Fjäderfäna stängdes in i sitt nya hem i lördags kväll och släpptes ut i morse för att vänja sig vid tanken på att de hade flyttat. Jag skulle vilja påstå att flytten var framgångsrik, för de ville inte gå ut när jag kom med mat och vatten. Båda damerna hade dessutom värpt varsitt ägg.
Jag har hela tiden pratat om detta som dasset, men idag insåg jag att här kunde ju ingen ha suttit och det finns en gjuten golvplatta. Jaja, jag är väl bara seg. Det var naturligtvis något slags redskapsbod. Nu är det iallafall ett hönshus och så ska det vara till nästa år. Jag är glad att alla verkar nöjda.
I lördags hade vi med oss Jenny hem från Öland och igår, torsdag, var första gången som trion kändes som en homogen grupp. Hackordning är verkligen en grej. De flesta av oss har varit med om ett kalas eller någon team-building-aktivitet där man ska sortera in sig på olika vis. Ålder, längd, antal arbetsgivare innan den nuvarande, osv. Vanligtvis tar ingen skada i en sådan situation. När en ny höna kommer till kullen är det däremot en strid på kniven. Vem är tuppens favorit? Vem står högst i rang? Vem har förstatjing på godbitarna? Det hackas och sparkas, det flaxas och markeras. Usch, det var inte trevligt att se på även om jag vet att detta är något som måste ske och som blir bättre så fort alla har accepterat sin plats. Även om Jenny inte gått utanför boxen med redet de senaste dagarna så hon har iallafall värpt (bra tecken). Igår hängde hon dock med sina nya vänner efter frukost och allt verkar lugnt.
I förgrunden Birgit och Nico. Jenny betraktar här en kaja som visar lite för mycket intresse. Jag gillar kajorna, men är rädd att de upptäcker hönsäggen och tar sig in i redet och snor dem. Tyvärr är ju kajor och kråkor inte ultimata att ha i närheten av höns, även om de inte räknas som rovfåglar. För övrigt räknar jag med att vi behöver utöka beståndet med minst tre hönor till för att gruppen ska bli balanserad, men än så länge uppför sig Nico som en gentleman. Dessa fjäderfän tillför så mycket glädje! Hemtrevlighetsfaktorn utomhus har verkligen fått sig ett skutt uppåt, även om hönsbajset inte är det roligaste. Får göra som våra vänner på Tjurkö och skyffla upp i en hink för att använda i trädgårdslandet.
Jag har svårt att välja favoritgrödor, men grönkål är definitivt en av dem. Eftersom de växer innanför viltstängslet behöver vi inte dela med oss till rådjuren. Det betyder att vi fortfarande har fräsch, obesprutad, fiberrik grönska bara några fotsteg ner i trädgården, precis när vi vill. Vi har sedan barnen flyttade hemifrån slutat dricka ”nyttiga” smoothies, annars var grönkål ett av de mindre poppis inslagen. Jag fick för mig att det var jättenyttigt, men sanningen är att jag tror att man pajar minst halva nyttan genom att slå sönder fibrerna. Desto bättre funkar spröda grönkålschips – finns det något godare? Jag har vant mig smaken och tycker att detta är en riktigt god salladsingrediens, men nä, smoothies kan den hålla sig undan.
Vinterpurjo är också tacksamt. Trots både en och två och tre köldknäppar står den kvar. Det är lite klurigt att få upp en lök när marken är frusen, men annars är det behändigt att ha en av mina favoritingredienser tillgänglig att rycka in. De här sista lökarna börjar se lite skruttiga ut, men de är fortfarande goda.
Persiljan ser inte heller så glad ut i minusgraderna, men funkade utmärkt i middagens bearnaisesås.
I både Lilla Amsterdam och Lilla Rotterdam har det kommit upp en massa tulpanknoppar. Jag har haft som experiment att bara låta befintliga lökar återkomma (i Lilla Rotterdam satte jag specifikt lökar som sades ha större chans till detta, i Lilla Amsterdam syns det tydligt vilka lökar som är lämpade) de sista två åren. Förrförra senhösten kunde jag dock inte låta bli att köpa ett gäng billiga tulpanlökar på Lidl och satte dem i dahliarabatten. Tänkte att jag skulle hinna spreja TricoGarden på dem för att sabotera för rådjuren, men den tanken var fruktlös. Jag jobbade hårt och räknar med att max hälften av de blommorna faktiskt hamnade i någon bukett, det som var slutmålet för mig. Nej, tulpaner i en trädgård som delas med rådjur kräver åtgärder större än TricoGarden.
