Tja, eller mer fredagsfrys. Men – i köket är det varmt och i morgon blir det fest. Somligt blir som man planerat, annat blir bra en annan da’. Vi har för mycket packning och kunde säkert ha fått med minst en flyttlåda till på pallen, men nu får vi ta de grejerna med oss. Tur att vi är så starka…
Sommarstugetankar.
”Nej, men usch, vilka sluskar de är de där Håkanssons!” Ja, så tänker nog vem som helst som får se den här bilden. Musgnagt skåp med diverse matvaror i en salig oröra, inte inbjuder det till några kulinariska drömmar precis… Nu vill jag bestämt dementera vår familjs sluskighet. Vi är förvisso alla begåvade med olika känslor för vad som är viktigt då det gäller renlighet och organisation, men inte någon av oss skulle ha det så här frivilligt i ett matskåp. Som den kvicktänkte säkert redan har räknat ut är det våra (o)vänner mössen som har tagit sig friheter igen. Tydligen hade vi inte tillräckligt med musfällor och då diverse släktingar lider av kattallergi har Milla i år inte fått bo i huvudhuset där köket finns. Det räckte med att vi alla flyttade hem till sitt eller bort till någon annan för att de små gnagande gästerna skulle fixa sig en riktig brakfest. Jag är lite intresserad av vad de tyckte om kakaon. Jag förstår att de gillade ostkex, popcorn och marsansås, men kakao var lite mer otippat. Nu är köket hur som helst storstädat och det finns inte en smula kvar till kräken. Vår familj bor i huset tillsammans med Milla (Go Kitty!) fram tills vi flyttar, så det blir nog bra det här.
Man skulle kunna tro att vi inte bara är sluskar, utan att vi också har väldigt annorlunda inredningssmak. Hur ska man annars förklara den groteskt stora ljusstaken med de psykedeliska paraffinljusen i fönstret? Jag ska bjuda på fler inredningsdetaljer en annan dag så kanske du förstår varför vissa personer i vår närhet tycker att vi slarvar bort vårt drömläge här på Storkön. De har nog aldrig suttit med under en av våra långa, trevliga pratkvällar heller. Tja, eller så har de det, men tycker ändå att vi borde Sköna Hem-ifiera stället lite.
Varje sommar brukar far köpa en massa flak med nyvärpta ägg. Vi bakar och lagar äggamat i långa banor och är väldigt tacksamma. Då vi ändå städade köket gick vi också igenom de tre kyl-frysarna. Vi hittade ett helt flak orörda ägg, så idag bjöds det på tunna, nystekta pannkakor med moster Ms goda blåbärsmarmelad. Sämre mat kan man äta.
Jag måste berätta att jag fick den skönaste timmen på hela sommaren i eftermiddags! Jag lade mig i solen och njöt av värmen, doften av gräs och hav och då och då lyfte jag blicken för att kika på utsikten som inte är helt olik den på fotot här. Vilken ynnest det är att kunna ha det så här… Jag lagrar alla mina fina stunder inför utlandsflytten – inte bara för att grotta ner mig då saker och ting känns eländiga (för sådana stunder kommer, det vet jag av erfarenhet), utan mest för att bygga på kapitalet i min må-bra-av-tacksamhet-till-livet-bank.
En av mina favoriter, Imogen Heap, i sin alldeles fantastiska Hide and Seek. Är du med? (Lyssnar du färdigt så upptäcker du nog varifrån Jason Derulo snodde med sig ”Whatcha Say”…) Jag gillar Imogens texter. Känner du mig ännu lite mer vet du att jag också gillar Eric Whitacre och hans spännande musikaliska projekt. Därför förstår du kanske att jag tycker att jag borde vara här nästa onsdag. Ännu surare är det att jag åker till Birmingham dagen efter och således nästan liksom är där…
Första dagen på höstterminen.
