Man hör ju ofta uttrycket att springa in i väggen och att bränna sig från båda ändar, men jag har aldrig hört någon uttrycka att de har sprungit in i vardagen. Så kändes det lite idag. Det stormregnade i natt, så mycket att jag inte kunde sova. Klockan ringde tidigt, för dottern hade sin skoldag. Idag hade hon dessutom ett prov som skulle ge två betyg. Alltså, om hon fick ett A på provet skulle det räknas som två A:n på kursen, men om hon skulle få ett F (som om…) så skulle det också räknas som två F. Att vara provnervig är jobbigt nog, men att vara sympatinervig är nästan värre. Dottern är en fena på både fotografi och Photoshop, så jag var inte orolig för hennes resultat, men hur lär man egentligen ett barn att ens värde inte ligger i provresultat så att barnet förstår med både intellekt och själ? Ett vardagligt problem blev plötsligt rätt existentiellt.

Sonen trädgårdsjobbade hos grannen, vilket han gör flera gånger i veckan, så honom slapp jag oroa mig för. Yngsta dottern är jag helt ansvarig för själv, men jag har ju vissa mål och deadlines som jag gärna vill att hon klarar av innan hennes sjunde skolår är slut. Har jag räckt till som lärare för henne? Har läsåret varit för enahanda? Vad har vi missat och vad har det blivit för mycket av? Hur hade de bestående kunskaperna sett ut om hon gått i en vanlig skolklass? Tankar värdiga en vardagsvägg…

Till råge på allt gick nedervåningens värmepump sönder. Blä! Temperaturen går ner till 2-4°C om nätterna enligt den närmaste veckans väderprognos, och tanken på att börja dagarna i ett iskallt hus lockar inte direkt.

Nåja. Vi har det verkligen bra på alla sätt och vis och har precis fått uppleva några makalösa dagar tillsammans. Livet är ett givande och ett tagande. Vardagsväggar är till för att forcera gissar jag, eller också letar man bara upp dörren till andra sidan.