Tre gånger 20 ägg är kokade och skalade (har bra tips på hur man kokar många ägg på en gång, men får ta det en annan gång), 7 kg nypotatis är skrubbade (förvisso av min syster och kusinens fru), fyra pajer är redo att huggas in i, dill, chokladmynta och gräslök skördad och de klassiska midsommartårtsbottnarna är klaaaara! Andra har gjort annat och nu ska vi pussla ihop allt. Glad midsommar!
Mammas lillebror gifte sig med en halvsvensk amerikanska. De bodde i Sverige i början på åttiotalet, men när de äldsta barnen var små flyttade de till USA och har sedan dess mest bott där. Mina fyra kusiner är för oss andra ”de amerikanska kusinerna”, men själva känner de sig otroligt svenska. Två bor numera i Stockholm och i förra veckan var det äntligen dags för den yngsta att få visa sina fyra barn den del av henne som känns så viktig för henne. Hennes man har varit här förut, men nu var det dags för hela familjen att få se slott, äta kroppkakor, plocka smågodis på Hemmakväll, skrota omkring i Bredavik, ha ett fasligt sjå att ta av och på sig skorna, bli nypt i kinderna av de svenska tanterna och förundras över hur smala alla är.
Min syster tyckte det skulle vara roligt att få bjuda familjen på vedugnsgräddad pizza. Den blev mycket uppskattad. Småkillarna ville helst grilla grässtrån och känna på yxan, precis som det ska vara. Deras mamma är mycket duktig på att laga god mat, så de visste att uppskatta de perfekta smakerna. Allra bäst var tydligen honungen som kunde ringlas över hela härligheten för den hågade.
Min kusin är söt, men salt water taffy är sötare! Alltså, det här godiset är typ det godaste jag vet. Jag älskar den fluffiga konsistensen. Eftersom denna läckerhet inte är så lätt att hitta här i Sverige hade familjen tagit hit flera kilo att dela ut till släkten! Wow, jag har redan smaskat i mig ett gäng, men jag är inte färdig.
Min svåger tog med kusinens man då ett grabbgäng skulle åka gokart. Svågern är en hejare på detta och jag var säker på att han skulle vinna. Denne fick dock problem av något slag och denna gång var det den amerikanske high way patrol officern som fick briljera och vann hela grejen.
Igår hade jag fixat träff med mammas kusin som var så, så glad över att hennes lillkusins dotter var på besök. Hon hade bullat upp med tre sorters kakor och fotoalbum. En annan kusin hade fått magsjuka och kunde inte komma, men en tredje tittade in och stannade en god stund. Denna man har jag aldrig lärt känna (min mormors brorson, alltså också mammas kusin), så jag tyckte det var jätteroligt att få höra mer om hans liv och hur han hör ihop med historien. I diskussionen kom det fram att jag har fått kontakt med en släkting på mammas morfars sida som familjen här på Sturkö förlorat kontakten med. Jag ser fram emot att få veta mer om vad som hände i den processen. För oss är det så lätt att sköta kontakten trots emigration. Det finns telefoner med gratis videosamtal, sociala medier av olika slag (de är inte bara dåliga) och möjlighet till en helt annan närhet trots att familjemedlemmar flyttar långt bort. Min kusin fick med sig förståelse för sitt humör, en vacker handbroderad midsommarduk och läckerheter till familjen, ja, och så receptet på den perfekta kakan. Här får du också detta:
Anitas lätta och goda kaka
2 ägg och 2,5 dl socker vispas ihop.
100 g smör smälts och rörs i.
2,5 dl vetemjöl rörs i (inget bakpulver).
Häll smeten i smord form.
Ett äpple, en persika eller någon annan saftig frukt skivas tunt och läggs i smeten i fint mönster.
Grädda i 175 grader i ca 30-35 minuter.
Ps: Jag inser att det är ett fasligt slängande av ordet ”kusin” i denna text och att det kanske inte är så lätt att få koll på vem som är vem. Det är inte det viktigaste tänker jag. Det finns mycket kärlek och en önskan att förstå arvet från Sturkösläkten. Passa på att fråga ut dina äldre släktingar så länge de har minnet i behåll och finns kvar! De sitter på otroligt mycket information som är självklar för dem, men som inte längre finns om de inte skrivit ner den eller delat med sig på något vis.
