Min morfar föddes 1920. Han skrevs in i klass 1 fasta folkskolan i Grisbacka av Umeå landsförsamlings skoldistrikt den 9 september 1927. (Vilket namn, förresten. Ibland är det bra att tänka på att språk utvecklas hela tiden. Undrar just hur långt man skulle kunna resa tillbaka i tiden och fortfarande förstå folk man träffade på färden?) På bilden ser du min fine morfar utanför ett kondis som jag tror låg på Saltö, en av Karlskronas öar. Där bodde min mamma sina första år. Från vänster till höger ser du mamma, hennes tvillingsyster, morfar och mormors systerdotter. Tillbaka till morfars skolgång. Inte bara språket har förändrats lite sedan dess. Det har också förutsättningarna för barn och ungdomar. Här kan du läsa vad som stod i morfars betygsbok, visdomsord för det uppväxande släktet:
Hålla av dina föräldrar.
Icke lyda trögt utan villigt.
Låta syskonkärlek råda.
Visa tjänarena vänlighet.
Genom uppmärksamhet, lydnad och aktning mot dina lärare och lärarinnor underlätta deras tålamodsprövande arbete.
Sprida ädel glädje bland kamraterna så att de längta efter dig.
Var hövlig mot alla utan åtskillnad.
Vänj icke tungan vid fula ord, tillslut munnen mot spritdrycker, snus och dylik, vänd bort ögonen från orena bilder och skona öronen från slipprit tal.
Låt frisk luft stärka dina lungor och vatten rena din kropp.
Hårt bröd bör få härda tänderna och flitigt arbete händerna.
Alltså, det är inte utan att jag hade velat implementera dessa visdomsord också i dagens skola.
Jag sitter och jobbar med öppet fönster. Av någon anledning blir jag alltid så varm då jag har mina samtal. Den här gången hör jag någon köra gräsklippare i närheten. Eller är det inte bara i närheten, utan precis utanför mitt fönster? Jag lyssnar och lyssnar och pratar. Min klient klagar inte och jag vänjer mig snart vid det mjuka bullret. När jag kommer ner ligger dagens post på bordet och jag förstår snart att det är brorsan som har dragit över hela gräsmattan med åkgräsklippare (något vi själva inte har trots myyyyycket gräs) så här innan vintern på riktigt gör entré.
Att ha en stor familj och en stor släkt är intressant, lärorikt och givande ur många perspektiv. Som dotter fick jag inte bara hela mitt genetiska arv, utan också så mycket kärlek och omsorg. Som storasyster har jag fått jobba hårt, men jag har också fått många fördelar och i vuxen ålder har syskonen ”betalat tillbaka” i rikligt mått. Som en av sju har jag fått lära mig hur man tar hänsyn när det är många som ska dela på något, vare sig det rör sig om tid eller godis. Jag har också lärt mig att kärlek är något som kräver uppoffringar, förståelse, acceptans, gränssättning, nyfikenhet och att öppna famnen trots att man kanske känner sig allt annat än glad och givmild. Som syskonbarn med många mostrar, fastrar, morbröder, farbröder och massor av kusiner har jag haft möjlighet att lära mig mer om olika slags personligheter, olika livsval och olika sätt att lösa problem. Jag har lärt mig om respekt och sammanhang, jag har lärt mig vad det innebär att vara en produkt av kött och blod, kärlek samt smärtsamma trauman och läkning. Som maka och mamma har jag lärt mig att det är mitt ansvar att ta vidare det som är bra från min historia och försöka låta bli att ta det andra vidare. Jag har fått mina svåraste och mest fantastiska upplevelser tillsammans med min lilla familj. Som svärdotter, svägerska, moster och faster har jag fått lära mig att makens familj är min familj, makens blod är också mitt. Som svärmor har jag lärt mig tacksamhet för kärlek och omsorg som våra svärsöner fått och kan dela vidare till våra döttrar. Som mormor har jag lärt mig förstå och med hela kroppen känna uttrycket ”barnbarn är livets efterrätt”. Allt detta är jag otroligt tacksam för idag.
