30 Nov

Hur är det med barnens respekt egentligen?

I går åkte jag och shoppingdottern till SKHLM för att julklappshandla i tid till skillnad från förra året. Vi hade verkligen supermysigt och kunde ta det lugnt. E hittade julklappar till bror, syster, pappa och kusin i ett nafs och jag fixade samtidigt några smågrejer som fattades till barnens adventskalender. När vi var klara strosade vi omkring och tittade i affärer och på andra människor, fnissade lite, ojade oss och hade allmänt trevligt tillsammans. (Det här är den bästa delen med att få större barn, att man faktiskt kan umgås med dem på lite mer lika villkor.)

En sak störde lite först, men mer och mer ju längre tid vi var där. Hur behandlar barn och föräldrar varandra egentligen?! Jag såg småglin, bara en tvärhand höga, skälla ut och svära på sina mammor för att än det ena och än det andra var fel. En tonårig kille kallade sin mamma (antar jag, gissar att det inte var flickvännen) Bi***. En mamma drog iväg med sina två småbarn så armarna höll på att gå i led medan hon väste och skällde på dem om vartannat. Vid det laget var klockan närmare sju och jag tror att barnen hade mått bättre om de hade suttit vid middagsbordet i lugn och ro. Flera föräldrar lät barnen mer eller mindre löpa amok. Jag tycker att barn ska få springa och vara glada, men inte riva ner och snora på H&Ms kläder. Det ena kan ibland utesluta det andra…

Jag vet att jag är en ganska strikt mamma, men jag är också kärleksfull. En gång då sonen var fem år skämde han ut mig på ICA Maxi i Karlskrona, men det var bara för att jag inte kunde gå med honom därifrån. Jag har annars inte tillåtit ”fits” i affären och därmed har det gått alldeles utmärkt att ha med dem. De har vetat att man inte kommer någonvart med skrik och tjat. (Eh, den principen verkar inte gälla i många andra familjer.) En pappa sa upprepade gånger på ICA Kvantum till sina två tjatiga barn med tvär röst att de inte fick det och inte skulle ha det andra. Rätt vad det var, efter sjukt mycket gnäll från framför allt dottern, sa han ”Okej då!!!”. Var kom det gnället ifrån tror ni? Det var inte första gången detta scenario utspelade sig.

Barnuppfostran är inte lätt, det vet jag av egen erfarenhet. Med slag och hot kommer man ingenstans i längden, men att tro att ens barn alltid vet vad som är bäst för honom eller henne är också dumt. Som vuxna måste vi föregå med gott exempel, hålla i handen, leda och fösa barnen på rätt väg. Ibland får vi till och med dra lite i dem, både bokstavligt och bildligt talat. Skriker man till sina barn får man skrik tillbaka. Hur mycket vi önskar att det inte vore så hjälper inte. De gör som vi gör, inte som vi säger. Jag har också tänkt mycket på det som den finska professorn sa, hur viktigt barnets föräldrars relation är för hur det går för barnet i livet…

Ja, nu har jag inte tid att skriva mer, men om ni har något att tillägga diskussionen blir jag jätteglad!

30 Nov

Idag skiner solen…

Idag vaknade jag och kände mig förvånansvärt vaken! Det låter kanske konstigt, men för mig var det en härlig känsla. Att gå omkring i en trött dimma är ”sådär” måste jag erkänna och det är det jag gör för tillfället. Kanske kände kroppen på sig att solstrålarna skulle ha fri fart genom rymden idag, för det är så det är. Solen står väldigt lågt, men den har i alla fall orkat upp så pass att jag känner att hela stämningen här inne är förändrad sedan i går.

Vid tiosnåret tog jag en promenad runt kvarteret. Underbart! Naturen har gjort sig redo för snön, men den håller sig fortfarande borta. Allt det bruna och svarta är lite deprimerande då det aldrig blir ljust, men en dag som den här är det lättare att se skönheten också i det döda.