Igår hade jag chansen att hänga med en fin, ung vän som bodde här i Karlskrona i samband med att Far gick bort. Hon var viktig framför allt för vår yngsta dotter då det begav sig. Nu var hon här för att visa Sverige för sin man. Detta är ett ytterst aktivt par. Båda jobbar med sådant som gör både kropp och själ gott, så det passade utmärkt för dem att ägna dagen åt att paddla kajak på Sturkö med svågern. De fick efter det leka ute i vacker natur och leka hemma hos min bror och svägerska. Där fick de också smarrig kålpudding (typiskt svenskt som båda älskade) och en chokladkaka som gjorde succé. När jag sedan skulle ta vid bestämde jag mig för att ge dem det bästa Karlskrona har att erbjuda klockan sju på kvällen: Hemmakväll och Brändaholm! Jag kände mig som min morbror Kalle då jag sa att de skulle plocka varsin godispåse full. ”Don’t be shy!” Jag tror vi alla var lite höga på sockerångorna då vi var färdiga.
S hade sprungit många rundor i Karlskrona, men hade helt missat Brändaholm. Därför var det lite extra mysigt att få gå runt på denna lilla söta holme och njuta av allt det gröna och vackra. Ohemult idylliskt, om jag får säga det själv. Det hela började med ett svartbygge 1920 då fem män rodde ut till Dragsö för att protestera mot att kommunen hade tagit beslut om att plantera träd på holmen. Till slut vann protestanterna och Brändaholm delades istället upp i kolonilotter som utarbetade karlskroniter skulle kunna få hämta kraft ifrån.
Domarringen stod färdig 1924 och består av stenar som kommer från de olika lotterna. Man får verkligen känslan av att altarbordet och stenarna stått betydligt längre än så!
Föreningen på holmen har tagit beslut om att lämna somliga gräsplättar oklippta för att befrämja pollinatörernas liv. Jag vet inte hur länge de haft detta mål, men det verkar redan ha gett effekt!
Den unge mannen var imponerad av att historian är närvarande på så många platser i Sverige. Karlskrona fick sina stadsprivilegier redan 1680 och har hamnat på Unescos världsarvslista. Det finns flera amerikanska städer som bosattes av européer i USA från 1500-talet och framåt, men jag håller med honom om att det inte känns på samma sätt. Somliga platser där är sparade som uppvisningsplatser och bebyggelse i städer har ofta rivits ner för nybyggen då något känts omodernt. De svenska städerna bjuder mer ofta på både gammalt och nytt. Å andra sidan har det i perioder varit mycket poppis att riva ner och bygga praktiska Sovjetbetongskapelser runt vårt avlånga land, så inte behöver jag stå här och slå mig för bröstet precis.
Men alltså, lite motljus och de där små röda stugorna. Vackert! Vad jag förstår ingår det att man verkligen ska sköta sin lott och följa vissa regler. Det kanske känns begränsande och lite stressigt, eller så känns det fint att kunna ge sina medmänniskor en så härlig upplevelse då vi får ta in allt som besökare i området.
När jag hade lämnat av de unga tu till nästa aktivitet åkte jag hem och passade på att lämna och hämta lite grejer i Bredavik. Denna vackra solnedgång som jag mött så många gånger. Lusten att hoppa i plurret infann sig inte, men däremot tog jag en stund vid ”gula stugan” (som numera är vit) för att fylla på mig själv med ännu mer skönhet innan jag tog mig hem efter en mysig dag.
Vad är hönan och vad är ägget? Vad är det som leder till framgång och vad är det som leder till fall? Hur ger vi oss själva de bästa förutsättningar att klara livet och vad gör vi när någon behöver mer stöttning? Vem behöver rycka in när något inte funkar och varför är det så viktigt att inte bara peka på någon annan som ansvarig då det händer? ”Vill du vinna eller vill du att resultatet blir så bra som möjligt?”
