Påminnelser om att vi människor så ofta påverkar vårt eget välbefinnande negativt genom att inte se ljuspunkter i vardagen har kommit flera gånger de senaste dagarna och från flera olika håll. Att tänka ”när det här är färdigt, då…” berövar oss på själva livet! Vad händer om vi tar ansvar för hur det ser ut här och nu, oavsett om det är fest eller vardag? Vad kan vi göra för att hjälpa oss själva? Jag berättade att ordet LJUS finns som favorit inför nästa år. De senaste dagarna har det rentav attackerat mig. På ett positivt sätt, alltså… Här är några ljuspunkter som har fått mig att stanna upp och uppskatta mina ”nu” (dörrprojektet har varit in the making sedan flera år, jag ser verkligen fram emot resultatet):
Idag är det dags för julkonsert med kören och jag ska snart åka iväg. Sedan kommer danskarna och julen får väl anses dras igång på riktigt. Jag flaggar för en lugnare bloggvecka då jag ser fram emot att praktisera de maningar som kommit om att inte driva på framåt för mycket. Jag vill med det önska dig en fin helg och upptakt på julfirandet. För dig som inte firar jul vill jag naturligtvis också önska fina dagar! Ta hand om dig.
Snart kommer hon hem till mormor och morfar för att fira jul med oss. Ja, jag vet. Jag är lite tjatig om Lilla L. Hon var en efterlängtad liten krabat då hon kom, ett älskat barn med ett tryggt hem, trygga föräldrar, kärleksfullt nätverk. Jag har de senaste dagarna flera gånger blivit påmind om att detta inte är verkligheten för så många. Det går inte att ta in all ondska och allt elände som finns i världen. Jag hoppas att våra enkla gåvor till hjälp av olika slag når fram till ett barn som inte har allt det som Lilla L fått, till en familj som kämpar, till en gammal ensam människa, till någon som inte har det som behövs för att kunna ge sina barn en anständig jul. Jag vet att jag är privilegierad. Jag vet att jag har det bra. Jag vet också att jag blivit undervisad om att dela med mig av det jag har, allt från kapital till kunnande, avlastning, känslomässigt stöd och hjälp av annat slag. Just i juletid blir jag extra påmind om föräldrarnas fina insatser, många gånger i det tysta. Det är fint att det fortfarande hör av sig människor som vill tacka för sådant som de gjorde. ”God jul” – i detta enkla uttryck ligger en hel ocean av känslor, insikter, minnen och möjligheter. Ingen ska behöva sitta ensam på julafton och jag är tacksam för att det åtminstone finns julfirande för ensamma seniorer här i vår hemstad. En vacker dag ska jag se hur jag kan engagera mig mer i något liknande, men nu satsar jag på att ge lilla och stora familjen allt jag har den närmaste veckan.
Så sjunger han varje gång det är dags för något med minsta juliga tema, vår vitryske vän. Är det något han kan så är det att ge rätt energi och förväntningar inför det som komma skall – god mat, t ex. Nu sjunger jag också nudejuligen när jag håller på att julpyssla, den här gången i ganska god tid jämfört med mig själv. Idag har det varit fokus på övervåningen. Jag har städat och bäddat till ”ungarna”. Tycker det är så mysigt att få rå om dem när de hälsar på, men uppskattar också all hjälp i köket och den härliga stämning som uppkommer nu när de mest är vuxna och vettiga och fina människor. Har också slagit in de sista julklapparna, eller nej förresten, jag vet ju att det blir fler. I år har jag åtminstone tillräckligt med julpapper efter förra årets brist. Tror det står nio rullar (alla är dock inte fulla) i hinken med presentpapper. Bättre med för mycket än för lite är kanske inte alltid sant, men ibland stämmer det väl. Här får du ett litet galleri med sådant jag roat mig med de senaste dagarna. Slagit in julklappar liiite finare än om de slås in 00.43 på julafton t ex, jag som verkligen gillar att pyssla och fixa. Jag blev inspirerad från olika håll av tips om filmen Snösystrar på Netflix och hade den på medan jag slog in presenterna. Det visade sig att norska kräver lite mer uppmärksamhet än jag hade tänkt mig, men det blev bra ändå. Och grät gjorde jag också! Fin film, men sorglig.