När jag växte upp åt jag en massa Transparente Blanche under sensommaren då skolan just hade dragit igång. De syrliga, saftiga, smaskiga hemmaäpplena fick alltid vattniga fläckar i skolväskan, men jag åt dem ändå. Hade jag tur hade någon av klasskompisarna bytesfrukt. Bigarråer, augustipäron och söta plommon stod högt i kurs hos mig. Mums! Vi tog nog alla för givet att man skulle ha fruktträd hemma i sin trädgård och vi tog definitivt trädgårdarna för givna. Idag upptäckte jag att syrran hade några spaljéäppelträd längst ut i sin fina hyresträdgård. Tre olika sorter såg det ut som, så jag bad A ta kontakt med hyresvärdarna för att ta reda på vilka äppelsorter som sitter på träden och om man kanske ska göra något särskilt med dem. En trädgård sköter sig dessvärre inte själv. Jo förresten, vår gamla trädgård gjorde det. Så kallades den också ”naturtomt” av mäklaren trots att den ligger mitt i ett bostadsområde.
Det känns verkligen mystiskt, det här att vara ”hemlös”. Jag försöker hålla ihop oss så bra det går, men det lyckas väl sådär. Just idag for jag och tjejerna ner till Sturkö igen medan sonen är kvar hos sin kompis för vidare förflyttning till moster A. Maken kommer tillbaka till Stockholm om ett par dagar och sägs dyka upp här i trakterna till helgen. Vi försöker bedriva någon typ av skolverksamhet för att komma in i rutiner och för att barnen ska komma in i språket så bra det nu går. Tänk så duktiga de är på engelska ändå! Sonen frågar mig om saker ibland då han sitter med sin engelskkurs, men jag tycker att han kan mycket mer än jag. Både han och 14-åringen läser obehindrat vuxenböcker på engelska och de tar för givet att det ska vara så. Jorden är verkligen ett litet rum…
Om lite drygt en månad hittar du mig och familjen någonstans i den hawaiianska övärlden. Vi åker på en långsemester innan verkligheten i vårt nygamla hemland drar igång. Undrar just hur vädret är där och då? Det var skönt att köra bil längs den gråmulna, svala och småregniga kustvägen idag, så jag blev jätteförvånad då jag såg facebookväderrapporten som min kusins fru lagt upp från Staffanstorp i Skåne. Trettioen grader har jag inte upplevt någon enda dag i sommar. Jo förresten, inne i mässhallen nu under Formex, men det räknas väl inte riktigt?
I morgon är det dags för jobb igen. Kanske skulle jag försöka sova lite? Jag lär i alla fall inte vakna av någon morgonpigg tvååring. Hu, så jag saknar de små syskonbarnen! Redan. Fast jag inte ens har varit borta ifrån dem i ett dygn. Spotifylistan med alla barnens Gleelåtar gick hela vägen från Södertälje till Oskarshamn eftersom den funkar offline också. Idag stannade No Air med mig. Här är det söta Jordin och otäcka Chribba som sjunger så det nästan gör ont i mig. Svårt att andas kanske?
Lycklig.
Om man kan vara lycklig mitt i kaos är jag det just nu. Tja. Sämre kan man ha det. Kan man göra sina barn överlyckliga för att de får mogen mango att lägga till morgondagens matsedel (Eller var det Ben&Jerry-glassen de jublade över?) så gör man det, eller vad säger du? Maken har (smått ovilligt) dragit till fjällen med en god vän. Det får man ta om man bestämmer sig för att emigrera bort från släkt och vänner! Ja, alltså att offra sig lite. Nu ska jag chatta om vårt, förhoppningsvis, kommande hus.
GRATTIS till en av världens två bästa lillebröder, förresten! P fyller idag 40 år. Numera retar han mig sällan, eller faktiskt aldrig, till vansinne. Tack och lov för det! Tänk så mycket bus han hittade på då han var liten. Jag kan inte förstå den lärare som ringde hem och ville att föräldrarna skulle lära honom att slåss. Suck! Nej, smarta och kluriga bus av en kille som ingen skulle misstänka för det minsta avig, det var en fin taktik. P påstår att han inte läste på ett enda prov på gymnasiet. Hur kunde han ändå gå ut med ett hyfsat betyg? Det är för mig helt omöjligt att förstå. Nu behöver jag å andra sidan inte förstå någonting, för mest viktigt i denna stund är att jag lägger mig och sover och drömmer vackra drömmar. Hoppas att du gör detsamma!
Oj.
Idag är jag förvånad mer än något annat. Jag har liksom inte riktigt insett att sommaren faktiskt är över på riktigt. På ICA Senoren stod en lapp vid kassan om att ordinarie öppettider börjar gälla från och med måndagen den 13 augusti. Det måste ju betyda att turisterna har åkt hem igen!
