Nyåret biter mig i rumpan och ber om att få vara kvar. Jag gillar det, känner att jag blir motiverad av att ha någon som flåsar mig i hasorna. Mitt ord HEMSLÖJD har redan fått mig att organisera korgen med garner till strumpor som är på gång och den stora organisationen av projekt i det rum som hädanefter kommer att få heta syrummet kommer att påbörjas idag. (Ja, för vem vill inte ha ett syrum?) Phew, jag både bävar och ser mycket fram emot det. Julen får däremot stanna kvar ett tag till, trettondagen infaller inte förrän på lördag. Vi ska förvisso på barndop då, så vi får se hur det blir med det där utstädandet.
Hur länge tycker du det är skäligt att behålla en kudde? Vi har sköna, lite större kuddar som verkligen har varit perfekta, men efter både kemtvätt och tvätt och torktumling i flera omgångar så har de blivit lite för platta och ger inte längre samma stöd som förut. Vi har andra kuddar i huset, men jag är petig då det gäller just sovkudden. Den får absolut inte vara för hög, får inte vara knölig, får inte vara svettsyntetisk. Du hör ju, det låter som att jag är prinsessan på ärten. Jag ska åtminstone börja spana efter nya kuddar. 70×50 cm, alltså lite större än de vanliga, och gärna i hotellkvalitet. Vet att en gammal scrapkompis tipsade om en hemsida som sålde kuddar och täcken till hotell, men hon hade glömt vilken det var när jag frågade henne. Uppenbarligen har jag också slarvat bort informationen.
Jag är tacksam för all grundorganisation jag genomfört. Det gör att det är lättare att få saker på drift på plats. Just nu behöver jag en bättre plats till ”presentlåda”. Helst hade jag velat ha min gamla brudkista, men den får inte plats någonstans här hemma. Har du presentlåda? Alltså, en plats där du lägger sådant som kan ges bort då någon fyller år eller firar något särskilt? Jag gillar konceptet och är uppvuxen med en mamma som hade just en sådan plats. Ibland måste man städa ur lite och påminna sig om vad som egentligen ligger där.
Något som också behöver tas omhand är vårt förråd med schampo, tvål och liknande. Jag vet inte riktigt vad som ligger där och vet också att en del som faktiskt borde ligga någon annanstans hamnat där av misstag. Eller lathet. Lådan med ljusstumpar är också full, så jag behöver ta reda på var jag har lagt stumpastaken. Den uppfinningen är riktigt fenomenal! Vi har den med nio ljus, egentligen lite väl stor för vårt lilla hus. Jag älskar den dock och den får ofta ta plats då jag organiserar om inredningsdetaljerna här hemma. Kanske får den stå i lilla myshörnan på övervåningen den här gången?
Jahaja, det där var jag som tänkte högt. Nu ska jag se till att sköta jobbet så får vi se vad som händer med all organisationslust som följde med den här dagen.
Åh, nu längtar jag tills hela familjen är samlad. ”Ungarna” kommer ikväll och jag kunde inte få en bättre julklapp! Idag stod det ”städdag” på listan, så nu har jag haft just det. Här har fejats hej vilt, för med många års erfarenhet i ryggen vet jag att de närmaste veckorna blir det inte mycket av den varan. Kul att städa till lite svängig julmusik på hög volym!
Jag trodde att alla julklappar var inslagna, men insåg att jag hade en del kvar. Tur att detta är en av mina favoritsysselsättningar i juletid.
Den nyputsade mässingen glänser lite försiktigt i stearinljusets sken. Nu ska jag se om jag hinner göra klar en julklapp och baka lite innan alla är här. Kanske till och med ta en tupplur. Från och med inatt blir jag mormorssupport till Lillan så föräldrarna kanske får lite extra vila. Julklappar kan komma i många former!
Denna helg är en av de mest intensiva på året, men alltid lika rolig. I år har vi musikdirektör Alexander Hanson som dirigerar adventskonserterna och Cecilia Hjortsberg med rötter i stan är vår solist. Jag var tvungen att gå fram till Cecilia och fråga om hon möjligtvis är syster till en rolig kille som gick i min gymnasieklass. (Jag och min kompis trodde att han skulle kunna bli allt från stadsminister till informationsansvarig på någon nördig institution eftersom han och hans kompis satt och läste NE på rasterna. Jag glömde fråga vad han jobbar med numera. Uppenbarligen heter han inte Ulf Kristersson, så just den kan vi stryka.) Hur som helst har jag träningsvärk idag efter den speciella sorts intensiv repetition som en sådan här samspelning innebär. Kul var det i alla fall och jag ser fram emot resultatet senare idag.