Kanske tog vi adjö till sommarens sista gäster lite tidigare ikväll. Vi stod där och vinkade tills först den svarta bilen och sedan husbilen hade skumpat upp för grusvägen som leder ner till vår gårdsplan. I ett par dagar hade mammas kusiner och deras fruar hängt med oss här på Sturkö. Morfars syster var mamma till dessa übersmarta bröder vars storasyster hamnade i USA och var en av de personer som blev jätteviktig för mig och min familj då vi bodde i Orem. Hon och hennes man bjöd hem oss på god mat och spelkväll många, många gånger och det var så vi lärde oss älska Sequence. Det var också hos henne och hennes man maken fick bo de där märkliga månaderna då vi inte visste om vi skulle fortsätta bo i USA eller bosätta oss i Sverige. Jag och maken ”ärvde” sedan hennes bröder här i Sverige då mamma och far gick bort. De hade som tradition att komma och hälsa på några dagar varje sommar och kunde fortsätta att göra det eftersom vi 1. bor på Sturkö, 2. fortfarande lever, 3. gillar att hänga med dessa släktingar.
Jag tycker relationer är otroligt spännande överlag. Ännu mer spännande blir de då man börjar rota i orsak och verkan, hur personligheter passar (eller inte passar) ihop, varför man fortsätter ha kontakt med somliga men inte med andra och hur det kommer sig att en del verkar kunna bli vän med hela världen och andra är glada om de hitta en enda person de känner sig trygga med under en hel livstid.
”Om du vill ha en vän måste du själv vara en.” Fröken Christines text i Mina Vänner-boken står fortfarande kvar lika vackert och snirkligt skrivet. Hon var min idol, den där unga lågstadielärarinnan. Jag tyckte hon var bäst i världen och den finaste som fanns, min kusin som gick i samma klass tyckte att hon var fruktansvärd och elak. Tänk hur olika två personer kan bemötas av samma person, men kanske också bemöta. Fröken Christine hade det tydligen svårt både med relationer och med att hantera alkohol och dog tidigt, men vad vet jag. Kanske var hon någon som inte ville ha en vän eller någon som inte hade räknat ut hur man skulle göra.
En del personer är inte det minsta intresserade av att föra in fler människor i sina liv. De har fullt upp med de personer som redan ”har en plats vid bordet”. Själv vill jag inte gå miste om nya bekantskaper, för man vet aldrig vilka guldkorn som kan döljas där bakom lite tryckt stämning, snack om väder och vind och nervösa skratt då man träffas första gången. Att få hänga med mammas kusiner har gett mig nya synvinklar på hurdana mina morföräldrar var ur andras perspektiv, hur morfars föräldrar uppe i Umeå var och vad i mig som kan vara spår av alla förföräldrar från Västerbotten, men de har också bidragit med andra perspektiv på livet, ekonomi och livsval. De skulle bara kunna ha varit ”mammas gamla kusiner”, men de har blivit goda vänner som gör mitt liv bättre. Jag är glad för dem och tacksam för alla andra dåvarande, nuvarande, gamla, nya och kommande vänner som gör mitt liv lite bättre.
Tack för tankar om skryt och sånt! Visst är det spännande att bjuda in andra lite till sitt inre? Tankarna som studsar, stångas och bråkar, känslorna som smyger omkring och viskar lite tyst, funderingarna som inte riktigt tar form förrän man sätter ord på dem?
Vi är mitt uppe i högsommaren, syskonvecka i Bredavik, skördetid och samtidigt med allt detta har jag svettats som bara den eftersom jag tycker att 21°C är värmebölja. Dagarna börjar tidigt och slutar sent. Ikväll prioriterade jag att sätta mig vid datorn en stund istället för att förvälla bönorna (har en tioliters gryta full med finfin skörd) eller plocka ännu fler sockerärter. Det var iallafall en toppendag för att tvätta den urblekta soffans kuddöverdrag. De torkade snabbt i den varma vinden och är både strukna och på plats igen. Jag hoppas på ett soffmode där de nya sofforna kommer ”färdigblekta”, ungefär som stentvättade jeans på 80-talet. Eller är det vi som är trendsättare? Jag vill inte kosta på en gammal lagad IKEA-soffa Bemz-överdrag för dyra pengar eftersom ryggkuddarna är så hoptryckta. Jaja.
