Hälsporren fortsätter utmana mig. Jag har hört om någon som haft det i 1,5 år, någon annan rekommenderade mig att skaffa rullstol tills jag läkt och ytterligare någon tycker att jag ska låta bli att använda foten alls tills den inte gör ont. Tydligen handlar detta tillstånd sannerligen om att mina östrogennivåer sjunkit. Senorna blir mindre flexibla och hela kroppen torkar liksom ihop lite i förklimakteriet/klimakteriet. Eftersom kroppen slagit bakut under de senaste åren är jag inte förvånad, utan omfamnar förändringarna som skett och tänker på det som makens homeopatkompis sa: det blir bättre! Jag känner inte att jag fått den hjälp från hematologen jag hade önskat. Jag har en ”mutation i protrombingenen” som innebär att jag lättare bildar proppar. I mitt informationsblad om detta står det uttryckligen följande: ”P-piller av kombinationstyp skall inte användas. Östrogeninnehållande hormonläkemedel skall heller inte användas.” Jag vet inte hur många som sagt till mig att dagens hormonnivåer i läkemedel av dessa slag inte är farliga, jag vet att detta inte är något jag vill utsätta mig för. När jag ringde angående Covid-vaccinen och undrade vad som gällde oss som har denna mutation sa sköterskan som ett mantra flera gånger ”alla ska vaccineras” istället för att bemöta min oro. (Både Covid-19 och vaccinen innebär ökad propprisk.) Hon var naturligtvis tvingad att svara så p.g.a. sin position, men jag kan säga att jag många gånger tackat för det samtalet och beslutet att absolut inte vaccinera mig utan hålla mig hemma för att undvika folk. När det gäller hormontillskott har jag fått dubbla budskap. ”Följ rekommendationerna” och ”tillskott av låga nivåer är sannolikt inte farligt”. Vad hade du gjort? Själv resonerar jag som så att jag hellre går med lite allmänt nedsatt välmående än drabbas av propp.
Hur som helst, från ett till något helt annat. Igår tog jag min hälsporre på turné. Jag hämtade syrrans pelargoner i Bredavik (mina egna tog jag på vägen hem), fixade ny jord på Blomsterlandet och ordnade med nya släplister till ena duschen här hemma och ett vackert paket Anton Berghs påskägg till syrran på Jula. Jula är en sådan butik som är rätt spännande. Där kan man hitta både det ena och det andra användbart, mycket riktigt prisvärt. Jag har spanat på rejäla arbetsbyxor där och tror att jag kanske slår till en vacker dag. Det finns mycket dyrare ”kvinnoanpassade” byxor på annat ställe, sådana som går upp mer i ryggen. Är de månne värda sina många kronor extra? Någon i den lokala Julabutiken tycker troligen att vintern definitivt är över, för solstolarna hade åkt fram. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det, men jag gissar att chansen att sälja en solstol är större än den att avyttra en pulka vid det här laget. Stackars alla som försökt sälja vinterrelaterade varor denna vinter, åtminstone här nere i söder!
Kajsa Katt blir mer och mer social, hon kommer och hälsar som en liten hund varje gång man kommer på besök till syrran. Hon har mutat in bordet efter att själv ha konstaterat att hon är det finaste familjen har. Just igår var hon galen och boxades med allt från blomstervas till blomkrukor.
Jag tycker att Kajsa är otroligt gullig och förstår verkligen varför jag blev så fascinerad av katter en gång i tidernas begynnelse. I tonåren drömde jag om en norsk skogskatt och jag undrar om inte Kajsa har lite sådant blod rinnande genom ådrorna. (Hon är en salig blandning.) Att ha husdjur tillför definitivt hemtrevlighet. En vacker dag bor det kanske en katt här hemma igen, men just nu passar det inte. Jag är glad att jag får gosa lite med denna donnan ibland.
Jag är glad att jag får ta till mig lite Kajsa, hon gör mig glad. Lycka till med dahliorna! Jag väntar ett tag till innan jag sätter dem i påsar. Kram till dig också!
Lämna ett svar