sensommar – monnah

Leve livet utan hälsporre!

3 september, 2025 10 kommentarer

Häromdagen tog jag mig ut till Östersjön på en helt vanlig, rask morgonpromenad, precis som så många gånger förut sedan 2017. Problemet är bara att jag inte kunnat använda min fot ordentligt sedan början av året pga en envis hälsporre. Jag har därför inte gått en riktig promenad sedan dess. Jag har förstås gått ändå, alldeles för mycket för någon som bör vila ut en åkomma. En dag var dock smärtan bara borta. Puts väck! Första veckan vågade jag mig inte på några utsvävningar, men till slut blev lusten att gå ut till havet för stor. Det gick hur bra som helst och gav inga men. Jag är fortfarande envist noggrann med att hela tiden använda mina fula ”cloud-skor”, men smärtan under hälen är borta.

Så fort jag var ute på Sommarvägen i höstskrud kände jag hur det pirrade i hela mig. Jag älskar verkligen den här promenaden!

Ljungen är ljuvlig, både i skugga och sol. Till helgen kan jag ta mig an hela Uttorpsrundan, för det är ute på naturreservatet ljungen exploderar vid den här tiden på året.

Naturens under. Den höga luftfuktigheten avslöjar hemligheter som annars är lätta att missa.

Inte all förmultelse handlar om höst. Somligt handlar om torkdöden. Livet som växt på vår ö är nog ganska tufft. Ofta torka och vindar som inte precis gör situationen bättre.

Hurra, bara några hundra meter kvar!

Östersjön, hur ljuvligt är det inte att se dig igen på det här sättet?! Jag satte mig en stund på kanten till Fiskeklubbens badbalja och bara tog in allt det fina. Fåglarna levde rövare och luften var precis lagom frisk.

Inte en människa mötte jag på hela promenaden. Denna väg är det inte många som tar eftersom den inte riktigt syns och är lätt att missa om man inte vet om den. Just denna dag var jag väldigt nöjd med att få vara bara med mig själv.

Hemma igen och inte ont någonstans. Tänk. Det är så lätt att ta hälsa och en fungerande kropp för givna. Inte förrän något inte funkar kommer jag ihåg det och minnet är dessvärre kort. Jag hoppas att jag inte går miste om det fina i att faktiskt kunna röra kroppen med mer frihet denna höst.

Ditten och Datten

Inte sommar, inte höst.

31 augusti, 2025 12 kommentarer

Luften är tung, varm och fuktig. Den tystar de ljud som vi har runt omkring. Duvorna kuttrar på som vanligt, men det låter lite som att de satt sitt huvud i en låda. Jag påminns om hetta och hög luftfuktighet i Philadelphia, går omkring lite kallsvettig hela tiden. Njuter av att se trädgården blomma upp lite efter den senaste tidens små och större regn och tänker att i år ska jag minsann hänga med och förbereda trädgårdslandet innan det är dags att lägga ner odlandet. Kålfjärilens larver pressas mellan fingrarna, vad annat kan jag göra? De äter och äter och äter och varje gång jag tror att jag tagit dem alla kommer det nya. Grannfrun går förbi då vi ska natta fjäderfäna med en sax i handen. ”Jag har klippt 120 stycken nu på en liten stund.” Vi kämpar båda på, med och mot naturen.

