21 Okt

Vi kämpar på!

Den senaste veckan har brorsan foluserat på att lägga takpannor, fixa hängrännor och spika vindskivor. Han bockar plåtar och hanterar tvåmansjobb själv utan att sucka. Envishet kan ta en långt!

I USA har det talats mycket om grit på sistone. Jag har försökt hitta en bra översättning utan framgång, men hittade sedan denna förklaring:

Grit är ett karaktärsdrag som kombinerar uthållighet, inre driv och förmåga att inte ge upp vid motgångar. Det har visat sig vara en avgörande faktor för att nå framgång både i skolan och i yrkeslivet. Grit kan dessutom utvecklas och förstärkas, både av oss själva och genom stöd från föräldrar, lärare, chefer eller vänner. Det handlar om att hitta sin passion i livet, ringa in sitt personliga skäl till att fortsätta framåt, aldrig sluta öva och att se varje misslyckande som ett tillfälle att lära.

Om brorsan kan lägga om ett tak i princip själv kan jag övervinna mina latmaskar och kämpa på. Känslan över att ha övervunnit dem, latmaskarna altså, är oslagbar! Självömkan är inte klädsamt och leder en bara in på snåriga stigar. Dags för lite grit alltså!

19 Okt

Från noll till hundra på nio veckor.

Med jämna mellanrum är det bra för alla som kan att se över sina vanor och rota runt lite för att se om det går att göra något för att förbättra livet. Visst sker stora och revolutionerande förändringar med jämna mellanrum, men det är vardagens små ovanor som man förslagsvis ska angripa om man vill åstadkomma en permanent förbättring.

Min mammas situation måste vara olidlig. Hon klagar inte, men livet rinner ur henne samtidigt som hon blir mer och mer begränsad av att inte orka. Hon vill så gärna göra saker, men när man inte orkar lyfta fötterna över en decimeterhög tröskel, inte kan komma ur eller i en bil på egen hand eller inte kan resa sig upp från en vanlig stol eller fåtölj, då är det inte lätt att ”göra” saker. Jag tänker på min vän A som de senaste 20 åren långsamt blivit sämre i ME och har många av samma begränsningar som mamma och jag tänker på flera bekanta med samma frustrerande diagnos. Att inte kunna göra ens vanliga vardagssysslor som åtminstone jag tar för givet att klara av utan att planera min tid minutiöst måste vara, ja, jag vet inte vad… Dessa livsöden har fått mig att uppskatta min egen hälsa på riktigt och jag har insett att jag faktiskt fortfarande har en möjlighet att ta hand om det som finns kvar och göra något bättre av det.

För att klara av den situation jag är i bestämde jag mig därför för ett tag sedan att försöka ta upp mitt joggande igen för att ”fira” ett Hb som kommit över 120, säkert för första gången på eviga tider. Jag blev vardagsjoggare då vi bodde i Segeltorp, men jag joggade aldrig mer än tre kilometer. Efter att ha brutit benet 2012 har jag aldrig riktigt kommit igen. Nu tog jag hjälp av appen C25K och började således från noll. Jag flåsade ordentligt efter bara en minuts ”springande” under mitt första pass med appen och tänkte stilla att det där programmet säkert var en scam (fast jag faktiskt kommit rätt långt med den en gång förut för ett par år sedan). Såhär nio veckor efteråt kan vi konstatera att programmet funkar till och med på 47-åringar. Jag har joggat både fem kilometer på raken och 2×3 km med fem minuters paus emellan den senaste veckan och fortsätter att ge mig ut på rundor varannan dag. Sonen tyckte att jag skulle sätta en klar plan så att springandet inte bara skulle rinna ut i sanden, så det är bara att lyda. Nästa mål kanske borde vara att knapra på tiden? Jag snittar just nu åtta minuter per kilometer, hahaha! Fast nä, jag ska inte trycka ner mig själv. Heja!

Jag hoppas att du har det så bra du kan med de förutsättningar du har. Heja!

08 Okt

Kalejdoskop.

Det här är något av det vackraste jag vet. Jag har alltid varit fascinerad av kalejdoskop. Det är något med den oändliga föränderligheten av färg och form trots att man bara har tillgång till några pärlor, glasbitar och speglar i ett papprör. Det talas mycket om mindfulness och dagens stress och utmattning, utbrända människor, deprimerade tonåringar, ensamhet hos så många. Inte för att jag tror att en ”leksak” skulle kunna lösa något av dessa gigantiska problem, men en stund i solsken med ett kalejdoskop ger åtminstone mig ny energi.