Örthjulet ser risigt ut vid den här tiden på året, men det mesta ser ut att vara i gott skick. Med lite beskärning och kärlek kommer detta att åter vara en av favoritplatserna i trädgården!
Vi håller tummarna för att makens och syrrans bin har mått bra i vinter! Förutsättningarna för en rejäl honungsskörd är de bästa någonsin sedan de började med sin hobby. Efter ett gäng otursförföljda år och en lite knölig inlärningsperiod har de lärt sig ett och annat. Naturen rår man liksom inte på, om inget annat så har de fått lära sig det.
Till kvällen blev det trerätters. Allt var gott, men nog var kronärtskockan det allra bästa! Finns det något godare? En ”köttig” kronärtskocka med mjukrört smör och havssalt, mer komplicerad behöver en fantastisk matupplevelse inte vara. Pannacottan fick en touch av kardemumma och även det var jättegott. Oxfilén, bean och hasselbackarna däremellan blev lyckade och vi kunde konstatera att förra årets potatisskörd inte bara blev den bästa, utan att vi också lyckats ganska bra med förvaringen den här säsongen. Det är just det sistnämnda som jag tycker är det knöliga med att odla själv. Kanske är det därför jag också uppskattar de där grödorna som helt enkelt kan stå kvar ute i trädgårdslandet så mycket? Nu har dock en del fröer kommit i jord och nästa vecka blir det mer. Ska kallså lite ditt och datt i växthuset så får vi se om det funkar lika bra som förra året. Vi har ju haft fåglar som hackat sönder växthusplasten, så det regnar in och blir blött på flera ställen. Jaja. Det får lösa sig! Vi kämpar vidare.
Igår blev en dag att minnas länge, länge. Vi köpte loss fars gamla Golf från syskonen för några tusenlappar när han dog. Den hade redan i det närmaste gjort klar sin livsgärning vid det laget, men fortsatte att jobba på bra för oss ända tills februari 2023. Maken hade precis åkt halvvasan och skidorna låg kvar i bilen länge eftersom ingen använde den. Bilen skulle nämligen fixas innan besiktningen. Den blev aldrig fixad, aldrig besiktigad och skidorna låg kvar tills i vintras. I förrgår kunde vi äntligen hämta hem Kian efter två månader på Mekonomen och då våra besökare har hundratals bogseringar bakom sig erbjöd de sig att faktiskt föra Golfen till sista vilan. Sagt och gjort. Jag bakade en kardemummakaka och sedan drog vi iväg.
Inte grät jag då vi hade lämnat av den gamle trotjänaren på skroten, men nog kände jag stor tacksamhet över allt den hjälpt oss med! Jag tog platsen i förarsätet och så fortsatte vi upp till Klackamåla. Mammas kusin och hans fru har varit på besök så många gånger genom åren, hört mina föräldrar prata om fars föräldrahem där han tillbringade så mycket tid och ville gärna besöka platsen. Det var även spännande att besöka farfars föräldrahem som ju min bror och syster köpt loss. Vi hälsade på min faster, lämnade och fick pelargoner och satte oss i mina syskons trädgård, fikade och njöt. Jag hade glömt tepåsarna hemma, men det var bara att gå några meter och plocka mynta i den böljande rabatten. Vi pratade om sorg och livsglädje, solen värmde rejält och vi tog oss vidare till ”fars kulle” där hans aska spreds. Så mysigt att hans kompis ställde dit en bänk att sitta på. ”Gamlingarna” fick sitta där, jag satte mig i lingonriset och smaskade i mig de sura små skönheterna. Det krävs inte mycket för att sätta guldkant på livet.
Väl hemma möttes vi av detta. Jag kunde inte med att ställa Kian där, måste åtminstone vänta tills ”ramen” röjts bort.
