Jag fastnade vid en kommentar som Anna skrev till förra inlägget om vår plats här på jorden. ”…inte bara ett hus att bo i, utan ett hem fyllt av liv, minnen och människor”. Det är ingen hemlighet att jag är hemmakär och att jag gärna hänger hemma både ensam och i sällskap med andra. Jag vill att det ska vara en plats där jag känner mig fullständigt trygg, men också en plats dit andra känner sig välkomna. Genom åren har det varit olika viktigt hur nöjd jag har varit med mina hem. Eller, den yngre versionen av mig var ganska sällan nöjd när jag tänker efter. ”Det är väl lätt att vara nöjd om man bor i en pittoresk sommardröm” kanske du säger, men det handlar inte alltid om de faktiska omständigheterna och om det tänkte jag skriva lite idag.
Som alldeles precis nygifta flyttade vi till Palo Alto i Kalifornien. Historien runt det hem som vi hade under skolåret 1994-1995 då maken gick på Stanford och jag hade tjänstledigt och pluggade/gjorde volontärarbete i en skola ”med utmaningar” hittar du här. Vi trivdes så bra på alla sätt och vis och hade fantastiska människor runt omkring oss. Eftersom vi levde i någon annans hem där vi delade allmänna utrymmen med singelmamman som ägde huset och hennes tonårige son, samt två andra studenter som också hyrde varsina rum, fanns det teoretiskt inte riktigt chans att göra detta hem till vårt rent praktiskt. Vår hyresvärd var dock enormt generös med sitt sociala kapital. Hon bjöd in oss på familjemiddagar, jag fick vara med i hennes bokklubb, hon tipsade andra om min existens och att jag inte hade arbetstillstånd men gärna hjälpte andra för att ha något att göra och vi fick gärna hänga i hennes vardagsrum om vi hade vänner hemma. Detta BLEV verkligen vårt hem. Vi hade knappt några pengar, men var otroligt rika på både upplevelser och erfarenheter då vi flyttade tillbaka till Sverige. M inspirerade oss mycket gällande både det ena och det andra och hon är en av de personer som har påverkat mig mest i vuxen ålder, både gällande hur hemmet ”såg ut” och hur det kändes. En sann influencer!
När vi flyttade hem till Sverige igen hamnade vi i Visättra i Botkyrka kommun. Det låg så vackert med en enorm svamp- och bärskog bakom knuten, men själva området var väl ”sådär”. Det slangades bensin från vår bil vid flera tillfällen, så trots att jag är en sådan som vill ha full tank ”hela tiden” var det bara att bita i det sura äpplet och bara tanka lite åt gången. Jag hade aldrig valt att flytta till Visättra igen, men åren här var i backspegeln ändå härliga. Det var här vi blev föräldrar för första gången, det var här jag samlade inspiration till hur jag önskade att vi skulle bo ”sen” och vi försökte få till det där öppna hem som M i Palo Alto hade inspirerat till. Vi hade två av mina systrar och deras män i samma hus och grannhuset och åt middag på rullande schema hos varandra en gång i veckan. Det var en plats som blev ett ”så länge”, något som tyvärr genomsyrade mycket då jag tänker på den tiden så här i efterhand. ”Så länge” är faktiskt nästan aldrig någon bra grundinställning.
Jag har berättat om min vän som gick igenom sina föräldrars foton då de skulle fira femtioårig bröllopsdag. ”Pappa är en fantastisk fotograf, men när jag satt och bläddrade igenom alla dessa bilder var det enda jag brydde mig om vilka tapeter vi hade, vilka som var med och var symaskinen stod, inte hur vacker en blomma var.” (Fritt ihågkommet, men du förstår kanske vad hon menade med det.) Precis så kände jag idag då jag snabbt bläddrade igenom några album för att hitta bilder från våra olika boenden. Jag har tagit en massa ”fina” bilder på barnen genom åren, men vill påminnas om mycket mer. Ljuset (eller hur skumt det var) då man kom rätt in i köket från korridoren i vårt studentboende t ex. ”Family housing” på campus på University of Pennsylvania erbjöd maken en inredd trea till oss med integrerat kök och vardagsrum, ett badrum (som jag inte med all kraft i världen kan komma ihåg mer än att det var rätt stort) och två sovrum (föräldrasovrum med en gigantisk king size-säng och arbetsplats, samt ett barnrum vägg i vägg). Allt gick i olika nyanser av chokladbrunt, bajsbrunt och nikotingult. Maken hade flyttat dit på förhand och fixat allt inför vår ankomst och min mamma följde med mig, tvååringen och den fem veckor gamla bebisen på planet. Jag steg in lägenheten och kände ”NEEEJ!”