Efter repetitionen blev det trots allt några timmar över till att städa färdigt och få alla stjärnor och ljusstakar på plats. Nu känns det som att december är här på riktigt trots att jag knappt har hunnit med hälften av vad jag trodde för en månad sedan. Jag är alltid lite snällare mot mig själv efter de tacksamma dagarna, så det är väl bara att säga hej advent, plocka fram dubbaskorna och se till att brandvarnaren funkar. När jag hade tagit kortet för att fånga adventskänslan tänkte jag att jag tror att Elsa och Anton som bodde här, och vars omtanke liksom vilar kvar över vårt hem, hade känt sig hemma. Det är jätteviktigt för mig.
När ljusgrenarna hade fått nya batterier och glaskulor och allt var på plats var det dags att känna på känslan, blåsa ut ljusen och dra in till stan igen, för där…
… hade Restaurang Skeppsgossen dukat upp till ett klassiskt julbord. Kompisen på besök från USA hade bjudit in mig och ett par andra kompisar. Det var riktigt gott och fint fixat. Vi hamnade dessvärre bredvid ett gäng tomtar som redan var överförfriskade då de kom. Jag tror det var ett gäng från en arbetsplats. De lät så till den grad att den stackars unga servitrisen fick be dem dämpa sig lite. Det hjälpte i två minuter, men sedan var samma gubbar i farten och hojtade ”glatt” på serveringspersonal och på varandra. ”Vad fint att ni har roligt, men kan ni dämpa er så de som är runt omkring också kan få känna likadant?” Jag hade slängt ut dem om det var mina arbetskamrater. Hur som helst bad vi att få flytta oss, vilket vi också gjorde. Maten var jättegod och jag hade så trevligt med vår lilla grupp. Vi var bland de första som kom och var de sista som gick. Detta var det första restaurangjulbord jag gått på på många år. Vis av erfarenhet försökte jag ta väldigt lite av allt så jag skulle slippa känna mig som en stoppad julgås efteråt. Taktiken funkade väl, så jag kunde mätt och mycket belåten åka hemåt i snöovädret. Tack för bra dubbdäck! Det var slirigt och dålig sikt, men medtrafikanterna betedde sig betydligt bättre än tomtarna på julbordet. Ibland är det extra mysigt att komma hem och så var det igår kväll. Jag möttes av stjärnglans i köksfönstret och väntande värmefilt. Tack för en lång och härlig dag!
Någon av mina systrar skickade en s.k. meme på en kvinna som stod mitt ute i öknen med en dammsugare och en kommentar om hur man alltid kommer på något ”jätteviktigt” att göra när det kanske finns annat som borde åtgärdas. Precis sådan är jag. Till mitt försvar vill jag dock säga att det ”jätteviktiga” oftast på riktigt är något som faktiskt är bra. Jag har skjutit upp att sätta min vitlök ända sedan dagen då jag skulle åka till Stockholm för en månad sedan (utsädet kom på posten), men igår fanns det inte längre några ursäkter. Då blev det helt plötsligt enormt viktigt att storstäda badrummet. När det nästan glittrade av all städning suckade jag djupt och började leta upp allt jag behövde för att sätta de där vitlökarna.
I vanlig ordning gick det ganska snabbt att fixa iordning allt. Lådan fick sig en rensning av ogräs och vacker krasse (sorry krassen, du har gjort vårt liv lite vackrare denna höst, men dagen var kommen då du fick gå) och sedan var det dags att få allt på plats. Här hade jag kommit sisådär halvvägs. Årets sorter blev Germidour och Thermidrome. Jag har testat båda med goda resultat förut. Förra året var jag så sen med min beställning att jag fick ta det som var över. Förvisso till rabatterat pris, men ändå. Jag tycker inte att det blev lika god skörd på de tre sorter jag testade då, men antagligen handlar det mer om att de satt i trädgårdslandets skuggigaste låda. När jag ändå var igång fick jag ner de 100 billiga Lidl-tulpanlökar jag hade lovat mig själv att inte köpa i dahliarabatten. (I år har jag nämligen som experiment att se hur många av de tulpaner jag redan har i jorden som kommer tillbaka, de har bara blivit matade med blodmjöl.) Du kan ju gissa hur jag kände mig efter timmarna i landet… Varifrån kom motståndet? Jag kände mig ju upplivad, piggare, gladare och kanske lite krokigare i ryggen. Men ibland måste man få pausa lite för att få tillbaka glädjen och i år hade det faktiskt blivit lite för många besvikelser knutna till planttantandet. Jag kommer igen! Allt det positiva uppväger, så är det bara.