I söndags valde maken en perfekt gran på parkeringen vid Amiralen. 350 riksdaler, tät och grön men lite smalare som vi hade pratat om. I måndags satte han in den och fick upp belysningen. Jag har sedan barndomen sovit i soffan första natten med granen och detta är en tradition jag fortfarande upprätthåller efter sisådär 45 år. Jag minns inte exakt när jag startade, men klart är att jag var igång 1982 då jag var tolv år. Detta är lika mysigt varje gång! Älskar känslan. Som du ser på en av bilderna har granen fällt enorma mängder barr, men de verkade komma från några torra smågrenar längst in vid stammen. Vet inte varför det skulle vara så, men fotade både måndag och tisdag kväll innan jag dammsög. Idag har det knappt trillat några barr alls, så kanske behöver vi inte reklamera. Det hade varit skönt att slippa.
Jag fick ett underbart blombud via Swish och förfrågan om jag kunde tänka mig att köpa och pimpa lite julblommor själv. I första omgången blev det en amaryllis och nya hyacinter till fina krukan från Waldemarsudde, men det finns pengar kvar till en nyårsblomma också. Smart att inte skicka bud den vanliga vägen, på det viset blev det mycket för pengarna.
Eftersom vi har olika folk här hemma (förutom barnen) varje dag från tisdag till lördag i nästa vecka har jag börjat baka och frysa in en del. Det är skönt att vara förberedd och inte behöva stå i sista minuten med allt. Dagens bak blev lussebullar med fyllning av mandelmassa och kardemumma. Maken var mycket nöjd med denna version.
Vid någon jämn eller halvjämn födelsedag fick jag ett julträd av familjen. Börjar bli så gammal att jag inte kommer ihåg precis vilken. 30 eller 40 gissar jag, har haft det i ägorna i rätt många år. Idag limmade maken fast ljusarmarna som irriterande nog alltid har svingat lite hit och dit. Mitt julträd är fint, men saknar hästarna som oftast står i basen. Visste du att julträd är en tradition från södra Sverige, främst härifrån Blekinge? Här kan du se flera fina från Blekinge museums samling. Det var lite från mina senaste dagar. Nu är det dags att sova inför en lång dag imorgon.
Jag älskar att fira saker och ting. Framför allt gillar jag födelsedagar. Det har blivit förstärkt efter att ha varit med om att nära och kära gått bort mycket tidigare än vad som kan förväntas. Födelsedagar är inte något att frukta eller oja sig över. Att tiden går rår vi inte på, men att vi fortfarande är med i leken är värt att fira varje gång! Ett år äldre – so what? I ett samhälle där erfarenhet och visdom ”inte ska tryckas i ansiktet på de yngre för att de ska slippa uppleva ’ageism'” och varje tecken på tidens gång ska suddas ut med knivar och sprutor, där en regering med ledare utan erfarenhet hyllas och personer med fler år på nacken per automatik ses som bakåtsträvande – i ett sådant samhälle uppstår onödiga slitningar. Nytänkande har absolut sin plats, men inte så ofta som man kan tro. Om projekt på skolor, i kommuner och i ledningsgrupper mer ofta hade utvärderats och att informationen som kom fram sedan hade utnyttjats tror jag att vi hade sett ett bättre fungerande system. Men detta var inte tänkt att bli ett politiskt inlägg. Inte alls.
