”Att lära många ting lär oss inte att förstå.” Herakleitos, grekisk filosof
För ett tag sedan frågade jag min syster vad som är min största svaghet. ”Att du kan mästra”, svarade hon. Storasyster, Besserwisser, lärare. Inbyggd undervisningsfunktion där jag tar mig rätten att fixa till det jag ser som kan bli bättre. Jag har medvetandegjorts om problemet och i takt med att jag blivit äldre också lärt mig när det är okej att plocka fram den här delen av mig själv. Vem är jag att leka fröken i alla möjliga och omöjliga situationer liksom?
Vad svarar du om någon frågar vilken som är din största styrka? Själv har jag så länge jag kan komma ihåg sagt ”att jag kan lite om väldigt många saker”. Jag älskar musik, men är ingen musiker. Jag älskar att skriva, men är ingen författare. Jag älskar att läsa, men är ingen professor eller bibliotekarie. Jag älskar att laga mat, men är ingen kock. Jag älskar att ha det mysigt hemma, men är ingen inredningsarkitekt. Jag älskar att prata, men är ingen föreläsare. Jag älskar att analysera vad det innebär att vara människa, men är ingen psykolog – fast jag är ju faktiskt numera samtalsterapeut. Jag älskar att handarbeta, men är ingen expert. Jag älskar att fotografera, men är ingen fotograf. Jag älskar att texta, men är ingen kalligraf. Jag älskar trädgårdsarbete, men är ingen trädgårdsmästare. Jag älskar teologi, men är ingen präst. Jag älskar barn och ungdomar – och här har jag ju faktiskt en lärarexamen som ska tyda på att det finns något slags professionalism inblandad.Och jag vägrar att vara en av alla som tycker att de inte räckt till som föräldrar.
Ibland får jag känslan av att mycket i mitt liv blivit ”varken hackat eller malet”, att jag skulle ha tagit större ansvar för mina intressen och varit bättre på att öva, finslipa, göra det tråkiga och jobbiga gnetandet. Jag skulle ha gått bakom, under, mellan, genom och tvärsöver. Fortsatt då det var tråkigt. Lagt energi på detaljerna. Min gamle fiollärare Jozef Kratko hade ambitioner för mig, ville att jag skulle gå på musikhögskolan och bli violinist. Länge peppade han, men jag var alldeles för lat för att lägga timmar på etyder och övade mer på kvartett- och orkesterstycken för att inte göra bort mig. Jag undrar precis när han gav upp… Katarina Andreasson lyckades han föra i mål, hon blev världskänd violinist och dirigent. Flera andra av hans elever gick också på olika musikhögskolor, men hans polska disciplin bet tyvärr på mig.
Snart har jag kommit igenom alla lådor här hemma. Det har varit en resa i mitt inre, en påminnelse om varifrån jag kommer, vem jag var, vem jag är och vem jag kan bli. Jag har skakats om på ett bra sätt, känner mig lagom januaripeppad. Det är bra att skämmas för rätt saker, det är bra att lyftas upp och minnas framgångar och det är bra att hitta lösa trådar. Snart går vi in i februari och jag kan göra det nästan frisk, med nygamla ambitioner och med lite större förståelse för mig själv.
Detta inlägg bygger på mitt arbete med årsordet ALIGN.
I vårt samhälle pratas det ofta om MÄN och allt elände de ställer till med, men idag vill jag prata om ett helt annat ord som låter väldigt likt. Detta ord sätter käppar i hjulen, förhindrar utveckling, förstör, korrumperar, drar ut på eländiga situationer och låter oss stanna i något slags handlingsförlamande tillstånd. Ordet jag tänker på är MEN.
Som samtalsterapeut möter jag fantastiska människor. ”Tröttnar du inte på att behöva befinna dig i andra människors elände?” Det är klart att jag får möta sorg, smärta, utmattning, rädsla, ångest och annat som kanske inte direkt räknas som livets guldkant, men det är inte det jag tar med mig när arbetsdagen är slut. Det är tacksamheten över att få vara med då människor sorterar upp sin oreda och hittar rätt hyllor till allt, det är glädjen över att få vara med och fira då någon klarat av en utmanande uppgift och står stadigt med båda fötterna på marken igen, det är ynnesten över att få vara medmänniska under en tuff period. Jag känner så mycket kärlek för mina klienter. Det innebär inte att jag klappar dem medhårs i alla situationer. Jag stöttar och ger verktyg att hantera svårigheter. Jag ställer också tuffa och utmanande frågor och visar att det finns en väg framåt också efter mycket elände.