I går kväll var stjärnhimmelen alldeles makalöst fantastisk och den svala kvällsluften visade med all tydlighet att hösten är i antågande. Mammas väninna som sedan 40 år är bosatt i Italien är just nu hemma på Sverigebesök. Hon är så lycklig över att ha sluppit den 40-gradiga, italienska värmen och bränderna som de har problem med där. Jag vet vad jag tycker. Värme i all ära, men är det kyligt kan man i alla fall klä på sig extra kläder. Jag gillar helt enkelt inte att svettas. Jag tror det är därför jag trivdes så bra i Palo Alto och San Francisco där det aldrig blir riktigt kallt och sällan blir allt för varmt. Vårt nya boende ligger i en öken. Gissa var ni hittar mig nästa sommar? Inte där i alla fall. 🙂 Biljetten till Sverige är redan bokad. Jag och barnen kommer den 14 juni och K stannar några extra veckor i USA då han bara har två veckors semester. Äventyr kostar på ibland…
Bildbevis på att hösten är i antågande.
Varsågod! Dagens låt – Dire Straits, Why Worry
Baby, I see this world has made you sad
Some people can be bad
The things they do, the things they say
But, baby, I’ll wipe away those bitter tears
I’ll chase away those restless fears
That turn your blue skies into grey
Why worry?
There should be laughter after pain
There should be sunshine after rain
These things have always been the same
So why worry now?
Why worry now?
Baby, when I get down I turn to you
And you make sense of what I do
I know it isn’t hard to say
But, baby, just when this world seems mean and cold
Our love comes shining red and gold
And all the rest is by the way
Why worry?
There should be laughter after pain
There should be sunshine after rain
These things have always been the same
So why worry now?
Why worry now?
Om att känna sig hemma.
Huslös, men inte hemlös. Att ha en stuga vid havet är ruskigt lyxigt även om man får dela sitt boende med tvestjärtar och gråsuggor. Så här välkomnande kan det se ut då man kommer tillbaka från en dassarunda!
Skolstart.
Dagens lista kommer här. Våra två äldsta har nu dragit igång sina amerikanska onlinekurser för att komma igång med skolarbetet, jag håller på att formge en förpackning (jobb), vi har kollat in nya datorer, jag går långsamt igenom nio sidor med olika hus och samtidigt ska jag försöka vara både mamma och pappa till barnen. Jag har god hjälp av släktingar, både unga och äldre, som tur är.
Solstressen har gått över, nästan i alla fall, så jag kan sitta här vid datorn trots att solen faktiskt visar sig och det är riktigt skönt ute. I går kväll hade jag varit på middag hemma hos en väninna och när sonen såg mig i soffan då jag kom hem frågade han förundrat om jag hade sminkat mig. Det hade jag förvisso och jag blev inte särskilt överraskad av hans reaktion. Jag har inte fixat håret på en evighet, sminkväskan har fått komma fram max två-tre gånger och jag har varvat mellan tre olika ”outfits” hela sommaren. Mjukisbyxor och tunika i samma material, svart linnekjol och linne samt röda mjukisbyxor med lila t-shirt. Ja, och så får jag inte glömma min slinkiga långklänning i fusksiden så klart! Jag erkänner. Hade jag någon stil innan har den helt försvunnit de sista månaderna. Jag lovar att komma igen även om det tar ett tag…
När jag kom ner till stugan och lade mig sent i natt vaknade 11-åringen och sa att hon hade haft den bästa dagen på hela sommaren. Hon och jag åkte iväg själva en stund, gick en promenad i Tjurkös gamla stenbrott och pratade om högt och lågt. Vi spelade gammal tramporgel så det ekade hela vägen ner i Herrgården och skrattade åt fåniga saker. Det räckte. Undervärdera inte medveten närvaro. Vi växer i möten med andra människor och är vi smarta lär vi oss samtidigt mer om oss själva också. Vad tänker du om det? Jag drar paralleller till diskussionen som ständigt pågår runt huruvida det är viktigast att vara mycket med sina barn eller att tillbringa ”kvalitetstid” med dem. Jag hävdar att de behöver båda. Till dig, trötta förälder, som gladeligen sätter barnet framför teven – testa att laga mat tillsammans istället så slår du två flugor i en smäll. Du får extratid med barnet och så lär du upp husets nya kock. Grattis!