Till kvällen åkte vi ut till Tjurkö där vi bjöds på en trerätters värdig kungligheter. Vår vän har jobbat som kock och hon och hennes man odlar det mesta själv. Varje rätt är en kulinarisk upplevelse, liksom äppelmusten som är gjord av egna äpplen. Samtalsämnena var i vanlig ordning spännande och vi kunde åka hem och göra helg både mätta och belåtna.
Grädde på moset blev att gosa med familjens hund och katt. Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Husdjur är synnerligen fina vänner till oss människor. De för med sig mycket gott, inte minst i stunder då man känner sig (eller faktiskt är) ensam eller tycker att ingen förstår en. Jag är säker på att Oskar sa ”välkommen tillbaka” då vi gick och är inte på något vis intresserad av att omtolka detta meddelande.
Min bror uttryckte en gång att det verkade så jobbigt att ha jobb på olika tider under dagen, att jag ibland har ett samtal på morgonen och sedan inte har nästa förrän till eftermiddagen. Han undrade om det inte känns som att vara i ”väntläge” alla timmar mellan samtalen och att det då inte blir något annat gjort heller. Jag har funderat en del på det sedan dess. När han sa det tyckte jag inte alls att det var så, men långsamt kan jag se tecken till just detta. Jag vill kanske inte svetta ner mig genom att gräva tungt i trädgården fast det finns flera timmar tillgodo och jag hade hunnit duscha efter jobbet eller sitter och sitter och skjuter upp saker för att det finns tid. Detta sker på daglig basis, jag skjuter upp in absurdum. Det hjälper inte att veta att många delar denna ovana med mig, det stör mig varje gång jag ägnar uppmärksamhet till vad det är som händer eller har hänt. Delvis försöker jag komma åt fenomenet med mitt årsord RUTIN, något som förvisso har hjälpt en del. Jag gillar även att bestämma möte med mig själv inför vissa uppgifter för att ge samma tyngd till vikten av dessa som jag hade gjort om jag skulle göra något med någon annan.
Igår fanns det chans att praktisera ett sådant möte med mig själv. Jag bestämde mig för att jag ville få upp de översomrade amaryllislökarna som stått i en låda i trädgårdslandet sedan risken för frost försvann. Jag hade tretton själv och fick några av syrran och några av min väninna. Tyvärr har inte alla klarat sig och några är yttepyttesmå, men andra lever i högsta välmåga! Kanske är det fånigt att ägna så mycket uppmärksamhet åt dessa lökar, men nu har det blivit en grej för mig. Jag kan inte låta bli! Jag lovar att jag dessutom kommer att fortsätta köpa fler under säsongen, för tyvärr är min erfarenhet att noll blommar till jul när man hanterar dem på detta sätt. Det har att göra med att amaryllisen i vilt tillstånd blommar framåt våren. Förra säsongen lyckades jag få upp några sisådär till nyår, men annars har jag för mig att den sista blommade i juli.
Jag hittade både den ena och den andra blomman i trädgården. Dahliorna som jag hade klippt av hade lämnats i kanten av gräsmattan och flera hade fortsatt att slå ut! Kul att kunna plocka in en sådan här bukett den första november. Arrangerade om lite på skåpet i köket och insåg att mässingen behövde sig en duvning. Vid det här laget var det en halvtimme kvar till nästa samtal, men efter lite Häxans hade jag putsat alla tre ljusstakar. Fotot togs då två av tre var färdiga för att påminna om vilken skillnad det gör med lite puts. Små glädjor i vardagen är värdefulla!
De senaste dagarnas höstdimma har bjudit på så många vackra stunder. Jag har varit ute mycket, promenerat i timtal, kliat mig i huvudet över sådant som jag borde ha gjort medan jag liksom bara var. Ett riktigt genidrag var att sätta några plantor krasse i änden på flera av lådorna som jag visste skulle ha gjort sitt så här i slutet av säsongen. De gula och orange blommorna är både vackra och goda!
I skräphörnet norr om skräpstugan (eh, inte min mest generösa dag idag) är det otroligt vacker! Självsådd rosenskära svävar högt och gör mig så glad! Till vänster ser du min lilla förädlingshörna. Jag har satt sticklingar av olika saker och satt fröer som behöver lite längre tid på sig och kanske eller kanske inte tittar upp till våren.