Efter en lång dag i skytteltrafik mellan ladan och huset är nu ännu mer städat och organiserat. Färdigt? Nej. Njet. Nope. Men vi har två bord med stolar ställda som att det skulle kunna sätta sig folk där, mammas kusins gungstol står på plats bredvid bokhyllan och KP:s svärfasters Amerikakoffert. Två nya sopsäckar och mycket mer skräp till tisdagens utflykt till soptippen, tre flyttkartonger och två kassar redo för någon av Second Hand-butikerna. Det har tagits beslut om sådant som kaaanske skulle få stanna, allt har fått avslag. 500-bitarspussel från våra amerikanska hemtrakter kanske moster och morbror vill låna? De gillar pussel. En del pyssel får brorsbarnen, de andra brorsbarnen får några bokserier. Det här rensandet har nästan fått ett eget driv, det blir lättare och lättare att ta beslut om vad som är rimligt att spara och vad som verkligen är bra att ha. Under tiden som jag fokuserar på festsalen gör maken klar skohyllan till äldsta dottern som var förra årets födelsedagspresent. Ja, löftet om en alltså. Nu står den klar, två veckor innan själva födelsedagen, och fin är den. Långt mer avancerad än vad jag hade tänkt mig. Han har blivit finsnickare, maken! Fixat vackra kanter med överhandsfräs och allt möjligt.

Jag får slita mig för att ta hand om lite annat också. Byttan på verandatrappan får lite nya inneboende. Jag har satt den mjöldaggsdrabbade klövern och kärleksörten i varsin kruka bakom huset. Går det att komma igen efter ett sådant anfall? Kanske, om de överlever vintern. Efter att ha tömt ut en del av jorden hittar dessa kompisar sin plats. Jag tycker de är fina mot huset, den röda färgen på verandan som aldrig blev övermålad som tänkt denna sommar. Jaja, men nu blev det så.

Jag klipper överblommade dahlior och fixar en ny bukett att sätta i vardagsrummet. Så vackra färger! Jordärtskockornas gula solar får också vara med. Mässingsfatet från Röda korset har inget passande ljus, men det ska jag fixa. Det ska få lysa här om kvällarna. Liljeholmens altarljus passar hit. Barockkonsten faller mig i smaken, även om detta fat/ljusstake verkar vara från 1943. Mässing är min metall. Det tillhör åldern, då jag var yngre skulle allt gå i silvriga toner.

Maken lovar överraskning och när jag tittar ut blir jag så glad, så glad! Jag ääälskar att bada, men vi har varken badkar eller bubbelpool här hemma. Nu har han fyllt lilla Tittis badpool med varmt vatten (tills varmvattenberedaren sa vänta-nu-lite, jag-hinner-inte-med) och hängt ut mysbelysning i form av fotogenlampa och värmeljus. Vilken överraskning efter denna svettiga dag! Vi får en skön stund där ute. Stjärnorna döljs bakom de låga molnen, men jag vet ju precis hur de ser ut. Inget spektakulärt, inget pengalyxigt, men en bättre lördag har jag ändå svårt att tänka mig.

Hus och Hem

När ogräsbyttan fick en make-over.

24 augusti, 2023 2 kommentarer

Igår var det dags att ta tag i byttan som stått vid verandatrappan som ett fult sår i säkert en månad eftersom jag inte visste vad jag skulle sätta i den. Jag hade köpt ett par grejer som varken passade ihop eller passade i byttan, så de stod bredvid i sina krukor på marken tillsammans med mina tre dahliasticklingar som kanske, kanske inte har lyckats bilda tuber för övervintring i sina krukor. Nej, det har verkligen inte varit fint. Nu blev det annat ljud i skällan. Pelargonerna kommer att stå ute ett tag till och därför ville jag att färgsättningen skulle funka med allt det ljusrosa och skira. Syrran ska komma på middag på fredag och hade med sig en bollchryss som var i precis samma färg i förskott då hon kom hit en sväng i jobbärende (hon hade sett bild på växterna i arrangemanget). Med detta arrangemang som inte är köldanpassat ropar jag ut till världen att jag inte ger upp! Det finns mycket fint kvar att suga ut ur naturen innan den går in i viloläge.

Ditten och Datten

Sommarnattens blåljus.

18 augusti, 2021 2 kommentarer

Här på ön har jag sett ”blåljus” vid bara ett fåtal tillfällen. Vi har haft en del tragiska händelser då polis, brandmän och sjukvårdare varit tvungna att åka ut i full fart, men annars är det ju väldigt lugnt. Annat slags blåljus bjuder dock naturen på i rikligt mått, särskilt i augusti!

