28 Nov

En novemberskatt.

Idag gjorde jag personbästa på löprundan och fick sedan den här presenten. Det kändes så fint att kunna vara en del av världsalltet för en liten stund. Inga bekymmer, inga ledsamheter, bara glädje och tacksamhet.

På eftermiddagen hade jag möjlighet att ta tag i adventspyntandet. Jullådorna bar jag in i ösregn från ladan igår, men jag hann knappt börja rota i lådorna förrän jag lade ner projektet. Jag blev helt enkelt överväldigad. Våra senaste hem har varit stora och modernare. Nu har vi mycket mindre och stilen är lite anpassad till att passa huset, så många av dekorationerna känns helt fel. Trots det letade jag idag fram ny energi. Nu står det sålunda adventsstakar i vardagsrummet, en stjärna lyser i köket, det är fixat och pyntat lite här och där. Regnet smattrar mot rutan och vinden viner runt knuten, men vårt hem är redo för första advent. Hur har du det?

12 Nov

Varberg.

Jag förstår att min syster håller Varberg högt på listan över potentiella hemstäder! Det blåser rätt bra på västkusten, men det är inte vi karlskroniter rädda för. Tredje gången för mig i den här staden och jag lovar härmed att jag kommer tillbaka inom en inte alltför lång framtid!

06 Nov

Fira, fira…

Sex syskon hemma på samma gång! Det händer inte ofta och var därför värt att dokumenteras.

Innan på dagen hade jag varit hemma med familjen hos min härliga svägerska för att fira hennes fyrtioårsdag. Imorgon åker hon till lillasyster i Australien. Så underbart för dem båda! Jag hoppas de får det riktigt härligt tillsammans de här veckorna.

30 Okt

Advent i oktober.

I lördags sov stora dottern över och frågade om jag och maken ville följa med henne på en morgonpromenad på söndagen. Det är lätt att säga ja när man inte ligger i en varm och mjuk säng, så det var på håret att jag tackade nej då det väl begav sig. Det var tur att jag värderade kvalitetstid med dottern högre, för det var en magisk morgon och sådana får man kanske vanligtvis inte så många i november. Vi trampade ner till Östersjön på den leriga grusvägen i blåst och fantastiskt morgonljus och jag tackade mig själv för lager på lager och mössa!

Jag slutar aldrig fascineras av höstfärgerna och är så glad över att vi just i år har blivit bjudna på en sådant långt och färgsprakande färgspel. Det har verkligen hjälpt mig få själsfrid och jag behöver inte ”stå ut” så länge innan det är dags för adventsljus och all den värme som jultiden ger.

Sanningen är att mamma är väldigt trött nu. Sjukdomar som kidnappar kroppar och långsamt tar över är plågsamma inte bara fysiskt, utan också mentalt. Min syster fick en snilleblixt och bestämde att vi skulle ha ett tidigt adventsfirande, sätta upp adventsljusen och käka risgrynsgröt med alla tillbehör nu medan mamma orkar vara med. M fixade gröt, lussekatter, frallor och pepparkaka och två andra systrar såg till att plocka fram stjärnor och ljusstakar och sedan var det bara för oss andra att festa loss. Vinner vi utmärkelsen ”Årets tidigaste julbord”?

Alltså, apropå att njuta… Det här ger mig hopp om framtiden, om livet och om kärleken:

21 Okt

Vi kämpar på!

Den senaste veckan har brorsan foluserat på att lägga takpannor, fixa hängrännor och spika vindskivor. Han bockar plåtar och hanterar tvåmansjobb själv utan att sucka. Envishet kan ta en långt!

I USA har det talats mycket om grit på sistone. Jag har försökt hitta en bra översättning utan framgång, men hittade sedan denna förklaring:

Grit är ett karaktärsdrag som kombinerar uthållighet, inre driv och förmåga att inte ge upp vid motgångar. Det har visat sig vara en avgörande faktor för att nå framgång både i skolan och i yrkeslivet. Grit kan dessutom utvecklas och förstärkas, både av oss själva och genom stöd från föräldrar, lärare, chefer eller vänner. Det handlar om att hitta sin passion i livet, ringa in sitt personliga skäl till att fortsätta framåt, aldrig sluta öva och att se varje misslyckande som ett tillfälle att lära.

Om brorsan kan lägga om ett tak i princip själv kan jag övervinna mina latmaskar och kämpa på. Känslan över att ha övervunnit dem, latmaskarna altså, är oslagbar! Självömkan är inte klädsamt och leder en bara in på snåriga stigar. Dags för lite grit alltså!

19 Okt

Från noll till hundra på nio veckor.

Med jämna mellanrum är det bra för alla som kan att se över sina vanor och rota runt lite för att se om det går att göra något för att förbättra livet. Visst sker stora och revolutionerande förändringar ibland, men det är vardagens små ovanor som man förslagsvis ska angripa om man vill åstadkomma en permanent förbättring.

Min mammas situation måste vara olidlig. Hon klagar inte, men livet rinner ur henne samtidigt som hon blir mer och mer begränsad av att inte orka. Hon vill så gärna göra saker, men när man inte orkar lyfta fötterna över en decimeterhög tröskel, inte kan komma ur eller i en bil på egen hand eller inte kan resa sig upp från en vanlig stol eller fåtölj, då är det inte lätt att ”göra” saker. Jag tänker på min vän A som de senaste 20 åren långsamt blivit sämre i ME och har många av samma begränsningar som mamma och jag tänker på flera bekanta med samma frustrerande diagnos. Att inte kunna göra ens vanliga vardagssysslor som åtminstone jag tar för givet att klara av utan att planera min tid minutiöst måste vara, ja, jag vet inte vad… Dessa livsöden har fått mig att uppskatta min egen hälsa på riktigt och jag har insett att jag faktiskt fortfarande har en möjlighet att ta hand om det som finns kvar och göra något bättre av det.

För att klara av den situation jag är i bestämde jag mig därför för ett tag sedan att försöka ta upp mitt joggande igen för att ”fira” ett Hb som kommit över 120, säkert för första gången på eviga tider. Jag blev vardagsjoggare då vi bodde i Segeltorp, men jag joggade aldrig mer än tre kilometer. Efter att ha brutit benet 2012 har jag aldrig riktigt kommit igen. Nu tog jag hjälp av appen C25K och började således från noll. Jag flåsade ordentligt efter bara en minuts ”springande” under mitt första pass med appen och tänkte stilla att det där programmet säkert var en scam (fast jag faktiskt kommit rätt långt med den en gång förut för ett par år sedan). Såhär nio veckor efteråt kan vi konstatera att programmet funkar till och med på 47-åringar. Jag har joggat både fem kilometer på raken och 2×3 km med fem minuters paus emellan den senaste veckan och fortsätter att ge mig ut på rundor varannan dag. Sonen tyckte att jag skulle sätta en klar plan så att springandet inte bara skulle rinna ut i sanden, så det är bara att lyda. Nästa mål kanske borde vara att knapra på tiden? Jag snittar just nu åtta minuter per kilometer, hahaha! Fast nä, jag ska inte trycka ner mig själv. Heja!

Jag hoppas att du har det så bra du kan med de förutsättningar du har. Heja!