Uttorp – Sida 2

Vinter i Uttorps naturreservat.

9 januari, 2025 12 kommentarer

Igår hade jag nått änden på min fördragsamhet med sjukdomen och bestämde mig för att det var dags för en promenad för första gången sedan julveckan. Den promenaden räknas förresten knappt, utan var bara för att söva barnbarnet. Jag tog på mig lager på lager, virade på mig stora halsduken i kashmir och kände mig redo. Ljuset var inbjudande och himlen talade om att regnet hängde i luften.

Rådjurslegan fick mig att tänka på hur tacksam jag är för mitt varma och trygga hem. Hur känns det egentligen att vara ett djur på vintern? Fryser de verkligen inte infernaliskt? Innan jag ens var förbi det bebyggda området på Sommarvägen insåg jag att det blåste för mycket för att jag skulle känna mig trygg att gå genom skogen. Även om det har blåst väldeliga den här vintern och det mesta som suttit illa till antagligen redan har blåst ner ville jag inte gärna ha en gren i huvudet. Jag tog mig därmed hem igen och hämtade bilnycklarna. Tillbaka till barndomen, då när jag inte visste att ”Sturkö” inte var samma sak som ”Bredaviks brygga” och Uttorps naturreservat var varje års vackraste utflykt. Jag mötte varken hundägare, tyska husbilar eller pensionärer på utflykt, träden var kala och betande kossor stod inte att finna någonstans.

Vi har nära till berget på ön och så fort det har varit blött under en period uppstår det vattensamlingar på alla möjliga ställen. Promenaden från parkeringen är lyckligtvis torr då det som förut var en vanlig stig har blivit en mer tillrättalagd om än smal grusväg.

I vanliga fall är detta en del av min halvmilarunda, men sanningen är att jag inte tagit den på flera månader. Det är dags för en förändring. Jag blev så upplivad! Massor av tång låg längs strandlinjen. Tång får för övrigt inte plockas utan att man talar med markägaren innan. Tänk alla dessa specialregler som gäller om allt möjligt! I naturreservat är allt fredat, men vi har ju egen mark där jag skulle kunna hämta detta guld. Jag älskar verkligen kontakten med ”världsalltet” jag får här ute. Inlandsisen som ska ha smält undan för 12 500 år sedan har lämnat sina spår och det har jagats och fiskats här sedan slutet av den sena stenåldern. All växtlighet lutar ganska kraftigt pga vinden. Här ute på södra Sturkö är du så långt ute i skärgården du kan komma utan att ta båt.

Havet visade upp sig i all sin prakt och jag påmindes om vilken underbar plats vi bor på.

Visst småregnade det lite, men det mesta av stänket som hamnade i ansiktet kom från havet!

Hur underbart vädret kändes för passagerarna på Polenfärjan förtäljer inte historien.

Jag är inte helt bekväm med att ta mig fram havsledes den här tiden på året. Det är okontrollerbara naturkrafter vi har att göra med. Människan har allt för ofta hybris. Jag tänker på eldarna i LA nu, om hur människor har byggt in sig på ställen där de är i vägen för de naturliga skogsbränderna. Vi tror att vi kan styra och ställa utan att ta konsekvenserna av det vi gör. Ett mellanläge där folk tänker mer ansvarsfullt och försöker sitt bästa utan att ge sina barn, elever och medmänniskor ångest för att de ens lever hade jag föredragit. Så tänkte jag medan jag stod där och kände livet i mig.

Hus och Hem

Hemtrevlighet och sånt.

