För ett tag sedan blev jag ombedd att skriva en artikel till Sturköbladet, en publikation som kommer ut två gånger om året där man kan läsa spännande historier om personer och händelser som har anknytning till ön. Jag skrev om hur det kom sig att vi hamnade här och även om vårt hus historia. Igår hittade jag så en ram med de här fotona i. På fotot bakom männen står det ”Sven Olof Larsson, Uttorp, Sturkö”. Det är mannen som byggde vårt hus, det. Min gissning är att det är Sven Olof som sitter till höger och att det kanske är hans bror till vänster. Vem flickan på fotot som är inklämt i samma ram är har jag ingen aning om. Jag ska gå bort till en av grannarna idag. Kanske hon vet? Antingen har ramen kommit med huset eller så har jag fått låna det någonstans ifrån under tiden som min hjärna var helt ur spel, men jag har ingen aning. Lite kusligt är det allt att den dyker upp precis nu och jag kan inte bara låta det bero.
Ibland är naturen onaturligt vacker. Grannen tipsade maken om en ny promenad härom dagen då det var övningskörning på gång. Idag gick alla hemmavarande familjemedlemmar för att njuta av Blekingefärgerna och det stilla vattnet. Ibland känns Sturkö verkligen som hemma och andra dagar undrar jag vad som hände och hur vi hamnade här. Verkligheten överträffar som så ofta sagorna, något som jag påminns om då jag tittar tillbaka på mitt liv. Idag längtar jag till kvällsdopp och grillkvällar, pocketböcker och härligt, stökiga familjeträffar. En vacker dag är vi där.
Här står Sven Olof Larssons Amerikakoffert som jag berättade om. Den är tom och det är svårt att läsa på etiketterna, men vilken skatt den är! På toppen står de pilsnerflaskor som hittades när allt i ladan revs ut, nu tillfixade och med nya ”etiketter”.
Här ser du hur flaskorna såg ut efter att ha tömts på halm och annat skräp (bl a med hjälp av smala pinnar) och diskats i maskin två gånger. Den sista beläggningen fick gnuggas bort med Svinto och en ursköljning med ättika.
Bara en av flaskorna hade delar av en etikett kvar. Jag googlade informationen som gick att läsa ut och hittade en bild på rätt etikett (en som hade sålts på Tradera). Med lite jobb i Photoshop hade jag sedan nya etiketter som limmades på med limstift. Klart!
Här kan du läsa mer om AB Förenade Bryggerierna i Carlskrona och Lyckeby.
De senaste veckorna har det hänt så otroligt mycket på vår gårdsplan och i ladan att det känns helt galet. För någon som inte har varit här förut är det såklart svårt att tänka sig skillnaden, men för oss andra är det ofattbart. Vi hade aldrig klarat detta själva och står i evig tacksamhetsskuld till alla inblandade!
Det är många som börjar känna sig instängda och mycket begränsade med anledning av den konstiga situation vi befinner oss i. Vi har fullt upp med att planera plan B, eller plan C, för äldsta dotterns vigsel, så jag hinner inte riktigt längta efter något annat än Uttorp. När Amerika-kofferten rotades fram i ladan igår kunde jag dock inte låta bli att drömma mig bort lite. Tiden har misshandlat etiketterna, men det går att uttyda vissa tecken på specifik aktivitet. Carlskrona och Liverpool, en ångbåt verkar ha varit inblandad, och… Sven Olof Larsson som byggde vårt hus 1913, och samtidigt byggde ut ladan, kom tillbaka från USA efter att ha emigrerat 1893. Jag antar att det är hans koffert och är glad att den inte slängts i någon renoveringsiver.
Jag önskar att jag visste hur jag skulle kunna utläsa texterna på de angripna etiketterna. Då skulle jag veta mer om Swen Olofs äventyr i det stora landet västerut. Jag ger inte upp! Jag vet i alla fall att den här gården hade varit i Sven Olofs familjs ägo sedan 1745, men att sedan Elsa och Anton köpte den 1958 då de gifte sig. Vad jag vet var varken Elsa eller Anton släkt med Sven Olof. (Han och hustrun Hilda fick aldrig några barn, men de skulle ju kunna vara släkt på något annat vis.) Jag kommer att fortsätta försöka tyda etiketter. Jag gillar verkligen att vara deckare då det gäller så här positiva och spännande ärenden!
