Augustikänslan.

Jag vet att sommaren inte är över, men nog suckar den nu. Långa, tunga suckar med en aning uppgivenhet. Känslan av övergivenhet är påtaglig. Den existentiella ensamheten gör sig påmind och drar igenom det guldfärgade gräset i vindilarna. Alla projekt som inte hunnits med läggs i verandan och på soffan för att bli synliga, men somliga bestämmer jag mig bara för att strunta i. Det känns rätt skönt, faktiskt.

Maken rensade upp bland björnbärssnåren förra året för att det skulle finnas en möjlighet att nå bären på minst smärtsamma sätt. Buskarna fullkomligt dignar av bär. Om de kommer att mogna vet vi inte än. Gör de det har vi mycket att se fram emot. Vi befinner oss mitt i skördetiden, men jag vet inte… Jag skrattar rått åt årets resultat och tänker på hur vi ska angripa odlandet nästa år. Sedan lägger jag ner tanken och tänker att det tar jag när bitterheten inte längre är så påtaglig och bjuder in tacksamheten istället. Tänk så mycket gurka vi ätit och kunnat ge bort i år! Tänk att vi fått och får så många tomater trots utmaningarna i tomatkuvösen! Och nykokta brytbönor är otroligt gott, tänk att fåglarna ändå lämnade så många plantor att vi både kan njuta nu och några gånger i vinter. Amerikanska blåbär? Våra två plantor fick fågelnät över sig och de har fått tillräckligt med vatten för att faktiskt ge tillräckligt med bär för att det ska kännas värt arbetet. (Fåglarna åt upp alla vinbär, både svarta och röda. Det har varit ett tufft år för dem också, att de hittade till vårt trädgårdsland och fick så mycket gott att äta där känns nog välsignat för dem.)

Jag känner att klagan som sipprar ut i texten här är oförtjänt. Allt som kommer ur odlandet är inte påtagligt. Jag upplever att trädgården är en källa till stor inspiration och glädje. Även om jag aldrig såg mig själv här för 20 år sedan är jag tacksam över att jag hittade min plats som planttant på landet. Jag har lärt mig otroligt mycket i processen och kan i sanning dela tanken att även om det både känns kört och för sent är det väldigt sällan så. Det gäller både planttanteriet och livet rent generellt. Bara för att det inte blev som man tänkt sig betyder inte det att man behöver dra täcket över huvudet, varken fysiskt eller mentalt. Min allmänna känsla av förnöjsamhet är påtaglig och jag behöver inte gräva djupt för att förstå att den här delen av mitt liv är en av orsakerna till detta.

Vi har fått en enorm blomsterprakt i år trots de utmaningar som funnits. Har jag klippt max 100 mördarsniglar? Jag är så tacksam över detta! De få som fanns åt upp det mesta nere i den rabatt jag håller på att anlägga, men det får vara okej. Min rabatt i varma toner behöver vara snigeltålig. Varför lägga en massa tid på att kämpa mot? Perenner som trivs i ”sand med lite smuts i” och halvskugga finns det en hel del.

Jag är tacksam för att det inte var något av våra fjäderfän som fick ryka med då någon rovfågel tog sig ett skrovmål vid hallonlandet (det det kommer att digna av hallon nästa år eller så). Naturen är grym. Jag påminner mig om detta då och då. För min del gäller det att bjuda in acceptansen för att ohyra, rovdjur, väderfenomen och annat är en naturlig del av livet. Visst kan vi bekämpa det som känns rimligt, men somligt behöver vi släppa.

Vi kan också göra som lilla Titti. ”Åh, vad de luktar gott!” Eh, tja, skottkärran med solrosor luktar gott i själen. Kanske är det det hon kände? Eller så är hon bara bättre kalibrerad än jag. Ja, så är det nog. Jag behöver bli bättre på att lukta på blommorna och se till att ha snutit mig innan jag gör det. Japp, så får det bli.