Ulleternellerna är nästan det enda vi har kvar i vår trädgård nu för tiden. De förskönar året runt!

Lilla stigen bort till allmänningen och eldningshögen har jag tyckt om ända sedan vi flyttade hit.

Vår fine granne Å gick bort tidigare i år. Han skötte rishögseldning vår och höst, men under de senaste två åren har han inte orkat riktigt. Maken och en annan granne har gjort en insats, men i höstas var det visst ingen som riktigt kände sig manad att tutta fyr…

Bara fint.

I den här eken har våra barn klättrat upp och ner. Trappstegen har varit till stor hjälp, men numera är de alldeles oanvända. I söndags träffade jag en liten kille som fastslog att hans talang var att klättra upp och ner i träd. Vi får kanske bjuda hem honom så trädet inte känner sig så ensamt?

Lille katt, lille katt… Vi fick med oss makens mormors kökssoffa hem. Den är jättefin, men jag har mumlat lite om att den inte riktigt passar in. Någon som absolut tycker att den passar in är katten Milla. Hon njuter verkligen av sin nya favoritplats! Idag låg hon och spann och kråmade sig i solen och jag tyckte helt plötsligt väldigt synd om alla stackare som är allergiska mot pälsdjur. Den här kattrackar’n är nämligen väldigt trevlig att ha som sällskap. Dessutom ställer hon aldrig speciellt höga krav.

29 Nov

Mer rolig post!

Det kom ett överraskningsbrev från Presenttorget till mig idag. Tjoho! (Jag tror inte jag har fått så här många överraskningspresenter på så kort tid någonsin!) Brevet innehöll fyra trisslotter mot ett löfte att jag vid vinst lovar att komma och hälsa på avsändarna i Thailand. Kära A, T, S och J… Jag måste säga att jag fick hela tre vinstlotter! Dessvärre räcker den sammanlagda summan inte ens till en SL-remsa för färden ut till Arlanda. Därför kommer jag att byta in vinstlotterna mot sju nya lotter. Håll tummarna för att jag vinner på dem!

Edit: Sju lotter. Sju lotter, men ingen vinst. Lotterier suger. Det är därför man inte ska ta lotter utan tävla i ”riktiga” tävlingar med slogans i stället. Just sayin’…

29 Nov

Kreativitet och håglöshet.

Fina Susanna är en av de kreativa och spännande människor jag träffat genom scrapbookingen. I vintras gick jag med i en facebookkedja där man fick löftet att få en hemgjord sak om man lovade att skicka vidare samma löfte till fem andra personer. Jag har inte varit duktig på att leverera grejer då bara en person på listan är ”avbockad”, men jag är på gång! Susanna skickade den här fantastiska, virkade sjalen till mig. Jag älskar färgerna! Den passar perfekt till mina stickade, sköna strumpor…

Lite juligare blir det genast då man placerar ut julblommor lite här och där. Hyacinterna på vardagsrumsbordet börjar visa färg och den här vackra julstjärnan har än så länge varit vänlig nog att inte gulna och låta sina blad falla. Det är svårt med de här favoriterna! Inte tål de kyla och inte tål de drag. Om det dessutom får för lite ljus är det kört. Jag känner att vi helt enkelt varken har rätt hus eller rätt klimat för julstjärnor…

Annars är jag mer än lovligt trött, men det är inget ni direkt blir gladare av att höra. Jag försöker få lite pyssellust eftersom jag vet att om jag spränger in lite papper och lim mellan jobbpassen så kommer det i alla fall att kännas bättre. Det är bara det att jag inte riktigt kommer till skott. Får nog ta mammas råd till mig och dricka en flaska Blutsaft. Det är bara att hålla för näsan och svälja!

28 Nov

Nytt hos You Do.