17 september, 2024 2 kommentarer

När vi nyss firade trettio år som gifta fick vi klockan som hängt här i huset fixad genom svärföräldrarna som present. Häromkvällen hängde vi upp den igen, denna gång på ett nytt ställe där vi tycker att den är fin. Den låter så hemtrevligt! Den enda levande släktingen till Anton som levde här i huset fick lite grejer som stod kvar i huset och jag tänkte ge en del till en av Elsas systerdöttrar. Att låta några ting följa med huset tycker jag dock känns jättefint, särskilt med tanke på att vi fått veta att det var ett kärleksfullt hem. Mammas garderobsblomma fortsätter att växa trots sin styvmoderliga behandling. Den har stått där sedan 2018 någon meter in från ett norrfönster och skickar trots det fortfarande nya blad varje år då krukan fått lite ny jord. Här uppe i (h)allrummet sitter vi inte så ofta, men vi har våra arbetsrum på varsin sida om det och rör oss därför mycket här. Jag hörde någon sitta och prata på bussen om hur de hört någon annan prata (haha, meta) om hur vi mest uppehåller oss på samma plätt i boendet oavsett hur stort vi har det. Precis så är det ju! Jag gillar att hålla på i köket, så där har jag alltid tillbringat mycket tid oavsett boende. När vi bodde i Palo Alto hängde jag också mycket ute, men annars i vårt sovrum, i Visättra hängde jag mest i vardagsrummet, i Philly likaså, i Snättringe rörde jag mig på nedervåningen på dagen och satt uppe vid pysselbordet om kvällarna och i Orem gällde arbetsrummet. När vi så har hamnat här i Uttorp måste jag säga att vi verkligen utnyttjar de 113 m² på bäst tänkbara sätt! Även om vi själva inte sitter i (h)allrummet så mycket hänger alltid ungdomarna här om vi har släkten här t ex.

När vi ändå var igång med upphängandet fick den lilla ljuslyktan som svärmor gav oss för jättemånga år sedan komma upp i hallen. Det är mysigt med vägghängda ljuslampetter tycker jag och denna passar perfekt här. Trender kommer och går, man jag inser att jag gillar sånt jag gillar. Jag påverkas som alla andra av att jag vänjer mig vid sådant som jag en gång kanske tyckt var fult och kanske till och med börjar gilla. Sådana grejer tröttnar jag ofta på efter ett tag. Men, sådant som jag fastnar för på en gång stannar ofta på gillalistan foreverandever. Som den lilla lampetten.

Den här Strindbergslampan som kommer från Karlskrona Lampfabrik och som var mina föräldrars har jag också alltid gillat. Den hade en marmorerad Art Deco-skärm som jag inte riktigt tyckte passade när den fick flytta hem till oss, så den fick en ny grön skärm. Grönt älskar vi nämligen och den här lampan värmer upp detta hörn i vardagsrummet vareviga kväll under vinterhalvåret. Ibland har jag skrivit listor på fina grejer som jag velat ha. PH 5-pendeln som jag blev så förtjust i då jag bodde hos min faster och farbror fanns på en sådan. Så fint att släkten salade till en då jag fyllde 50! Annars förlorar prylar sin dragningskraft mer och mer och jag har för länge sedan insett att lyckan aldrig kan uppnås med grejer. Visst mår jag bättre om jag har det fint och städat runt omkring mig, men grundkänslan av välmående handlar om helt andra saker. Och det är jag glad över att veta och förstå.

Ditten och Datten

Ut i skogen!

15 augusti, 2024 Inga kommentarer

Detta är verkligen en av de bästa tiderna där vi bor. Jag har sagt det förut och jag kommer att fortsätta tjata om det. Ljungen ger onekligen hela naturen en extra dimension till upplevelsen. Igår blev det en rätt långsam promenad ut till Östersjön då det var riktigt varmt och ”klibbigt”. Vackert var det i alla fall.

Jag är glad över att det finns flera lånegodingar att gosa med. Den här är fortfarande valp, men har verkligen vuxit till sig över sommaren. Han är dock inte ens tonåring än. Jag och matte pratade om Cesar Millan och hans önskan att sprida kunskap om relationen mellan hundar och deras mattar och hussar. Jag vet att det har diskuterats mycket runt hans emellanåt tuffa metoder, men precis som i relationen mellan människor behövs det ibland tydlighet. Tanken på flytande relationer där ingen är chef och inga nivågrupperingar finns är lika drömmiga som John Lennons Imagine. Verkligheten är dock sällan lika enkel som teorier, oavsett hur fantastiska de låter på papper. Fria och glada barn låter härligt, gränslösa barn som inte accepterar att det finns regler och inte kan anpassa sig till gruppen ställer dock ofta till problem. Fria och glada valpar låter härligt, gränslösa valpar som skäller på allt och alla och hoppar på människor de möter ställer också till problem. Jag tror att jag kanske var onödigt sträng som mamma till små barn, så jag är tacksam över att ha fått chans att göra bättre för vårt lilla barnbarn. Lagom är bäst, eller vad är det de säger?

