30 apr

Trevlig Valborg!

Jag ska snart ta mig tid att skriva ett lite längre inlägg. Under tiden passar jag på att tacka för att så många av er gjorde mig uppmärksam på att det inte gick att komma in här. Fortsättningsvis funkar det förhoppningsvis som det ska.

Idag firar kungen födelsedag, mina föräldrar bröllopsdag och Adolf Fredriks Musikklasser passade på att avsluta sin körfestivalvecka i strålande solsken på Skansens Sollidenscen. Det var rena allsångsstämningen. Inte dumt! I kväll struntar vi i brasa. Det är ändå ingen i familjen som vill gå, så vi myser hemma istället. Kanske blir det lite Madicken kvällen till ära? (Stackars Madicken då hon förlorar sin nya, fina sko…)

27 apr

Om barnuppfostran och att vara sig själv då man blivit mamma.

Citat från Aftonbladet gällande Camilla Läckberg:

Camilla är, förutom ”Lets dance”- deltagare, både författare och mamma. (Jag är både lärare och mamma. Eller egenföretagare och mamma. Eller fru och mamma. Eller musikälskare och mamma. Och hade jag varit ”bara” mamma hade det varit fint det också.)

– Jag har alltid stuckit ut ­näsan ganska långt när det gäller min mammaroll. Jag har alltid hävdat att jag måste få ha ett eget liv, göra mina egna saker, säger hon. (Jaha. Ja, vilken tur att du inte sitter fast med en kedja i dina barn då. Själv kan jag aldrig göra något utan att alla mina tre barn är med. Duh.)

– Om jag bara lever för barnen och ger upp hela min personlighet för dem, hur ska de då veta vem deras mamma är? De som inte gillar mig är de här ”supermammorna” som tycker att så länge barnen är under 20 ska man inte ha något eget liv. Men jag har aldrig varit sån.

För det första vet jag inte om jag vill kalla någon som ger upp sin personlighet och som inte har något eget liv i 20 år för supermamma. Dessutom kan jag med några års erfarenhet konstatera att vad jag tycker om andras uppfostran inte spelar någon roll och därför behöver jag inte heller bry mig om vad andra tycker om mina uppfostringsmetoder. Det enda som betyder något är vad våra barn tycker då de är vuxna individer som ser tillbaka på sina liv. Min organisationsguru Benita Larsson skrev i går ett inlägg om hur hennes son har uppfostrats. Jag kan ärligen säga att våra ”uppfostringsteorier” kanske skiljer sig något åt, men ser precis hur hon och hennes fd man har resonerat då de hjälpt sin son till vuxenlivet. Det verkar ha funkat jättebra för dem.

Jag fick hjälpa till jättemycket hemma då jag växte upp och tyckte inte alltid att det var så kul, men å andra sidan har jag blivit en fena på både det ena och det andra just för att det var så det funkade hemma hos oss! Det sätt jag och maken har uppfostrat våra barn på har reviderats lite genom åren. Något av det viktigaste jag fick med mig hemifrån var att man alltid ska peppa och uppmuntra sina barn och det har jag försökt föra vidare. Måtte våra barn alltid känna sig trygga och att de är älskade för de personer de är så de inte behöver skriva en sådan här bok. Eller en så’n här. Jag tycker nämligen också att det är viktigt att få göra saker som utvecklar mig och låter mig behålla min personlighet. Däremot ser jag för det mesta inget behov av att sätta mina behov framför mina barns. De är faktiskt viktigare för mig än vad jag själv är. Jag måste fylla på ibland och göra saker som inte har med barnen eller tonåringarna i huset att göra, och det går alldeles utmärkt. Så så ser jag på det där med att vara mamma. Om du vill veta. Inte för att du borde bry dig egentligen eftersom det står var och en fritt att uppfostra sina barn som man själv vill, men precis som jag tycker kanske du att det är intressant att höra hur andra tänker.

”Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv.”
Astrid Lindgren

Ja, hon var klok hon, Askelingen (som ett av våra barn länge trodde att hon hette). Vad tycker du om det här med att vara sig själv samtidigt som man är mamma?

26 apr

Blablablabla.

Det är vår nu. Se här själv. Idag sopade maskinen upp åtminstone gruset på gatan ner till huvudgatan (men utanför oss ligger allt grus kvar).

I går sken solen, men det har regnat mer än vad jag har gått med på de senaste dagarna. Vitsippor, det är fint det i alla fall.

Och blåsippan ute i backarna står, och när den niger och säger att det är vår, då är det så. Bara så du vet, Kung Bore. Ta ditt pick och pack och dra till Nordpolen är du snäll, för jag vill inte ha dig här längre. Burr!

26 apr

Nu har jag blivit faster igen.

I morse vid sjusnåret (Aussie-tid) föddes en liten pia på andra sidan jorden som jag är faster till. Ja, så liten var hon inte. 54 cm lång och 3750 g – större än någon av kusinerna i det här hushållet var då de föddes. Jag tycker att hon är jättelik vår yngsta dotter, vilket kanske inte är så konstigt. Hon är nämligen väldigt lik det nyfödda lilla pyrets mamma. (Fick du ihop det där är du duktig.)

25 apr

Dagens skratt.

Det här behövde jag!