Under den kommande veckan kan man hitta nytt bling och nya, härliga washitejper hos You Do. Finfina pysselgrejer inför julen och perfekta julklappar! Tala om för era kungliga hovpysselleverantörer att de snabbt beställer hem…

Inget dagsljus och rutten kamera är ingen bra kombination… Jag har i alla fall stämplat med stämpel från stora jularket, använd guldbling och våra nya stämpeldynor (som för övrigt passar perfekt till clearstamps)!

26 Nov

Thanksgiving i vår tappning.

Vilken Thanksgivingmiddag det blev! Helt perfekt i år. (Det här var den tionde i raden och jag har hunnit förfina mina recept och själva tågordningen i matlagningen.) Jag borde ha gjort ännu mer stuffing, men annars var det Purr-Fect. Jag gillar den här maten mycket bättre än julmaten, så jag är glad över vår adopterade helg.

Bara en ingenjör tänker ”Hävert!” då frun är orolig över att skyn ska rinna över i ugnen. Dagens roligaste stund!

Alltså. Pecanpaj. Man kan bara äta lite, lite tillsammans med en klick grädde, men det är underbart gott.

Vår söta student Abby hade gjort de här fantastiska kalkonmuffinsarna! De var inte bara jättesöta och välgjorda, utan också riktigt mumsiga.

Naturligtvis tog jag en närbild på den enda kalkonen som hade problem med ett ”runny eye”…

Det här, mina vänner, kallas diskbänksrealism. Så här såg köket ut efter tre fyllda diskmaskiner. Efter en maskin till och lite handdisk är det nu jättefint där nere. Dags att sätta igång med adventsgröten och lussekatterna. Eller nej, jag väntar faktiskt tills i morgon bitti.

Dagens många gäster krävde ommöblering. Vi blev så förtjusta i placeringen av den flyttade soffan att den nog kommer att få stå kvar här. Får se hur det känns om några dagar då nyhetens behag har lagt sig lite.

25 Nov

Psykopat?

Jag har tagit paus och sitter just och skrattar åt musiken jag lyssnar på. Jag är väldigt intresserad av att få bli analyserad av en musikpsykolog. Vad skulle jag bli diagnostiserad med? Kan man vara musikpsykopat? Totalt oberäknelig… Hur är det med er? Har ni lika spretig smak? Här kommer mina senaste låtar:

Hymne à l’amour (Edith Piaf), Beethovens Sonata No. 8 Pathetique Mov. 2, Outcry (Dream Theater), The show must go on (Queen), Bohemian Rhapsody (Queen), Wish you were here (Pink Floyd), Everybody’s got to learn sometimes (Beck), Butterfly (Rajaton), Big in Japan (Alphaville), California dreamin’ (The Mamas & the Papas), Africa (Toto), Try sleeping with a broken heart (Alicia Keys), Du måste finnas (Helen Sjöholm), Love somebody (Robbie Williams), Diamonds and pearls (Prince)

25 Nov

All American.

I går ringde jag till vår ”extramoster”, kvinnan jag och maken hyrde rum hos då vi som nygifta bodde i Kalifornien. Hela stora familjen höll just på att trilla in för att fira Thanksgiving och det var liv och rörelse överallt i bakgrunden. Jag kände mig så där lite lagom amerikansk som jag gör då och då och kände mig, i Thanksgivings namn, otroligt tacksam över mina år i det stora landet västerut.

