Jag har suttit här på morgonen och varit tacksam över att jag är frisk nog att förbereda jobbsamtalet som drar igång klockan nio. Har druckit mitt te vid öppet fönster för att få in syrerikare luft och på riktigt kunna höra den makalösa ljudkuliss som våren bjuder på. Igår verkar grannarna ha bestämt att det var första gräsklippardagen. Själv låg jag, återigen, däckad (min förkylning var en rejäl sådan). Mest sov jag, men vid tillfälle hörde jag minst tre gräsklippare igång samtidigt. Är det bara vårt gräs som är oklippt i grannskapet nu? Men vi har ju en massa vårblommande lökar i vår gräsmatta, de vill jag inte hugga huvudet av. Dessutom behöver vi ladda batteriet på vår lilla gräsklippis och ge den vårsmörj innan den ska få jobba på med allt vad den har. Jag längtar efter att samla gräsklipp till täckodlingen och känner mig glad över att det, trots kylan, långsamt sker fina förändringar där ute i naturen och i trädgården. Det finaste med en kall vår är att vi får njuta av blomningen under lång tid, det är inte fy skam. Fast nog får jag erkänna att jag huttrar lite när jag ser SMHI:s väderrapport för den kommande tiden. Men det blir nog bra det här också. Och tänk vad härligt att grundvattennivåerna i både små och stora magasin ligger så bra till inför årets odlingsäventyr! Trots att jag fryser finns det mycket att glädjas över. Kanske är det till och med dags för årets första kirskålspaj? Må vi alla få en riktigt härlig vecka, den som drar igång med ”internationella dagen för Moder Jord”. Låt oss njuta av allt vackert vi omges av i naturen!

… bortom portalen i vårt döda träd lever tiden på ett annat sätt. Minuter kan dras ut till evigheter och komprimeras till sekunder. Pengar i rätt valuta har jag i mina guldbyxor och jag kan röra mig fritt på vilket sätt jag vill. Avstånd är bara siffror på vägskyltar, inget hinder över huvud taget. Det bästa är att jag kan ha möten som annars inte är möjliga och döden är inte längre samma hinder som i det vanliga livet. Denna plats är dock inget efterliv och jag kan njuta fullt ut med både kropp och själ. Jag kan inte bestämma berättelsen som skrivs, men den skapas av mina djupaste drömmar, både sådant jag är medveten om och sådant som kanske döljer sig väl. I mitt parallella liv…

… sätter jag mig på Öresundståget och drar ner till Malmö. Jag tillbringar spännande dagar i Malmö, åker hem till lillastesyster och hennes familj, jobbar i deras trädgård, diskuterar psykologiska dilemman och äter jättegod mat innan jag åker vidare till Hillerød via Köpenhamn. Där hänger jag med Sanne och vi sitter och stickar i soffan och skrattar och förundras över livet, talar om djupa ting och stora drömmar.

Hux flux har jag tagit mig till New York där hela min lilla familj redan befinner sig. Vi strosar omkring i den spännande miljön, åker båt, äter bagels med vallmofrön, philadelphiaost och kallrökt lax och går på minst tre musikaler på lika många dagar. (Lilla barnbarnet har hörlurar och tittar storögt på showen, hon är hooked på musikal från första stund.) Familjen följer med mig till Utah också. Där betar vi av storfamilj och vänner i lagom takt medan vi varvar med besök till Costco, Target och dagar uppe i bergen. Jag promenerar och promenerar med mina gamla promenadkompisar som händelsevis alla är samlade igen. Medan jag sitter och doppar fötterna i den iskalla bäcken som rinner längs vägen på Carterville Road pratar jag på FaceTime med mina föräldrar i himlen, fast de ser ut att gå omkring och skrota i Bredavik. Mamma säger att hon förstår om maken inte vill jobba på kommunen, men undrar om jag inte saknar läraryrket, Far säger att han sett att jag älskar att vara samhällsterapeut och förstår att jag inte vill bli rektor. Vi åker runt, blir bjudna på mat, lyssnar på underbar musik, har Montaignediskussioner med lagom doser skav och kärlek. Cina kommer och plockar upp mig och vi smider planer, gråter med stor passion och skrattar åt att vi blev precis som Ulrika och Kristina (från Dufvemåla, men utan bakgrundshistorierna). Jag känner doften av den heta Utahluften, pratar amerikanska igen med samma lätthet som förut och läser långa böcker med lyckliga slut. Landar i att beslutet att flytta tillbaka till Sverige var riktigt och vill sedan åka vidare.

Innan jag hunnit blinka befinner jag mig i en varm och svettig lokal i Nashville. Jag andas andras drömmar om att slå igenom som musiker, lyssnar på den ena fantastiska spelningen efter den andra medan jag vaggas av smekande bluesgångar, ettrig bluegrass och jazziga arr med sjukt läckra ackordföljder. Fast egentligen kom jag dit för countryn. Jag vill bada i countrymusik skapad av unga talanger och gamla rävar, på fötterna har jag cowboyboots, guldbyxorna har blivit till jeans som sitter som en smäck och helt plötsligt är mitt hår långt och svallande. Dolly Parton kommer förbi och sätter sig och spelar The grass is blue och Light of a clear blue morning bara för mig medan jag gråter som jag aldrig har gråtit förut.

Gråten tar mig tillbaka till Irland. Pilgrimsfärden jag längtat så till går där, i sol och regn, i allt det gröna, med all tragisk historia, i ett med vädrets makter. Jag får uppleva enighet, får svar på böner, hittar frid och blir hel. Därifrån simmar jag över till syrran i Skottland där alla andra syskon möter upp för några underbara dagar bland slott och kojor. Vi pratar och pratar, minns och skrapar för att komma under ytan, hittar jämvikten mellan alla våra individuella personligheter och livserfarenheter och känner styrkan i att ha just det vi har.

Från Skottland är det bara att hoppa upp genom portalträdet. I vår lite spretiga trädgård väntar släkt och vänner i en salig blandning. De finns där, alla som jag älskar och bryr mig om. Alla trivs tillsammans och respekterar varandras olikheter. Inte en enda skärm, förutom kameran som fångar fina stunder. Solen skiner, men de ljusskygga sitter tryggt i härligt inredda utrymmen i ladan. Annars minglas det friskt och alla är sociala på det sätt de mår bäst av. Nunnor, tonåringar, djurälskare, nördar, hantverkare, politiskt inkorrekta, motvallsfolket, de som ännu inte har hittat sin plats och alla helt underbart vanliga Svenssons. Vi har barnbarnsmys och släktträff och kompisdejt och körövning och söndagsskola och bokklubb och jobbsamtal och barnpassning och valborgseld och högtidsfirande och fest och konserter och roliga överraskningar och så äter vi en himla massa god mat som vi alla hjälps åt att laga. Och innan jag hinner räkna till tre sitter jag här igen och tackar för mitt fantastiska liv. Tack för denna vackra värld, tack för drömmar och tack för hopp om att allt som gått sönder kan lagas igen.

Texten inspirerades av uppgiften som min brorsdotter hade fått i skolan om att skriva en fantasyberättelse. I min berättelse är alla bara glada och precis lagom snälla, så jag behöver inte slåss mot någon ond kraft. Fint så.