Den här sidan tror jag att jag har länkat till förut, men jag tycker den är så intressant. Kanske den kan vara något för dig också? Hur mycket ligger det i att färger påverkar oss? Vad säger det då om alla svenskars fäbless för vitt, vitt, vitt och en enorm likriktning i vad som anses vara ett vackert hem? Onödiga renoveringar är vanligt förekommande, för vem kan ha ett kök i fel färg eller ett badrum som inte har rätt form på kakelplattorna? Jag undrar lite vad som händer den dagen folk får betala räntor igen och livet här i Sverige inte längre blir som det varit en gång? Med det ska jag bädda ner mig i sängen och sova. God natt!

26 Sep

Ljuvlighet.

Så fin denna lilla människa är! Jag är glad över att hon är här och så otroligt tacksam. Kärlek vid första ögonkastet. Tur det, för sedan var det dags att byta bajsblöja.

Här hemma väntade ett nytt, fantastiskt arbetsredskap som jag hoppas ska kunna följa mig några år framöver. Trots att jag är både glad och tacksam över detta är det ändå träffen med bebisen som kommer att vara dagens tacksamhetsvinst. Hur skulle det kunna vara på något annat sätt?!

20 Sep

Minnenas galleri 2016.

Min väninna sammanställde sina föräldrars alla diabilder till ett bildspel inför deras femtioåriga bröllopsdag. Hon ägnade hundratals timmar åt att sammanställa mängder av bilder till ett 43 minuter långt bildspel. Trots att hon är en ”riktig” fotograf kunde hon konstatera att då man tittar på foton i minnenas galleri bryr man sig väldigt lite om kvalitet på fotografier och väldigt mycket om vilka som syns på fotona. Nu när jag försökt välja bara ett foto per månad förstår jag precis vad hon menar med det! Minnen sitter ibland i vackra omgivningar, men mer ofta i vilka som syns i rutan och vilken känsla man får.

16 Sep

Grattis.

Allt känns lite halvdant och det mesta är lite halvfärdigt häromkring. Det är okej, det är så det är nu. Någon som aldrig har varit halvdan och aldrig kommer att bli är vår äldsta dotter. Häromdagen fyllde hon nitton otroliga år. Jag vet inte hur tiden liksom sprang förbi så vi hux flux var här. Nu är hon i alla fall på väg mot tjugo. Någon mörk och dassig dag framöver åker hon och jag på en spa-utflykt tillsammans för att fira livet. Det längtar jag redan lite till.

Jag och kameran har svårt att komma ihåg varandra och det blev inte många foton tagna då det gällde. Eftersom dottern är precis lika glammig som Katrin Zytomierska firade vi födelsedagen tre gånger, varav två gånger på en ö i skärgården och en gång i kulturmärkt lyxstudentlägenhet. Du får helt enkelt tänka dig precis hur bra det var.

Jag bakade inga sju sorters kakor, men en Red Velvet-tårta blev det liksom snickersrutor, chocolate chip cookies och vaniljbullar. Å andra sidan fanns det sedan allt från glass, vindruvor och Ballerinakex till Marabou Schweizernöt på födelsedagsbuffén, så det kanske räknas som bonus?

Vill du veta precis hur det såg ut i köket dagen efter sista festen kan jag bjuda på en efter-bild.

Dessutom kan jag bjuda på en före-bild från korridoren uppe i hallen då den sakta men säkert närmar sig dörrar, golv, tapeter och färg. Det kommer att bli ännu bättre än jag tänkte mig i vintras. Jag ser verkligen fram emot att få tillgång till hela huset! Lite i taget.

12 Sep

Och mitt i min märkliga vardag…

… var det äntligen dags att få träffa en av mina favoritgrannar någonsin, tillika en fin vän. Orem ligger kvar, M och hennes familj bor kvar, men ingenting kan bli som det var. Allt har sin tid, det bara är så. Jag är oändligt tacksam över allt våra familjer kunde dela under åren på Carterville Road. Vilken skatt alla dessa minnen är! ”Great minds think alike”, så vi hade båda tagit med nödvändigheter till den andra familjen. Candy corn, mintchoklad och diverse pumpkin spice-kryddade godsaker ligger nu i skåpen här hemma. Fint!

Jag har svårt att ladda upp bilder i full storlek till bloggen, så trots alla färger i Nyhavn, rosor på kind och solsken i blick får det duga så här.

Jag kommer inte ihåg var jag stal den här bilden även om jag hittade den för bara några dagar sedan. Tiden går fort och jag tänkte att du kanske liksom jag har en tendens att skjuta upp saker och ting till sista stund. Kanske borde jag läsa igenom listan och sätta upp lite julmål fast det känns som att julen inte ens kan existera i mitt huvud samtidigt som tolfte september?