Funderingar

Livet ändå, om stora beslut och vardagliga betraktelser.

17 mars, 2024 Inga kommentarer

Nu har vi varit skrivna på den här adressen i sju hela år. Det känns inte alls konstigt vissa dagar, men andra kan jag känna att jag liksom springer efter mig själv och inte hinner ifatt. Far hade precis dött, det beslutades efter nästan ett år i limbo att maken till slut skulle flytta hem från USA och att vi faktiskt skulle bo i Sverige igen på heltid. Efter att i alla dessa år (närmare bestämt 23) ha närt drömmen om Green Cards och nu hade nått dit tog vi beslutet att det ändå var på hemmaplan vi önskade fortsätta våra dagar. Vi har inte ångrat detta beslut någon av oss, men det går inte att undvika att då och då nudda vid tanken att livet hade kunnat se mycket annorlunda ut jämfört med hur det gör nu. Var hade vi bott, vad hade vi gjort, hade våra barn bott på olika kontinenter, hade vi haft andra barnbarn än vår lilla älskling, hur hade våra familjerelationer sett ut… Alla dessa Sliding Doors!

Tre av de viktigaste anledningarna till att jag inte tvekar att bo kvar här är storfamiljens närhet, vårt underbara hem och kammarkören. Nu när vi har lilla barnbarnet i Stockholm och bara vill vara nära henne känns det ändå inte rätt att flytta efter henne och våra vuxna barn. Jag tänker på drömmar och utfall, hur vårt hem byggdes av en Amerikahemvändare vars Amerikakoffert fortfarande står i vår lada och hur hans hemhjälp sedan fortsatte sina dagar tillsammans med maken som noggrant skrev upp inkomster och utgifter i sin amerikanska anteckningsbok med läderpärm. Jag funderar på att det snart har gått sextio år sedan två grisar gick att köpa för 220 kronor medan det idag kostar 795 kronor bara att avliva en sådan. Livet förändras mitt under våra näsor. Vad ska vi göra åt det? Stillatigande se på, försöka motarbeta det oundvikliga, omfamna förändringarna som sker eller kanske försöka skaffa ett fordon som tar oss igenom den guppiga åkturen så bekvämt som det bara är möjligt? Jag röstar på det sista. Acceptans. Mental och fysisk styrka i den mån det går att påverka. Likt en guldgrävare sila livsgruset för att inte missa guldklimparna.

Idag står en nätt liten pärlhyacint på trappan och väntar på att få följa med till en nära anhörig som precis kommit hem från sjukhuset. Det känns fint att kunna vara på plats och lämna över den personligen. Värdefullt. Idag omfamnar jag historiens vingslag, landar i sakers natur, låter ögonen följa de grå molnen som snabbt glider förbi och blottar fläckar av den blå himlen, känner varm nostalgi och en snudd längtan efter det som var och tacksamhet och acceptans för det som är. Idag känner jag ingen ånger. Jag känner att livet i all sin oreda är precis som det ska vara. Och så tittar jag en gång till på filmen som kom igår på barnbarnets nya trick med ett fånigt leende i ansiktet och är tacksam att hon trots allt finns bara ett videosamtal bort.

Ditten och Datten

Utmanad vinter.

25 januari, 2024 Inga kommentarer

Efter den senaste veckans blåst, regn och plusgrader finns det nu inte mycket vinter kvar här på ön. Vi har fortfarande minusgrader om nätterna, men det ser ut att förändras framöver. (Jag vet mycket väl att vintern inte är i närheten av slut än, men långsamt ger våren sig nu till känna på olika plan.) Naturen ser så annorlunda ut så fort det börjar töa. Solljuset kommer från en annan plats, det blir mer intensivt och oförlåtande. Igår var jag rastlös och ville komma ut på en lite längre promenad, så det blev Uttorpsrundan med en podd i lurarna framåt eftermiddagen. Det regnade smått från och till, men det störde inte. När jag kom närmare vattnet drog jag ut hörlurarna för att höra det fantastiska dånet från havet. Naturen kom då närmare, men också resten av världen. Skogen har rensats upp en hel del under vintern, så jag kände knappt igen mig på vissa platser. Mest spännande var rotvältan jag hittade nästan framme vid naturreservatet. Vilka krafter som uppstår i en sådan. Jag förstår att dessa fenomen kan vara farliga!

