Känslan av djup förtvivlan och oro hängde kvar igår morse. Jag åkte hemifrån för att lämna en vän på vårdcentralen (hon fick sedan penicillin för lunginflammation) för att själv fortsätta till hudkliniken på sjukhuset. Jag ringde i april förra året och har haft oron hängande i bakgrunden sedan dess. Lyckligtvis fick jag lugnande besked med uppmaningen att fotografera de förändringar som oroat med jämna mellanrum. Jag vill inte vara besvärlig, men jag vill inte heller vara dum. Somligt ska man inte ta lätt på. Mina steg var lätta ut från behandlingsrummet. Jag gladdes åt det härliga konstverket på den guldgula väggen i korridoren och tänkte att jag gillar den där enprocentsregeln. ”Enprocentsregeln är en ekonomisk princip för offentlig konst som innebär att cirka en procent av den totala budgeten avsätts för konstnärlig gestaltning vid ny-, om- och tillbyggnad.”
Jag hade varit inne i byggnad 28 och gick in i 46:an för att hälsa på de underbara akrobaterna där inne. Karlskronas vackraste allmänna konst? Dessa små figurer klättrar sig upp och finns i hela detta trapphus och gör mig så glad!
Efter att ha hängt blommor på dörren till svärmor hämtade jag fröerna jag beställt från Blomsterlandet och kände förväntan pirra. Ljuset fortsatte att sprida sig! Jag satte gravbuketter på svärfars och mammas gravar, tänkte att jag kanske borde ha tagit bort den där kransen? Äh, det kan fortfarande komma mer snö. Fler uppdateringar om hälsoutmaningar hos flera släktingar kom, men det finns god hjälp på de sjukhus där de är inlagda. Tack för det!
Väl hemma kraschade jag i soffan och somnade väl av anspänningen. Jag vaknade till detta och tänkte att ljuset är tillbaka. Ljuset är verkligen tillbaka! Strax efter detta gick solen ned, men innan dess hade vi bjudits på både blå himmel, rosa moln och lätta skyar.
Jag tryckte ner ett gäng revor av hjärtan på en tråd i en liten kruka förra året då jag ofrivilligt men helt och hållet slet sönder min favorit som frodats i pilasterhyllan sedan 2017. Moderplantan kämpar fortfarande, men de där revorna har exploderat och mår otroligt bra! Det är väl som det ska vara. Den yngre generationen tar stafettpinnen och leder vägen fram. Vet inte varför jag valde att visa den, men visst är det också ljus, det där med att saker och ting ofta inte är körda trots att det känns så i stunden?
Nu på morgonen fortsatte ljuset göra sig påmint. Det är som att kära Moder Jord skickar hälsningar som fyller oss med ljus om vi är redo att ta emot det! Tack för det. Tack.
Jag brukar skriva om olika vägar här i bloggen. Hur viktigt det är att vi håller ögonen öppna efter nya sådana, att vi ibland behöver trampa nya stigar för att må bra och att ”hålla i ledstången” då allt annat är kaotiskt och vi behöver stabilitet och stöttning för att ta oss till målet. Den senaste tiden har jag tänkt mycket på vilka vägar vi behöver slå oss in på för att hjälpa vår kropp och själ så bra som möjligt. Hur kan vi jobba med vår hälsa så att vi inte ska behöva uppsöka sjukvården? Och vad kan hälso- och sjukvården erbjuda när vi väl hamnat i trubbel?
I sin faktabank definierar svenska Socialstyrelsen hälso- och sjukvård på följande sätt: ”hälso- och sjukvårdåtgärder för att medicinskt förebygga, utreda och behandla sjukdomar och skador”.
För att uppfylla kraven på en god vård SKA hälso- och sjukvården
vara av god kvalitet med god hygienisk standard och tillgodose patientens behov av trygghet, kontinuitet och säkerhet
vara lätt tillgänglig
bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet
främja goda kontakter mellan patienten och hälso- och sjukvårdspersonalen.
Där hälso- och sjukvård bedrivs SKA det finnas den personal, de lokaler och den utrustning som behövs för god vård ska kunna ges. HSL ställer också krav på att kvaliteten i verksamheten systematiskt och fortlöpande ska utvecklas och säkras.