Fredag förmiddag. Jag är färdig med veckans studier och har förberett mig inför första samtalet med min ”examensklient” som går av stapeln efter helgen. Idag gäller förberedelser inför (den eventuella) vigseln nästa vecka. Utomhus, med oväntad vigselförrättare, med en mycket decimerad skara deltagare och… Ja, kanske inte direkt så som vår äldsta dotter och hennes blivande man hade tänkt sig för några månader sedan. Den stora bröllopsfesten är framskjuten några månader. Kommer vi att komma tillbaka till något slags normalitet inom en greppbar framtid? Corona har blivit den största rädslan av alla, mina kackerlackor, naturkatastrofen som inte tar hänsyn till några regleringar eller något rättvisetänk. Jag har försökt hålla humöret uppe, men ibland är det svårt att känna annat än mörker.
Nästa vecka är det påsk. Jag är så glad att jag såg till att göra det lite påskfint inför makens 50-årsdag, annars hade det nog inte blivit gjort. Jag är glad över att ha vuxit upp i ett hem där det varit viktigt att göra mysigt, ofta med små medel. Att vara traditionsbunden verkar inte ses som någon styrka i dagens samhälle, men jag ser på våra barn att det varit något som gett dem trygghet och tillhörighet, precis som det gett mig. Äggen i glasburken på bilden hittade jag hos World Market då vi bodde i Orem och de gör mig alltid lika glad! Tupparna är loppisfynd som jag fick för mig att göra rena till en påsk. De var väldigt söta med färg på, men tålde dessvärre inte det ljumma vattenbadet jag gav dem. De fick bli helvita istället. Det funkar ju, det också!
Här är mammas novemberkaktus som jag trodde hade gett upp förra året. Dessa kaktusar mår jättebra av att stå ute i halvskugga under sommaren, men jag glömde bort att hälla av det överflödiga vattnet efter något stort regnoväder och höll därför på att döda plantan på det vanligaste sättet av dem alla – ihjälvattning. Efter att ha planterat om den och låtit den torka ut ordentligt började den till slut till och med släppa nya segment och nu blev det alltså en härlig påskblomning! Sorgmyggor har tyvärr invaderat oss, så nu har jag gjort stor behandling med nematoder på både krukväxter och grönsaker i den provisoriska ”växtbarnkammaren” (gästskrubben). Det hade ju varit tragiskt om småplantornas rötter skulle bli uppätna av sorgmyggelarver…
Så här såg det ut när jag var inne i boden härom dagen. Detta är mitt nästnästa drömprojekt. Skulle detta inte kunna bli ett mysigt kontor/gästhus så säg? Jag tror att det hade kunnat bli hur fint som helst! Drömmar kostar ingenting, men jag förstår att det skulle kosta en bra slant att faktiskt göra något av det. Det är viktigt att renovera innan boden faller ihop, för det är alltid mycket krångligare att försöka be om bygglov än att ta hand om något befintligt.
Här har jag stött på patrull. Vi har köpt gården av min bror och svägerska, men här står mycket från renoveringen som är min brors. Jag får anlita honom en dag då det är lite lugnare. Men jag kan tala om att det finns potential här! Jag älskar färgen på väggarna och hoppas att det kan se ut ungefär såhär i framtiden också, men utan allt skräp. Bakugnen då? Nja, kanske inte. Den som lever får se.
Första inredningsdetaljen är redan redo att sättas upp. Jag har nu rengjort och fixat till fotot som stått på spiselkransen tills nu. Jag rådfrågade Sturkö Samhällsförenings Facebookgrupp om vilka dessa barn är och fick en massa svar. Det är Kullens skolas ett-tvåa läsåret 1960-1961! Skolan låg på Sturkö skolas nuvarande parkering och blev efter skoltiden till bibliotek. Byggnaden revs av min far och brorsan och det känns ändå lite fint att den på något sätt får finnas kvar här. Sisådär, här blev det ett helt inlägg utan allt för mycket Coronakackerlacksångest. Livet går vidare.
