Maken fyller 42 år idag. K och jag hade redan massor gemensamt då vi träffades. Födelseåret. Tyget i våra spjälsängkläder, likadana pyjamasar och bebisalbum (fast han ett blått, jag ett rött). Längden. Hårfärgen. Tyskan. (Okej, han är halvtysk och jag har bara läst tyska i skolan, men ändå.) Musiken. (Som tonåring var han synthare och DJ, så våra preferenser har fått vävas in i varandra.) Naturvetare. (K har faktiskt aldrig fått mig att känna mig dum trots att han är så smart.) Man brukar tala om sin bättre hälft, men jag tror att vi båda håller med om att vi helt enkelt kompletterar varandra. Förutom att vi har en gemensam grund att stå på har vi också en massa olikheter som gör förhållandet mer spännande. Jag tror att alla som varit ihop länge vet att man aldrig kan ta sin relation för given eftersom man hela tiden utvecklas som människa. Vi har upplevt en massa roliga och jobbiga saker tillsammans. Det bästa är definitivt våra barn som vi båda älskar över allt och är jättestolta över. De svåraste sakerna vi tacklat har också rört barnen. Min syrra sa en gång ”Tur att ni två som passar så bra tillsammans hittade varandra, för någon annan hade nog inte stått ut med er”. Jag skrattar fortfarande åt det, men förstår vad hon menar. Trots att vi båda är värsta Besserwissrarna bråkar vi extremt sällan. Vi diskuterar ofta, mycket och gärna. Många gånger håller vi inte med varandra, men det accepterar vi båda och tycker att det är rätt trevligt att ha någon att utvecklas tillsammans med! Tänk vad tråkigt att aldrig ha något att prata om?!
Idag firar vi Ks liv med köttbullar, potatismos och gräddsås, samt mormor Brittas rosa tårta och diverse sötsaker som uppskattas av födelsedagsmannen. Han är väl värd det och mycket annat! Puss. (Missa inte den länken…)