Hemma fick jag njuta av de vackra tulpaner jag fått av min syster. Jag längtar efter att se om lilla Amsterdam och lilla Rotterdam har några blommor till mig i år, men är medveten om att jag kanske får nöja mig med en ganska klen skörd eftersom planen är att jag ska försöka lura ut hur många tulpaner jag egentligen har som återkommer år efter år. Förodlarhetsen är igång på Facebook och jag försöker hejda mig för att inte fångas av den. Efter att ha gått igenom mina odlardagböcker sedan 2018 vet jag att det går utmärkt att inte börja sätta fröer förrän i mars. Dessutom har jag växthuset i år, så det ska nog ordna sig.

Ditten och Datten

Minusgrader!

26 november, 2023 Inga kommentarer

Alltså, vi är ju inte bortskämda med det där vackra vintervädret som sägs finnas lite mer norröver hos alla som sitter på verkligheten där folk har knätofsar och isbjörnar till grannar… Här har vi mest haft ett ytterst deppigt regngrått och mörkt novemberdis hängande över våra huvuden under många, långa dagar. Att därför komma hem till frusna vattenpölar och knip i näsan i förrgår var underbart! Det känns så när man redan har vinterdäck på bilen… Underbart, alltså. Igår morse vaknade vi sedan till strålande sol och fortsatta minusgrader, något som inbjöd till promenad med både vantar och mössor. Mycket uppiggande! Dessutom känns det bra att ha fått till något slags pulshöjande aktivitet innan det ens blivit dags för lunch, som att dagen liksom blir extra lång.

Jag behövde den extra längden då jag skulle förbereda ett julpyssel för ett gäng barn. Det blev smällkarameller och juliga pappersgirlanger gjorda och resten av pysslet, det lite mer avancerade, ligger kvar i ett skåp och väntar på lite mer one-on-one-tid. Det är lätt att glömma att barn av idag nästan inte kan använda saxar. Mycket intressant iakttagelse och något jag inte riktigt trott var sant tills nu. Idag när vi pysslade märkte jag också att småtjejerna, deras mammor och killarnas mammor alla uppskattade pysslet väldigt mycket, medan medlemmarna i en annan grupp var lite mer restriktiva med lovorden. Jag vill inte hänga ut någon eller så, det var bara ännu en spännande iakttagelse. Själv fortsätter jag att med glädje pyssla åt alla håll och kanter trots att jag har hunnit bli mormor. Tur att vi alla är olika!

Ditten och Datten

När havet lockar och amaryllisexperiment.

8 november, 2023 2 kommentarer

Vi bor nära vattnet, bara några minuters promenad. För att ta sig till Östersjön och den fria sikten ut behöver jag ta en femkilometersrunda. Egentligen längtade jag ut dit, men bestämde mig för att ”bara” ta mig bort från bebyggelsen och möta vattnet där det åtminstone är lite friare. Den senaste tiden har annat än promenader inte prioriterats, men oj, så skönt det var! Jag lyckades till och med pricka in gårdagens enda fem minuter med solsken. Bonus av bästa slaget under den här tiden, inte sant? Jag tröttnar aldrig, aldrig på den här utsikten och älskar att vägen leder till något spännande bortom kröken.

Väl ute vid vattnet satte jag mig en stund vid fiskeklubbens badtunna för att inte bli blöt om baken. Det blåste inte särskilt mycket, men tillräckligt för att jag skulle få min dos och känna huvudet rensas lite. Mycket rör sig där inne nu. Ibland händer det mycket i livet, andra gånger får man vara glad för att det åtminstone finns styrfart. Det är som det är, liksom. Det som tynger mig just nu rör andras liv, personer som jag bryr mig om, som jag älskar, som jag vill underlätta för. I de flesta fall går inte det, de får kämpa på så gott de kan på egen hand. Hur som helst kändes det skönt att hålla en stilla bön i hjärtat för att allt detta tunga ska lätta förr än senare. Jag påmindes om hur det är med livsutmaningar. En dag känns de oöverstigliga, men en dag längre fram upptäcker man plötsligt att man kan andas igen, kanske till och med har lite fin utsikt att njuta av.