Ps: Nu har jag nästan gråtit färdigt över att lillasyster no. 2 i skaran åkt hem till Skottland med sin familj igen. Tur att nästa sommar snart är här igen!
Är du där?
Min uppdragsgivare L förstod nog precis hur rutten jag har känt mig den här sommaren och jag har haft chans till återhämtning på alla plan den senaste veckan. Nu har jag, i grevens tid, dragit igång med jobbet ordentligt igen och hoppas att jag ska hinna med allt som ska göras innan Formex. Tur att You Do har världens absolut bästa DT (design team på engelska, disajnti:m på svengelska)! De tre kvinnor som skapar det mesta av allt snyggt ni hittar i You Dos blogg är riktiga klippor. Titta bara så duktiga de är! Just nu pysslar de för fullt för att bli färdiga till Formex som drar igång den 13 augusti. Kommer du dit och hälsar på i monter C17:20?
Om du följer mig på Facebook har du kanske redan sett den här solnedgången, men jag tycker den är värd att visa igen. Magiska under sker runt mig hela tiden. Kanske inte just den slags magi som jag önskar mig, men ibland får man vara glad för det lilla. Ett av favorithusen ser ut att glida oss ur fingrarna p g a andra intressenter med tjockare plånbok. Det gör mig egentligen ingenting, för jag tycker det är lite väl pråligt. Däremot hade det verkligen varit skönt att veta vart vi ska ta vägen då vi landar i Salt Lake City i oktober. Innan vi drar igång vårt nya liv som emigranter i Klippiga Bergen ska vi hinna med att träffa makens lillasyster som pluggar på ett tämligen exotiskt ställe, nämligen Hawaii. Jag har aldrig haft någon längtan dit precis, men jag vill väldigt gärna träffa S och jag kan nog tänka mig att det är rätt härligt att ligga på stranden då maken lär sig surfa. Vi ska också hinna med en vecka på kryssningsfartyg. Jag har hört många vara jättenöjda med sina kryssningsupplevelser. ”All inclusive” betyder att jag verkligen borde ha kommit igång med Beach 2012 i tid, men det finns nog tillräckligt med tjocka amerikanska tanter där för att jag ska kunna smälta in med min efter denna flyttsommar blekfeta lekamen.
I förmiddags följde jag med mamma på en runda till fars föräldrahem i Klackamåla. Vi lämnade av en gammal släkting hos hennes bror och hälsade på far som bjöd på blåbär och banan i mjölk. Mums. Jag hann också krama fina faster M och ”lillasyster”, kusin M. Min kusin flyttar snart till landets sydligaste delar för att undervisa på Waldorfskola och undervisa i frigörande dans. Träffar du på henne lovar jag att du får en härlig stund med mycket kärlek och livsglädje! Jag vet inte många som utstrålar en sådan glädje som min kusin. Vi får alla hitta olika vägar för att hitta oss själva. Jag trodde att jag var på en väg som var den enda rätta, men kan säga att jag under de senaste åren snurrat runt rätt bra i livets labyrinter. Jag vet att jag också hittar rätt en dag och för tillfället gläds jag där glädjen finns.
På väg hem från Klackamåla åkte vi förbi mitt gamla föräldrahem i Bostorp/Spjutsbygd. Den nye ägaren gillar visst ved lika mycket som min far, men hans vedstaplar är faktiskt inte lika snygga som fars! Det är underligt att åka längs vägar som man har gått på så många gånger att man inte ens kan räkna dem, att titta på utsikter som varit självklara men som blivit omändrade och att inse att somligt man tagit för givet försvunnit och annat har tillkommit. Jag är glad för den uppväxt jag fick. Den var bra trots att jag var en mes per automatik bara genom att komma från det ställe jag bodde på. Konstigt, va? Tänk hur det kan bli.
Nu ska jag passa på att umgås lite med min familj innan det blir dags för en runda Photoshoppande igen. Hoppas att du njuter av sommaren och att du är lycklig! För dig som känner igen dig i Katy Perrys låt jag hörde på radion idag – här får du din dåtid tillbaka för en stund, precis som jag fick idag. 🙂
Ps: I morgon skriver de nya ägarna på. Vi är officiellt ”hemlösa”, fast egentligen bor vi här på Sturkö på heltid. Ja, eller det är i alla fall här vi har vår brevlåda om du nu undrar.
Segeltorp, absolut sista rundan.
