Från strandliv till raggsockor.

Om jag bara fick drömma en stund hade jag precis just nu hoppat i en skön sommarklänning och ett par flipflops för att sedan dra iväg till stranden, lägga mig under ett solparasoll och läsa en pocketbok medan ljudet av lekande barn och inrullande vågor bildade en ljudkuliss. Vid sidan om mig hade ett fat färsk frukt och en smoothie hållit mig sällskap och med jämna mellanrum skulle jag gå ner och sätta fötterna i vattnet och sanden skulle få skrubba mina vintertorra fotsulor släta och mjuka. Jag är tacksam att drömmar är gratis och att de kan ta mig vart som helst!

Hade jag tagit på mig flipflops och dragit iväg hade drömmen avslutats mycket abrupt. Så här ser det nämligen ut efter nattens snöfall. Igår åkte vi på vedutflykt då vi insåg att det skulle vara trevligt med lite fler brasor innan vårvärmen tar sig ton. Vi är så tacksamma för brorsans ved. Vad vi inte riktigt hade väntat oss var det ymniga snöfall som följde oss upp till Rödeby. Jag fick höra att morgontrafikanterna hade fått åka iskana till jobbet och att väglaget lämnat mycket övrigt att önska. Det slapp vi tack och lov, men det märktes att medtrafikanterna var extra försiktiga också på väg hem från jobbet.

En av makens favoritplatser är gratistältet på Mältans återvinningscentral. Vi stannade sålunda till när vi ändå var där. I tältet ställer personalen in grejer, sorterat och klart, som de tycker är för fina att slängas. Det går att hitta skridskor, möbler, böcker, porslin och allt annat man kan tänka sig brukar dyka upp på vilken loppis som helst. Den här gången var det inte så mycket som tilltalade, men precis när vi skulle gå ut hajade jag till vid denna stol. Maken hade tydligen redan tittat på den. Det verkade som att den inte gick att höja från sitt lägsta läge, men när han kollade lite närmare trodde han att det skulle gå att fixa. Vi har en röd arbetsstol som vi tog över då makens styvfars jobb rensade ut för väääldigt många år sedan. Den har uppfyllt sitt jobb med den äran, men vi tyckte båda att den här var snyggare. Den är nu rengjord med läderrengöring, hjulen är sprayade med lite 5-56 och sänk- och höjmekanismen är åtgärdad. Detta är en IKEA-stol som inte längre säljs, men en ny kontorsstol i läder kostar ändå 3-4000 i nyskick. Jag tycker att detta var ett fynd!

Turn and tell-klockan jag plockade med mig kanske inte uppfyller något syfte än på några år, men jag fick nostalgivibbar och tyckte den såg så ensam ut där den låg på en hylla. Nu har den fått bada i varmt och bubbligt vatten och fått sig en rejäl borstning. Som ny! Den ska nog få känna sig hjälpsam igen.

Väl hemma blev jag nästan klar med kompisen till detta kanske sista sockparet i HEMSLÖJDs-projektet? Detta par blir till mig själv och jag är mycket nöjd med färgen. Jag har fortfarande stickning i fingrarna och funderar på att testa någon ny teknik i en sjal. Har så fint garn i kashmirblandning som legat i snart tio år. Jag köpte ett gäng härvor till (jämförelsevis) vrakpris då vi bodde i USA och har stickat flera fina sjalar av några av dem. Nu är det kanske dags igen. Det känns så fint att arbeta mig igenom mitt lager av garner och annat material som bara legat och väntat på bättre dagar. Tänk att flera av dem faktiskt kommer att få möta denna dag!

Continue Reading

Bakslag och bonusgos.

Jag vet att det är dumdristigt att börja prata vår i februari, men jag vet vad jag kände när jag sa att våren var på väg. Jag vet också att varje år spelar naturen oss spratt genom att locka med sol och värme ena dagen och skoja till det med snöstorm nästa dag hela vägen fram till april någon gång. Jaja, så är det med det. Snön föll så vackert igår och jag orkade mig ut på en väldigt lugn promenad trots att jag inte varit på topp de senaste dagarna.