Halvdöd, men där finns fortfarande livskraft! Hopp! Vila!

Väl hemma var det dags att ta hand om alla de där amaryllislökarna som hade fått stå med rötterna i ljummet vatten i ett dygn. Tänker på att de inte kommer att hinna upp till jul, jag var lite sen i år också. Fast å andra sidan dröjde några av lökarna hela nio månader med sin blomning, hur skulle jag ha kunnat förutse det? Nej, det här får helt enkelt vara ett projekt för spänningens skull! Amaryllisar som ska blomma och förgylla vår adventstid och jul behöver köpas färdigdrivna precis som vanligt. Mest spännande ska det bli att se om några av amaryllisbebisarna tar sig. Frågan är nu hur jag ska få upp storleken på lökarna under nästa översomring? Att ge dem blodmjöl verkar inte ha hjälpt särskilt mycket, men kanske har jag fel? Som sagt. Spännande.

Det ser inte mycket ut för världen, men pumpalatte med vispgrädde är orimligt gott. Jag gjorde varsin sådan här kvällsdrink till mig och maken och vi kunde konstatera att detta kan kallas livsnjutning. Samtidigt med njutningen jobbade jag på ännu ett julklappsprojekt. Det blir lite trist här i bloggen då jag inte kan lägga upp bilder, men jag har kul i alla fall.

Ditten och Datten

In i helgen med små nedslag i vardagslivet.

30 september, 2023 Inga kommentarer

De senaste dagarnas höstdimma har bjudit på så många vackra stunder. Jag har varit ute mycket, promenerat i timtal, kliat mig i huvudet över sådant som jag borde ha gjort medan jag liksom bara var. Ett riktigt genidrag var att sätta några plantor krasse i änden på flera av lådorna som jag visste skulle ha gjort sitt så här i slutet av säsongen. De gula och orange blommorna är både vackra och goda!

I skräphörnet norr om skräpstugan (eh, inte min mest generösa dag idag) är det otroligt vacker! Självsådd rosenskära svävar högt och gör mig så glad! Till vänster ser du min lilla förädlingshörna. Jag har satt sticklingar av olika saker och satt fröer som behöver lite längre tid på sig och kanske eller kanske inte tittar upp till våren.

I det fuktiga vädret ger sig spindelvävarna tillkänna. Konstverk att njuta, bara inte de är i mina fönster. (Usch, måste verkligen göra rent de där fönstren!) Här i ladans ofrivilligt öppna fönster mot grannarna är det dock fritt spelrum.

Egen skörd (och grannens äpple) ger god coleslaw och stor tillfredsställelse. Kål må vara en krånglig diva på så många sätt, men samtidigt mycket generös. Jag vet aldrig när eller hur, det är bara att rida med och tacksamt ta emot då det går.

Throwback tillbaka till 90-talet då Tricia Guild var drottning och ett annat formspråk kanske var inne. Hela köket såg ut som att det hade kastats tillbaka i tiden. Hur en så vacker hemvävd duk kan säljas för 20 kronor går över mitt förstånd, men tack ändå. Den passar fint till makens blå glas och klassiker från Vår Kokbok.

Brorsan kom förbi och hjälpte oss sota. Han kan nästan allt, den där brorsan.

Nu är vårt hem snart klart för eldningssäsongen. Tänk så viktigt det är att blåsa ut och göra rent med jämna mellanrum! Arbetet tar aldrig slut, men det gör det inte meningslöst. Det är skönt att ta itu med grejer lite i taget, i lagom doser och tuggor. Annars är det lätt att bli överväldigad! Igår passade jag på att dra igång julen just av den anledningen. Ja, det är okej att du tycker jag är dum i huvudet. För mig är det dock skönt att ligga steget före då jag gärna vill hinna göra lite grejer till nära och kära i år. Jag lovar dock att vänta med julmusiken.

Hus och Hem

Gränssättning.