Det är underbart med sensommar! Vi åt grillmiddagen ute i det härliga vädret och bjöd in brorsan som var borta vid sitt bygge. Mums, mums. Maken tog med gästerna till Bredavik där det biades, plockades plommon och återupplevdes ljuva minnen. Jag diskade och gjorde en sista omgång äppelmust. Vi gör vår egen med råsaftcentrifug, filtrerar och fryser i mjölkkartonger. Drygt tio liter fick vi ihop av svärmors äpplen. Festligt till vintern! När de andra kom hem satte vi oss i soffan med resten av kardemummakakan, choklad och plommon och pratade länge, länge. Älskar diskussionerna med dessa gäster, det är spännande att möta tankar som inte bara blåst förbi i farten. Det var länge sedan jag var så trött när jag väl lade huvudet på kudden. Tack för denna dag!
Det finns en dag som kräver lite mer då man är gift med någon som har bikupor, nämligen den dag det är dags att slunga honung. Maken och min syrra har fyra bisamhällen ihop och igår hade den dagen kommit! Honungen var inte helt täckt, men maken vill inte vintra in bina för sent. Är inte honungen täckt kan det vara läge att stoppa honungsburkarna i frysen så att de håller p.g.a. lite för högt vatteninnehåll som ger sämre hållbarhet. Annars håller honung precis hur länge som helst. Jag har för mig att det hittats fullgod honung i pyramiderna i Egypten t.ex.
Detta foto tog jag genom fönstret, därav ränderna. Detta samhälle är minst sagt lite ilskt av sig och när bina blir av med sin honung kan de bli som målsökande projektiler och inte ge sig förrän de stuckit någon som de anser vara ansvarig för stölden. Stängda fönster och dörrar är alltså att föredra.
Jag hade förberett köket genom att lägga vaxduk, tidningar och handdukar på bord och golv. Utvinning av honung är en synnerligen kladdig historia även om man är noggrann och aktsam om de dyrbara dropparna. Här har du en bild på den elektriska slungaren, en mycket hjälpsam apparat. Ramarna som avtäckts sitt täckande vaxlager ställs så att de är så välbalanserade som möjligt rent viktmässigt. Sedan snurras helt enkelt honungen ut!
Här ser du syrran avtäcka en ram och det söta och klibbiga guldet där under. Detta var precis i början av processen och alla var fortfarande pigga.
Det snurrades först på låg hastighet och sedan på högre och högre. Honungen var seeeg och ganska snart insåg de båda biodlarna att det låg ljunghonung i de flesta av ramarna. Ljunghonungen är känd för att vara mycket svår att utvinna. Den är mer aromatisk, extra smakrik och är mörkare än den guldiga sommarhonungen. Det har forskats på just ljunghonung då den har antibakteriella egenskaper liknande den svindyra manukahonungen som ofta förfalskas och dessutom fraktas runt halva jorden. Coolt att kunna samarbeta med de hårt arbetande smådjuren för att få tillgång till något så fantastiskt. Köp alltså hellre lokalproducerat ljunghonung än manukahonung.
Systersonen var med för att skolas in i det ädla hantverket. Det ligger så mycket kunskap bakom en honungsburk som de flesta inte har någon aning om. Även om jag inte direkt är ansvarig har jag lärt mig jättemycket om bin och honung under de år som gått sedan maken och syrran skrev upp sig på biodlarkurs för ett gäng år sedan. Ämnet är synnerligen fascinerande och det finns flera spännande böcker skrivna i ämnet.
Vi testade lite olika namn på årets honung. Den första burken fick heta Uttorpshonung, men vi kom på att det inte funkade då hälften av ramarna hade hämtats från Tjurkö. Efter test av ljunghonung (som delvis är rätt, nästan alla ramar innehöll just detta) landade vi till slut i Skärgårdshonung. Annars röstade jag för ”Maus lilla söta”, en ordlek med syrrans och makens namn och en känd politisk skrift. Våra vänner som upplåtit sin trädgård på Tjurkö till ett av bisamhällena fick naturligtvis en burk Tjurköhonung. Till slut landade skörden i trettio-talet burkar (även om några var av det mindre slaget), den bästa hittills på under dessa år. Inte i närheten av vad många andra håvar in, men vi bor på ett ställe som väl inte bjuder på så mycket blomster. Nästa år finns planer på att sätta ett samhälle i närheten av ett rapsfält för att få chans på en ljus och lättslungad honung. Jag hade även gärna sett lindhonung i burkarna. Vi får se hur det blir!