I det fuktiga vädret ger sig spindelvävarna tillkänna. Konstverk att njuta, bara inte de är i mina fönster. (Usch, måste verkligen göra rent de där fönstren!) Här i ladans ofrivilligt öppna fönster mot grannarna är det dock fritt spelrum.
Egen skörd (och grannens äpple) ger god coleslaw och stor tillfredsställelse. Kål må vara en krånglig diva på så många sätt, men samtidigt mycket generös. Jag vet aldrig när eller hur, det är bara att rida med och tacksamt ta emot då det går.
Throwback tillbaka till 90-talet då Tricia Guild var drottning och ett annat formspråk kanske var inne. Hela köket såg ut som att det hade kastats tillbaka i tiden. Hur en så vacker hemvävd duk kan säljas för 20 kronor går över mitt förstånd, men tack ändå. Den passar fint till makens blå glas och klassiker från Vår Kokbok.
Brorsan kom förbi och hjälpte oss sota. Han kan nästan allt, den där brorsan.
Nu är vårt hem snart klart för eldningssäsongen. Tänk så viktigt det är att blåsa ut och göra rent med jämna mellanrum! Arbetet tar aldrig slut, men det gör det inte meningslöst. Det är skönt att ta itu med grejer lite i taget, i lagom doser och tuggor. Annars är det lätt att bli överväldigad! Igår passade jag på att dra igång julen just av den anledningen. Ja, det är okej att du tycker jag är dum i huvudet. För mig är det dock skönt att ligga steget före då jag gärna vill hinna göra lite grejer till nära och kära i år. Jag lovar dock att vänta med julmusiken.
Igår satt jag och pratade med dottern i telefon. Vi pratade om ditten och datten och jag skulle visa henne vilket kaos jag just hade tagit tag i uppe i ”lim- och klisterlådan” i arbetsrummet. Vi fortsatte prata, hon fick inga bilder, men någon skickade frågetecken som kommentar till mina bilder. Hm, bilderna var väl självbeskrivande? Problemet var bara att jag inte alls hade skickat bilderna till dottern, utan till kvinnan som är ansvarig för utbytesstudenterna på Explorius. Vi hade precis messat om en studentplacering som jag kommer att vara ansvarig för och inte alls om tejp eller organisation av lådor. Vi fick oss iallafall ett gott skratt alla tre.
Jag är en i grunden ordningssam människa, men när det gäller lådor går det inte att upprätthålla superordning om man som jag ofta använder grejerna. Nu hade det dock blivit ohanterligt. Varje gång jag skulle öppna eller stänga lådan var det någon grej som fastnade eller åkt ut, så jag rafsade ut varenda liten pryl och blev chockad över allt som faktiskt låg där. Hur är det möjligt att ha FEM tejprullar igång? En matt och en klar version hade jag kunnat acceptera, men det här blev pinsamt inför mig själv. Dessutom hade jag dubbletter och tripletter av både det ena och det andra utan att ha någon aning om det. Måste förresten tipsa om gorillatejp, den genomskinliga tejpen som jag gjorde ren dammiga tejpsidor med på bilden i mitten. Inte bara funkar den hundra gånger bättre än vanlig packtejp till just detta uppdrag, den här tejpen är dessutom riktigt, riktigt bra till provisoriska och halvtemporära lagningar av olika slag. Jättebra vidhäftning! Nu har jag samlat ihop dubbelhäftande distanskuddar, dubbelhäftande tejp och lite annat smått och gott som gärna samlar på sig damm, glitter och annat skräpigt om det ligger löst i lådan. Som synes hade många pysselsessioner lett fram till ett stort städbehov. Nu är det i alla fall klart, Åsa har blivit ofrivilligt peppad att städa lådor hemma och själv kan jag öppna lådan utan några som helst problem. Nu är det bara att köra igen!
När jag skriver mina blogginlägg brukar jag avsluta med att sätta en rubrik. Jag hade kunnat strunta i rubriken, jag har ju ingen publik som ska bestämma sig för att klicka beroende på om de gillar orden eller ej. Däremot känns det bra för mig att sammanfatta dagens text med ett eller ett fåtal ord. Ytterst sällan sätter jag rubriken först. Om jag gör det är det inte ens säkert att texten kommer att handla om det jag tänkte från början, så det slutar ändå oftast med att rubriken ändras. Så tror jag dock inte det blir idag. Vi får väl se. Igår kväll tänkte jag nämligen ”den här dagen har varit hur lång som helst” och det var också den känslan jag vaknade med. Så här kommer alltså ”dagen som aldrig tog slut”.