De dagar våra barn fyller år blir jag alltid lite extra känslosam. Jag kommer ihåg förlossningarna, åtminstone de versioner som har skapats efter att ha berättat olika delar av dem under de senaste 28 åren. Jag minns födelsedagar och olika åldrar och olika intressen och typiska uttryck och roliga historier. Jag minns min kärlek till var och en av dessa underbara och komplexa individer som jag har känt längst av alla, de som har vuxit i mig och vars personligheter jag redan delvis kände då de gjorde sin entré i den dystra och kalla världen. Jag gläds åt deras framgångar och jag ser de hinder de behövt forcera för att ta sig dit de är idag. Jag ser hur de tar sig an livet ur helt olika angreppsvinklar, men ser också att de fått med sig väldigt liknande tekniker och verktyg från oss föräldrar. Jag är tacksam för att jag fortfarande får ha dem här och vet att det inte är en självklarhet. Att få ett långt liv är inte en självklarhet och att vuxna barn vill ha med sina föräldrar att göra är inte heller säkert.
Idag är det vår yngsta dotters 24-årsdag. Hennes födelsedagar har många gånger firats tillsammans med hennes farmor som fyller år dagen innan. Igår var därför jag och maken hos svärmor och firade henne med tårtkalas, men dottern får vi fira via FaceTime eftersom hon och hennes man ju bor i Danmark och dessutom flyttar till ny lägenhet idag. De kommer dock på lördag och stannar i en vecka, så då firar vi lite extra. Jag tror vi får göra en sådan där julgranstårta som svärmor hade gjort – så fantastiskt god med marängbotten och sötsyrlig frukt. Själv hade jag bakat Schwarzwaldtårta och Oscar II-tårta (jag lägger aldrig rostad mandel ovanpå, men det är också gott) och tagit med mig. Just Oscar II har vi till både påsk och födelsedagar – funkar även bra för mig som inte äter vetemjöl.
Schwarzwald är svärmors favorit och den testade jag att baka första gången förra året. Inte så pilligt som man kan tro. Mer roligt att få mala rostade hasselnötter i makens mandelkvarn (han fick den i present av syrran som plockat upp att han fascinerades av sin mormors sådan då han var barn) och försöka göra tårtan estetiskt tilltalande med ganska enkla knep. Jag hade dock velat ha en tyll som gör snyggare toppar på spritsdetaljerna. Den jag använde igår är mest till semlor och den andra jag har ger snygga längder. Ett toppentips angående Schwarzwalden är att köpa färdigrostade hasselnötter!!! ICA gott liv (finns kanske andra också), så värt att slippa pilla med att rosta själv utan att bränna och sedan försöka få bort skalen.
När vi kom hem var det sedan dags att fira oväntade nya relationer genom att återigen träffa ”bloggbrudarna” som Anna drog ihop. Denna gång hade träffen jultema. Så roligt att kunna mötas på detta sätt – fem kvinnor med ungefär lika många år under rocken som bloggar och älskar julen. Somligt väldigt olikt, somligt väldigt likt. Och visst är det värt att fira att det i dagens samhälle finns medmänniskor som är villiga att se på varandra med generösa, inkännande och inbjudande glasögon? Jag är jätteglad att vi redan planerar för en tredje träff. (Den fina julkrubban från Mexiko är svärmors. Hon köpte den för några år sedan på fd Afroart, numera A world of craft, men jag ser den inte i deras butik. Något att hålla ögonen öppna för på Tradera eller liknande?)
Efter att ha stigit upp 5.20, haft något som närmast kunde liknas vid släktträff utanför Adolf Fredriks kyrka, fått njuta härligt lussetåg och överlevt Stockholms morgontrafik kunde jag sedan köra hem till Sturkö medan maken satt bredvid och jobbade från passagerarsätet. Lilla L i lusseskrud är så ruskigt gullig, så fotona på henne får illustrera alla lussetåg som gick under gårdagen. Fotona togs av hennes mamma.