De senaste dagarna har det varit fullt upp. Roligast tror jag att vattenkriget på systerdotterns 15-årskalas var. Jag engagerade mig med hull och hår, hälsporren till trots. Det är så roligt att leka! Födelsedagsbarnets pappa är storfamiljens lekspecialist och fixar alltid roliga födelsedagar. Just denna dag bjöd på allt från någon släktversion av herd mentality och lite annat smått och gott.
Födelsedagsbarnet och hennes kompis hade gjort två strålande vackra tårtor som det oh:ades och ah:ades åt, både gällande utseende och smak. Bra jobbat J och M! Förresten påmindes jag om att ostbågar är väldigt gott. Det köper jag aldrig nuförtiden.
Makens och syrrans bin är inga storproducenter av honung precis, men den de gör är mycket god. Årets varmaste dag var det dags för sommarskörden. Värmen gjorde honungen lättslungad och årets procedur var den absolut smidigaste! Vi har ett väl inarbetat system. Kul!
Projekt ladan fortgår och vi har städat ur, fixat bättre ”golv” och fortsatt slänga grejer (alltså…) från skjulet, änden på ladan. Som du kanske ser på bilderna finns det fortfarande grejer att kanske göra oss av med uppe i taket och längst in, men nu har vi ett fantastiskt förråd och målarutrymme. Vi är mycket nöjda över det momentum som uppstått! Ett projekt ledde till ett andra och sedan ett tredje och plötsligt hade en riktig propp lösts upp. Nu har vi ett par veckor fulla av släkt och bröllop, så jag försvinner kanske lite (eller inte) ett tag till. Hoppas att du har det bra!
”Är sommaren överskattad som årstid? Månne för kravfylld?” Detta var en av de frågor Annika ställde inför en av våra bloggbrudsträffar för ett tag sedan. Jag landade i att jag tyckte att sommaren verkligen behövs och att vi alla borde suga i oss de D-vitaminer vi kan medan solen står högt på himmelen, men att jag samtidigt förstår alla som tycker att sommaren blir superstressig med alla förväntningar som finns på den. Det handlar om väder och pengar och tid och relationer och ledighet och skärmar och bad och kroppsfixering och så all denna matlagning om man har barnen hemma. Som sagt, inte alla ser på sommaren som något upphöjt eller heligt, men jag hoppas ändå att alla som läser här får känna den där totala lyckan åtminstone någon liten stund här i sommar.
Vår sommar här på Sturkö har varit otroligt intensiv och rolig så här långt, men väldigt annorlunda. Kallt och blåsigt, inte ett enda dopp i havet för mig. Ovanligt, men jag har inte känt den minsta lust utan istället klätt mig i långkofta minst en gång om dagen. Samtidigt som vi nått det ädla datumet fjärde juli då det firas stort i USA, eller protesteras vilt, beroende på intresse, läggning och skaffning. För mig är ”4th of July” mitt i sommaren. Så är det nu inte, inte förrän vid lunchtid den 16/7 är det dags att fira halvtid. Jag tror att min missuppfattning handlar om att skolan drar igång innan augusti är slut och då är liksom sommaren slut, vare sig man har barn i skolan eller ej.
Sedan jag hade mitt uppehåll (minus köksinlägget) har livet naturligtvis pågått som vanligt med jobb, familj och trädgård, men jag har också hunnit bli moster igen (på mammas födelsedag, halledudanemej), vi har fixat och donat till ett bröllop i Bredavik, släkten har utökats med en fru till min brorson och vi har haft nyupptäckta amerikanska släktingar på ett veckolångt besök. En liten bildkavalkad är kanske på sin plats. (Några av bilderna har inte jag tagit, men eftersom jag varit så dålig på att ta kort den senaste tiden får det bli så. Vill du kolla på hela bilder är det bara att klicka på dem.)