Det hjälpte inte att jag valde Sommarvägen, det var lika mycket snö åt det hållet. Jag påmindes om att jag ska göra rent de här skyltarna då vädret blir lite bättre. Riktigt sådär sunkiga behöver de faktiskt inte se ut.

Väl hemma igen började jag med att ta ut den här godingen på kissrunda eftersom jag ändå hade ytterkläder på mig. Hon är så fin, svägerskans familjs lilla ”bebis”. Det sägs att man inte ska förmänskliga djur, men hur kan man göra annat med en hund?! De kan vara så klipska, roliga och underfundiga – jag förstår uttrycket ”människans bästa vän”. Lillan började med att sitta här i fönstret och längta efter sin familj, men vi fick henne snart på andra tankar. Maken blev lekfarbror och jag blev mystant. Snart följde hon oss i hälarna som en liten skugga. Och så roligt hon hade då hon var ute i snön och lekte! Hon följde spår efter möss, fåglar och rådjur och gjorde krumbuktiga konsthopp som hade kunnat platsa på en cirkus.

Precis som en liten bebis som kan ha svårt att somna med en barnvakt var det lite svårt för Lillan att komma till ro. Hon insåg nog till slut att hon var trygg och kunde komma till vila. Det var så mysigt att ha henne på besök och hon får gärna komma tillbaka.

Framåt kvällen fick jag säga adjö till make och hund och bege mig ut i ruskvädret för en Educatiusintervju (Explorius har bytt namn). Förhoppningsvis får jag bli kontaktperson till två studenter i mitt upptagningsområde i höst. Igår intervjuade jag den första värdfamiljen på Aspö, en av de större öarna i vår skärgård som man bara kan ta sig till med bilfärja från Karlskrona eller egen båt. På ön finns ungefär 500 åretruntboende, men på somrarna mer än femfaldigas detta antal! Jag tror inte jag har varit där sedan jag gick på gymnasiet och hade glömt vilken fin ö det är. Det hade definitivt blivit en upplevelse för en japansk student att få bo där, så jag hoppas att allt ordnar sig också med skolplacering.

Continue Reading

Söndag med en massa musik.

Körhelgen som fick avstamp i torsdags avrundades igår genom att vi var med på högmässan i Fredrikskyrkan. Det märktes verkligen att vi hade sjungit ihop ordentligt. Så fint att få vara med i en gemenskap där man lyfter varandra och samtidigt får mycket utrymme att utvecklas. Kyndelsmässodagen är ljusets högtid och jag kände verkligen att ljuset är på väg tillbaka med stormsteg! Nej, vädret bjöd framåt dagen både på snålblåst och regn, men det kunde inte förta mitt hopp om dagar med sol och varm bris. Ingen kyla som inte lite varmt rooiboste kan råda bot på.

Vår systerkör Carlskrona Gospel hade sitt årliga samarbete med Heliga Kors och Carlshamn gospel, denna gång med Volney Morgan från London. Jag blir glad av gospel, inte minst rycks man med av de lyckliga körmedlemmarnas strålande ansikten! Mr Morgan visade sig vara en medryckande och glad körledare och en duktig solist. Från ”O radiant dawn” som var vår körs första stycke till ”Oh, happy day” visade sig vara ett vinnande koncept. Jag kan gå in i den nya veckan med trötta stämband, men med en stor glädjeboost i ryggen.

Continue Reading

Körhelg på Skärva.

Jag har haft glädjen att få hänga med de här godingarna i helgen. Att få sjunga i Fredrikskyrkans kammarkör ger en otrolig välmåendeboost till mitt liv. Gällande hälsobringande fördelar måste det här vara en av de viktigaste jag ägnar mig åt.