I Mörtfors plockade vi upp lite grejer och njöt av det frostiga landskapet. Byn är osedvanligt idyllisk under vintern och ger god energipåfyllning oavsett årstid. I Kalmar fick vi stanna så jag kunde ta ett samtal på en lite undanskymd parkering med god belysning medan maken fick sätta sig en stund på IKEA. Den sista sträckan på nya E22 har ännu inte öppnats upp, så vi passade på att fylla på varor på den fina ICA som de har där. Undrar just om folk kommer att fortsätta stötta butiken även om E22 fortsättningsvis kommer att gå utanför bykärnan?
Väl hemma var jag tacksam över att brorsan hjälpt till att hålla koll medan vi har varit bortresta. I hallen låg både paket och lite post. Adventshyacinter och amaryllis hade säkert givit sin bästa prakt till dammråttorna den här veckan, men nu såg de ledsna ut. Bäst att byta ut dem med nya stjärnor inför begivenheterna under julveckan. Efter att ha slumrat en halvtimme på soffan var det dags att steka köttbullar på 1,6 kg blandfärs till kyrkans julfest. Sedan var det skönt att lägga huvudet på kudden i egen säng.
Förra året hade jag som mål att skriva ”vanlig” dagbok hela året. Detta mål uppfylldes och jag bestämde mig för att fortsätta. I år har jag skrivit i en dagbok med en vecka per uppslag som bara erbjuder några rader per dag. För ett par veckor sedan tröttnade jag och har inga planer på att skriva ikapp. Möjligtvis lämnar jag ”ett hål” i mitt liv och fortsätter härifrån. (Jag har ju alla mina Trettio tacksamma dagar från november, jag kan skriva ut de funderingarna och lägga i dagboken. Eller inte.) Här i bloggen kan jag skriva långa dagboksinlägg om jag vill, eller om funderingar jag har, eller låna listor från medbloggare, eller fotobomba, eller ha utmaningar, eller… Med ojämn regelbundenhet tänker jag över vad jag egentligen vill med bloggen, men det landar alltid bara i något slags konstaterande om att jag vill fortsätta. Tack bloggen för att du går hand i hand med mig genom livet! Här kommer min favoritlåt just nu, ett väldigt speciellt arrangemang med folkmusikvibbar. Länkar till musik jag gillar hade varit svårt att få med i en pappersdagbok!
Resesyrran och hennes man driver en padelhall. De är mycket engagerade i sitt närområde och jobbar hårt för att få till en verksamhet som funkar för många olika grupper av människor. Hösten 2025 börjar deras intilliggande gymnasieskolas idrottsprofil erbjuda padel som alternativ, något som jag tycker är jätteroligt. Det är härligt att höra hur viktigt det sociala sammanhanget är, inte bara själva padlandet. Därför är det fint att padelhallen även erbjuder platser där man kan sitta ner och umgås. Det finns t o m bord att sitta och läsa läxorna vid. Jag tycker att det är extra fint med platser där flera generationer naturligt umgås med varandra. Häromdagen fick jag vara med i hallen, möblera om och försöka få till ännu bättre förutsättningar för varierande möjligheter att interagera på. Jättekul att få chansen att vara inredningskonsult! 😅
Efter en intensiv period blev padel-Sverige övermättat med en padelhall i varje liten avkrok. Nu har det dock lugnat ner sig och många hallar har konkat. Det ska bli intressant att se om padel efter en något skakig tid fortsätter att vara lika ”Svenssonskt” som innebandy och fotboll. Det finns flera tecken som tyder på det.
Idag är jag fullt upptagen, så allt jag har att erbjuda är ett fångat favoritögonblick från igår. Älskar att hänga med Lilla L! Hon är väldigt kul att vara med.