Jag älskar morgonljuset i köket den här tiden på året. Just den här dagen njöt jag tills jag kom fram till fläktkåpan och såg det flottiga dammlagret. Vatten i vattenkokaren, hämta fiberduk i tvättrummet och så av med dammet så det blev såhär fint. Jag passade på att damma av lampan ovanför bordet då jag ändå höll på. Knappt hade sömnen gått ur ögonen, men jag var igång! Känslan fick igång dagen och jag fixade iordning en kopp Gränna päron-te från Tboden. (Jodå, jag tog verkligen till mig min egen höstlista och införskaffade två goda rooibosteer till telådan.) När ett ganska kort blogginlägg var klart läste jag några andras bloggar och bestämde mig sedan för att gå in i ”syrummet” och ta itu med det som skulle sorteras upp där. Vår yngsta dotter kryssar runt som inneboende i Stockholmstrakterna och nu ska hon flytta från möblerat till ett rum dit hon behöver få sin säng och lite annat smått och gott. Just det småtta och gotta står i lådor i det rummet tillsammans med annat som bara ställts undan för att få sin plats vid annat tillfälle. Nu hade detta tillfälle kommit. Det ledde till att jag gjorde krukväxtvård, slängde somligt, tog sticklingar, bytte ytterfoder för att sedan gå vidare till att sortera om garner, kläder och textilier medan körens allhelgonalista bidrog till en mjuk och vacker stämning. Jag behövde inte mjukt och vackert och bytte till Kvartals poddkanal. När jag ändå var i detta rum påmindes jag även om att det var dags att…
… sätta en mjukare och varmare stämning i vardagsrummet genom att byta ut sommarens kuddfodral mot en annan färgskala. Jag har lite olika filtar att byta mellan och den här Klippanfilten med sjuttiotalsvibbar gör mig så glad! Påminner mig själv om att jag är ett barn av sjuttiotalet och att detta har hunnit ifatt mig. Jag hade aldrig tagit in något orange i huset för bara tio år sedan.
När alla fodral fått en passande kudde funderade jag över var jag skulle börja i trädgården och bestämde mig för att bara börja någonstans. Det fick bli införskaffande av lördagsgodis. Hallonen kom igång sent, men fortsätter bidra med vardagslyx här hemma.
När jag kom ut på verandatrappan bestämde jag mig så för att räfsa upp alla stackars klena och sjuka Ingrid Marie-kart på ”gräsmattan” och rädda de fåtal äpplen som såg bra ut. Jag räfsade också upp runt päronträden på framsidan av huset. Tungt! Efter detta var det dags att svettas runt med gräsklipparen i några timmar. Jag struntade i gräset borta vid ladan. Kanske tar brorsan med sig åkgräsklipparen någon mer gång innan gräset slutar växa för säsongen tänker jag.
Efter väl förrättat värv var det dags att njuta av rester från makens specialare Sauerkraut med fläskkarré och Landjägerkorv. Vid det laget var jag rätt mör och kände bokstavligen hur maten och vilan först gjorde mig trött och sedan lockade fram ny energi.
Jag har rensat framför östra stenmuren varje dag i en veckas tid och har lite i taget fått fram stenmuren. Nu var det dags för maken att röja bort det sista och slå det höga gräset.
När han var färdig tog jag över med gräsklipparen och finfördelade/samlade upp det klippta ytterligare. Innan räfsan och skottkärran åkte fram såg det ut såhär. Ojojoj. Det var länge sedan vi såg hela stenmuren! Jag glömde ta kort efter sista rensningen, men jag blev mycket nöjd.
Maken fortsatte röja bland björnbärssnåren och vi funderade över hur vi ska flytta hallonen och ändra om i rabatterna inför nästa år. Solrosorna ska inte stå där de stått i år, men de fortsätter göra oss och grannarna glada i perennrabatten. Inga sura miner, alltså!
Till slut var det dags att städa ut i verandan, åka till affären med återvinningen, köpa lite godis (Hälsans år har inneburit extremt lite sötsaker, men igår var det verkligen på sin plats med något sött) och ta itu med pyssel inomhus. Jag putsade t.ex. denna underbara mässingsask som jag köpte på Sturkö loppis och vernissage. Jag hade tänkt använda den till att ge bort, men blev så förtjust att jag bestämde mig för att behålla den själv. Här ser du locket efter och själva asken före puts.