Ett av de ord som ställer till mest elände i människors liv är MEN. ”Jag vet att jag måste träna, MEN jag har lite ont i halsen.” (Jag kanske kan köra ett lugnt pass med stretch på yogamattan?) ”Jag har beslutat mig för att något måste förändras, MEN det känns överväldigande att det finns så många trådar att dra i.” (Ha med mig ett block och fyll på med allt som överväldigar, en sak i taget. Det gör det lättare att analysera situationen.) ”Han är inte bra för mig, MEN han är ju snäll när han är på gott humör.” (Vad gör det med en människa att leva i ständig beredskap inför någon annans nycker?) ”Min läkare har gett mig de här direktiven, MEN hon förstår inte hur svårt det är att få ihop mitt liv bara som det är nu.” (Allt behöver inte bli som det alltid har varit. Hur skulle jag kunna göra istället?) ”Jag har egentligen ett bra liv, MEN jag blev mobbad som barn.” (Vad ger det mig att leva kvar med synen på mig själv som offer?)
Känner du igen dig? Hur låter din inre monolog om du medvetandegör dig om alla de MEN som snurrar runt därinne och tar hand om dem? Vad händer om du stannar när du kommer fram till kommatecknet och inte går in i den kommande bisatsen? Detta är något jag jobbar med själv just nu och jag kan verkligen rekommendera det! MEN är ett mycket användbart ord, men det gäller att sätta det på rätt ställe. (Hehehe.)
”Jag har fått en storasyster!” Min lilla kusin Maria gjorde sin lärare förvirrad. Hon funderade på om kanske min faster och farbror hade skilt sig och att en av dem nu hade träffat en ny partner med större barn. Så var det nu inte, utan det var bara storkusinen (jag) som hade börjat på lärarhögskolan i Växjö och hade slussats ut i vuxenlivet på ett lagom mjukt sätt genom att flytta hem till faster. Det var skönt att bo hos någon jag redan kände och jag kunde på det viset leta efter ett studentboende i lugn och ro. Faster, farbror, lillakusinen och hennes två storebröder gav verkligen guldkant till mitt liv under den där första terminen. De lärde mig allt från att spela rundpingis till att gilla Magnus Uggla och uppskatta designklassiker från Svenssons i Lammhult.
Lillkusinen var en glad tjej som gillade att sjunga i hopprepsmikrofoner och leka med kompisar. Hennes hjärtliga leende är fortfarande detsamma, men idag är hon dans-DJ och guidar medmänniskor i frigörande dans genom riktiga mikrofoner, ibland med ”silent disco”-hörlurar ute i naturen och andra gånger på ett mer traditionellt dansgolv. Hon har parallellt med lärarutbildning och jobb som lärare dansat och rört sig genom livet och utbildat sig till Body Movement Coach och 5Rhythms-lärare. Numera är dans och rörelse hennes heltidssyssla. Jag har velat dansa med Maria länge, men inte förrän förra årets näst sista dag föll allt på plats.
ScreenshotScreenshot
För någon med stor integritet och dålig kroppsuppfattning var jag rädd att timmarna på dansgolvet skulle bli utmanande. Mitt DNA säger att jag antagligen inte gillar att dansa och har svårt för koreografi, något som gör att jag åtminstone teoretiskt känner mig mer förlåtande mot mig själv efter att ha känt mig klumpig i hela livet. Det innebär bara att jag helt enkelt får kämpa lite mer med detta än en del andra, inte att jag ska låta bli att dansa över huvud taget. Jag var i alla fall minst sagt spänd. Jag visste att dansen inte skulle vara koreograferad i vanlig mening och att jag skulle ha lov att dansa med stängda ögon, så jag försökte intala mig att jag var mer förväntansfull än orolig. Vem var där för att bedöma mig? Ingen! Möjligheten till en utvecklande upplevelse krävde att jag vågade släppa taget.
