Tänk att vi skriver -25, jag kan fortfarande inte riktigt ta in hur tiden går. Vad skiljer sig från 1975, 1985, 1995, 2005, 2015? Inte mycket när det gäller somligt, allt då det gäller annat.
När jag sitter vid mitt skrivbord idag är det som att jag är någon av mammas alla släktingar som bodde på Sturkö 1925. När jag själv var barn kändes det orimligt att jag själv skulle befinna mig på andra sidan sekelskiftet och skriva -25 i ett brev en dag. -85 hade jag så smått börjat med brevvänner, något som under tonåren blev ett av mina stora intressen. Igår pratade jag med fröken Kerstin, min mellanstadielärare. Tryggheten själv att höra hennes röst som fortfarande låter som 38 år och småbarnsmamma. Hon fixade så att vi fick en klass att brevväxla med i Hillerød i Danmark, och tänk så tacksam jag är för Sanne som blev min vän genom detta infall! Jag borde skriva henne ett långt brev för hand igen, med ”Sturkö -25” uppe i högra hörnet.
Trollhasselgrenarna inhandlades i en blomsterhandel till yngsta dotterns bröllop och hänger nu i köksfönstret. Jag har varit fascinerad av trollhassel sedan jag sprang på en i en av alla trädgårdar som jag (lite ofrivilligt, för det var pinsamt) fick kolla in tillsammans med far och mamma någon gång då de fortfarande bodde kvar i Bostorp och vi var ute och åkte. Far såg en trädgård han gillade och frågade om vi fick gå in och kolla. Helt rimligt beteende, eller? Hahaha, idag skulle jag kunna göra samma sak själv!
Päronträdet sattes en gång av Anton och Elsa. Eller hade Elsa gått bort när Anton satte det i jord? Det är inte rimligt att det är lika gammalt som jag, ett päronträd brukar inte ge frukt i över 50 år. Väder och vind har gett det en vacker form och jag älskar frukten den ger oss i rikligt mått. För tio år sedan hade svägerskan inte börjat odla sitt intresse för naturen och var ännu inte trädgårdsmästare. Nu är det hon som med sina konstnärliga ögon och kärlek till det som växer trollar fram former som hjälper träden att må bra och klara tyngden av frukt.
Denna solnedgång har sett liknande ut i många långa år. Har Lars-Olof stått här? Elsa? Anton? Kjell? Förundrats över de vackra färgerna på baksidan av huset, bort mot familjerna som haft dessa ägor i hundratals år? Det är bara familjemedlemmarna som bytts ut. Människor har fötts, levt, åldrats och flyttat eller dött här, samarbetat med naturen, slutat sina dagar på kyrkogården några hundra meter bort. Vi är de första som inte tillhör släkten på gården på väldigt låg tid, även om de sista två generationerna inte varit biologisk familj. Marken har gått i arv från föräldrar till barn om och om och om igen.
När jag avslutar dagen med ett fotbad tänker jag att jag blivit min mamma. Cirkeln är sluten. Detta var något av det bästa hon visste och jag förstår henne. När brorsbarnen kommer hit på sportlov vill de säkert ha spa, det gillar de också! Kärleken för att omhuldas och skämma bort kroppen har gått i arv i flera led. Det här skulle jag ha gjort då jag var trettiofem och barnen var små. Avslutat dagen med ett fotbad och mjukt tvättat bort det som inte skulle följa med till nästa dag. Bättre sent än aldrig. Det finns alltid chans till en ny början.
Lämna ett svar till Sara i Barcelona Avbryt svar