Igår blev det äntligen tid att ta itu med en del av mammas släktforskning och ”smått och gott” som jag tog in från ladan i början av året. Det var några lådor som hade blivit kvar därute utan att det egentligen var planerat. Det var skönt att sortera ut en del som inte längre kändes aktuellt att spara. Jag lade allt som fick vara kvar i påsar i frysen för att få bort eventuella odjur (tyvärr går det inte att förvara något på detta sätt utan att drabbas av silverfisk t.ex.). Nu har jag en del kvar att göra. Allt ska digitaliseras, något som kommer att ta enorm tid och kräver ett Anna Forsberg-system (jag är otroligt imponerad av Annas förmåga att strukturera saker och ting). Maken har kommit med ett förslag som låter mycket bättre än det jag har, så jag kommer att börja där. Detta är ju information som ska göras tillgänglig för mina syskon och våra släktingar både på mammas och fars sidor. Somliga kommer inte att vara det minsta intresserade, men det finns andra som sugs in i informationen på samma sätt som jag.
Mamma hade skrivit ner en del som mormor hade berättat vid något tillfälle, om var mormors familj bodde och vad hon visste om när hon och hennes syskon föddes. Här valde jag faktiskt att skriva ut texten och slänga anteckningarna. Att spara allt ”bara för att” känns inte nödvändigt. Vi har mycket text som mamma skrivit med sin vackra handstil och inte slarvat igenom som här då hon snabbt skulle få allt det berättade ner på papper. Roligast i den här texten var att få reda på hur mammas morfar Gustav fick sitt smeknamn. ”Farfar Sven Olsson var stenhuggare hos Ole Nissas i Hägnan på Tjurkö. Där satt han och högg sten. Far kom dit en gång i 11-12-årsåldern. Han flög i kranen som stod där och ropade ’Här ser ni flygaren Thulin (Enoch Thulin, känt flygaress, komplettering av mig)’. Sedan fick han heta det i resten av sitt liv, Thulin alltså. Flygar’n kallades han också.”
Denna fina bild på mamma och hennes tvillingsyster kommer jag inte ihåg att jag sett förut. Mamma hade sådana komplex gällande utseendet jämfört med sin syster. Jobbigt att vara ung flicka och ha en syster med svallande lockar medan ens eget hår kapats av mor jäms med öronen ”för att det var så spikrakt”, och på det ha tänder som man blir retad för i skolan. Å andra sidan tyckte min moster att det var jättejobbigt att hon hade det svårt i skolan medan mamma var bäst i klassen. Dessa skillnader trycktes det ofta på av mormor, hon som hade ansvaret att skydda och stötta. Inte okej.
Jag älskar kopian av detta vackra vigselbevis från morfars mors och fars vigsel. Underbara detaljer! Mina rötter i Västerbotten, specifikt runt Umeå, önskar jag få gräva i lite mer. Jag har bara besökt Umeå en gång då lillastesyster tog sin psykologexamen, men jag vill ha mer! Vad är det i mig själv som är Forsman? Kanske att jag tåler vintermörkret så väl medan många i min storfamilj blir väldigt låga i energi och förlorar styrfart under de mörka vintermånaderna? Delar av mitt stora hantverksintresse, att jag som tonåring trodde att jag skulle bli designer/sömmerska (Anna Forsman var sömmerska)?
Lilla Anna Sofia Hansson Forsman blev antagligen ”dövstum” efter att ha drabbats svårt av engelska sjukan i ettårsåldern. Detta är den historia jag lärt mig av mamma och det som står i hennes inskrivningspapper till dövskolan. Här hittar jag dock intressant information. Det står att Annas mamma var döv på högra örat och att hon också hade en brorson och en brorsdotter som var ”döfstumma”. Hm. Det hade varit intressant att få veta mer om detta. Jag är också intresserad av att få veta hur förvirrad pastorn med den vackra handstilen var, för Annas mor hette enligt mina uppgifter Margareta/Greta Sofia Hansdotter, inte Anna som sin dotter. För övrigt är en av mina stora glädjor att jag fick hitta Annas ”fader okänd” genom DNA, mammas släktforskning och vår släktings gedigna släktforskning från andra hållet. Jag kände mig som den där DNA-detektiven som löste Linköpingsmorden då jag höll på att lägga alla pusselbitar på plats och till slut hittade Olof Georg Ljung!
