04 dec

It’s beginning to look a lot like Christmas…

Brorsan var förbi med en överraskning. Då han hörde att vi hade börjat elda i kakelugnen igen sa han att vi behövde björkved och kom med leverans. Så fint av honom! Nu eldar vi en gång om dagen i ugnen i vardagsrummet. Den håller värmen så fantastiskt skönt! Visserligen förstår jag att det fortfarande var ruggigt trots denna ”lyx” för hundra år sedan då isolering och täthet på byggena från den tiden lämnade en del övrigt att önska, men ändå. Jag är så glad att vi har möjlighet att få njuta av både det charmigt gamla och modern vardagslyx.

Vi håller oss mest här på ön, men igår hade jag några ärenden till stan. Jag blev förärad snöblandat regn och en tjusig gran på torget. Visst är bilden med den paraplybärande personen lite kul. Jag kan säga att paraplyet vände sig ut och in några gånger. Det är liksom ingen idé att använda paraply i Karlskrona. Regnar det så blåser det garanterat samtidigt, haha.

Jag rensar bort mejlutskick från olika företag med jämna mellanrum, men det har inte blivit av med Haupt lakrits. Då de skickade ut ett erbjudande om halva priset på ett fåtal lakritskalendrar pga några felpackade fack slog jag till. Nu har vi den här jättefina kalendern i två lager här hemma och kan njuta lakrits varje dag. Maken gillar inte direkt lakrits, men får en bit de gånger då det bjuds på någon specialare som inte är så ”lakritsig”.

03 dec

Småruggig Uttorpsrunda med isfläckar.

Den här tiden på året ter sig naturen helt annorlunda än under någon annan tid. Förr om åren tänkte jag inte särskilt mycket på det, men eftersom maken älskar snö och ogillar knotiga och nakna träd har jag förstått att det här kanske inte är hans favorittid. Själv tycker jag dock att det finns en charm i att känna livet i sig genom att uppskatta den här stunden av vila och återhämtning. Ingen kräver jubel och fanfarer, blommande explosioner eller skörd av bär i mängder. Träden, mossan, allt det döda som bara ska omvandlas till näringsrik mull igen… De har tid att låta processen ha sin gång för att sedan komma igen om några månader igen. Egentligen tror jag att ett tjockt lager snö hade varit att föredra, men när det gäller naturen är det bäst att bara ta det som bjuds.

Havet ryter lite mer under vintern. Det är inte särskilt lockande för mig att hoppa i och följa alla dessa vinterbadare som har ploppat upp de senaste åren! Visserligen badar jag aldrig ute vid Östersjön, men jag tyckte jag var modig nog som stack ner fingrarna i sjön… (Här pa Stöke åker man ut pa sjönen. Vatten som vatten.)

Vinterhimlen var sådär extra mjuk och inbjudande med alla grå moln. Jag tycker att den stålgrå färgen havet får en sådan här dag är fantastiskt vacker! Naturligtvis är det varken mjukt eller inbjudande om man hamnar i ett molntäcke, bara vått och kallt. Jaja, vi har väl alla i vår barndom lurats till att tänka oss hur det är att sitta och dingla med benen från ett fluffigt moln?

Överallt runt omkring oss ser vi tecken efter alla år med stenbrott. Just vintertid märks de olika vattensamlingarna som uppstår i dessa lite extra mycket. De har inte riktigt frusit till ordentligt någon vinter då vi bott här, men ofta blir det precis som här åtminstone ett tunt islager. Dottern testade bärkraften och vi kunde konstatera att hela isen började gunga och svänga betänkligt.

Är det inte vackert ändå, det där med vattnets olika faser? Det vackraste vatten jag vet är det i form av en snöflinga, men klar is är inte dumt det heller. Isen bör dock hålla sig från vägar av olika slag. Varken bilolyckor eller halkolyckor är något att ha, thankyouverymuch.

01 dec

Glad första december!

Idag firar vi lillasysters födelsedag, decembers intåg, alla adventskalendrar som ska öppnas och de numrerade ljusen som aldrig brinner lagom snabbt. Hoppas att du har en riktigt fin månad framför dig.

Jag kan inte låta bli att lägga upp en bild på min extrasysters adventskalender. Hon målade den till sina föräldrar då hon var utbytesstudent i vår familj 1992. Vilket konstverk! Det här är min barndomshem och dess omgivningar. Så fint fångat!

29 nov

Thanksgiving 2020.

Särskilda omständigheter. Det bjöd det här året på. Inte dåligt alls, bara annorlunda. Vi brukar ha en stor Thanksgivingmiddag med ganska många inblandade, men vi delade upp sällskapet lite i år. Det blev Thanksgiving ändå och en finfin sådan! Faktiskt en av de bästa jag varit med om.

28 nov

Drömmen om en katt.

Min systers familj testar återigen att vara kattfamilj. Allergiproblem har satt käppar i hjulen förut, men Isa verkar klara kvalitetskontrollen.

Jag älskar katter. Gillar spinnandet, självsvåldigheten, myset. För vår familj funkar dock inte katt i nuläget av olika orsaker. Jag passar därför på att gosa och njuta när jag kan! Denna kattmadam måste vara den ultimata terapikatten. Hon må vara döv och på bantningskur pga felmatning innan hon kom till sitt nya hem, men hon är underbar. Sällskapligare dam har jag sällan träffat på.