Det som händer nu känns smått fantastiskt. De senaste dagarna har brorsan och maken förberett för golvläggande i ladan. Inte för att jag varit inblandad i just det här skedet, men jag har kunnat konstatera att det inte finns några räta vinklar i det här utrymmet och att man, när golvet väl kommit på plats, inte längre kommer att kunna gå in genom ”huvudentrén” om man inte är väldigt kort. Tur att brorsan är van vid att manipulera gamla byggnader och möta dem med ett pragmatiskt sinne. Tänk att det faktiskt finns en chans att fira både det ena och det andra här vad det lider! Jag känner mig hoppfull.
Idag har vi jobbat hårt och kommit framåt på många olika plan. Maken har farit fram som en tornado och beskurit syrener, eldat, röjt ut i ladan och jag vet inte vad. Man kanske blir extra effektiv av att nästan slå ihjäl sig? Han har legat i mest av alla och han och syrran har till och med hunnit vårdona hos bina. Sagda syster tog med sig resten av familjen, så jag bakade en sats vaniljbullar och sa ”ät precis hur mycket ni vill”. Det blev fyra bullar av fyrtio kvar, hahaha!
När vi började den sista rensningen av ladan innan golvläggning hittade vi resten av den gamla kakelugnen som dessvärre någon gång hamnat här ute i tusen delar. Kaklet gjordes i Karlskrona Kakelfabrik. Den blå bården är jättesöt och lite speciell. Jag lyckades faktiskt hitta tre matchande bitar, så de ska limmas ihop och få en fin plats någonstans i den blivande festlokalen!
Jag hittade också en härlig ugnslucka från Gustafströms bruk i ett hörn tillsammans med en skalle av något slag (Grävling?) under en massa gammalt hö. Luckan var lite för fin för att slängas på sophögen, så vi ska försöka blästra fram ännu mer av den forna glansen innan den kanske får huvudrollen någonstans?
Före.
Mittemellan.
Såhär kan man se ut i dessa tider utan att det har det minsta med coronaviruset att göra. Försök städa ut gammalt hö utan ansiktsmask! Det är ruskigt otäckt.
Du tycker kanske att det inte är något speciellt med det här utrymmet, men det kan jag säga att det är! Släkten gjorde en stor insats då de började röja ur förra året och då hade jag sanningen att säga svårt att se denna dag komma! Nästa steg är alltså att lägga golv här. Iiih!
Dagen avslutades i Bredavik med att plocka fram trädgårdsmöblerna. Härliga tider! Tänk att vi är här igen… Som sagt. Carry on!
Igår höll vi på att landa i ”han hann iallafall fylla 50”… Maken och brorsan höll på att riva ut det ruttna golvet över gödselstan i ladan. Tanken är att höskullen ska bli ett mysigt sommarrum så småningom. Well, det kommer det säkert att bli också. Igår höll det dock på att sluta med förskräckelse.
Ta en ordentlig titt på denna bild. Mitt i bild ser du dörren in till dasset. Spegeln stod inte där då dramat utspelade sig, men högen med takpannor och bråte låg där och mellan högen och dassdörren flera kvadratmeter med betonggolv. I bild finns bara ”extra takhöjd” kvar, men vid tillfället låg ett golv/tak på plats. Detta brakade alltså maken rätt igenom, med rumpan först. Människan landade rätt på rumpan och fick inte ens ett skrapsår! När han kom in och berättade om det blev jag så adrenalinstinn att jag började skaka. Usch! Eller tack och lov att det gick så bra! Det här blev ännu en påminnelse om att byggarbetsplatser kräver varsamhet och uppmärksamhet. Det här äventyret hade kunnat sluta på ett helt annat sätt.
Här ligger nu det ruttna och farliga golvet, redo att förgylla den allt mer imponerande rishögen på det som ska bli binas blomsteräng. Varje litet projekt som klaras av är en vinst. Jag vill helst inte se det som ”ett steg närmare målet” då denna lilla gård egentligen är ett evighetsprojekt med tanke på alla spännande förutsättningar som finns. Vad sägs om festlokal, snickarbod, sommarrum, Attefallshus, växthus, terapeutmottagning… Sedan är det allt det andra. Farstukvist, fixa trädgården och ny häck, måla ladan, nytt tak på äldsta delen, byta ut de flesta av dörrarna på ladan – tja, det finns att göra! ? Så roligt att få ge denna gård upprättelse och kärlek.