Nu börjar det. Fågelsträcken i formationer som fascinerar och väcker frågor. Hur vet de vart de är på väg, att de behöver flytta över huvud taget, var i formationen de ska lägga sig och varför de flyger västerut fast jag vet att de är på väg till sydligare breddgrader? Jag stannar alltid upp när jag hör ljuden av dessa flyttfåglar, lyfter ansiktet och njuter av det stora i denna cykliska begivenhet. Gratis häftighet, storheten som gör att jag inte kan låta bli att ta djupare andetag.
Dahliorna rensas på blomster, både knoppar och utslagna skönheter. Jag tar in prakten, tackar mig själv för att i år ha givit dessa växter tillräckligt för att de skulle må bra, bjuda på fler blommor än någonsin och fortfarande ha friska knölar.
Jag konstaterar att det är värt att fortsätta med dessa divor nästa år. De behöver förvisso lite specialbehandling, men är inte knussliga när det ska bjudas. Några av dahliorna har i det närmaste exploderat under jord, andra har blivit klenare. Bara ett fåtal fick höjden som googlades fram, några mådde mycket bättre i den här rabatten än i det som nu är perennrabatten och ytterligare några får nog gå i pension efter den här säsongen. Jag tackar ödmjukast och funderar vidare på var de ska få stå under vintern.
Faster uppmanade mig att göra nyponsoppa då hon var här. Det var det hon bjöd Far på när han var inne på upploppet sina sista dagar i livet. Så fint! Själv tror jag aldrig jag har gjort egen nyponsoppa. Makens mormor gjorde det alltid och jag hjälpte henne flera gånger plocka nypon. En av mina systrar har också som tradition att ta nyponen tillvara. Nu har jag plockat tillräckligt för mig och maken. Det färdiga nyponmoset står i kylen och väntar på grädde och mandelbiskvier – utan dessa tillbehör är det ingen riktigt nyponsoppa.
När jag hade satt potatisen i våras fanns det lite sättpotatis kvar av flera sorter. Jag tog de sista knölarna och tryckte ner dem längst ner i ettårsrabatten där jag inte jobbat upp jorden ordentligt. Det har varken rensats eller vattnats där, så lite träligt känns det faktiskt att dessa potatisar blev finast av alla. Jaja, naturen är nyckfull och vem är jag att vara otacksam efter finfin bonusmat? Av misstag fick jag också upp några fina jordärtskockor. Bonus där också!
Nu har jag samlat vitrosa skönheter i verandan i tung kristallvas…
… medan blomstren i varma hösttoner fick plats i vardagsrummet. Dahlior som har vårdats och jobbat hårt i över hundra år tillsammans med för året nya eldklot. Orange Delight fick ta revansch och efter förra årets noll blommor har den i år gett större skörd än någon av de andra ”findahliorna”. Jag funderar lite på vad som händer när blommor blir populära och varför de eventuellt åker ut i kylan igen. Jag kan tänka mig att det är just plockandet ner och upp ur jorden som är en avgörande faktor för många. Själv gillar jag hur detta höstmoment ger mig rätten till vila från planttantsplikterna. Det är roligt, givande och utvecklande att vara planttant, men ibland är det också rätt tråkigt eller rentav jobbigt. Nu ligger jag hemskt långt efter gällande rensningen, men så får det vara. Ingen rensar i skogar, diken eller på vildängar och det brukar lösa sig fint ändå. Jag säger god natt till den här delen av trädgården och väntar lite med att lägga de större (och tåligare) plantbarnen.
Edit: Det var vi som var kvar som fick soppa, men gjord på blåbär. Far fick brylépudding. ❤️ Minnet…
De senaste dagarnas höstdimma har bjudit på så många vackra stunder. Jag har varit ute mycket, promenerat i timtal, kliat mig i huvudet över sådant som jag borde ha gjort medan jag liksom bara var. Ett riktigt genidrag var att sätta några plantor krasse i änden på flera av lådorna som jag visste skulle ha gjort sitt så här i slutet av säsongen. De gula och orange blommorna är både vackra och goda!
I skräphörnet norr om skräpstugan (eh, inte min mest generösa dag idag) är det otroligt vacker! Självsådd rosenskära svävar högt och gör mig så glad! Till vänster ser du min lilla förädlingshörna. Jag har satt sticklingar av olika saker och satt fröer som behöver lite längre tid på sig och kanske eller kanske inte tittar upp till våren.