Igår behövde jag komma ut och rasta benen ordentligt framåt kvällningen och eftersom det var uppehåll i vädret passade jag på. Helt ljuvligt vackert, men kallt! Jag hade jeans, kortärmad tunika och min Haglöfsjacka (lager på lager, tunn regn- och vindtät) och frös faktiskt fast jag höll högt tempo. Efter den här sommarens temperaturer kändes det nästan surrealistiskt, som att jag hade hamnat någon helt annanstans än på Sturkö. Den här rundan har jag inte gått på hela sommaren, så jag hade trängt bort kossorna som går fritt. Du kan tro att jag fick hjärtat i halsgropen då jag var framme vid sista färisten och höll på att snubbla över en stor korumpa som låg mitt framför grinden… Hu, trots att jag inte lider av koskräck började hjärtat skena!

Med ljungen som blommar vill jag komma ut i soluppgången och fånga också det ljuset, men det får vänta lite då det kommer att vara molnigt i några dagar till. Dessutom kan inte en bild på riktigt fånga känslan. Jag fick plugga ur hörlurarna och ljudboken då jag kommit fram till havet för att kunna landa lite och faktiskt njuta av att strosa runt. Telefonen åkte ner i fickan och jag satte mig på en bergknalle och lyssnade på vinden och havet som rullade in.

Häromsistens hjälpte jag till att hitta min mammas sysslings farfar som bara hade varit ett ansikte på ett fotografi för sysslingen i hela livet, ”Johans far”. Jag tänker på denna stenhuggare, hur han tyngdes av beskedet att flickvännen hade blivit gravid och drog till Amerika för att söka lyckan där istället. Det slutade med att han blev stenhuggare på andra sidan Atlanten istället, gifte sig med en annan Sturködäka och fick några barn. Det är så lätt att tro att lyckan finns någon annanstans. Gräset är grönare på andra sidan och allt det där, du vet. Visst finns det mycket glädje att finna i utveckling och förändring, men sällan om man springer ifrån det man är missnöjd med. Det gäller att istället sträva efter ett mål. Samma riktning, olika motivation och olika drivkraft.

Jag tänker att jag har missat att doppa mig i havet de senaste två veckorna och att det igår kväll kändes helt utanför min bekvämlighetszon att göra det igen på denna sida nyår. Just därför borde jag ta mig till Bredavik någon dag och ge mig själv lite badterapi. Igår berättade min faster att hon lytt en annan kvinnas råd, nämligen att bada sig frisk om man känner att en infektion är på väg. Faster själv hade lyckats stävja sin retliga hals och uschliga känsla, så det finns åtminstone en som det har funkat på! Ja, och så på damen själv kan man ju tro då hon rekommenderat tekniken.

Jag vet att dagarna börjar bli kortare redan vid midsommar, men det är alltid vid den här tiden som jag märker förändringen. Kanske är det i kombination med alla de mänskliga tecknen då semestrarna är över och skolorna börjar, men det är något annat också. Jag står här och njuter av att slå in på vägen mot hösten, hur den nu än ser ut. Med all sannolikhet finns det fortfarande utrymme för några varma brittsommardagar och t-shirtväder och än dröjer det innan löven skiftar färg. Tanka D-vitamin, hör du! I september börjar det bli dags att fylla på i tablettform.

Ditten och Datten

Många solar.

25 september, 2019 Inga kommentarer

När jag hade hoppat av tåget i Hyllie i måndags och var på väg till bilen suckade jag lite. Emporia, tågstationen, parkeringsplatser, trafikomställningar, skräpigt ställe som befinner sig mitt i något slags utvecklingsfas. Nej, jag längtade inte direkt efter att flytta dit om jag säger så… Rätt vad det var stod dock detta solrosfält mitt framför mina ögon och jag blev påmind om att alltid lyfta blicken när det känns lite dystert. Solrosor, alltså!

