12 Sep

Skottland.

Det är 17 år sedan jag hade möjlighet att besöka Skottland senast. Nu hade jag chansen att haka på två syskon och en systerdotter för ett besök hos syrran som bor här utanför Dundee. Trakterna häromkring är löjligt idylliska. Det är så vackert aå jag får hjärtsnörp! Att jag får balansera alla de fyra elementen eld, jord, vatten och luft gör inte saken sämre…

30 Aug

I was on top of the world!

Häromdagen hade jag den stora glädjen att få åka med maken från Sövde till Höganäs i gyrokopter. Jag har dragit mig lite för detta, det ska erkännas, men det var hur roligt som helst. Tyvärr funkade inte uppvärmningen i flygjackan bak hos mig, men själva upplevelsen trumfade helt klart kölden! Nästa gång blir det overall istället för bara jacka.

Jag fick uppdateringar om alla små och större samhällen vi passerade och upptäckte att det måste vara jättespännande att vara luftarkitekt! Det blir så uppenbart varför ett samhälle vuxit fram just där det gjort det då man ser på det ovanifrån. Vilken bra påminnelse det var för mig att ta ett steg tillbaka i vilken situation som helst i livet då jag behöver få nya insikter! (Visst blev effekten av rotorbladens luftstörning lite läcker? Varje foto jag tog från den här vinkeln ser ut som ett Märklinsamhälle…)

Väl framme i Höganäs tog min fantastiska vän Å, dagen till ära min flygartvilling, emot på flygplatsen. Vi hann med en sillmacka och ett kort samtal innan hon fick testa en runda. Alldeles för kort, men vi ska nog se till att träffas snart och lite längre nästa gång.

07 Aug

On and on and on and on…

Nu blir skuggorna längre och kvällarna börjar trevande bjuda på välbehövlig svalka och det mjuka sensommarmörker jag älskar så mycket. Den här sommaren har inte varit som någon annan, någonsin. Jag vet inte riktigt vad som hände, men allt känns som en märklig dröm. Exotisk värme, torr brunn, höstfärgade löv i juli, Utahfärgat gräs i trädgårdar och dikeskanter, poolvarmt vatten i Bredavik, besök till mammas grav och fars skog, bortflyttad dotter, hälsoproblem, nästan inga grillkvällar… Jag hoppas att hela det svenska folket har kunnat tanka D-vitamin i mängder så vinterdepressionerna kan hållas stången!

Äntligen har vi gått igenom allt vi hade med oss hem från Utah och det jag fått med mig hem efter mamma och far. Det tog bara två år, hahaha. Nu är det bara resten av flyttkartongerna som står ute i ladan kvar. Vojne! Lite tjatigt, kanske, men hur mycket kan man egentligen samla på sig? Tydligen mycket mer än man behöver, det är då ett som är säkert. Jag har varken organiserat enligt KonMari-metoden eller enligt Margareta Magnussons Döstädning, men mitt system har ändå varit välorganiserat. Jag skriver jag och mitt, inte vi, då det här har blivit mitt ansvar. Jag har försökt att inte ta beslut åt de andra familjemedlemmarna, så de har fått köra visst finlir efter mina första genomkörare.

I arbetsrummet står nu en hel del plastlådor med lock innehållande pysselprodukter. Jag har även en flyttkartong för loppisgrejer, en flyttkartong för ”när barnen flyttar hemifrån”, en hög för sådant som har specifika mottagare och en svart sopsäck. Systemet funkar bra. Jag kan berätta att ju mer som gås igenom, desto mindre fördragsamhet har jag. Vi har alla bara 24 timmar per dygn att förfoga över och jag har redan allt jag behöver och mer därtill för att fylla denna tid. Det ska dock bli intressant att se vad som döljer sig i de kvarvarande kartongerna. Campingutrustning? Barnens gamla skridskor? Lego och andra leksaker helt klart, men säkert också roliga och spännande överraskningar! Låt sorterandet fortsätta…

28 Jul

Bästkusten, en gång till.

Torraste sommaren på flera hundra år säger de… Det märks på allting. Maken och jag har varit på västkusten i ett par dagar och K kunde åtminstone plocka en handfull björnbär som var både stora och saftiga. Antingen är björnbär mindre känsliga än blåbär och hallon, eller också har dessa bär fått en del mer vatten än russinbären som går att hitta i våra skogar här på Sturkö. (Edit en dag efter att jag hade skrivit det här: Idag har yngsta dottern och maken plockat flera liter björnbär här i Uttorp, så de växer bra här också!)

Känslan uppe på Carlstens fästning på Marstrand är långt ifrån deppig, trots den tunga historia den bär på. Vi har länge pratat om att se min svågers bror Stefan Anderssons helkvällsföreställning ”No. 90 Kleist” som han framfört på denna fästning varje sommar under flera år. Nu blev det äntligen av. Vi har lyssnat mycket på musiken, men trots det kändes allt nytt och faktiskt rent fantastiskt. Vilken kväll det blev! Musiken, ljudet, historierna, mellansnacket, miljön… Allt var otroligt bra! (Jag kan varmt rekommendera den här upplevelsen om det blir något nästa år också. Årets föreställningar är tyvärr slutsålda sedan länge.) När sista tonen klingat ut halvsprang vi ner till hamnen för att hinna med 23.30-färjan.