SKA förpliktigar. SKA ger också upphov till stor besvikelse för många som kommer i kontakt med hälso- och sjukvården. Trygghet är ett begrepp som innebär väldigt olika behov för olika personer. Det kan vara kvinnor som inte är bekväma av att behöva möta män i vårdapparaten, det kan vara omöjligt att känna sig trygg i en utsatt position och hur ska man kunna känna sig trygg om man inte får hålla sitt ankare i livet i handen då man håller på att exempelvis dö? Och det där med kontinuitet, hur kan kravet på det finnas kvar med tanke på hur sällan någon får träffa samma läkare två gånger på raken, oavsett om man behöver vård sällan eller ofta? Och alla som möter nya hemsjukvårdare varje dag? Säkerheten säger jag dock inget om, jag har nästan alltid känt mig trygg i olika vårdsituationer.
Hälso- och sjukvården SKA vara lätt tillgänglig. Jo, nu när det finns digitala lösningar så kommer man väl undan med allt möjligt. Men väljer man att bosätta sig mer lantligt får man inte ställa krav på fysisk närvaro, något som borde skrivas in i denna lag. Du får räkna med att förlösa din fru, kan glömma att ha läkare eller sköterskor på nära håll och får hoppas på att inte få en hjärtinfarkt eller annat som kräver omedelbar vård.
Hälsa- och sjukvården SKA bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet. Jo, men flum kommer man ofta undan med. För vad innebär det? ”Jag tror på homeopati.” Eh, ursäkta, är du funktionsvarierad? ”Lymfmassage hjälper mig efter min canceroperation.” Kul för dig, tur att du har tusenlappar att betala för kalaset på egen hand, vår ställning är att ditt tillstånd är obotligt. ”Mitt hälsotillstånd är under all kritik, hur ska jag kunna må bättre?” Dina prover visar inte några felaktiga värden. Nej du, det här är inte lätt att förhålla sig till.
Igår var jag på lymfmassage. Min mamma hade samma problem med ödem som hennes moster och flera av hennes kusiner. Mina egna problem. Jag svullnar lätt i händer och fötter, mina ben är inte granna i naturligt tillstånd och kan nog ge en känsla av lätt elefantiasis vid vissa tillfällen. För några år sedan hittade min kompis lymfmassage och tipsade mig. ”Det vore nog grejen för dig.” När min syster blev utmattad förra året kom hon i kontakt med ett fantastiskt rehab-team. En i teamet tipsade henne om just lymfmassage och hon tipsade vidare till mig. Nu har jag läst på och gjort egenvård. Jag har även haft tillfälle att besöka en duktig lymfmassör som visat mig att jag faktiskt inte behöver se ut som min mamma i kroppen då jag är 65. De senaste veckorna har jag fått uppleva lättnad. Det här är fantastiskt! Jag skulle ha velat att mamma fick uppleva detta. Tänk! Istället för att förbittras väljer jag att vara tacksam över att jag har möjlighet att unna mig denna egenvård. Detta är en ny väg som jag inte ens visste fanns. Men den räknas varken som hälso- eller sjukvård.
Den svenska modellen bygger på att ”god vård ska kunna ges”. Mycket sällan handlar det om förebyggande åtgärder. Jag förstår att det är lättast att sköta detta med allmänna uttalanden från Socialstyrelsen. Vissa av dem reagerar media på, vilket gör att de kommer gemene man tillgodo. Fast det är kanske bara jag som sällan uppdaterar mig på vad Socialstyrelsen kommit fram till i olika frågor? (Kanske för att Socialstyrelsen är känd för uttalanden som ofta visar sig vara direkt felaktiga även om de i sitt uttryck är både tvärsäkra och minst sagt mästrande.)
Jaja, jag kan låta lite cynisk. ”Jag är inte dum”, som det brukar heta. Det är inte lätt att vara alla till lags. När det gäller lagtexter och löften tycker jag bara att man ska vara försiktig. Min inställning är att jag är ansvarig för att jag mår bra, att jag jobbar förebyggande så långt det är möjligt. När det blir vajsing för mig eller mina närmaste känns det dock störigt att läsa sådana här dokument. Varför ge dessa löften som så uppenbart inte kan hållas? I skolan skrivs kilometervis med strävansmål i dokument efter dokument som sällan utvärderas. Jag har egentligen inget fantastiskt att säga om dessa heller, men i princip tycker jag att de är lättare att förhålla sig till.