Skärva herrgård har stått på plats i en fantastisk natur och miljö sedan 1700-talet och kvällen innan nyårsdansen brann det i annexet till detta makalösa byggnadsminne. Där har jag bl a varit på körhelg vid flera tillfällen. Som tur är var det dock i Solsalen i ladan nedanför herrgården som vi skulle dansa. Vi var nio kvinnor i olika åldrar (cirkus 30-70, enligt min bedömning) och olika erfarenhet av denna typ av aktiviteter som samlades efter lunch. Vädret var ruskigt och det kändes som att jag befann mig i en välregisserad skräckfilm då jag letade mig fram från parkeringen. Tack och lov hade jag fått lånat syrrans bil då bussförbindelserna hade inneburit lång väntan och en promenad som hade varit härlig vilken annan dag som helst, men inte i snålblåst och spikregn. I Solsalen var känslan varm och inbjudande, trots att själva lokalen inte var särskilt tilltalande rent estetiskt. Jag tänkte att det väl inte gjorde något med tanke på att min plan var att dansa blundande under de kommande 4,5 timmarna. Efter att ha kramat om Maria och hejat på de andra deltagarna försvann dock allt annat. Vi samlades sittandes i ring för en snabb presentation och chans att landa. Efter detta var det bara för mig att hitta ett hörn där jag kände mig mindre sårbar.
Jag ska ärligen erkänna att de första minuterna var stela och jag kände mig väldigt självupptagen. Jag kikade genom ett öga för att se vad de andra sysslade med. Vi var flera stycken som provade detta för första gången och det märktes skillnad på oss och de som var lite mer erfarna. Hur som helst stängde jag ögonen igen och försökte ”ge mig hän”. Efter detta försvann tiden lite. Den första dansen hade som mål att hjälpa oss lämna 2024 och bearbeta det som hade hänt. Det där med känslor, alltså. Jag har inte riktigt någon uppfattning om hur lång tid det dröjde tills jag faktiskt inte brydde mig alls om vad andra höll på med eller hur jag eventuellt uppfattades. Jag rörde på mig med musiken, njöt av rytmerna och att följa dem med min kropp. Jag tog ut svängarna, dansade nära, vågade röra mig över golvet med ena ögat försiktigt öppnat för att inte dansa in i någon annan. Jag fnissade för mig själv då känslan av tältmöte med Pingstkyrkan blev stark, då det stånkades och skrattades högt som att vi var på skrattyoga, då någon grät högt. Som min syster som varit med förut uttryckte sig: ”cringe, men spännande”. De fem rytmerna gör att stämningen byggs upp i något slags crescendo, genom kaos och lekfullhet, för att sedan ge möjlighet för deltagarna att samla ihop sig och avsluta mjukt. Vid ett tillfälle kände jag mig alldeles euforisk, så lätt och glad, och vid ett annat kom tårar som var helt oväntade. De rann stilla över mina kinder och jag kände verkligen hur sorg som ackumulerats under året kunde läkas under mjuka och trygga former.
Efter en kort rast med viss återhämtning var det dags att dansa in det nya året med en något kortare dans. Den här gången kände jag mig varm i kläderna och även om jag var lite tröttare än då vi startade den första dansen kom jag snabbare in i tillståndet då jag kunde släppa taget lite. Oj, vad jag dansade! Optimism, glädje, förväntan, styrka – jag gav plats för optimism och hoppfullhet. Vid ett tillfälle dansade vi alla tillsammans med en sådan gemensam glädje som jag sällan upplevt förut. Det var faktiskt underbart! Inte ”livsomvälvande” som kanske en del andra upplever den här typen av aktivitet, men befriande. Jag har redan bestämt att jag ska vara med på en silent disco-dans i naturen när tillfälle bjuds och jag har även ett annat dansmål som jag håller lite för mig själv ett tag. Dans är glädje och även om jag varken är prima ballerina eller hiphopdansare finns det en plats för mig också på dansgolvet. Lärde jag mig inte något annat av denna dag på Skärva så var detta det viktigaste jag tog med mig. Om jag rekommenderar en session med Maria? Hundra procent ja! Våga testa. Vad kan hända?