Väl hemma slog jag en lov runt trädgården och fick ihop en färgglad liten blandbukett och hittade ännu en utslagen solros att ge huvudrollen på matbordet. De där tio solrosfröerna som jag satte har visat sig ge näst intill full utdelning! Nästa år ska jag också sätta en hel påse fågelfröer, precis som brorsan brukar göra. Även om vi inte har någon slänt här hemma måste det finnas något fint ställe för dessa glädjepiller!

Funderingar

Om att bli upplyst.

31 augusti, 2017 Inga kommentarer

Torsdagen den 31 augusti. Sista sommardagen? Blir allt som kommer framöver ”vackra höstdagar” istället för ”härliga sensommardagar”? Jag fokuserar på vad som är här nu istället för vad som har varit, men kan inte låta bli att visa några bilder från i somras. Jag var tvungen att ta reda på lite om Oscar II och varför just han hade ordnat Karlskronas vackraste utsiktsplats. Google och jag är bästisar och jag hittade denna artikel som upplyste mig om en massa spännande fakta! Prins Oscar bodde i Karlskrona i flera år, var väckelsepredikant och grundade en nykterhetsförening här i Blekinge. Say what? Hur har jag missat allt det här? Jag rekommenderar dig att läsa hela artikeln. Spännande!

Livet tar sig förunderliga krumbukter. Här uppifrån ser allt vackert och enkelt ut. Det är en del av sanningen och viktigt att inte glömma bort i hjärndimman. Jag är tacksam över att kunna bo här igen och att jag har gett min hemstad en andra chans. Som vuxen får man nya insikter och preferenser. Vissa saker är viktigare för mig nu än 1989, något som känns helt naturligt och riktigt. (Kulturtanten i mig som vill bo i Vasastan finns också kvar. Det är väl okej att vara mångfacetterad?)

Nu ska jag ut och klara av dag fem i C25K-programmet och efter det ska jag hem till mamma och även hänga med min tyska syster som tagit sig hit i ett par dagar. Bredvid mig ligger den underbara skiss som en av mina SärVux-elever gjorde i går till sin bilduppgift (vi jobbade med självporträtt), ute i ladan springer förhoppningsvis en liten kyckling omkring med sin mamma och det finns fortfarande några gladioler kvar i landet. Livet är vackert när vi låter det vara det. Tror du mig inte så lyssna på Aron Anderssons sommarprat. Det är för övrigt ett av de bara två program som jag faktiskt tyckte om den här sommaren, men jag har fortfarande en del kvar att lyssna på. Peace.

Hus och Hem

Borta bra, men Sturkö bäst.

10 september, 2016 Inga kommentarer

De flesta jag känner blir lätt hemmablinda. Det kan vara behjälpligt då man med hjälp av hemmablindheten kan blunda för lister som saknas, fula mattor, risigt hår eller vad det nu är. Då det gäller att ta vara på skönheten som finns runt omkring oss alla är det dock rätt skönt för själen att då och då påminna sig själv om vad man har.

Vi bodde i några år i Visättra/Flemingsberg, en av Stockholms inte alltför roliga förorter. Trots att det fanns lite väl många grannar som jag inte alltid kände mig bekväm runt omkring fanns det också så mycket som jag uppskattade. I skogarna bakom alla hus fanns till exempel fullt med svamp och bär för alla som tog sig tid att leta. Jag älskade också att kunna hänga med två av mina systrar och deras män då de bodde i två lägenheter alldeles i närheten. Var Visättravägen ett drömboende? Nej. Trivdes jag? Ja.

I kväll följde jag med mamma ut till kyrkogården för att sätta ljung på min gamlamorfars och mormor och morfars gravar. Det var så vackert där ute: stilla, lite tungt att andas och alldeles magiskt. Som sagt. Ibland är det bra att påminna sig själv om allt det goda som finns runt omkring en. Peace.