Miljön ute på Skärva herrgård är läkande. Det gjorde inte något att solen sken och våren hängde i luften.

Nu ska det erkännas att den gamla herrgården där vi befann oss är pampig och imponerande på många vis, men välisolerad är den inte. Vis av erfarenhet bestämde jag mig därför för att packa ner flanellpyjamas, långkofta, raggsockor och några extralager. Allt behövdes, inklusive täcket från den andra sängen i rummet där jag sov. Tack vare mina förberedande åtgärder tog det bara en timme att få upp värmen nog att kunna somna när jag väl stöp i säng efter midnatt.

Jag misstänker att någon håller på med garnfärgning. Utanför gårdsbutiken hängde ull i en mängd vackra färger, välsorterade i matchande konstellationer.

Portaler till hemliga trädgårdar tillhör de finaste gångstigar som tänkas kan. Förvisso ledde just den här kanske snarare till härliga skogspartier, men känslan kvarstod. Både hästhovar och hundtassar hade lämnat spår i den leriga gångstigen. Detta är ett populärt vandringsstråk.

Jag fick i det närmaste sensommarvibbar inför denna livgivande syn! Tack för möjligheten att uppleva livet från en plats som denna.

Continue Reading

Vad silverfisk och tiden kan göra för en text.

Jag älskar att Elsa och Anton som bodde här en gång finns kvar på något vis. Det här guldkornet tror jag vi hittade i en av de senast utforskade hörnorna av gården. ”Andeliga Wederqwickelsestunder”, tryckt i Stockholm 1857. Spår av ohyra och fukt syns genom hela boken. Den har legat i en påse i frysen i flera veckor för att ta död på vad som eventuellt fortfarande levde.

Kul att en sida från något tryck i ännu sämre skick har fått agera bokmärke. Jag älskar frakturstilen som gör att boken känns ännu äldre än vad den faktiskt är. Den är inte helt lätt att läsa ens för mig som har övat en hel del, men efter en stunds fokuserad läsning lättar det lite. Det här är artonhundratalets form av självhjälpsbok. Det har hänt en del på snart tvåhundra år.

Om wårt lifs bräcklighet.
Ett glas går snart i kras.
Hwad går ännu snarare i kras? Menniskan. Doctor Luther skänkte en gång sin kollega Justus Jonas ett wackert glas, med följande vers:

”Dat vitrum vitro Jonæ vitrum ipse Lutherus,
Ut fragili vitro similem se noscat uterque.
Luther, som sjelf är ett glas, ger ett glas åt Jonas, det glaset, Så må de begge förstå, att det glaset likna de begge.

Jag har sett glas, som öfwerlefwat många menniskolif, och skola måhända öfwerlefwa både mitt och ditt. Du förlustar dig åt glaset, synnerligast om der är något godt uti det. Huru mången tycker icke om sig sjelf, synnerligast om han har stora gåfvor af Gud. Trälådan stoltserar med en gyldene klenod, som likwäl en främmande hand lagt deruti, och som hon tager ut igen, när hon behagar. Min wän, bestäm hwem du är! Ett glas, som snart går i kras. Glaset bräcker icke sig sjelf itu: du har något inom dig, som dagligen bräcker och förswagar dig. Huru mången sorg, huru mången krankhet, huru mången tillstötande händelse bräcker icke på ditt lif! Urssynden, som bor i dig, fräter på din kropp, som masken på äplet, coh ger sig ingen ro förrän hon har förtärt den. Ett glas kan wara länge, om man behandlar det försigtigt och tager omsorgsfullt wara derpå. Anwänd all omtanke, akta dig på bästa sätt; du är ändå intet ögonblick säker på ditt lif. Jag känner sådana, som störtat wid glaset och dött på fläcken. Glaset blef helt; de brusto. Tänk derföre i tid på döden, och lef så, som om du genast skulle dö! Hör hwad den wise Geneca säger i 2:de brefwet: ”Wi sjunka icke plötsligt i döden, utan wi komma densamma stundeligen närmare. Wi dö dageligen, ty med hwarje dag förswinner en del af wårt lif, och alltsom wi skrida framåt, komma wi målet allt närmare och taga af i wexten. Barndomen är sin kos, ungdomstiden också. Den tid, som förflutit tills i dag, den hafwa wi förlorat; äfwen den dag, wi nu lefwa, dela wi med döden.” Och Cyprianus i sin bok om dödligheten: ”Om du bodde i ett hus, hwars wäggar gåfwe sig, hwars tak brakade öfwer ditt hufwud, och hela huset såge ut som wille det falla öfwerända, skulle du då icke sammanrafsa hwad