Nu är det fyra dagar kvar på årets fasta. Jag har verkligen försökt offra klagomålen, har påmint mig om att inte bara klaga bara för sakens skull och har även månat om hur jag pratat om andra. Makens reaktion när jag talade om vad min fasta skulle handla om var ”men du har ju inga problem med det här”. Man måste inte ha problem med något för att vilja kunna hantera det bättre och jag vet själv att det var ett perfekt fokus för mig! Efter bara en vecka gav jag upp det där med att ha ett armband som fick byta arm varje gång jag kom på mig själv. Vid det laget insåg jag nämligen att det sannolikt skulle ta längre tid att nå 21 klagomålsfria dagar på raken än vad jag hade tänkt mig.
Så vad har jag lärt mig under den här korta tiden?
jag klagar ofta på vädret
det är givande att lyfta andra personer också när de inte är närvarande
att skifta sin basinställning kan bidra till en märkbar skillnad på välmåendet
brist på något i en ända kan ge ett överflöd av något bättre i den andra
trots en enorm skillnad på hur jag hanterar mina tankar nuförtiden än då jag var yngre påmindes jag om vilket fantastiskt fenomen vår plastiska hjärna är
jag är tacksam över den väg jag slagit in på och önskar vara kvar på den också när fastan och projektet officiellt är över
I andan av mitt klagomålsfria liv vill jag dela med mig av Lalehs senaste singel. Den gör mig lycklig, särskilt då den spelas på repeat och på hög volym.
Det sista jag vill dela med mig av är det senaste avsnittet från min nya favoritpodd med dr Andrew Huberman. Stress är något som verkligen kan bidra till frustration och klagomål. Detta program om olika slags stresskontroll tror jag skulle kunna hjälpa många. Lev väl!
Igår tittade jag på klockan exakt 6.23. ”Är det mollon nu, Monna?” Jo, det var det ju. Morgon, alltså. Det gick inte att förneka. Det var lite kyligt i sovrummet och varmt under duntäcket, men jag och han-som-älskar-frukost skuttade upp och vips, så var den dagen igång. Vi hjälptes åt att fixa eld i vedspisen. Han var mest moraliskt stöd, men sådant ska icke förminskas. Jag undrade om han kunde tänka sig att vänta lite med frukosten tills storasyster hade kommit upp, men han höll förståeligt nog på att svälta ihjäl och fick därmed en banan att stilla systemet med. Vi gjorde det ena och det andra, som att stoppa tvätt i tvättmaskinen, bygga om vardagsrummets hoppborg/hinderbana och ifrågasätta varför vårt hus är så litet när man faktiskt skulle behöva bygga några rum till.
Med ljus som detta och två barn med skutt i rumpan fanns det bara ett alternativ till aktivitet. Ut! ”Måste vi ut?”, frågade storasyster. Nej, visst finns det många måsten i världen, men att gå ut är väl inte direkt något sådant. Jag sa att jag vet att hon helst håller sig inomhus, men lovade att vi inte skulle vara ute så länge om det var helt outhärdligt. Lager på lager till denna för oss för denna vinter ovanliga dag med minusgrader och en kall fläkt om öronen.
Alltså, hur vackert var inte ljuset? Jag njöt verkligen, men passade också på att fånga det på kameran. Tycker det ser ungefär ut som jag minns det, men ändå gör det sig inte riktigt. Det här gick direkt in i hjärtat! Vi laddade upp fågelmataren riktigt ordentligt! Det är fågelräknarhelg (Häng på du också!!!), så det kändes extra viktigt att våra matgäster hade ett ordentligt smörgåsbord att välja ifrån. Själva fortsatte vi mot…
… Andréns bageri. Aktiviteten var kanske inte lika myrstacksliknande som alla morgnar om sommaren, men roligt ändå att de har många kunder om lördagarna då de har öppet resten av året. Doften där inne i den lilla butiken är obeskrivlig. Är det någon gång jag saknar bröd och mjöliga bakverk är det väl just då jag befinner mig där. Mestadels står jag för bakandet själv, men det här är en upplevelse som tillhör barndomen. Jag vet att varken vaniljbullarna vi köpte till fikat eller de kanelbullar som barnen fick bara för att de följde med (Hur kunde jag glömma?! Eller trodde jag kanske att de hade slutat med detta?) tillhör någon önskvärd matpyramid, men livet består icke av måsten allena.