Inte helt oväntat snurrade en massa tankar som tangerar politiska frågor omkring i huvudet igår. 1 maj har ändå under hela min uppväxt varit den stora demonstrationsdagen, även om jag inte gått i något enda demonstrationståg. Jag fick en härlig förmiddag i trädgården, en mysig eftermiddag med brorsbarnen och en trevlig och smarrig kväll med vänner som jag inte hade träffat på allt för länge. Det var en sådan där dag som jag gärna får upp som telefonminne om och om igen. Och medan allt det där braiga hände lyssnade jag på Kvartal-poddar och Familjehemligheten, konstaterade hur mycket någons personlighet påverkar vilka förutsättningar hen har i livet, pratade om livet och läste om hur andra ser på samhällskonstruktionen och allt som händer i utrymmet mellan personer som möts.
De senaste månaderna har jag reagerat bl.a. på följande:
Per-Olof Wikström, kriminolog I Cambridge som forskar om brottslighet och har kommit med en rapport som visar på att det är dags att sluta luta samhälleliga åtgärder på att allt elände beror på socioekonomiska orsaker. (Vänstern reagerar starkt, såklart. Det är viktigt att vinna, eller hur var det nu?) Marie Torstensson Levander vid Malmö universitet som har forskat på samma sak håller kommer till samma resultat och anser att normer, moral och uppfostran har större inverkan än de socioekonomiska faktorerna. (I intervjun som Kvartal höll med henne för några veckor sedan lyfte hon att BRÅ vetat detta länge. Märkligt, är allt jag har att säga om det med tanke på hur det ser ut i vårt land.) Bland annat lyfter hon vikten av att undervisa om vad som är rätt och vad som är fel och att tidigt lära personer som genetiskt väljer omedelbar tillfredsställelse framför att vänta att medvetandegöra sig om detta och att öva på att kunna vänta. Till exempel spara pengar till något istället för att ta ett snabblån (eller sno det man vill ha).
Tysklands sista kärnkraftverk har stängts ner, här i Sverige har vi levt med energimässiga tumskruvar och ekonomen Christian Sandström lyfter fram olika gröna bubblor och vad dessa har lett till. Vad är det med människors oförmåga att tänka långsiktigt?
I diskussion igår pratade vi om vad som händer i glappet mellan samhälleligt ansvar och bristen på personligt engagemang från olika människor. Att det finns ett teoretiskt bra samhälleligt nätverk som ska ta hand om varje individ, men i praktiken är det många som trillar igenom nätet och då krävs det av volontärer, grannar, vänner och andra individer som ej innehar lön för detta att ta emot. I Sverige verkar färre och färre ha ork över till att engagera sig frivilligt i barnens idrottsklubbar, sitta på förtroendeuppdrag eller hjälpa någon annan utan att få ekonomisk ersättning. Har altruismen förlorat sin dragningskraft? Kyrkor, föreningar och organisationer har under hundratals år stått för olika typer av verksamhet där människor kostnadsfritt har fått stöd, men även där sker förändringar. Tron på Gud eller något System har i mångt och mycket förbytts mot tron på Människan, men hur organiseras hjälp till nyförlösta mödrar, lövräfsning hos gamla grannar, ungdomsverksamhet där man lär sig redlighet och hjälpsamhet när själva kyrkparaplyt lyfts bort? Mödravården besöker de nyförlösta och gör en bedömning om huruvida barnet lever i misär eller om modern lider av depression, men den tar inte med sig någon potatisgratäng eller låter de utmattade föräldrarna sova i ett par timmar medan den gungar bebisen med kolik. ROT- och RUT-avdrag ska ge pengar över till att köpa hjälp, men i vanlig ordning går denna hjälp inte att utnyttja om man inte har några pengar alls över att köpa tjänster för. På ungdomsgårdarna rekryterar gängen nya medlemmar.
