1 november 2025.

Att samla alla tankar och försöka hitta vägen in i kärnan till tacksamhet är numera inte lika svårt som det var då jag började mitt projekt Trettio Tacksamma Dagar för många år sedan. Det har tillkommit något slags pirrig känsla då jag närmar mig november. Jag vet nämligen precis hur viktiga dessa dagar är för mig. Inte hur viktigt projektet i sig är, utan vilken själslig kalibrering dessa dagar bjuder in till. Det senaste året har jag dragit mig undan från Facebook mer och mer. Jag kommer i år därför att skriva mina tacksamhetstexter här i bloggen och bara länka till dem från Facebook.

”Förbereder du dina texter?” Nej, det gör jag inte. Jag sätter mig vid datorn och samlar mina tankar i en stilla bön och sedan skriver jag. Vad har jag upplevt i närtid? Hur går mina funderingar? Att vara en tänkande varelse är både en välsignelse och en förbannelse. Jag älskar att diskutera, läsa, lyssna, analysera och tolka det jag tar in. Ibland leder tankarna till skogsgläntor med solkatter och värme, andra gånger hamnar jag i gyttja. Det ligger på mig att ta ansvar för processandet av det jag tar in, men även att välja till och välja bort det som ligger till grund för tankarna. Vi lever i en tid där det finns personer som kontrolläser texter för att ta bort triggande passager, gamla texter och filmer redigeras om för att inte göra någon upprörd. Jag tror att vi gör alla en otjänst genom detta förfarande. Hur ska vi någonsin förstå vår samtid om vi tror att våra förmödrar och förfäder tänkte och tyckte precis likadant som vi själva, tror att vi lever under samma omständigheter som de gjorde och om vi inte förstår att det bekväma liv många av oss lever i dag inte magiskt har trollats fram?

Att ha fri tillgång till hjärnkontoret och något slags kontakt med hjärtat är inte självklart för någon, inte för mig heller. Tankar och upplevelser leder till utveckling, men utveckling leder inte alltid framåt. Två steg fram, ett tillbaka. Två steg fram, tre tillbaka. Ibland hamnar vi i uppförsbackar med lera och våta löv och slirar med gasen i botten runt tills vi åker ner i diket och inte kan komma vidare utan hjälp. Är det något jag verkligen uppskattar med att ha blivit äldre är det insikten att själv på intet sätt är bäste dräng. Utan våra medmänniskor kan vi inte växa. Vi behöver olika många personer i våra nätverk, men att vara helt frikopplad från andra mår människan inte bra av. Filmen The Swedish Theory of Love (det finns bättre versioner) väcker till eftertanke. Har det gått så långt att vi bara är ensamma öar som flyter omkring? Har våra egon blivit så stora att vi inte längre kan se att vi alla är viktiga pusselbitar, inte färdiglagda pussel? Jag är så tacksam över de personer som finns i mitt nätverk, både de som finns nära fysiskt och/eller känslomässigt och de som befinner sig lite mer i periferin. Jag är tacksam över den inspiration jag ständigt får från dem, för att de utmanar mina tankar och mitt intellekt och för att de drar mig upp ur diket då det behövs. Tack!