Igår var jag kulturtant. Jag gillar konceptet. Älskar att gå på allt från museum, konsert, och balett till musikal. Den här gången klädde jag mig i både byxor och klänning och tog på mig det handskapade silversmycke i form av en stor blomma som jag fick av min lillebror i 40-årspresent och så drog jag in till Karlskrona. På vägen in till stan lagade jag potatis och stekt falukorv hos svärfar, kulturarv i form av husmanskost. Innan dess hade jag svängt in till Willys för att köpa en ”blomma” till brorsonen vars skolproduktion Skattkammarön jag snart kulle få uppleva. Att ge en blomma som tack för väl genomfört framträdande tycker jag är en fin kulturtradition (fast den unge mannen fick Kinderägg och Kinderchoklad istället). Jag grät en tår som jag alltid gör när barn sjunger och bekämpar scenskräck och agerar och dansar och spelar och har byggt fantastisk scenografi.
Den svenska kulturkanonen diskuterades mycket innan den genomfördes, under tiden den togs fram och mest intensivt veckorna efter att den hade presenterats. Efter det har jag varken sett eller hört ett ord om den. Väldigt många verkar inte bry sig och jag tror att alla som har läst listan saknar något och vill ha bort något annat (som f d utlandssvensk tycker jag t ex att det är lite märkligt att Lucia inte finns med, men det är väl något som ligger på mig). Med tiden kommer nog denna kanon att delvis skifta form och/eller glömmas bort.
Det där att försöka peka på vad det är att vara svensk har varit som ett infekterat sår under snart halva mitt liv. Tänk vilken massa problem det ställt till med, helt i onödan kan jag tycka och dessutom till en mycket hög kostad för hela vårt samhälle. Som att det är fantastiskt att som svensk åka till Marocko och uppleva dess kultur, men att åka från andra hållet har inget värde eftersom vi inte har något att komma med och ingenting någon annan behöver förhålla sig till. Tänk Mona Sahlins citat: ”Jag har ofta fått den frågan men jag kan inte komma på vad svensk kultur är. Jag tror att det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana ”töntiga” saker.”
Lillasysters vän Emma Jaenson är klarsynt i mångt och mycket. Hennes artikel från 2023 pekar på delar av den problematisering som svensk kultur utsatts för. Den bjuder på ett intressant perspektiv och ett par glasögon att möta det som har hänt i vår omgivning med. Jag är tacksam för mina förmödrar och förfäder som var med och byggde upp det som blev en trygg plats i världen för mig. Jag är tacksam för att jag har fått ha en plats på jorden där jag har känt mig rotad, en plats där jag har kunnat spegla mig själv och mitt beteende och känna igen mig. Jag är tacksam för att jag kan vara kulturtant och den blandning av tradition och nytänkande jag får möta genom alla de framträdanden jag väljer att uppleva. Och så är jag tacksam för att det snart är Lucia igen. I år blir det inget Adolf Fredrik-lussetåg i Stockholm, så jag är glad för inspelningar och för att det firas Lucia i Karlskrona också.
Lämna ett svar till Annika Avbryt svar