan vara för att hjälpa till att lösa det. När hon agerade på detta sätt i sin position upptäckte hon att somliga helt enkelt har som status quo att gnälla. När hon fixade de uttryckta problemen var det fel på något annat vis, det fanns liksom inget sätt att vinna. Hennes upplevelser har påmint mig om vikten av att inte vara en sådan oskön person, varken inför mig själv eller andra. Där kommer tacksamheten in som en riddare i skinande rustning! Alltid lika hjälpsam.
Nästa vecka börjar min man sin årliga början på året-fasta. Jag kommer delvis att haka på, så det gäller att plocka in sådant som man är sugen på innan dess. Igår tänkte jag att hemlagad mac n cheese var precis en sådan rätt. Nu ser det verkligen inte läckert ut på något vis, men mmmmmmm. Perfektion! Vi har så mycket ost kvar efter julen, så jag tog en bit cheddarost och rev ner. Vitlökspulvret gör hela skillnaden tillsammans med valet av ost, precis som klicken med crème fraîche. Det funkar perfekt med glutenfri pasta och Maizenaredning, men är man laktosintolerant är kanske inte detta bästa rätten att glufsa i sig som tröstmat. En person av ordning hade säkert bara använt vanliga makaroner, men man tager vad man haver. Det är bara att göra en vanlig ostsås, tricket är att inte koka bechamelen tjock. Jag hoppas du kan läsa engelska, då är det bara att följa länken här ovan. Proportionerna är annars 2 msk smör, 2 msk mjöl enligt preferens, 1/2 tsk salt, 1/4 tsk vitlökspulver, 2,4 dl mjölk, 0,6 dl crème fraîche, knappt 5 dl riven ost. Mums, mums.
Kvällen ägnade jag åt soffläge med stickning. Resten av familjen fick hemstickade sockor i julklapp, men jag hann inte med maken. Det fixar jag nu i efterhand. Den här gången testar jag en modell där resåren går ner över hälen. Ser snyggt ut, får se om det blir skönt. Garnet är tunt och jämt, så stickningen ser levande ut. Att sitta och sticka sockor på stickor 3 är ett evighetsjobb i jämförelse med sockor i tjockare garn, men dessa är mycket bekvämare att ha på sig i skor. Ja, och det var den dagen.
Så här såg det ut imorse. Vi är insnöade!!! Eller alltså, det låter värre än det är. Blåsten hade bara samlat upp en fyrtio centimeter hög driva som lade sig på plats precis utanför vår dörr.
Det är svårt att visa höjdskillnader ibland, så också i detta kort. Men du ser kanske att det knappt ligger någon snö alls framför boden, utan att den samlats i en driva som slutar precis framför vår ytterdörr.
Det blåste så hårt att snön drev in i glasverandan! Det tror jag aldrig har hänt förut. Glipan är inte särskilt stor, men förlängningssladden har väl vidgat den lite.
Idag är fåglarna mycket mer aktiva än igår och nu verkar de vara nöjda både med solrosfröer och jordnötter. Det är full rulle därinne. Talgoxar, blåmesar och rödhakar som har after ski!
Snöovädret var inte så illa som i Skåne där folk satt fast på E22 i nära ett dygn, vilken pärs!!! Vår lilla utbytesstudent är i Sverige och hälsar på pojkvännen och de kom hit och hälsade på oss gamlingar. Så roligt med lite liv och rörelse! Vår M är en energibomb och hennes kärlek till Sverige (och pojkvännen) har varit så spännande att följa. Tänk att lära sig ett helt nytt språk i det närmaste perfekt på så kort tid, precis som extrasyrran som trettio år senare fortfarande finns kvar i våra liv, och att dessutom hålla det levande och fortsätta utveckla det.
Västerbottenpaj var önskad och vi gillar att uppfylla drömmar. Jag har lite olika recept på denna paj och blir ibland missnöjd. Detta funkade dock perfekt, denna gång med ett ägg istället för vatten i pajdegen. Jag brukar ta lite paprikapulver i äggstanningen för att förstärka den gula färgen och gärna lite extra svartpeppar. Inte mycket salt dock, osten är så salt i sig… Har du något perfekt recept på denna svenska klassiker?
Nej, det går så klart inte att se att temperaturen ligger på nollan, det yr snö och tallgrenarna svajar som skulle de trilla ner rätt över grusgången. Jag har fyllt på fågelmataren med solrosfrön och jordnötter, men småfåglarna verkar hålla sig till tryggare rum. Vi får väl se om de dyker upp lite senare. Det sägs att det ska snöa hela dagen. Det är långt från trettio minusgrader. Istället är det halt och mer kallt av blåsten än själva kylan, men vad gör man? Det är bara att ta emot vintern som den ser ut och så här ser den ut här i vårt sydöstra hörn av landet. ”God jul och gott nytt år, älska det du får”, eller hur det nu var. Senare idag kommer vår lilla exutbytesstudent och hennes pojkvän. Västerbottenpaj har önskats och det ställer vi ju gärna upp på.
Tomtelandet känns lite ledset, jag gissar att både snögubbar och tomtar gläds enormt åt dagens väderförväntningar. Överkastet får symbolisera att tvättkorgen är helt tom efter att ha stått översvämmande efter jul- och nyårsveckorna. För mig känns det alltid lite sorgligt att tvätta bort tecknen på att våra barn varit hemma och hälsat på. Jag vill ju inte att de ska bo kvar hemma, men när de kommer hit fylls hemmet med en extra fin energi som laddar tacksamhetskontot. Jag är glad att det är så, att våra barn vill hänga med oss också då de faktiskt kan välja att inte längre göra det och att vi lyckades guida dem igenom livet under de år vi hade detta ansvar. Nostalgi är en snuttefilt jag unnar mig att gosa in mig i då och då och idag känns som en fin dag för just detta. Eld i både vedspis och kakelugn, ylletröja, minnen och fint jobb. Tack livet!
Idag sitter jag här, den femtiotredje första dagen på ett nytt år sedan jag kom till jorden. Nya år förpliktigar på något vis. De påminner om att man fortfarande är i livet, varje år i olika skick. Det här nyåret mötte jag något tilltufsad, på olika sätt. Det känns skönt att sitta här och känna hopp om att det finns möjlighet att förändra en del av orsakerna till att det är så, men jag påminner också mig själv om att det jag inte kan förändra och mitt ansvar att hantera det på ett värdigt sätt. Jag älskar ju AA:s sinnesrobön och tycker den är värd att påminna om ofta.
”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.”
Sinnesrobönen
Idag har jag suttit och filat på årsbrevet för 2023, den sammanfattning jag försöker skriva varje år (men glömmer ibland). Det är fint att påminnas om allt gott som finns i mitt liv, av någon outgrundlig anledning är det mycket lättare att komma ihåg det som varit tufft i olika situationer. Jag tänker på det år då både mamma och far gick bort, om hur 2017 både var ”det svåraste” och ”det bästa” år jag någonsin varit med om. Ja, livet bjuder verkligen på högt och lågt.
2023 avslutades med en lugn, god och trevlig kväll hos min syster och hennes familj. Jag är så tacksam för allt gott som finns i mitt liv, det utgör ett grundfundament som låter mig stå stadigt i livet också då det blåser hårt. Mitt jobb är att underhålla och bygga till, välja goda medarbetare på bygget och låta bli att släppa in ohyra. Jag fortsätter helt enkelt med detta. ”Carry on!”