Utflykter till Uttorps naturreservat tillhör dock de måsten som tillhör en lycklig Sturkö-barndom. Om man kan krossa is precis överallt är det extra härligt. Inte bara jag har en inneboende iskrossar-gen. Det är något i ljudet som är extremt tillfredsställande, förutom om man befinner sig på öppet vatten där man räknar med att isen ska bära en.
Storasyster letade konstmaterial och hackade fram diverse isskulpturer. Det visade sig vara svårare än vad man kanske tror, men icke desto mindre roligt.
Andra roade sig med att ”skridska” på alla isfläckar som var tillräckligt stora och genomfrusna. Vi lekte också skeppsbrott och skurkar som inte hittade till öde öar, galopperande dillesaurier jagade oss över den snåriga marken. Just igår var de dock förkylda, så de kunde inte riktigt känna doften av oss skrämda och flyende människor. Vilken TUR!
Det var naturligtvis inget av barnen som gav upp när vi väl var ute. Nej, till slut var det jag som hade frusit fingertopparna av mig trots dubbla vantar och jag lockade med brasa, inomhusfika och roliga spel. Phu, tur att de hakade på! Vi skulle även förbereda lunch till pappan som var på ingång. Pannkakor, plättar och ugnspannkaka var önskat, jag lyckades omförhandla till enbart pannkakor och plättar. Vi övar på att laga mat och baka varje gång de är här. Är det något jag och maken kan erbjuda nu när vi inte själva är småbarnsföräldrar är det tiiiiid, att saker och ting får ta den tid det tar. Nog skämmer jag bort, men mitt stränga storasysterjag har icke försvunnit. Jag gillar ordning och reda i hur man behandlar andra människor och för sig i sitt sammanhang, mat- och sovklockan ringer på bestämda tider, men jag bryr mig inte längre om ifall det blir hur stökigt som helst i leken. Däremot kommer ingen undan att städa när det är klart!
När pappan kom blev han invigd i det nya favoritspelet SET. Vilken hjärngympa! Se, det här måste vara mer demensförebyggande än vilket korsord som helst. Kul att se storasyster briljera. Lillbrorsan aka pappan blev lika imponerad som hjärnutmanad. Undrar just om inte detta spel dyker upp i ett annat hushåll den närmaste tiden.
Det blev så tyst och tomt när gästerna dragit sig hemåt. Jag tog tag i den spännande högen jag fått av svärmor och bläddrade i tyska magasin och googlade på mönster passande chenillegarnet som hon fått så mycket över av. Jag blev jätteglad över stoppsvampen som hon hade hittat och ser fram emot att få använda den alldeles snart!
De senaste dagarna har jag då och då lyssnat på ett gäng Tony Robbins-föreläsningar, en serie han brukar hålla i början av varje år. Jag orkar inte riktigt med hans stil, men samtidigt är det väl något i den supermegaamerikanska nidbilden som jag känner mig hemma i. Dessutom kände jag verkligen att jag behövde en push framåt. Förnöjsamhet i all ära, men jag känner att jag inte bara är nöjd, utan också saknar lite driv. Kanske har jag fått tag i vad som behövs för att börja nysta i vad det är som är roten till det. Jag har bra koll på varför jag mår så bra som jag gör jämfört med, säg, 10-15 år sedan. Det går inte att förklara på något enkelt sätt, men delvis skriver jag idag min livsberättelse annorlunda. Jag lyssnar på hur människor pratar om sina liv på ett helt annat sätt än jag gjorde förut. Det har naturligtvis att göra med min nuvarande yrkesroll, men beror inte bara på det. För att leka Tony Robbins vill jag dela med mig av de frågor som verkligen förändrade mitt sätt att se på livet:
Är du på väg från något i ditt liv som inte känns bra, eller är du på väg mot något som är bättre än det du har idag? Och vad är du tacksam för just nu, i denna stund?
Den som alltid är på väg bort kommer aldrig att bli nöjd. Det finns hur mycket som helst som är dåligt i de flestas liv. Har en motgång överkommits så finns det med säkerhet en ny som kan ta dess plats. Så hur skriver du din livsberättelse? Handlar den om allt dåligt som hänt, eller handlar den om det du lärt dig/de människor som betytt mycket för dig/stunder av lycka etc.? Det tåler att tänkas på.