du finge tag uti, och skyndsamt begifwa dig på flykten derifrån? Wälan, si din kroppshydda blir gammal och bräcklig, och lagar sig till att snart falla öfwerända och gå under. Skynda, bered dig på din hädanfärd, och betänk att döden är för dörren! Jag will aldrig wara säker, eller ett enda ögonblick missbruka mitt lif. Döden wäntar öfwerallt på mig; jag will också wänta på honom. Hwem wet huru snart wi träffas och falla i famnen på hwarandra? Han skrämmer mig icke; jag är honom i Christo wäl wuxen. Salig den, som dör innan han dör, för honom kommer döden aldrig för bittida.

Carpe diem, alltså . Fånga dagen, kära du!

Continue Reading

Lööördag!

En sådan här dag blev det. Yoga, långpromenad, långkok och långvila i soffan framför kaminen. Känslan av mittemellan höll sig kvar och även om jag ägnade flera timmar under dagen åt rörelse kom inte kroppen riktigt igång. Till slut undrade jag om jag höll på att bli sjuk. Den teorin kan fortfarande stämma, men idag vaknade jag pigg som en lärka igen och den sega känslan var som bortblåst. Kanske behövdes det bara en dag av återhämtning?

Den här godingen fick jag prata en stund med. Hon är så mysig och pratsam. Det är otroligt intressant att fundera kring vad hon vill ha sagt med sina rrrrrr och mmmm, men uppenbart är att hon har något viktigt att meddela. Oj, vad jag ska gosa med henne när vi träffas om några veckor! (Hennes mamma skickade detta foto från gårdagens utflykt.)

Novitas Muminpappa har blivit nästan ett par sockor med en spännande teknik. Jag älskar det här sättet att plocka upp maskor längs hällappen! Det blir så fint med ”flätan” som bildas. Hälen ser nästan resårstickad ut den också, men den är stickad för att ge ett förstärkt resultat med varannan maska lyft istället för stickad på det räta varvet. Nya tekniker och tricks är sådant jag hoppas kunna ta till mig med årsordet, så jag är nöjd.

Ps: Vill du lyssna på lite peppig musik så lyssna på Benjamin Ingrossos nya, Kite. Pepp, pepp!

Continue Reading

Utmanad vinter.

Efter den senaste veckans blåst, regn och plusgrader finns det nu inte mycket vinter kvar här på ön. Vi har fortfarande minusgrader om nätterna, men det ser ut att förändras framöver. (Jag vet mycket väl att vintern inte är i närheten av slut än, men långsamt ger våren sig nu till känna på olika plan.) Naturen ser så annorlunda ut så fort det börjar töa. Solljuset kommer från en annan plats, det blir mer intensivt och oförlåtande. Igår var jag rastlös och ville komma ut på en lite längre promenad, så det blev Uttorpsrundan med en podd i lurarna framåt eftermiddagen. Det regnade smått från och till, men det störde inte. När jag kom närmare vattnet drog jag ut hörlurarna för att höra det fantastiska dånet från havet. Naturen kom då närmare, men också resten av världen. Skogen har rensats upp en hel del under vintern, så jag kände knappt igen mig på vissa platser. Mest spännande var rotvältan jag hittade nästan framme vid naturreservatet. Vilka krafter som uppstår i en sådan. Jag förstår att dessa fenomen kan vara farliga!