25 nov

Tjat, tjat, men upprepning sägs vara effektivt.

Alltså, någon kan ju ha missat precis hur fantastiskt lätt det är att putsa mässing med ättika och salt trots att jag tjatar och tjatar om det. Grunda och stora saker putsas bäst i favoritfatet som jag fått av min kompis. Det funkar precis lika bra till ostbricka som till rengöringskärl. Vissa har nariga händer och då rekommenderas plasthandskar som skydd. Håll inte heller näsan precis över…

Kolla bara! Två minuter max mellan utseende ett och utseende två. Ja, och vem bryr sig om huruvida man ställer fram en matt eller blänkande ljusstake? Säkert inte många fler än jag, men det ger mig så mycket glädje både att plocka fram glansen och se ljusstakarna stå och glittra lite i skenet av levande ljus.

Sedan är det den här. Världens finaste julkrubba. Jag blir alltid lika glad då jag plockar fram den! Sonen pysslade ihop den vid vårt stora, röda bord i Segeltorp då cernitleran började bli populär hemma. Jag är så glad att vi har den kvar!

22 nov

Advent-advent.

Tja, nu har vi liksom tjuvstartat lite. Man kan säga att vi firar advent-advent idag. Grannarna har satt upp sina ljusstakar och runt omkring på ön börjar fler och fler dekorera trädgårdar och hus med utebelysning. När jag var förbi svägerskan med familj inne i stan igår såg jag en hafsigt uppsatt färgslinga med precis rätt färger. Jag är ju en vitt all-the-way-tjej och har aldrig gillat blinkande diskolampor i färg till jul. När vi bodde i Orem upptäckte jag dock att gamla slingor hade ett mycket varmare sken och vackra färger. Något liknande har jag letat efter sedan vi kom tillbaka, men utan tur. Det är främst den blå som blir så iskall och gräll på moderna ljusslingor…

Del ett i adventspyssel är fönsterputs, men sanningen är att det sällan blir så för oss. I år var dock fönstren så skitiga att det var ”nödvändigt”.

Det finaste med nytvättade fönster är att det ser ut som att det inte finns någon gräns mellan ute och inne. Ampelliljan får alltid flytta in till byrån i vårt sovrum mellan advent och januari. Den står lite mörkt där, men det här är ju ändå en period som innebär vila för krukväxterna.

Vi har pratat om att skaffa ny ljusgren länge. Oremgrenen skänktes till en granne (den var klädd i amerikansk el och hade för den delen varit alldeles för stor här.) Den svenska grenen som vi haft tills nu var lite för klen och hade inga ljus i sig heller. Nu blev det alltså äntligen av att vi knatade ut i skogen och letade upp en lagom stor och yvig gren tillsammans. Maken skötte ”elinstallationen” (två batteridrivna led-slingor med timer, vi får väl se hur länge de tillsammans fyra AA-batterierna håller om ljuset står på sex timmar varje kväll). Årets julinvestering är de fina julkulorna i glas. Vi har inte så många glasprydnader annars. Både barn och katt har avskräckt från glas i granar, men det är ju så otroligt fint med reflektionen i glaset! Här på grenen kan inte ens min rumpa komma åt av misstag.

Kulorna som ser ut att kunna glida av sluttande grenar har fått en extra säkerhetsanordning i form av sytråd. Saker och ting behöver inte alltid vara så komplicerade.

För ett tag sedan gjorde jag både en girlang av papperssnöstjärnor och kottar och den senare fick alltså komma upp i hallen nu. Det ser fint ut med de bruna kottarna mot den vita panelen, men dessutom får den lite tråkiga bruna dörren komma bättre till sin rätt såhär.

Slutligen testade dottern ett ICA-recept på saffranssnittar, som kolasnittar med smak av saffran. Jag tjuvåt en ände och hjälp, så gott! Nu tvingade jag S att frysa in resten efter att maken och hon hade ”provsmakat” flera stycken eftersom jag tycker om att ha lite kakor på lut i frysen. Kanske ska jag bara låta dem äta och njuta? Dottern kan ju baka fler.

17 nov

Tacksamheten.

Jag har inte så mycket tid att skriva här i bloggen nu när jag driver ”Trettio Tacksamma Dagar” på Facebook. Det är okej. Allt har sin tid och allt det där. Något annat år har jag tänkt slopa bloggen helt under november, men i år har jag landat i att det helt enkelt får bli lite långsammare här inne tills det är dags för advent.

Häromdagen fick jag en färdiguppstammad Dr Westerlund av min väninna. Perfekt! Jag ska låta den växa till lite innan jag toppar den. Hur har det då gått med mitt projekt att få till något liknande det här praktverket?

Tja, jag har inte gett upp och den verkar må ganska bra. Den har dock uttryckt en önskan om att INTE bli jämförd med sin pimpade sociala medier-version.

Jag gillar den här doktorn. Han ska få en fin lerkruka nästa gång han planteras om och dessutom ska jag se till att han inte ser ut att ha trillat ner i källaren. Han fick nog för lite jord runt fötterna senast det begav sig. Det är ändå rätt imponerande att projektet fortgår! Detta ”träd” började som stickling i februari 2018 från en doktor som mamma fått av sin väninna G-B 2017. Jag ärvde den och har sedan dess delat ut sticklingar hit och dit. Det hade varit roligt att se hur eller om de har tagit sig i sina nya hem!