I alla papper mamma lämnat efter sig låg det också ett exemplar av Sturköbladet i vilken mamma hade bidragit med en artikel om hur släkten Bonnier (mormors mors familj, valloner, inte bok-Bonniers) kom till Sturkö. Jättefin artikel som jag vet att jag läste då den kom, men då visste jag ju inte att jag skulle flytta hit! I samma nummer stod det nämligen om Uttorp, platsen på Sturkö där vi nu bor. Jag skrev ju att Sven-Olof som byggde detta hus kom från en släkt som bott här länge och det visar sig här att det är sedan 1745. Det förpliktigar att ta över en plats som denna. Hilda och Sven-Olof fick för övrigt inga barn, lika bra var kanske det då de var kusiner. Det var istället två andra Uttorpsbor som flyttade hit. Elsa jobbade från tolv års ålder som hembiträde här i huset åt Sven-Olof efter att Hilda tidigt hade dött och blev som barnet Sven-Olof aldrig fick. Anton växte upp i grannhuset, kanske stod Elsa och Anton och vänslades över stenmuren? De båda fick inte heller några barn. Jag har bara hört så mycket gott om dem, hur fina de var. De var mycket troende. På femtiotalet tog de emot en fosterson som blev som deras egen. Dessvärre kunde han inte bo kvar här och nu är det alltså vårt hem. Vi köpte det av min bror efter att han hade rustat upp huset och styckat av en tomt närmast kyrkan där han nu håller på att bygga ett hus. Trappflisan som nämns i texten har vi alltså här på vår tomt. Spännande att veta att det stod ett annat hus som sedan flyttades någon annanstans. Som sagt. Jag tycker att det är så himla spännande att gräva ner mig i historiska dokument och försöka utläsa vad som hänt, få reda på information som ger mer kött åt benen. Vi lär oss av historien att vi inget lär oss av historien, men det är inte helt sant. Att vi alla är människor och har våra egna vägar att gå är fantastiskt tycker jag!
Lördagen blev väldigt effektiv, men kanske inte på det vis jag hade räknat med. Jag kom ut i ladan och städade upp det jag hade planerat, hittade en del av vad jag räknat med och bestämde att det som inte låg där antagligen befinner sig på vinden. Sommaren 2018, året efter våra föräldrars död, gick vi igenom det sista av deras grejer. Mammas dagböcker ställde vi i Bredavik och fotografier och dokument tog jag med mig hem. Jag fotograferade allt, men har fortfarande inte hittat rätt system för att generationerna efter ska ha nytta av det. Fotografier utan namn är t.ex. mer eller mindre värdelösa, så jag har fortfarande en del att göra gällande det. Föräldrarnas syskon och mammas kusin har varit till god hjälp med fotona och dokument är i princip alltid självförklarande. Nog tänkte jag att jag trodde att de hade sparat mer, men funderade inte mer över det. De fyra lådor (sådana som går att ställa under sängar) jag hittade i ladan igår och gick igenom visade sig vara en guldgruva. En del har hunnit förlora sin charm på drygt sex år och fick åka i sopsäcken, men annat var kanske ännu mer värdefullt. Alla mammas släktforskningspapper låg där utan vidare struktur. Jag hittade bl.a. denna korrespondens gällande mormors mormor, Augusta Jenny Maria, som mamma letade information om fram tills hon inte längre orkade släktforska. De svenska husförhören och prästernas noggranna anteckningar gör att Sverige tillhör de länder som är ”lättast” att släktforska i. Det ska gå att hitta alla som föddes 1849, men mamma hittade henne inte någonstans. Jag visade maken de här pappren och han sa att det är klart att hon finns någonstans! Han är betydligt bättre än jag på det metodiska letandet och kan riksarkivets tjänster inifrån och ut. Istället för att öva på att själv skriva kalligrafi fick jag därför öva på uttyda 1800-talsskrift efter att han hade lett mig rätt. Snart sögs jag in och hamnade i det nästintill meditativa sökartillståndet.
