Varaktighetens upplösning.

Eftersom jag har skrivit här i bloggen i snart tjugo år finns mycket av min synliga och osynliga utveckling dokumenterad. Jag gillar att kunna gå tillbaka och påminnas om delar av det som uppfyllde mitt liv där och då. Somligt går i cykler. Jag utvecklas framåt och åker rutschkana ner till någon annan plats där jag får ta nya tag. Annat har varit stort och viktigt under en kortare eller längre period i livet, men blir sedan till historia. Hade jag inte skrivit om det hade jag kanske inte ens kommit ihåg det. När det väl ligger i glömskans land kanske det får stanna där för evigt, eller möjligtvis komma fram och dammas av lite då och då.

Något som aldrig förlorar sin vikt är min kärlek för hösten. Varje höst påminns jag om denna kärlek. Jag skriver mycket om den, jag tjatar kanske till och med. Varför då lägga upp flera lite halvtaffliga telefonkamerabilder och tjata om den igen? Jo. Sedan vi flyttade till Sturkö har grannarnas magnifika lönn bidragit till så mycket glädje. Ett levande konstverk med en otrolig färgprakt, en påminnelse om att stanna upp och njuta. Nästa höst står den kanske inte kvar. T har berättat att han skulle ta kontakt med en arborist för att planera nedtagandet. Jag vet inte hur långt planerna kommit, men jag är otroligt tacksam att detta vackra träd fortfarande står här. När det sedan tagits ner kommer vyn för evigt att vara förändrad.

Vilken tur att vi har en egen liten lönn på andra sidan den norra stenmuren. Vi får se till att ge den goda omständigheter så den kan bidra med den där visuella höstglädjen jag älskar. Denna lönn står mitt emellan vägen och vår lada, så jag tror faktiskt att den kan få bli kvar i det som maken vill göra om till en liten park. Det ska bli spännande att se om det blir något av hans drömmar.

Hösten finns inte bara i lönnar. Bakom ladan har vi våra läskiga aspar som skrapar mot taket där. De är också imponerande vackra. Kanske ska vi ansa några av grenarna? Vi får se. Något som absolut inte är beständigt är krassen, men fin är den. Vi har nu flera kraftiga och yvigt blommande exemplar på lite olika ställen i trädgården. Den här gulliga i lådan med rödkål och broccoli tycker jag om. Efter en tuff sommar visade det sig att min krasse bara ville ha höst, precis som jag.