23 september, 2023 Inga kommentarer

Vi har bra grannar här, något som inte är alla förunnat. Häromdagen skulle de två brorsorna på västra sidan stycka sin tomt där de redan har varsitt hus eftersom den ena brodern och hans fru hädanefter ska bli permanentboende istället för ”sommargäster”. Lantmäteriet hade kallat oss grannar för att vi skulle slippa en mer komplicerad process med möten och flera inkallade. Det var jättespännande att se Lars från lantmäteriet leta tomtgränser, mäta och räkna! Skulle tomtmarkeringarna från 1700-talet hålla måttet?

Det visade sig att varken stenmurar eller lador behöver flyttas. Raka linjer uppmättes på alla håll. (Grannarnas lada står delvis på nästa tomt om man ska följa linjer, men jag gillade det pragmatiska sätt som detta löstes på. Ladans vägg får helt enkelt anses utgöra gränsen.) Lars berättade att det är fascinerande att se hur stenmurar kan sträcka sig kilometer efter kilometer och bara diffa på några centimeter från startpunkt till slutpunkt! Det är så lätt att tro att vi sitter på trumf med alla tekniska uppfinningar och elektriska prylar, men tänk all kunskap som håller på att rinna ut i sanden då lantbruk läggs ner och hantverkare inte tar, eller får, några lärlingar… Jag är absolut ingen bakåtsträvare, men påmindes återigen om hur viktigt det är att föra vidare praktisk kunskap till nästa generation.

Ditten och Datten

Mina rötter, mitt DNA, min grund.

6 augusti, 2023 2 kommentarer

En av mina superkrafter handlar bara indirekt om mig. Jag har den stora ynnesten att komma från ett självklart sammanhang, en storfamilj där jag får känna mig trygg och välkommen. Jag älskar att träffa dessa människor! Mamma, min faster och min farbror har firat flera födelsedagar ihop eftersom de fyllt jämnt och halvjämnt samma år. I år var det så dags för min farbror att fylla 85 och min faster att fylla 80. Deras lillasyster och svåger upplät generöst föräldrahemmet dagen till ära då de bjöd in till ett riktigt födelsedagskalas med över 70 deltagare. (Syskon, barn, barnbarn, barnbarnsbarn och övergår 100 personer vid det här laget.) Vi tog tacksamt emot vädret, särskilt med tanke på att det ska komma över 20 millimeter regn idag.

Jag har inte bett om lov att lägga upp bilder från festen här i bloggen, så du får tro mitt ord då jag säger att det blev en dag att minnas. Min syster är den duktigaste florist jag känner och hon hade gjort två kransar till jubilarerna. Denna fick Fars storebror…

… och denna fick hans lillasyster. De blev så fina, så fina! Faster och farbror, alltså, men även kransarna. Vi bjöds på god mat, tårta och kakor, tipsrunda, tävlingar och chans att åtminstone hjälpligt uppdatera oss på vad som hänt sedan sist. Maken var liksom sist utsedd till släktfotograf och när jag tittar igenom bilderna med alla festdeltagare ser jag att jag missat att prata med två flickvänner till kusinbarn, annars har jag koll på alla namn. Kul att vi är så många!

Vi har blivit varnade för en kommande stor regnmängd, så när vi kom hem åkte löken upp och lades under skydd. Jag ser mitt i vuxen ålder tillkomna odlarintresse som en förlängd del av mitt Håkansson-arv, så det kändes fint att avrunda dagen med denna aktivitet.

Jag har saknat att inte ha någon solnedgångsutsikt och en soluppgång utan fri horisont här hemma, men en sådan kväll som igår så känns det ändå helt okej. Vill vi ha solnedgångar med friare siktlinje kan vi njuta av det i Bredavik.

Kvällen avslutades med en kort kvällspromenad med två av syrrorna. Denna lilla sovvagn (husvagn känns lite att ta i) är något av det sötaste jag har sett någon gång. Säkert bekvämare än tält, men ändå… Söt var den iallafall. Själv gick jag hem och somnade som en stock, pang bom, men inte förrän jag hade gjort lite pyssel klart inför dagens födelsedagsfirande av min tyska systers dotter. Somliga dagar tycks vara för evigt.

← Föregående 1 2 3 4 … 15 Nästa →