16 november 2025.

Tänk den som hade superkrafter, sådana där som går igenom tid och rum. Kanske till och med genom ännu oupptäckta dimensioner. Tänk att ha den där osynlighetscapen som Harry Potter fick ärva av sin far! Eller kanske inte, förresten. Det kan kännas kittlande att få reda på vad andra säger om en, men jag tror inte att jag egentligen vill det när jag tänker efter en runda till. En gång när jag hade sagt något sårande om en klasskamrat och någon annan hade spridit det vidare fick jag stå där med skammen brännande i magen. Jag SKULLE skämmas! Det är ju precis detta som skam är till för. Mamma lät hälsa mig att om jag började säga saker om andra på ett sätt som jag inte skulle skämmas för om de var där så hade jag kanske lärt mig något viktigt.

Skuld och skam är inte farligt, de behövs båda två för att vi ska kunna samverka med andra människor på ett hälsosamt sätt. Att skämmas när man faktiskt har gjort fel är viktigt, (jag vet, jag har gjort fel många gånger och fortsätter jobba på att gå från fel via skam till att be om förlåtelse utan att passera att skylla ifrån mig) men tyvärr är det också många som bär en massa felplacerad skam pga olyckliga omständigheter eller en omgivning som inte varit så känslomässigt kompetent. Att lära sig vad som är rätt och fel sker i samspel med andra, förhoppningsvis i en trygg miljö där vi kan få känna skam och skuld under trygga omständigheter. Det finns många som slagit över åt andra hållet också, som plöjer fram genom livet utan att bry sig om att göra det som är ”rätt” om de bara får vad de vill ha.

Ibland är det inte helt lätt att veta vad som är rätt och vad som är fel. Kanske hade det varit bättre att önska en cape under vilken jag alltid hade vetat svaret på det? Just idag är jag ändå tacksam över att jag är jag, med ganska mediokra superkrafter. Jag är nämligen övertygad om att vi alla kommer med olika sådana. För somliga tar det en hel livstid att hitta dem. Tänk vad fint när vi hjälper varandra med detta medan vi lever våra enkla, äventyrliga, spännande, mediokra, alldeles jättevanliga eller extraspeciella liv. Tack för alla som genom goda exempel och klarsynthet lär mig om detta intressanta ämne. (Här kan du hitta en massa superkrafter. Har du några av dem?)

Continue Reading

Kropp och själ.

Bild från den stora cyberrymden.

Jag har sedan tonåren haft ett komplicerat förhållande till min kropp. Idag är jag för det mesta väldigt tacksam över den och att den trots en del utmaningar genom åren tjänar mig väl. Efter senaste omgången skrämselhicka, både fysisk och mental, känner jag mig som en ny människa. Det är som att jag har haft en filt över mig i många år och att jag nu äntligen kunnat lyfta av mig den för att andas frisk luft. Så är det naturligtvis inte. Jag har inte mått konstant dåligt i många år, men det har kommit många stora utmaningar i min väg.

När jag mår bra orkar jag träna. Då tycker jag att det är roligt och driver mig själv framåt. När jag kanske inte är på topp och verkligen behöver det upprepar sig ständigt samma mönster. Jag slutar träna. Mina promenader håller jag hårt i, men träning som kräver lite mer ansträngning – glöm den! Det verkar inte som att jag är ensam om detta destruktiva mönster.

David Eberhard och Anders Hansen är båda psykologer/psykiatriker som trycker på vikten att komma ihåg att kropp och själ hör ihop, att det inte går att ställa dem ensamma bredvid varandra. Mår man dåligt fysiskt och inte kan eller orkar röra på sig påverkas psyket och alla som har träffat någon som har haft svåra psykiska plågor vet att detta även syns på kroppen. Vid lätt depression har det visat sig att lätt träning, rutiner, ett socialt sammanhang och regelbundenhet i sömn och matintag hjälper minst lika bra som medicin. Man slipper dock medicinens biverkningar om man går den ”svåra” vägen och en god cykel hjälper återhämtningen framåt.

Den senaste tiden har jag besökt det lilla gymmet här på ön med regelbundenhet. Inte lika ofta som jag kanske hade velat, men tillräckligt ofta för att jag ska känna effekten och bli peppad. Trots det lyfter pensionärerna som har god rutin på det här (rätt mycket) tyngre än vad jag gör. Jag försöker se det som pepp istället för depp. De kanske också började i mogen ålder, men har fått goda resultat? Jag hoppas att det är så och fortsätter ta saker och ting i min takt. En vacker dag kanske en Lofsan dyker upp på gymmet och ber om att få bli min personliga tränare? Tills dess knegar jag på och gläds över varje liten framgång.

Continue Reading

Beredd på tuffa tider?

Igår gick vi igenom ett nytt moment i en av kurserna. När jag gick min promenad såg jag de här två grenarna och drog genast paralleller till diskussionen. Den första grenen var redan död när det blåste hårt häromdagen. Det var nog ingen match för vinden att fälla den till marken.

För den andra grenen var förutsättningarna helt annorlunda. Grenen satt på ett ungt och starkt träd. Någon behövde använda en avsevärd kraft för att knäcka den och inte ens då gick den riktigt av. Den avbrutna grenen klamrar sig kvar och döden har inte infunnit sig än.

Vi kan bygga upp oss själva, styrka som är hållbar och verklig, på olika sätt. Fysiskt gäller rätt näringsämnen, sömn och motion. Andligt behöver vi känna förundran, vår litenhet i det enorma universum där vi ändå är viktiga och en del av allt det underbara. Mentalt behöver vi bygga upp självkänsla och självförtroende, motståndskraft och en vilja att kämpa. Svårare än så är det inte. (Hahaha!)

Tack till faster Malin för det fina tipset om att lyssna på Mats Bjurboms Tankar för dagen. Lyssna du också!

Continue Reading