Efter det att fjäderfäna flyttade hem till oss har mina morgonrutiner förändrats. Toa, hönsmatande, fixa te, skriva blogg. Nu när fågelmatarsäsongen är igång kläms också detta in där någonstans. Säga vad man vill om vanemänniskor, saker och ting blir iallafall gjorda. Eller inte gjorda, beroende på hur man funkar. De senaste morgnarna har jag retat mig på att dörren ut i glasverandan har gnisslat. Retat mig. Öppnat, stängt, morrat lite. Gått ut och in genom dubbeldörrarna (som inte gnisslat) och sedan gått in genom gnisslet och morrat igen. Inte kommer jag ihåg precis vad jag tänkte, men säkert något om att ”någon borde smörja gångjärnen”. Imorse öppnade jag dörren, stängde den igen och gick in i tvättstugan och hämtade sprejflaskan med 5-56. Pssst, pssst i båda gångjärnen, bakifrån och framifrån, och hokus, pokus så var gnisslet borta.
Något som jag är mest tacksam till mig själv för är drivet och viljan att rycka in och göra en insats där jag kan. I många, många år insatsade jag allra mest för andra. Med åren kom insikten att en insats för mig många gånger kan leda till att mina medmänniskor också får fördelar. Det ena utesluter inte det andra. Jag kan vantrivas med en situation, förvänta mig att ”någon annan” ska åtgärda den, irritera mig då ingenting händer och efter många minuters eller timmars ältande inse att ”någon annan” inte varit medveten om att hen hade en syssla att genomföra. Jag har sett det i lärarrummen där det gnälls en hiskeligt massa på kollegorna som inte gör sin del (men sällan får de höra vad ”sin del” innebär). Jag har sett det som samtalsterapeut. Jag har naturligtvis sett det i mitt eget liv. Idag är jag helt enkelt tacksam för att jag har jobbat med mig själv under vuxenlivet och för att jag därmed har kunnat släppa taget om en massa irritation i huvudet. Jag gillar mig själv mycket mer, jag gillar andra mycket mer och har NÄSTAN släppt förväntningarna på att jag (eller någon annan) behöver vara perfekt. Så frigörande denna utveckling har varit! Tack till alla som varit inblandade i den processen.
(Ibland har jag dock fortfarande väldigt långt till förståelsen för andra, främst då jag ser nära och kära lida då de blir illa behandlade, inte minst då de blir utsatta för beräknad skada och manipulation. Jag fortsätter jobba på mig själv och tänker att allt som tur är inte behöver fixas på en gång.)
Lämna ett svar till Anna i Portugal Avbryt svar