Vilket är kardinalfelet när ”alla” pratar om vår dåliga skola, vår dåliga sjukvård, vår dåliga kommun, vår dåliga hit:en och vår dåliga dit:en? Lärarna går under och flyr skolvärlden. Undersköterskor, sjuksköterskor och läkare sjukskrivs i utmattning. Kommunpolitiker blir allt mer ofta korrupta och välfärdssystemet utnyttjas av allt för många. Vilket ansvar har JAG för att göra det här samhället bättre? Vilket ansvar har DU? Jag lovar dig att svaret knappast ligger i att ge högre lön till undersköterskor, sjuksköterskor, lärare, brandmän, poliser, Foodora-bud och alla andra som behöver högre löner. Jag menar inte att lönerna är helt oviktiga, men inte är det den låga lönen som gör att lärarna flyr skolan. Det är allt jag har att säga om det.
Igår var det dags att flyga från Kalmar till Borås för att hänga med goda vänner. Det är alltid lika intressant att zooma ut från det man är mitt i och ta en titt utifrån. Då upptäcker man lättare sådant som annars döljs bakom annat.
Se så vacker vår värld är! Det är som att vara mitt i en Märklinvärld med miniatyrer. Roligast är det precis när man har lyft eller innan man ska landa – igår sågs traktorer köra in hö och det var aktivitet på flera åkrar.
Det är helg och jag bjuder dig känslan av just det. Musik. Det är så jag ser världen, i toner. Eller hör den, snarare. Och hör jag den inte just då så hittar jag musik som passar till det jag upplevt efteråt.
Så här såg det ut i lördags då jag var med kören i Karlshamn och övade inför Dobrogosz. Så roligt att nörda ner sig i musiktekniska detaljer och klangbilder, att nöta tillsammans. Vi avslutade med en ljuvlig stund där vi stod i hallen med en akustik som får musiken att nå till himmelen. Att tillsammans fläta ihop stämmor, i stunder där noterna klingar rent och jobbar tillsammans, det lever jag för.
I torsdags stack jag från kören för att lyssna på ”min” utbytesstudent (jag är Explorius kontaktperson här i stan) och ställde mig längst bak för att kunna gå utan att störa någon. Estetiska programmets ensembler presenterade resultatet av sitt övande. Jag känner några som är grymma bland de här eleverna, som extraknäcker som musiker trots att de knappt blivit torra om öronen än, men jag vet också att många kanske bara övar sitt instrument under skoltid. Därför var förhoppningarna på att det skulle bli en fantastisk musikalisk upplevelse inte särskilt höga. Tji fick jag. Anledningen till att jag efter en halvtimme hade fula mascararänder längs kinderna var dock inte att det var hemskt eller fantastiskt. Det var något i känslan som skakade mig i mitt innersta. Jag blev påmind om kraften i musik och hur viktig den är för mig och jag njöt verkligen, även då sången var lite off pitch eller någon blev lite för nervös under sitt gitarrsolo.
På förekommen anledning (USA, släktforskning) brukar jag försöka följa Allt för Sverige. Fåniga tävlingar och lite sådär, men jag älskar ändå att följa deltagarnas vilja att hitta sina rötter. I år blev denna video till då uppgiften blev att göra en musikvideo. Tycker den är så fin. Med den önskar jag dig en fin helg. Öppna öronen och lyssna noga! Hör du musiken?
Igår var det Sveriges nationaldag. I år tittade jag på flaggan med extra stor värme. Jag är glad att vi landade här. Jag är glad att jag inte saknar Orem, att det blev så bra till slut, att Uttorp har blivit mitt eget lilla paradis.
Hundkäxen smular så fort man sätter dem i vas, men det gör ingenting. Det tillhör. Ängens blommor och så några eftersläpande anemoner fick fylla den där vasen som har så mycket nostalgi förknippad med sig. Den är verkligen barndom för mig, men även för mina syskon. Under mina superminimalistiska tonår tyckte jag den var ful, men nu kan jag inte ens framtvinga lite av den känslan. Den är bara vacker och glad!
Paprika och chili har kanske inte hunnit så långt än, men det finns knoppar på flera av dem. Nu har de fått flytta in i förra årets fyndväxthus. Det håller åtminstone i år också. Mer kan man inte förvänta sig av 250 kronor tänker jag. Placeringen känns lite avig, men här är det lätt att vattna och det står inte i vägen.