I det fuktiga vädret ger sig spindelvävarna tillkänna. Konstverk att njuta, bara inte de är i mina fönster. (Usch, måste verkligen göra rent de där fönstren!) Här i ladans ofrivilligt öppna fönster mot grannarna är det dock fritt spelrum.
Egen skörd (och grannens äpple) ger god coleslaw och stor tillfredsställelse. Kål må vara en krånglig diva på så många sätt, men samtidigt mycket generös. Jag vet aldrig när eller hur, det är bara att rida med och tacksamt ta emot då det går.
Throwback tillbaka till 90-talet då Tricia Guild var drottning och ett annat formspråk kanske var inne. Hela köket såg ut som att det hade kastats tillbaka i tiden. Hur en så vacker hemvävd duk kan säljas för 20 kronor går över mitt förstånd, men tack ändå. Den passar fint till makens blå glas och klassiker från Vår Kokbok.
Brorsan kom förbi och hjälpte oss sota. Han kan nästan allt, den där brorsan.
Nu är vårt hem snart klart för eldningssäsongen. Tänk så viktigt det är att blåsa ut och göra rent med jämna mellanrum! Arbetet tar aldrig slut, men det gör det inte meningslöst. Det är skönt att ta itu med grejer lite i taget, i lagom doser och tuggor. Annars är det lätt att bli överväldigad! Igår passade jag på att dra igång julen just av den anledningen. Ja, det är okej att du tycker jag är dum i huvudet. För mig är det dock skönt att ligga steget före då jag gärna vill hinna göra lite grejer till nära och kära i år. Jag lovar dock att vänta med julmusiken.
Jag har väntat hela sommaren på att solrosväggen vid ladan skulle börja blomma och nu har dagen kommit! Jag har satt solrosor på fyra olika ställen för att gardera mig den här gången. Här bakom tomaterna växer det som bara den, men bara för att jag har vattnat en hel del samtidigt som jag tagit hand om tomaterna. I ettåringsrabatten har det blommat ett tag och vid perennrabatten kommer snart grannarna att få njuta av vacker fägring. Jag tycker det är så intressant att människor överlag tycker så illa om gula blommor. Är det alla fibblor som ställer till det? Onekligen finns det ett näst intill oändligt antal gula ogräs som bråkar i rabatter och gräsmattor, men jag njuter ändå av det gula om färgen går hand i hand med ett vackert formspråk. Visst har solrosorna just detta? I år hade jag tanken att testa och utveckla perennrabatten, men just där har jag bestämt mig för att röra mig i den rosa-blå-lila färgskalan. Min tanke med ”alla världens färger” lät bättre i huvudet än i rabatten. Till nästa år får Fars ringblommor flytta till ettårsrabatten tillsammans med solrosorna, krassen och en del annat smått och gott.
När jag utvärderar odlandet ser jag ett mönster som börjar utkristallisera sig. ”Odla det du äter, ät det du odlar.” Det är onödigt att lägga tid och energi på sådant som ändå inte hamnar på bordet av olika orsaker. Mer lök, potatis, ärter, bönor och kål? Problemet är också att det hela tiden händer saker på sommaren så att jag inte heller hinner laga lika avancerad mat under sommarmånaderna. Inte bara det, även om jag räknar med att först äta maten senare så måste den ändå skördas. Idag ska jag ta hand om en del innan vi åker på stort födelsedagskalas i Klackamåla. Jag är så tacksam över att det stora regnet räknas komma inatt/imorgon bitti istället och vill få upp löken innan det blir geggigt i trädgårdslandet igen. Vi letar nytt ställe för hallonbuskarna som inte måste vara i trädgårdslandet, utan kan vara utanför stängslet. Där kan vi ge dem fri lejd på ett annat sätt. Lite i taget får vi grepp om vårt hem och trädgården, vi ser vad som funkar och vad som inte gör det. Jag känner in ogräsen, vinner över en del och låter en del fortsätta få spelrum. Det är så roligt och givande!
Växthuset som kom igång så sent har iallafall fått visa sin potential, vad vi kan förvänta oss nästa år. Jag har lärt mig mer om hur det ska vattnas där inne för att växterna ska må bra och drömmer om vinrankor och bättre system för att binda upp växterna. Samtidigt funderar jag över hurdan häck vi kommer att landa i, om det finns plats för en hemlig trädgård och var ett lite mer skyddat uterum skulle passa. Drömmar kostar inte, men kan leda framåt. Det har hänt så mycket här hemma det senaste året, både för att vi lärt oss mer och för att maken kommit igång med sitt byggande. Jag är mycket tacksam över hans engagemang. Utan det hade det inte sett ut som det gör idag.