Först och främst måste jag bara tacka för era snälla kommentarer! Jag skulle vilja svara på var och en av dem, men nu då WordPress-appen har strulat så har det inte funkat. Det är så roligt att läsa dina tankar och funderingar runt det jag skriver om, så fortsätt gärna med det. Framöver kommer väl livet att stabilisera sig lite så jag kan börja återkoppla igen.
Jag, maken och sonen kom hem tidigare i kväll. Vi har inga sängar kvar här hemma, bara några bäddmadrasser och en hel massa ”grejs” som liksom inte passat att packa någonstans. I morgon ska jag och sonen ta itu med de sakerna på förmiddagen. Eftermiddagen ägnas åt Formexförberedelser. Vissa saker måste ju vara ”normala” också då allt är en enda stor röra! Jag vet inte hur vi ska få till allt, men sakta verkar det ändå som att saker och ting ordnar upp sig. Just nu kretsar många tankar runt boendet. Vi velar lite fram och tillbaka. Jag är ledsen alla amerikaner, men era hus faller mig inte riktigt i smaken. Inte maken heller. Pråliga fasader och lite betongbunkerkänsla inomhus verkar vara det som gemene man gillar just i Utah om man ska tro på det man ser på bilderna. Jag tror att jag skulle kunna satsa på en ny karriär som mäklarfotograf. Kanske något för framtiden? Just nu står detta hus högst i kurs. K kommer ihåg hur miserabel jag kände mig i den bajsbruna lägenheten i Philly, så kanske är det bäst att jag lyssnar på honom. 🙂 Annars tycker jag det vore idé att ha en billigare boende och få en massa pengar till äventyr. Jaja, vi får väl se hur det blir.
Spjutsbygds gillestugssoffa mötte slutligen sitt öde. Efter att ha tjänat vår familj under en hiskeligt massa år åkte furusoffan och dess bruna kuddar till Bubbetorps återvinningsstation för att eldas upp.
En av kuddarna bara vägrade att ge sig! Hen klamrade sig fast i hörnet då containern tömdes, och har ingen gjort något åt det sitter hen fortfarande kvar där och hoppas kunna rymma…
Sturköblommor som far och mamma har tagit hand om under vår och försommar. Nu har naturen sin gång och vi får alla njuta av dessa fantastiska skapelser.
En av syrrorna är blomstergeneral. Hon bjuder på vackra stilleben runt ägorna, både inne och ute. Vem blir inte glad av en sådan här bukett?
Lillasyster och hennes son på båttur i den härliga båt som två av våra syskon och deras familjer investerat i. Vi har alla fått njuta av turer runt Bredavik och vissa har till och med åkt ända in till Staun (Karlskrona, alltså).
Vad gör denna solnedgång mer speciell än någon annan? Ingenting alls, mer än att jag älskar det här stället mest på jorden. Vi har verkligen våra föräldrar att tacka för att de köpte gården till oss trots att det nog klämde åt plånboken ordentligt…
Sonen brukar tycka att det är lite träligt att han är äldsta kusinen på båda sidor av familjen. Han har en massa småkusiner som tycker att han är coolast och bäst i hela världen och i år har han nog för första gången insett att det kan vara nog så trevligt som att ha någon jämnårig att hänga med. Här ett kvällsdopp med brorsonen D. (Min brors barn badar för övrigt många gånger varje dag. Snacka om vattendjur!)
Varje sommar brukar systrarna och mamma hitta på något tillsammans, så också i år. Vi tillbringade många timmar tillsammans hemma hos M i Karlskrona och det var ruskigt trevligt. Nästa gång får extrasyrran och svägerskorna också vara med tycker jag. (Visst har jag världens finaste systrar? Jag älskar dem så det gör ont. Tyvärr är jag kanske alltför ärlig ibland, men det kanske ändå är en storasysters plikt och privilegium?)
Solen skiner!
Ja, oj, vad solen skiner. Det är alldeles underbart… Wp-appen funkar inte så tyvärr får du inte se några bilder, men jag hoppas att du också har det ganska bra. Två av syskonen och deras familjer har köpt en båt som jag fick åka ut med härom dagen. Jag ska också ha en båt när jag blir stor. Eller också förlitar jag mig bara på syskonens snällhet och lånar deras. Hur som helst kan jag rekommendera en tur ”pa sjönen” i sol. En sådan kan ge så mycket energi att det räcker flera dagar framåt!