Efter flera timmar fick jag det där slaget i magen som jag önskar att mamma hade kunnat få. Tack vare all hennes forskning blev jag åtminstone rätt ledd och som en bi-anteckning hittade jag till slut lilla Augusta!!! Anledningen till att hon inte har stått att hitta var att hon ”föddes under en resa” och inte hade alla sina namn i anteckningen. Jag hittade henne på ”fel ställe” i födelseboken för Lösens församling där hon döptes flera månader efter födelsen. Så många frågor… Barnen döptes vanligtvis bara dagar efter födseln, varför tog det flera månader innan Augustas dop? 1855 var uppenbarligen Augusta fosterbarn då hennes mamma hade dött. När dog mamman? Redan vid födseln? Varför togs Augusta från Karlskrona Stadsförsamling fast hennes mamma tillhörde Amiralitetsförsamlingen då hon föddes? Nu försöker jag hitta mamma Inga/Ingrid Maria Pettersdotters födelsedatum och känner mig nöjd över att det finns mer information för att kunna fortsätta leta.
Jag gick och lade mig efter midnatt, helt snurrig i huvudet. Har letat igenom hela Amiralitetsförsamlingens dödsbok från 1849 fram till 1855, men har inte säkert hittat mamman än. (Jag har hittat ett par intressanta ledtrådar.) Däremot hittade jag en massa information som visar på allas vår jämlikhet inför döden, men även bevis på hur livet har förändrats här i min hemstad. Femtionioårige Öfverste Lieutenanten vid Kongl. Marin. Regt. Ridd. af K.L.O Högv. Friherren och den två månader gamle Gossen af okända föräldrar står båda på raderna efter varandra och dog båda av ”slag”. Överstelöjtnanten har en egen artikel på Wikipedia. Jag undrar om någon sörjde då den lille pojken dog? Så många män dog genom ”af våda drunknad”. De flesta småbarn dog av ”slag”, det som väl närmast kan kallas plötslig spädbarnsdöd, men även äldre fick dödsorsaken då läkaren helt enkelt inte kunde bestämma orsak. ”Cholera” (bakteriell magsjukdom som gjorde att man p.g.a. våldsamma kräkningar och diarréer dog), ”wattusot” (ödem) och olika inflammationer var vanliga. Då och då hängde sig flottans män frivilligt och någon hittades ihjälfrusen på isen. Många, många var det som dog ”af våda drunknad”! Att lära sig simma tillhör dagens baskunskaper och att det blivit så har sin tydliga förklaring då man läser om dessa onödigt tidiga bortgångar. Nu fortsätter jag leta så får vi se hur länge jag orkar underhålla entusiasmen. Jag gillar iallafall denna bubbla.
Märker du något konstigt med granen? Fullt riggad Disneygran på övre hälften och bara ljus där nere… Lilla L har bara tagit sönder en grandekoration, men varje gång hon har kommit gående med julkula eller något annat har vi hängt den utom räckhåll. Detta har blivit resultatet. Jag fnissar varje gång jag går förbi granen och lägger märke till hur den ser ut.
Varje dag hänger vi med lilla och stora familjen. Nu fortsätter vi mellandagarna med ännu fler släktmöten. Så mysigt, detta är mitt drömliv. Imorgon bitti åker danskarna hem, resten åker på söndag. Jag hänger med Lilla L varje morgon för att ge hennes föräldrar sovmorgon och samtidigt få njuta av hennes sällskap. Hon är verkligen charmig. Nu på morgonen satt jag med son och svärson och hade något slags filosofisk diskussion som ledde till att jag nu valt årets ord! Det återkommer jag till.
Jag hade en så fin dag med min kusin på Spjälkö utanför Ronneby igår. Som bonus fick jag hänga en hel del med hennes söta barnbarn och hann träffa ena dottern, faster, farbror och kusinens lillasyster som är lika gammal som jag. En kär gåva jag fick på fars sida var tre jämnåriga tjejer som jag hade så mycket roligt tillsammans med under uppväxten. Jag och Ammarpskusinen var ”lag farmor”, Ronnebykusinen och Bostorpskusinen var ”lag mormor”. I mitt huvud lade vi orimligt mycket tid på att argumentera för vardera sidas sak, men vi hade också mycket roligt tillsammans.