Efter den korta färjeturen från Marstrand till Koön där bilen stod var det dags för en dryg timmes tur till Mollösunds Wärdshus. Det kändes lite pirrigt att fixa fram hotellrumsnyckeln från ett hemligt ställe då vi kom mitt i natten. Tur att allt funkade som det skulle! Värdshuset var ”sådär”, men Mollösund tar priset då det gäller svensk sommaridyll. Undrar du vad som finns att göra där? Strosa runt på de trånga gatorna, besök fiskarfrun som väntar på sin make, ta ett dopp i det salta vattnet på andra sidan hamnen och värm sedan upp dig på de varma klipporna. Picknick eller gömda snackspåsar rekommenderas, för på ett sådant här ställe vet de att ta ut en tvåhundring för en lunch… Det finns alltså pengar att spara om du tänker efter före.

En av mina systrar älskar stockrosor och jag tog därför lite härliga inspirationsbilder till henne. Kanske kan du också uppskatta dem? Hade det varit lite senare på säsongen hade jag snott med mig fröer. Tur att jag slapp känna mig tjuvaktig…

När saltvattnet hade torkat in lite i håret och värmen återigen kändes tung var det dags att åka vidare. Det blev en sväng ner till Bohus fästning också, men vi scannade bara av den utifrån. Det fanns mer att hinna med denna oändligt långa dag! Att göra-listan inkluderade till exempel besök på både Jysk och IKEA för att få till de sista detaljerna innan min svågers hela storfamilj skulle inta sommarhuset i Bredavik. Det har blivit så fint där efter de senaste veckornas insatser! Jag tror mamma och far hade blivit riktigt nöjda om de hade sett vad alla arbetsinsatser lett fram till, men DET är en annan historia. Peace!

22 Jul

Sommarminnen.

Det är tyst härifrån, men det betyder inte annat än att jag har grymt mycket att stå i. Äldsta dottern har varit hemma från Göteborg på en veckas semester, så vi har försökt kombinera det med sådant som hon tycker är roligt, både hemma, i Mörtfors och i Bredavik tillsammans med människor som vi gillar. De här fotona från Mörtfors tycker jag har fångat känslan av hur jag idag kommer ihåg min barndoms somrar. Dagarna var oändligt långa, solen sken nästan hela tiden och livet kändes rätt fint.

13 Jul

Energi.

De senaste månaderna har jag känt mig som en duracellkanin i batteriets slutskede. Jag har varit så trött att jag vissa dagar ”sovit middag” tre gånger och fortfarande somnat utan problem på kvällen. Upp för trappan? Flåsgaranti. Joggingtur till havet? Otänkbart. Genomförda planer? Minimalt antal. Efter flera månaders läkarbesök, provtagningar och medicinering börjar jag nu kravla mig ut ur denna grotta. Inga attackdykare har behövt hjälpa till, men jag är tacksam för engagerad vårdpersonal och att hjälp har funnits. Än kan jag inte ropa hej och helt ”frisk” är jag inte, men jag tar tacksamt emot positiva besked! Fortsatt vila är ordinerad tillsammans med promenader, väl genomtänkt kost och uppmärksamhet på eventuella bakslag. Än är det inte dags att räkna ut denna gamla bondmora!

05 Jul

Serendipity!

Lite för ofta händer det att saker och ting faller på plats efter lång tid och att jag känner starkt att det var precis såhär ”något” skulle bli och vara. För flera månader hörde jag av mig till kommunen för att få reda på vilka som hade bott i vårt hus och kanske till och med få reda på vem som hade byggt det. Officiella dokument är ofta väldigt krångliga att förstå sig på och dessutom kan de vara svåra att hitta. För att komma längre än det vi redan visste (att Elsa och Anton Svensson hade bott här tillsammans med sin fosterson Kjell) fick vi gå vidare till Riksarkivet. Igår kom så ett kuvert med svar på min fråga… Enligt vissa källor finns information om att huset troligtvis byggdes 1915, kanske av ”återvändare” (emigranter som flyttade tillbaka till Sverige). Enligt Riksarkivets källor verkar det som att Sven Olof Larsson och hans hustru Hilda Maria Larsson (född Petersson) köpte marken 1914. Detta tyder på att uppgiften om att husets byggår är 1915 stämmer.

Efter att ha gått in på Ancestry och sökt runt en stund kunde jag konstatera att vår käre Sven Olof emigrerade till Amerika 1893. Då han gifte sig med Hilda 1913 då de båda var liiiite till åren komna var det i Sturkö kyrka, så någon gång kom han uppenbarligen tillbaka. Sven, eller Swen, var återvändare!  Det är faktiskt lite ryskvalitet på den här informationen. Jag hittar inga dokument från USA och inte heller några barn till Olof och Hilda, men än är inte den här historien färdigskriven. På sätt och vis känns det ändå som att det finns flera anledningar till att vi trivs så fint här hemma. Visst är historia fascinerande?