Jag älskar ljus. Jag älskar solen, månen och stjärnorna. Jag älskar leenden. Jag älskar blixtar och dunder. Jag älskar förändringen i blicken då ett barn plötsligt förstår något. Jag älskar julbelysning. Jag älskar en rätt upplyst scen. Jag älskar ljusa själar. Jag älskar trädgårdsbelysning en sen, varm sommarnatt. Jag älskar mysbelysning med stearinljus och fotogenlampor. Ja, jag älskar ljus.
Vissa traditioner känns extra värdefulla att upprätthålla. Adventspyssel med min resesyrra och hennes familj känns precis som en sådan. Sedan jag och maken hamnade på Sturkö har vi försökt pricka in pysslet så att vi också kan gå på minst någon julkonsert och Luciamorgon med AF medan vi ändå är i Nynäs/Stockholm. Dessa dagar är så värdefulla för mig.
I år var det lite extra kul. Våra två äldsta, svärsonen och Lilla L kom såklart. Jag och syrran har två syskonbarn som pluggar i Stockholm som också hakade på, liksom den enes fästmö. Hamburgare, pyssel, pepparkakshus, jam session, gemensam jul-Spotifylista och lussebak – där har du ett gott recept på adventspyssel. Att ett par av syrrans kompisar kom förbi blev bonusingrediensen som gjorde det lite extra gott.
Maken, jag och dotterns familj drog iväg lite tidigare för att gå på julkonsert i Gubbängen. På ”samma” julkonsert träffades vi för 31 år sedan. Då spelade jag fiol och sjöng i kören medan maken var vis man. The rest is history. Jazziga och klassiska toner blandades i ljuvlig harmoni och vi kom ut i den halkiga natten med ännu lite mer julkänsla i bagaget. Tack andra advent!
”Jo, jag kan läsa.” ”Ja, men DEEEEET var ju bra.” Jag höll på att bryta ihop av nervöst skratt och ville samtidigt gråta medan rodnaden spred sig upp längs halsen, så gammal jag är. Vi hade packat vår älskade (flyttbil) Kia full av skräp från vinden hos svägerskan och svågern för att lämna på återvinningscentralen Mältan. Milda makaroner, jag som är så duktig på att sortera vanliga sopor blev utskälld efter noter då jag kastade ett gammalt vitt IKEA-hyllplan i ”brännbart”-containern. Sedan fick jag kommentarer om att vi väl inte brukade vara där och sortera, för då hade jag vetat att det fanns en container specifikt för målat trä. Det är minsann inte roligt för personalen att få en massa extrajobb pga folk som slänger grejer fel. Och det skulle vara mycket bättre om jag frågade än att gissa, eller förresten, du kan väl läsa? Därav den inledande kommentaren. (Jag hade helt enkelt tänkt ”ett IKEA-hyllplan utan metall är brännbart”. Det fanns liksom inget gissande inblandat.) Fy, jag har inte känt mig så förminskad eller dum på länge. Han fortsatte ju bara.
Jag tycker mer och mer illa om snorkiga kommentarer med bitsk underton (hej till mitt yngre jag) och jag tycker att det är särskilt opassande i en situation som den ovan. Denne mans uppdrag borde rimligtvis vara att vara behjälplig, inte att sätta dit folk och få dem att skämmas. Eller? Jag är övertygad om att mannen som jag mötte har autism. Vi har minst sagt en del autistiska drag omkring oss och jag vill tydliggöra att jag inte har någonting emot denna personlighet. Autism och tydlighet går hand i hand och att följa regler är något som personer med autistiska drag brukar hantera med bravur. (Därav specifikt bra på att jobba för statliga myndigheter och liknande, då finns inget utrymme för korruption.) Jag vet att många pga autismen har svårt med det sociala samspelet, men vet också att man kan lära sig grundregler så att man åtminstone inte upplevs som rent otrevlig. Jag borde skicka in ett klagomål om bemötandet. Inte för att klaga på denna specifika individ, utan för att lägga till ”trevligt bemötande av sopsorterare” som en lika viktig regel att följa som vilken container man slänger vad i.