Jag gillar ju listor. Igår lade en vän i Australien upp en tankeväckande sådan som handlade om relationer. Den är kanske mest relevant för en ung person. Vi som har varit med ett tag har förhoppningsvis lärt oss ett och annat på vägen, men jag delar ändå listan här.
Tio saker som du kan lämna bakom dig inför det nya året
Känslomässigt dränerande vänskaper och relationer.
Att engagera dig för mycket i sådant som du verkligen inte vill göra.
Att ignorera och inte förmedla dina behov.
Att tvinga andra människor att ändra sina vanor.
Att klandra dig själv för sådant du inte hade kontroll över.
Att ursäkta andras dåliga uppförande genom att säga ”det är så de är”.
Att dansa efter någon annans pipa för att undvika att behöva vara ensam.
Att reagera istället för att agera.
Att upprätthålla relationer som bara vilar på dina axlar.
Att alltid bortprioritera dina behov som en handling av villkorslös kärlek.
Som terapeut möter jag ofta hur problematiskt det blir för enskilda individer då de inte riktigt vet hur de ska kunna väga sina behov mot andras. Att vara ”underbar och älskad av alla” dränerar ofta energikontot. Vi som lärt oss att hjälpa vår nästa och bära varandras bördor, ska vi då sluta med det? Inte alls! Det går att hitta en balans mellan att vara egoistisk (ett inte särskilt trevligt personlighetsdrag) och självutplånande (ohållbart). Jag gillar verkligen tanken på att sätta på sig syrgasmask först för att kunna hjälpa andra utan att förlora sig själv i processen. Hur gör du för att bygga upp dig själv, ge dig själv bättre förutsättningar, bli starkare? Och vad tycker du om listan?
Idag börjar den kristna fastan. 2019 gjorde jag äntligen slag i saken att följa ett litet häfte jag hittade i en söt butik på Söder för flera år sedan. Det har jag bestämt mig för att göra också i år.
I det här upplägget fattas tiden från bebådelsedagen till påskdagen. Där finns det utrymme för kontemplation och meditation, möjlighet att fundera över sin kristna tro och vad det innebär att faktiskt ha en tro i dessa tider då det mest ses som en svaghet (alternativt dumhet) att tro på Gud.
Jag kan varmt rekommendera att genomföra en fasta oavsett hur din tro ser ut. En vattenfasta som pågår i fyrtio dagar med avbrott från de fastefria söndagarna är kanske inte något som känns hållbart. Det kan räcka att du utesluter något som tar mycket onödig tid från ditt liv, något som får dig att förlora ditt fokus. Du kanske vill skippa sociala medier under den här tiden, låta bli att äta kött eller socker, låta bli att shoppa… Fastan ger dig möjlighet till rening, fysiskt, andligt och/eller mentalt. Vad som blir ditt ”offer” är upp till dig. Lycka till!
(Ett steg närmare målet en bättre kontakt med det gudomliga.)
Du har hört dem alla förut. Ordspråken som kommer från Bibeln, gamla filosofer, författare och vanliga människor. Ordspråken som talar om för dig vad livet innebär, vad som är viktigt och hur du bör leva ett bra liv. Det är naturligtvis frivilligt att leva efter dessa uppmaningar, eller att ens lyssna på dem. Vissa verkar se det som en utmaning att gå sin egen väg och lyckas förvisso ibland. Vissa omformulerar dessa visdomar och blir miljonärer, andra tar tag i något och lyfter det till nya höjder. Man kan ge något ett nytt namn och hux flux är det fräscht igen. Och vem vill förresten säga att man låter sitt liv ledas av slumpmässiga uppmaningar? Läs själv. Vad tänker du när du läser dessa uppmaningar? Vad lägger du för betydelse i dem?
”Själv är bäste dräng.” ”Av skadan blir man vis.” ”Bit inte den hand som föder dig.” ”Bra karl reder sig själv.” ”Bättre att stämma i bäcken än i ån.” ”Bättre lyss till den sträng som brast än aldrig spänna en båge.” ”Den som söker han finner.” ”Det vatten du hämtar ur bäcken lär dig att känna källan.” ”Det är mänskligt att fela.” ”Ensam är stark.” ”Envar sin egen lyckas smed.” ”Friskt vågat, hälften vunnet.” ”Gräv där du står.” ”Klaga inte över för lite vind, lär dig segla.” ”Ta saken i egna händer.” ”Man är alltid sig själv närmast.” ”Som man bäddar får man ligga.” ”Sopa rent framför egen dörr.”