När maken var halvliten råkade han ut för viss kognitiv dissonans. Vid tillfälle ställde han sin mamma mot väggen och sa ”Men du LOVADE!”, varvid svärmors replik var ”Man behöver faktiskt inte hålla allt man lovar.” Kanske hade jag behövt en sådan kommentar i yngre ålder för att sluta haka upp mig på vad som står i Socialstyrelsens dokument. Min rynkade panna kanske kommer att slätas ut med tiden, men just nu får jag landa i det faktum att hälso- och sjukvården inte handlar om min hälsa alls. Den får jag sköta själv, med egna, skattade pengar som inte lagts in i det allmänna systemet. Och det är okej. Tack för mej.
Brorsans små hönor har börjat värpa igen. Alltså, hur gott är det inte med purfärska ägg från hönor som fått strutta fritt och som ätit prima kycklinggodis?! Att börja jobbiga dagar med en sådan här frukost gör saker och ting lite roligare.
I morgon opereras vår fine far. Du får gärna hålla en tumme, skicka en bön eller bara tänka goda tankar åt hans håll en stund. Jag är så tacksam över specialister som jag vet kommer att göra allt i sin makt för att tumören ska sluta göra far illa! Jag har varit på detta gigantiska sjukhus ett par gånger förut. Första gången hälsade jag på min mamma som låg där nere med befarad stroke i mitten av 80-talet. Nästa gång var jag där med mamma igen. Den gången gällde det cancerdiagnosen hon fick för nästan exakt två år sedan. Traumatiska händelser sätter sig i kroppen på flera vis, men idag kände jag mest frid och var glad över att det ens finns ett sådant här specialistställe där de tar sig an de svårare fallen som kanske hade haft svårt att få rätt behandling på Karlskrona lasarett.
Jag åkte ner till Lund med far tillsammans med två av mina syskon och när vi nu ändå var där nere så passade vi på att hälsa på lillebror som bor i en liten by alldeles i närheten av Malmö Stad-skylten. Han har flyttat till ett renoveringsprojekt som han och hans fru efter många timmar vid ritblock håller på att förvandla från kyffe till drömhus. Oj, så fint det kommer att bli! Att ha bott genom flera renoveringsprojekt har lärt mig att se förbi ofärdighet och det här huset blir helt enkelt toppenfint.
I morgon kommer vår tyska extrasyrra och stannar i några dagar. På fredag kommer vår syster från Skottland. Ibland är det verkligen extra fint att komma från en stor familj. Peace.
Som sagt. Vet inte om jag ska skratta eller gråta över det faktum att jag känner min egen kropp väl och är lite insatt i ämneslära, mineralbalans och annat ”tjafs” och att jag, trots det faktum, först nu fick bekräftat att jag lider av B12-brist. Vad säger ni? Jag föreslog det för Läkare 1 för nästan ett år sedan då jag var på mitt första besök, men han hävdade att det hade jag visst inte och vägrade att ta prov. Jättelågt Hb och tömda förråd. Vad berodde detta på? Med tappat hår och fnasiga naglar i samband med detta är risken rätt stor att järnbristen är ett resultat av brist på B12. Jag fick be Läkare 2 att över huvud taget ta B12-prov nu i januari (och sade att Doktor 1 hade vägrat). I går kom svaret:
”Du har fått låg B12-vitamin så du får börja med B-vitamintillskott. Jag har skrivit ut recept för B12-tabletter. Enligt tidigare överenskommelse ber jag dig att lämna ett nytt blodprov om c:a 3 månader.”
Okej. Nu är min fråga till Doktor 2 hur det kommer sig att jag har B12-brist. Hb-värdet är tillrättalagt med hjälp av järntabletter. Om jag nu äter B12 i tre månader och sedan slutar om proverna är bra, kommer då upphovet till bristen att vara puts väck? Undrar bara. Men jag är glad över att ha bytt till en doktor som i alla fall är intresserad av att lyssna på vad jag har att säga. Kanske hon också är intresserad av att verkligen få mig frisk. Vem vet?