Syrran skickade en bild på min lilla systerdotter som var utklädd till servitris med bildtexten ”Vad vill ni ha?”.

Jag – ”Verkligen söt! Jag vill ha lugn och ro. Serverar hon det? Kram!”

Syrran – Jag sa: ”Monica wants peace and quiet. Do you serve that?” M: ”No, we just deserve it!”

Så jag som längtar efter lite lugn och ro får alltså se till att förtjäna det. Vi får väl se. Om jag fortsätter stryka klart i kväll och laddar inför sonens läkarbesök, avlämningen av saker till en familj ”in need”, besöket hos makens mormor, blogginlägg som ska skrivas klart, träning och matlagning som ska fixas i morgon, tror du då att jag förtjänar lite lugn och ro framåt kvällen? 😉

25 apr

Om att vara den ena eller den andra.

Vår Milla ger sig inte så lätt. Här hemma är hon drottning och i grannskapet är det hon som ”äger”. Då vi kommer till Sturkö med henne är det lite annorlunda. Där får hon muta in sitt område varje gång hon kommer tillbaka, vilket brukar vara ca två gånger per år. När vi var där nere i påskas måste hon ha åkt på rejält med stryk, för hon vägrade gå ut efter första natten ute och blev väldigt nervig. Inte bara blev hon spattig. Som ni ser på hennes vänsteröra fick hon ett nytt hack. Nu har hon tre slagsmålshack i samma öra… Jag inser att hon inte skulle ta sig speciellt långt i en skönhetstävling, men vi tycker att hon är bäst i världen precis som hon är. Här kråmar hon sig för alla människor som befinner sig i köket för att tigga till sig en ostbit när hon kan. Hur många har varit med om en katt som gillar ost? Det tror jag inte att jag har förut. I vårt grannskap spatserar hon omkring och skäller på hundarna. Hon lägger sig mitt i vägen och rullar sig i gruset och orkar knappt flytta sig då det kommer en bil. Tänk att man kan vara samma, men ändå så olika!

Jag funderade på det där med att vara på olika sätt med olika människor. Hur är du? Är du samma person med dina familjemedlemmar som med dina arbetskamrater? Vilka sidor av dig själv bjuder du andra på och vilka håller du för dig själv? Finns det någon du verkligen vågar vara dig själv med? Faller du tillbaka till småbarnsårens hierarkier då du träffar någon gammal bekant från ”förr i tiden”?

Att analysera mig själv tycker jag är kul, men svårt. Jag försöker att alltid vara mig själv, men tror nog att andra människor uppfattar mig på ett sätt som inte riktigt är jag. En vän som jag umgicks mycket för många år sedan sa att jag skulle sluta verka vara så glad hela tiden. Det fattade ju alla att ingen kan vara så glad som jag var! Jag blev riktigt sårad av den kommentaren först, men sedan blev jag arg. Vad menade hon? Tyckte hon att jag skulle gå omkring och vara lika tungsint som hon själv? Stör det andra att umgås med någon som är allt för Pollyanna-lik, någon som försöker se det bästa i alla situationer och som vägrar att gräva ner sig i olycka och elände? En f d kollega talade om att han tyckte att arbetslagsmötena hade blivit dystrare då jag slutade jobba där eftersom jag alltid försökte peppa mig själv och andra då vi stod inför nya utmaningar (och det hände ju varje vecka). Det kan väl inte vara av ondo? Här hemma är det maken som står för de galna idéerna och jag som drar i bromsen, men jag försöker (klarar det inte alltid) göra mitt bästa för att hålla humöret uppe. Jag känner att det är orättvist att det är min familj som får ta de tjuriga bitarna av mig då jag är trött, för det är faktiskt de som förtjänar den bästa behandlingen. Visst är det så i andra familjer också?

Jag berättade för min tonårsson att man som människa går igenom några riktigt jobbiga förändringsperioder då man tänker mycket och utvecklas väldigt mycket. De värsta är nog 6-årskrisen, tonåren och 40-årskrisen. ”Vad då, håller du också på och tänker så där mycket som jag,” frågade han. Jag svarade att det nog var så. Det som är annorlunda är att jag tänker med många fler års erfarenhet och att jag har mycket mer och många fler att ta hänsyn till än han som bara är 15 år. Hur tänker du om det? Jag känner att jag verkligen bara vill vara jag, det jag som jag vill vara, det som jag väljer att vara, men det är sannerligen inte lätt. En vacker dag…

24 apr

Tomorrow will be kinder.

Till dig.

Black clouds are behind me,
I now can see ahead
Often I wonder why I try,
Hoping for an end.
Sorrow weighs my shoulders down,
And trouble haunts my mind,
But I know the present will not last,
And tomorrow will be kinder.

Tomorrow will be kinder,
It’s true, I’ve seen it before;
A brighter day is coming my way,
Yes, tomorrow will be kinder.

Today I’ve cried a many tear,
And pain is in my heart,
Around me lies a somber scene,
I don’t know where to start.
But I feel warmth on my skin,
The stars have all alligned .
The wind has blown, but now I know
That tomorrow will be kinder.

Tomorrow will be kinder,
I know, I’ve seen it before,
A brighter day is coming my way,
Yes, tomorrow will be kinder.

A brighter day is coming my way,
Yes, tomorrow will be kinder.

Text: The Secret Sisters