Maken och jag hade inte räknat med en snöig helg, för vi såg bara ett par minusgrader som sedan skulle gå över till tio plusgrader. Vi hade därför beställt däckskifte till nästa vecka. Nu råkar naturen göra som den vill och just igår ville den bjuda på snöfall. Hur skulle jag lösa detta? Jag körde försiktigt till faster och farbror i Ronneby. Det gick bra med nya och fina sommardäck, men att köra hela vägen hem var inte ett alternativ för mig. Bilen fick efter en fantastiskt god middag och trevligt umgänge stå kvar, jag blev skjutsad till tågstationen och fick sedan uppleva kollektivtrafikens sedvanliga snökaos. Det var ett tag sedan! Ett mycket försenat tåg och två lite svängiga bussturer senare var jag sedan hemma, åksjuk så till den grad att jag trodde den goda middagen skulle komma upp. Maken bäddade dock ner mig på soffan, tände en myseld i kakelugnen och fixade en varm rispåse. När jag vaknade till liv några timmar senare upptäckte jag att lillastesyrran hade skickat en bok som jag får berätta om i ett annat inlägg – helt underbar! Nu har jag sovit gott hela natten, vaknat till en snöig, tyst morgon med vacker soluppgång och snart är det dags för pyssel och övernattning med ett par godingar som jag inte träffat på alldeles för länge. Hoppas att du som läser har en fin helg!
Häromdagen ringde min faster och bjöd in mig på middag då en lite mer avlägsen släkting skulle komma på besök. Vi har gemensamma anföräldrar, Johannes och Ingjerd, som gifte sig 1827 och tog över en fin gård i Horkoneryd (nej, det uttalas inte som det skrivs). Horkoneryd ligger precis norr om Blekingegränsen i Småland. Släkten på fars sida kommer just från detta gränsland mellan Blekinge och Småland och det är så spännande att se namn på byar som finns i släktuppteckningarna när man åker omkring där.
På plats i Klackamåla fanns förutom festgeneralen fars äldste bror som brukar komma ner till föräldrahemmet under sin födelsedagsvecka, släktingen K och Ronnebyfastern och hennes man som är barnfödd i trakterna som vi senare skulle besöka. Vi blev bjudna på en delikat måltid och åt tills vi inte tyade mera. Efter det hade man kanske trott att soffläge skulle intas, men icke. Vi delade upp oss i två bilar och gav oss istället ut på roadtrip.
Farbror som bäst känner till de olika små grusvägarna dit vi skulle satte sig i ledarbilen tillsammans med mig och sin svägerska och berättade om när han och min faster träffades. Då var de 15 och 23 år gamla och det visade sig att min faster redan var en riktig hejare på att köra bil. Det imponerade tydligen, för 65 år, fem döttrar, ett helt gäng barnbarn och barnbarnsbarn senare är de fortfarande ett riktigt hejarpar! Bilden på ”skogen” är farbrors föräldrahem, numera helt svalt av naturen. Tänk, va? Hur många ställen finns det runt omkring i vårt land där livet har kämpats igenom i högt och lågt? Där barn har gått en timme till skolan genom stock och sten som min farbror fick göra? Och som sedan fått återgå till naturen i takt med att generationer efter valt eller tvingats till liv i tätorter?
Målet med resan var stenladan i Horkonaryd, den som jag nämnde i början av inlägget. Numera finns inte själva mangårdsbyggnaden kvar då den revs 1964. Våra släktingar förlorade den fina gården då Johannes hade skrivit på borgen åt en vän (min far har alltid uppmanat oss syskon att ALDRIG gå i borgen för någon, möjligtvis sitt eget barn isåfall). 1849 köper brukspatron F.H. Kockum gården, detta borde vara efter det att Johannes gick i konken. Kockum köpte då ett flertal gårdar för att säkra bränsletillgången till Örmo Bruk. På 80-talet byggdes en kraftverksdamm i Horkoneryd och resterna av gården och sågen lades under vatten. Detta innebär att man nu har fin utsikt över en ”sjö” (kraftverksdamm) där förut bördiga åkrar låg.
När vi kom tillbaka till Klackis var nog alla både rätt glada och möra. Vilken härlig dag det blev! Jag njöt en stund av faster och farbrors vackra blomsterprakt och fick gräva med mig några dahliaknölar innan det var dags att åka hemåt medan mörkret lade sig runt omkring mig. Tack för livet, tack för familjen, tack för bilen och tack för att jag fick vara med denna dag.