När systerdottern var här för några dagar sedan visade hon stort intresse för bina och maken frågade om hon ville komma hit och hjälpa till med veckoskötseln. Det tyckte hon lät jätteroligt och igår var det dags. Bina är min systers och makens projekt ihop. När båda jobbar samtidigt brukar maken ha den roligaste utstyrseln och jag kommer alltid att tänka på fågelskrämman i Trollkarlen från Oz. Den funkar i alla fall och det är det viktigaste.
Systerdottern är synnerligen snabbtänkt och hängde snart på vad som skulle göras. Hon puffade rök som ett proffs och rörde sig försiktigt, men utan att verka rädd. Det kan annars vara överväldigande att se så många bin på en gång. Ibland blir de ettriga (röken är tänkt att dämpa dem lite) och även om man är helkroppsskyddad kan allt surrande verka hotfullt.
Allt gick bra och efteråt kom utlåtandet. Den unga kvinnan berättade att hon garanterat kommer att göra allt för att bli biodlare när hon kommit så långt att hon bor i ett eget hus. Jag förstår henne! När man börjar sätta sig in i binas förtrollande värld är det lätt att bli förundrad. Det är så mycket som är fascinerande med bin. Deras samhällsstruktur. Deras precision. Deras livscykel. Honungens egenskaper. Jag är mycket tacksam över att få vara så nära de här små gynningarna. Det har varit ett tufft år här i vårt hörn av Sverige, på andra håll översvämmas kuporna av honung med rekordskördar. Båda samhällena verkar i alla fall må bra och det är viktigare än rikliga honungsskördar. Det kommer nog! Under tiden ska jag lära mig mer om honungens magiska egenskaper. Kanske vill du göra detsamma? Varsågod!
Någonstans på vägen har jag dragit på mig någon bacill, för jag är helt sänkt. Har en diger lista att beta av i trädgården, men har halvsuttit i sängen och snutit mig mest hela morgonen. Vitlök ska ner i jorden, dahliorna har renplockats och är uppe men ska skakas av, märkas upp och transporteras tillsammans med pelargonerna till Bredavik, jag har lite blomsterlökar som ska ner i gräsmattan och så vore det toppen om jag kunde hälla ut innehållet i några fröpåsar så jag får fler plantor att sätta i perennrabatten till våren.
Pelargonerna fick en sista frisering med bortplockning av alla fula blad och rensning av alla blommor och knoppar. Det känns som ett helgerån, men är bra för dem nu när de bara ska vila och återhämta sig hela vintern. De får en sista skvätt vatten, sedan vattnar jag knappt alls förrän det är dags att väcka dessa skönheter till liv nästa vår.
Vår gräsmatta ser ut som en berg- och dalbana för minioner. Den är lite för ojämn för vår smak, men just nu får det vara. Kanske blir det en liten renovering så småningom. Brorsan kom och körde över allt en sista gång för hösten med åkgräsklipparen, så nyfriseringen gör att det ändå ser mer välvårdat ut. Trots en omgång frost har trädgårdslandet fortfarande mycket att ge. Kålen mår bra efter den kyliga behandlingen och selleri, morötter och en del annat ska tydligen smaka bättre efter en köldknäpp. Orkar jag ta mig ut ska jag hämta ett huvud broccolo i landet och ångkoka, äta med smält smör och flingsalt till lunch, njuta av allt som gått bra för planttanten i år! Det har varit en finfin säsong och jag är mycket tacksam över att framstegen varit flera än bakslagen. Jag lär mig så mycket hela tiden.
Målet för dagen är att åtminstone klä mig. Jag har druckit tre muggar örtte av olika slag, men känner mig mer kissnödig än pigg efter den behandlingen, hehe. Lyssnar på soft musik och samlar kraft, funderar över vilken salva som passar bäst att lugna huden runt mina röda näsvingar. När allt detta viktiga är avklarat blir det kanske ändå lite jobb avklarat. Tur att jag inte har något värre att ta mig an. Ta hand om dig, hör du!