Så här blev kryddhjulet till slut! Jag är så nöjd, så nöjd! Tror det blir jättefint. Min extrasyrra sa att det blir lätt för maken att hitta hem då han flyger med detta ”fornminne” i trädgården, haha. Det ser onekligen lite hedniskt ut, ett monument från en svunnen tid. Det mest svunna i det är dock att Ölandssten varit superute i trädgårdsdesign under lång tid, men jag älskar det. Vi hade röda plattor i barndomshemmets trädgård. Så fint! Tror alla som hade det på 70-talet bytt ut sina mot betongsten vid det här laget, eller åtminstone mot något gråaktigt istället. Det jag vet är iallafall att vissa av dessa stenar aldrig användes, utan låg i en hög i trädgården hos de som skänkte bort dem, medan ett gäng var kantsten mot grannen. Eftersom grannen ska byta sina plattor till betongsten bestämde de sig för att köra en helhetlig grej, grannar emellan. Betongsten hela vägen alltså! Så kan det bli. Och så här blev det hos oss.
Jag blir alltid lika triggad då svenskarnas eviga förklaring på varför folk blir kriminella är att det är synd om dem. Det ”synda” beror på klass, men begreppet klass är lika flytande som forsande vårfloder i Norrland. Jag är nu färdig med min senaste kurs som fritt översatt heter ”Moral i det dagliga livet”. Där har jag hittat fler tankar som tangerar mina egna, men det är lätt att drunkna i allt som ska tas hänsyn till.
Den sista veckans studier rörde sig runt kriminalitet, något som naturligtvis den senaste veckans nyheter har handlat om. En av artiklarna jag läste handlade om ”brott och straff” i framtiden. Nu när färre människor är religiösa och vi vet mer om hur hjärnan fungerar borde straffskalan anpassas till dessa kunskaper, ungefär. Ett dilemma som t. ex. diskuterades var det om en man i fyrtioårsåldern som plötsligt blev pedofil, och en grov sådan. Han utvecklade i samma veva som han dömdes till straff svår huvudvärk och det visade sig att han hade en hjärntumör. När tumören hade opererats bort försvann de avvikande sexuella begären. Efter något år ökade dessa begär och det visade sig att tumören hade börjat växa igen. Efter ännu en operation försvann begären.
Så hur ska vi ställa oss till detta? Ska vi säga ”stackars man, han hade ju cancer” och låta honom slippa straff? Ska de 40% fängelseintagna som diagnostiserats med ADHD slippa eller få lägre straff då denna personlighet är mer impulsiv? Och om nu Amir Sariaslan befäster sambandet mellan genetiskt arv och kriminalitet, ska man få straffrabatt om ett DNA-test visar att man ÄR kriminell?
Kunskap om genetik och DNA skapar nya dilemman. Vem vill skaffa barn med någon som har ”dåliga anlag”? Och om nu Gud inte finns, vem ska då bestämma vad som är rätt och vad som är fel? Vad händer när vi plockar bort skuldbegreppet? ”Det är inte dens fel, den ÄR ju sådan.” Fundera på det. Och är du lika intresserad av de här frågorna som jag vill du kanske ta del av hur tankarna går hos diverse inblandade.
Dysfunktionell familj ökar risken för att barnet blir kriminellt
Kriminalitet beror på socioekonomiska faktorer
Kriminalitet beror på klassklyftor som makteliten ska klandras för
Nu börjar coronaviruset påverka även en del av alla som skrattat åt ”hysterin” runt det som händer i världen just nu. Jag börjar oroa mig över dotterns bröllop som är tänkt att gå av stapeln den 11/4. Sätter man hela livet på paus i ett sådant här läge?
Naturen själv tar ingen hänsyn till människors oro. Regn faller, solen skiner, blommor växer och träden blir gröna igen. Jag njuter av lugnet som promenaderna i naturreservatet bjuder in till och hoppas att vi snart kan se tillbaka på den här tiden utan att känna ångest eller allt för stor sorg.