Jag förberedde en del inför söndagen, slog in några presenter och gjorde ett par födelsedagskort. Efter det tänkte jag titta på någon film eller serie, men bestämde mig istället för att fortsätta läsa Melankoliska rum av Karin Johannisson. Den är så, så intressant. När jag har läst klart den tänker jag titta på SVT:s utskällda granskning Transkriget och tänker att boken då kommer att ha bidragit med flera intressanta infallsvinklar till debatten om den stora ökningen av könsdysfori i västvärlden och vad som händer i dess kölvatten.
När vi hade kommit till det här ögonblicket satt jag med benen på fotpallen och med lilla barnbarnets julkofta färdigstickad i knät och bestämde att det fick vara nog med jobb för den här dagen. Klockan var närmare midnatt och trådarna skulle kunna fästas en annan dag. Uppenbarligen var denna dag inte evighetslång, för bara en liten stund senare fick den sitt slut. Jag hann göra mig iordning, skriva dagbok och somna i ungefär samma ögonblick jag lade huvudet på kudden. Sådana här dagar av noll måsten, massor att göra och energi att faktiskt göra något är otroligt värdefulla för mig. Tack livet.
Det har varit en helg med en lång rad fixande. Listan jag började med i lördags var oändligt lång, idag är den bara oerhört lång. Stenladan fick en fin hyllinredning 2019, men som alltid om man inte tänker efter före så hamnade grejer lite på fel ställen och en del grejer skulle aldrig ha hamnat här över huvud taget. Med tiden hamnade en del grejer på golvet och sedan blev det mer och mer kaos eftersom inte grundordningen fanns där. Nu har vi slängt, sorterat, ordnat upp, samlat ihop, märkt och flyttat grejer och det känns så bra att komma in här! Ett perfekt ställe för förvaring och lagring av sådant som används någorlunda återkommande, sådant som behöver stå frostfritt men som inte är allt för ömtåligt. Textilier lever lite farligt här, men egentligen tror jag bara det är flaggan som är i tyg. Den verkar klara sig ganska bra i sin låda med lock. En grundlig organisation kan ske först då man har riktig koll på hur, när och om man använder saker och ting. Jag skulle påstå att vi har det vid det här laget gällande just stenladan, men det finns gott om förbättringspotential på andra ställen.
Jag hade som uppgift att baka till ett dop. Det fick bli mormor Brittas fantastiska äppelkaka, den som alltid blir lika saftig och smarrig, åtminstone om man håller koll på gräddningstiden. Dopbuketten blev en symfoni i rött, vitt och orange, nästan bollformad och ganska maffig.
Det hanns med att koka lingonsylt av köpta lingon. Vi har inga här i närheten och inte har vi tid att plocka några heller. När vi fick chans att köpa genom min svågers klient hoppade vi genast på. Det mesta ligger i lagom stora påsar i frysen till rårörda lingon och annat smarrigt, men det blev också fyra burkar klassisk lingonsylt. De står nu vända upp och ner i stenladan. Sara Bäckmos snålröra brukar jag lägga i 400 g-påsar och fryser paketen platta. De tinar på ett kick och används med fördel i pastasåser, grytor och annat gott till vintern. På bilden hade jag just hällt ner de ugnsbakade grönsakerna i en rostfri bunke. De mixades sedan med handmixer. Nej, det ser inte gott ut, särskilt inte den här omgången som gjordes på gula tomater, men det smakar fenomenalt!
1992-1993 sydde jag ett lektäcke i lappteknik av tyger från fyndet på IKEA till min nyfödda lillasyster. Det har använts väl och när vi var och hälsade på lilla nyfödda systerdottern såg jag att sömmen släppt på några ställen. Nu har jag lagat så får vi hoppas att täcket håller ett tag till.
Sen var det den där lilla koftan i storlek 0-1 månad. Jag satte mig äntligen för att sy i knapparna i den och njöt både av att få bocka av något som stått länge på min att göra-lista och av att få en stund att sitta och tänka på lilla barnbarnet som är på ingång. Mys! Varför är så många av oss människor dåliga på att få det sista i en uppgiftsserie gjort? Spika fast lister, sy i knappar, få in ren tvätt i garderober, rama in något, städa bort högen i köket… Jag vet att jag absolut inte är ensam om detta. Samtidigt njuter jag otroligt mycket av att kunna bocka av grejer, så jag förstår inte att mitt inre driv inte är större än det är. Jaja, men nu är det så.