Innan vi flyttade till USA tyckte jag att alla (naturligtvis, jag var dum och okunnig och otroligt dömande i allt) amerikaner var stora i mun, hade fult hår och fula kläder. Dessutom var de både okunniga, ointelligenta och tyckte fel om allt. Tja, jag är första kvinna att erkänna att jag efter det första året var omvänd. Det finns sådana amerikaner, ganska många, men vad mer otroligt är att vi har sådana svenskar också! De människor jag lärde känna i Palo Alto var i de flesta fall mer öppna och intresserade än många svenskar. De var också otroligt förlåtande då jag villigt och glatt pratade på med min töntigt brittiska svengelska. Min brytning rundades väl till med tiden och då vi flyttade till Philadelphia några år senare kom jag snabbt igång med språket. Den gången kändes det som att jag nästan började tänka på engelska emellanåt trots att jag hela tiden pratade svenska med barnen (och med maken då han var i närheten). Alla ni läsare som är språkintresserade, och jag vet att ni är en del, tycker jag ska göra det här testet. Själv är jag till 100% tydligen från The Northeast om man ska lita till testresultatet. Maken kommer visst från Philadelphia, så han måste verkligen ha tagit till sig språket under våra två år där… :D

I USA börjar julen dagen efter Thanksgiving, alltså idag. För vår del kommer advent perfekt i tiden eftersom det är så vi räknar här i Sviiiden. Det råkar nämligen vara första advent på söndag, dagen efter vårt Thanksgivingfirande! Vi har nu kommit så långt att fönstren är putsade på insidan, julgardinerna hänger uppe, en amaryllis står på skåpet och en liten hyacintplantering står på soffbordet, adventsljusstakarna står på plats med ofungerande lampor, pappersstjärnorna är ”på gång” och hela jullådan är nedplockad från vinden. Det kanske blir jul i vårt hus vad det lider?

Nej, jag är inte med och firar ”Black Friday” på Saks Fifth Avenue, men jag har i alla fall min fina lilla ask med smådekorationer att titta på. Det duger väl så bra!

 

24 Nov

Kanske mest för familjen igen…

… men jag vet fler som gillar musik. I kväll var det dags för Unga Solister, en konsert med några av de bästa solister Huddinge Kulturskola har att bjuda på just nu. Sonen spelade marimba tillsammans med bäste slagverkskompanjonen, tillika grannen som för åtta år sedan smidde planer tillsammans med mellandottern om huruvida de skulle bo i vårt eller grannarnas hus då de gifte sig. Killarna gjorde succé med ”Bilder från en ö” och ”Super Mario Bros”, den senare med trumsuperpedagogen Fredric vid trumsetet. Tänk vilka musikaliska och ambitiösa ungdomar det finns här i vår kommun! Jag tyckte det var synd att Huddingeaulan hade så glest med publik, speciellt med tanke på att stråksolisterna hade den fantastiske Carl-Axel Dominique som ackompanjatör. ”Mina” killar tyckte att pianisten var GRYM. Haha! Ja, det är ju trevligt att de kan uppskatta en duktig musiker utan bakgrundsinformation. Dessutom var konserten gratis, så inte ens priset kunde man klaga på. (Det fanns dock chans att hjälpa Världens Barn i stället.)

Det gäller att gå All In. Allt för showen.

Åh, jag blir GALEN på att inte ha en ordentlig, fungerande kamera. Snällt att Kulturskolan hade fixat rosor till alla ungdomar. Vår fine G.

Titta till vänster. Så ser en riktig pianovirtuos ut. Håret flaxade så där underbart då han spelade, C-A. Söta Clara som vi sett öva med frenesi i många år spelar numera enligt rykten på en väldigt dyrbar violin. Dessutom såg det ut som att tjejen bar Louboutinklackar, men så kan det väl inte vara?!

Jag vet att jag är blödig, men här brast det för mig igen. Kammarorkestern modell Huddinge 2011 var snyggare, duktigare och roligare än Kammarorkestern i Karlskrona i slutet på åttiotalet, men ändå. Kan man annat än gråta en glädjetår över hur fantastiskt underbart det är att musicera tillsammans? Ja, nu satt jag bara och huttrade i en kall gymnasieaula, men det kändes ändå som att jag var med dem på scenen. Att de spelade Vivaldis Concerto in A Minor i ett skolorkesteranpassat tempo störde mig inte. Det var ändå vackert i mina öron och ögon…