Igår var det hela 31 år sedan vi sa ja till varandra. Jag tittar på bilderna i bröllopsalbumet och fnissar lite över hur unga vi var. Det tycks som att en stor del av gästerna inte längre finns med i vårt liv. Många har gått bort, en hel del har försvunnit genom skilsmässor, några har flyttat (grannkommunen eller andra världsdelar spelar liksom ingen roll, kontakt kan man ha eller inte ha oavsett) och en del vänskaper har runnit ut i sanden. På en av bilderna där man ser nio personer är två döda, två familjemedlemmar som vi träffar ofta, en god vän till maken som han inte träffar ofta, men där tidsintervallerna inte utgör något hinder, en av mina goda vänner som jag har en liknande kontakt med, en kusins f.d. och två av mina gamla pluggkompisar som jag inte träffat sedan det där bröllopet. Så märkligt det är, det där med tiden. Allt som har hänt mellan den 19 augusti 1994 och den 19 augusti 2025.
Det faktum att vi fortfarande är gifta med varandra är inte självklart. 31 år är genomsnittet för ett svenskt äktenskap och man räknar med att ungefär 50% av äktenskapen har upphört då man når den dag som skulle ha varit den trettioförsta bröllopsdagen. Ett par av våra vänner har rådslag varje bröllopsdag. Då lovar de varandra trohet ännu ett år. Somliga lovar ”i nöd och lust, tills döden skiljer oss åt”, men verkar ha glömt det då nöden knackar på trots att döden inte hunnit fram. Andra ger andra löften och hoppas på bättre lycka eller samma lycka som ens föräldrar haft. Äktenskap är en konstform som kräver arbete på flera fronter. Det kan vara lätt att glömma bort, både i skuggan av tuffa utmaningar och vardagstristess. De äkta tu fortsätter utvecklas under tiden som äktenskapet framskrider, men inte nödvändigtvis åt samma håll. Det hamnar förvisso käppar i hjulen för oss alla, men sammansvetsande erfarenheter är nog så vanligt förekommande om vi öppnar våra sinnen för dem. ”Real love is art.” Sann kärlek är konst, en konstform. Det skriver jag sannerligen under på.
Lämna ett svar till annannan Avbryt svar