Hemma fick jag njuta av de vackra tulpaner jag fått av min syster. Jag längtar efter att se om lilla Amsterdam och lilla Rotterdam har några blommor till mig i år, men är medveten om att jag kanske får nöja mig med en ganska klen skörd eftersom planen är att jag ska försöka lura ut hur många tulpaner jag egentligen har som återkommer år efter år. Förodlarhetsen är igång på Facebook och jag försöker hejda mig för att inte fångas av den. Efter att ha gått igenom mina odlardagböcker sedan 2018 vet jag att det går utmärkt att inte börja sätta fröer förrän i mars. Dessutom har jag växthuset i år, så det ska nog ordna sig.

Continue Reading

Pysselråttans bekännelser.

Med en härligt strålande lördag kände jag för att ge mig ut på långpromenad och vinteryoga. Eller, nä. Tvärtom. Jag ville bara vara inne och pyssla hela dagen. Tur att svågern hade hört av sig för att fråga om maken ville åka skidor i Rödeby. Själv kunde jag då göra precis vad jag ville, alltså pyssla av hjärtans lust! (Jag kunde dock inte motstå solen helt, så en liten lunchrunda blev det allt.) Jag blev efter intensivt stickande i flera timmar äntligen klar med barnbarnets lilla Ankers blus som jag hållit på med sedan i höstas. Den har inte ropat på mig. ”Kom och sticka, åh, jag är jätterolig att sticka!” Snarare tvärtom. Jag utgick från ett garn som jag redan hade, en handfärgad härva vackert, lite ojämnt och mjukt garn som jag köpt i en utförsäljning. På etiketten stod det både vikt och vilken garnklass detta var och det var det jag utgick ifrån. Garnklassen stämde, men det var inte 100 g i härvan, utan 96. Detta låter kanske som en bagatell, men de saknade grammen upptäcktes inte förrän jag hade kommit en bra bit och medförde en rädsla att kanske behöva riva upp allt. Jag fick ta till en spännande taktik. Det kvarvarande nystanet vägdes, jag delade vikten i två och vägde nystanet med jämna mellanrum för att se till att det fanns minst lika mycket garn kvar till den andra ärmen. Trekvartsärm blev det till slut och det tror jag blir jättegulligt. Nu ska jag bara fixa lite monteringsdetaljer och blocka, sedan är det dags att sätta tänderna i något annat roligt stickprojekt.

Annat jag ägnade mig åt var den allmänna januarirensningen. Nu var det dags för torrvarorna i köket, kökshanddukarna och kryddlådan. Torka, kolla bäst före-datum, planera maträtter och allmänt rensa upp. Jag hittade till exempel två små slattar linser som ska bli till linsgryta, insåg att vi av någon anledning hade tre påsar chokladpudding, varav två var påbörjade, och blev sugen på frukt- och nötbrödet. För att inte tala om en riktigt smarrig, asiatisk rätt med mycket ingefära och sesamolja. Mums.

Nu har jag också slutligen bestämt mig för vilka handdukar som ska bli till de två ”Ellinor Nilsen-badrockar” jag planerat i ett år. Jag väntar in mer mönsterpapper, men annars är jag redo! Mycket intressant att se hur min hjärna bråkar med mig själv om vilka färger som passar ihop och vilka som inte gör det. Det är som att spela SET – det finns flera olika dimensioner att ta hänsyn till. Färgtoner, färgintensitet, svärta, mönster… Det går att köra monokromt där allt annat är kaos, men jag ser att jag själv gillar rätt mycket färg bäst. Efter den sista sorteringen har jag nu handdukar som räcker till sex badrockar till. Kul! Nu får jag bara se hur roligt det känns när jag sytt de två planerade färdigt. Nu är frågan hur mycket pyssel jag har i mig efter den här urladdningen? Jodå. Mer! Mer pyssel. Tur att vintern inte är slut än och att planttantssäsongen inte dragit igång.