. Jag hade helt klart baby blues, något som inte gjorde det lättare att ta till mig denna lägenhet till mitt hjärta. Jag kände mig ensam och eländig och maken fick peppa mig att ta tag i mitt sociala liv för att inte ruttna bort alldeles. Det var här jag myntade uttrycket ”home is where I put my butt”. Svälj förväntningarna, gilla läget, gå ut med mod och se bortom det mest uppenbara. När jag hade hanterat alla de stökiga känslorna hände det grejer. Jag blev ansvarig för en internationell lekgrupp och höll till i lekrummet (sista bilden) på entréplanet i vår byggnad och vi fick som familj två riktigt härliga år tillsammans. Vill jag bo i Philly igen? Nej. Ångrar jag de två åren där? NEJ! Vi hade så mycket roligt, både själva och tillsammans med andra personer från hela världen. Somliga har jag fortfarande kontakt med. Och så blev jag av med min fobi för silverfiskar då vi hade kackerlackor i huset, hahaha! Trots att vi bodde inrett, fick beta av vårt sparkapital för att överleva ekonomiskt försökte jag verkligen göra hemmet till vårt. Jag gjorde det bästa efter omständigheterna. Det värsta från den här tiden var känslan av avundsjukan gentemot andra studentvänner som bodde på helt andra sätt. Jag känner i allmänhet sällan avundsjuka och förstår var den kom ifrån, men vinsten i form av driv framåt gick inte att implementera. Att jämföra sig med andra när man redan vet att omständigheterna inte är optimala är plågsamt. Tur att det inte fanns några sociala medier under den här tiden!
När vi flyttade hem till Sverige efter den här USA-rundan vägrade jag ett temporärt boende igen. Vi åkte runt och tittade på boenden i ”finare” områden norr om stan, men vi hittade ingenting som kändes rätt. När huset i Snättringe dök upp i flödet fick jag övertalas att ens åka dit då jag tyckte att det var så fult med svarta knutar på ett rött hus. Jaja, jag levde lite i lala-land och hade förväntningar som överskred både vår budget och hur verkligheten såg ut. När vår son satte sig på altanen på baksidan och sa att här skulle vi bo så blev det så. Här hade jag inga större problem att gilla läget. Vi fick tolv fina år där jag ”puttade min butt på plats” i lugn och ro. Vi bodde på en plats där vi hade nära in till vår vackra huvudstad. Grannskapet var finemang, vi bodde på en plats som kändes trygg, barnen fick växa upp under goda omständigheter. Jag ville absolut inte flytta härifrån, men det var ju tur att jag blev utröstad av resten av familjen…
… för annars hade vi aldrig hamnat i Orem. Jag har skrivit så mycket om denna tid att jag inte känner att det behövs mer, men bara bilderna på detta hus får mig att känna varma, gosiga känslor in i själen. Trots att jag bara tyckte om utsidan då vi flyttade dit! Vi hyrköpte det med våra vänner med tanke på att vi skulle köpa loss dem om vi bestämde oss för att stanna och de skulle köpa loss oss om vi flyttade. Precis så blev det. De fortsatte att hyra ut det ända tills förra året då de själva flyttade dit. Det känns fint att veta att jag kan komma dit och hälsa på igen, även om jag då kommer hem till någon annan. Vårt hus, men någon annans hem. Våra husvänner var en stor del av vårt liv där och fortsätter vara det, men på ett annat sätt nu såklart. När jag bodde här på Carterville Road tänkte jag ofta på hur jag hade velat göra om huset. När våra vänner renoverade inför sin flytt valde de att göra det på sitt sätt, så nu är det nytt på deras vis. Det stör mig inte, jag inser att mina minnen har med andra människor och upplevelser att göra. Huset blev ”ett hem fyllt av liv, minnen och människor”, något som fortsätter vara sant för oss. Jag gillar att ha det fint omkring mig och har gjort mitt bästa för att uppfylla det behovet genom åren. Samtidigt inser jag att om jag måste välja så fokuserar jag långt hellre på annat än nyansen på tapeten eller vad som hänger på väggarna.
Jag hoppas att vi får fortsätta fylla den här platsen med allt vackert under många år framåt. Skulle det behöva bli på något annat vis får jag ta det då. Jag kommer alltid att påminna mig själv om att ”home is where I put my butt”. Att jag kan sitta så mjukt och skönt just nu är något som jag inte tar för givet. Tacksamheten är stor, inte minst till min brorsa. Utan honom hade vi inte varit här idag. Det är en otroligt vacker plats utan kackerlackor, haha. Perfekt på många vis, men vi fortsätter att utveckla och förändra där vi ser potential. Lite i taget. Och med påminnelsen att fira varje framsteg innan man går vidare till nästa projekt. ”Ett hem till skänks man aldrig får, ej ens på livets högsta höjder. Det bygges sakta år från år och älskas fram i sorg och fröjder.”