Nu har det gått några veckor in på fastan. Jag pratade med min lillasyster om hennes och hennes sambos upplevelser av att fasta i år. ”Om så stora delar av världens befolkning återkommande gör det här kanske det ligger något i det”, resonerade de. (Här hemma har vi testat lite olika sorters fasta genom åren. Maken har kört både bokstavlig vattenfasta i flera veckor, men har också tillåtit sig dricka olika slags drycker. Jag gillar fasteupplägget som jag mer eller mindre har följt de senaste åren, men har gjort allt från juicefasta till mer mentala rensningar.) I år har jag ett klart hälsofokus på min fasta och känner redan att jag mår bättre än då jag började för en månad sedan. Samma gäller systern och hennes sambo. De har varit ganska strikta i vad de valt att plocka bort under den här tiden och sambon känner att en av förändringarna han har gjort kommer att bli permanent pga de positiva upplevelserna.

Det leder till eftertanke, det här att ha ett liv som är så fullt av mat och grejer att det finns ett reellt behov av att rensa och ”offra” på det här sättet. Jag ser den här fastan som en tacksamhetsövning som sträcker sig över många dagar och uppskattar känslan. Nu har jag plockat fram våra ägg och fjäderfän och så gick jag över till brorsans tomt och stal lite björkris. I år låter jag bli att sätta riset i vatten för att våra sällsynta gäster ska slippa få allergiska anfall här hemma. Jag saknar så våra vackra ankägg från Orem, de där som stals av andra fåglar då de hängde i riset på den då trasiga verandan för några år sedan. Allt har sin tid och i år tror jag att riset får stå ”naket”. Vi får se om jag ändrar mig.

Just idag skiner solen rakt in i själen! Vi passar på att gå en lång runda och njuter av att den naturliga D-vitaminproduktionen kan dra igång igen. De här vårdagarna är verkligen ljuvliga!