Ju äldre jag blir, desto större driv att slå in på min egen väg känner jag. Det som jag upplever vara ouppbruten mark eller vildmark har dock många tagit sig fram i före mig. Därför har jag insett att det kan löna sig att lyssna till dessa medmänniskor. I bruset finns det så många uppmaningar att man behöver fokusera på ett fåtal av dem för att livet ska vara hanterbart. Den här listan på frågor hittade jag för några år sedan då mina föräldrar hade gått bort och jag kände mig som en spillra av en människa. Idag upplever jag inte samma behov av att hålla koll på mig själv. Mindfulness, att då och då medvetandegöra mig om var jag befinner mig just då både fysiskt och mentalt, har jag tagit med mig. Även tacksamheten. Jag tror att alla mår bra av att peppa sig själv. Till det är denna lista jättebra. Testa!
Morgon
Hur mår jag just nu?
Hur känner jag för dagen som ligger framför mig?
Finns det något av det jag inte kan förändra som jag kan acceptera?
Vad är viktigast (inte mest bråttom) för mig att ta itu med?
Vad har jag gått med på som jag inte vill göra?
Hur behöver jag förhålla mig till den här dagen för att den ska funka?
Vilka små steg kan jag ta för att visa att jag älskar och respekterar mig själv?
Vad kan jag göra idag för att utmana mig själv?
Under dagen
Var ligger mitt fokus just nu?
Är jag generös med min tid, mitt fokus, min närvaro?
Vilka dagar jag har haft här! Inte ens att vädret varit lite grådassigt har spelat någon roll. Jag reser hem i tacksamhet över att Gotland visade upp sig från sin finaste senhöstsida!
För alla som är uppvuxna i ett kristet hem eller med ”Nu är det jul igen” i julgransdanssammanhang har det nog framgått att det finns något som heter fasta och som har något med jul eller påsk att göra. Jag tror dock uppriktigt sagt att fler svenskar har bättre koll på muslimernas fastemånad ramadan än de har på den kristna fastan.
Att fasta innebär att man avstår från något, vanligtvis mat och/eller dryck. Vissa ger de pengar de skulle ha lagt på maten som inte åts till bättre behövande. Vissa fastar för att göra en andlig rensning, men det finns också fysisk och mental fasta. En fysisk fasta får man kanske genomföra inför en operation, medan en mental fasta innebär att man rensar sitt liv på sådant som stör ens psykiska välmående.
Jag fastar redan regelbundet, men aldrig längre än ett dygn. Denna fasta innebär alltid ett avståndstagande från mat och dryck för själslig uppbyggelse. Min mamma fastade regelbundet för att gå ner i vikt och ”rensa” sig själv. En av mina tidigare kollegor fastade alltid en vecka på våren och en vecka på hösten för att hålla sig i form och det gav stor effekt! Han såg ut att vara minst 10, om inte 15 år yngre än han verkligen var. (Numera finns det ju annars mycket fusk att ta till för att verka yngre än man är.) Den fasta jag tänker mig genomföra under fastetiden hoppas jag ger en andlig och mental boost och är något som jag verkligen ser fram emot!
Jag ska följa maningarna från ett litet häfte som jag hittade i en second hand-butik i Stockholm för 2,5 år sedan. Livet, eller döden, kom emellan, men nu är jag redo att ta mig an utmaningarna i ”Liten fastebok för själen”. Jag kommer inte att genomföra någon ”låt bli att äta”-fasta, men jag kommer att avstå från något. Vad det blir delar jag inte här. De fyrtio fastedagarna ligger mellan Askonsdagen den 6 mars och Påskdagen den 21 april. De små utmaningarna kommer att fokusera på mig själv, men blir det som jag tänker mig kommer effekten att ”spilla över” på människor runt omkring mig. Förhoppningsvis kan detta bidra till något positivt för oss alla! Om du är intresserad lägger jag gärna upp utmaningarna här då det är dags.