Continue Reading

Från Sverige till Nya Zeeland…

… och från tre minus till 26 plus. Det har hon att vänta, denna fina utbytesstudent från Nya Zeeland som lagt hela sitt sommarlov på att möta Sverige ur ett lite ovanligt perspektiv. Det är fantastiskt att få möta dessa utbytesungdomar och deras utveckling. Många av dem har aldrig åkt någonstans utan sin familj. Några av dem åker bara några månader, andra är borta i närmare ett år. Ingen jag har mött har lyckats undgå något slags utveckling, många har det hänt massor med. Jag är tacksam för möjligheten jag har att ha kvar lite tonår i mitt liv, det får mig också att fortsätta utvecklas.

Continue Reading

Det som kyls i snö tinas upp med körsång och varmt vatten.

Nä, igår kunde maken inte längre hålla emot. ”Idag går vi till Järkö! Kolla på den härliga solen, vilken dag!” Hur skulle jag kunna värja mig? Isdubbar och rep med på färden mellan campingens strand, och som sagt, en strålande eftermiddagssol! Maken var förste iskontrollant. Jag gick efter och insåg att det inte knakade det minsta, isen var rejält tjock. Jag var dock inte helt hundra på hur det såg ut precis runt ön, det såg slaskigt ut, så jag sa stopp till att ens försöka. Vi kom iallafall nästan hela vägen fram och promenaden var förunderligt vacker.

I högra hörnet ses tassar från något djur, men dessvärre är jag inte rätt person att tala om vilket. Det skulle kunna vara katt, räv eller någon mindre hund tänker jag. Annars låg snön på isen helt orörd. Ljudet där ute är något annat än på land. Jag vet inte vad det är som gör det, fast mark och is borde inte göra någon större skillnad (förutom för mitt oroliga sinne).

Väl framme vid stranden igen kändes fotspåren i backspegeln så självklara och jag kände mig modig. Att gå på tjock is är väl ingenting för många andra, men jag får verkligen utmana mig för att göra det. Vill inte hålla tillbaka min äventyrlige make heller, tänk vad trist att leva med någon som skulle säga nej till allt spännande?

Hemma igen såg jag att rådjuren är artiga och använder samma väg som vi gör ner till växthuset och trädgårdslandet. De har gått runt, runt, runt trädgårdslandet och jag är så tacksam över det viltstängsel som gör att vi över huvud får ha det vi odlar ifred från just rådjuren iallafall. Undrar om jag ska köra några snösådder i växthuset i år? Jag ska iväg i flera veckor i slutet på februari, så i år kommer den tidigaste inomhussådden att bli sen eftersom jag inte kan dra igång förrän jag är tillbaka i början av mars. Så får det bli!

Det var så roligt att träffa körkompisarna för första gången sedan julkonserten precis innan jul. Det kändes som att vi hade varit lediga i flera månader, men efter lite extra lång uppsjungning lät det inte det minsta ringrostigt. Älskar det här sammanhanget och känslan när alla harmonier sitter på plats och far iväg i kyrkorummet. Hög livskvalitet!

Efter en lång dag hamnade jag till slut hemma hos min syster på hennes underbara innergård. Vi satte oss i jacuzzin, jag med mössa på huvudet. Åh, så skönt för spända muskler, och en underbar plats att mötas i samtal, planering och diskussion. Efter lite ”after spa” vid matbordet där också svågern fick vara med var det dags att åka hem, denna gång med rockmusik på hög volym i bilen. Det var närmare midnatt och jag var nästan ensam på vägen. Halvmånen och Jupiter höll mig sällskap och jag kom tryggt hem, så tacksam över en lite ovanlig vanlig dag.

Continue Reading